Visserligen är denna träningsvärk ingenting mot den jag kände så här dags för ett år sedan, men likväl: Aj!
Det var väldigt kul igår, framförallt stämningen men också att träffa alla gamla kompisar från olika sammanhang i mitt liv. Surrade ganska mycket med folk jag känner från mina dagar som fotbolls- och handbollsspelare i Lambot. Att mitt lag torskade mot Lokomotiv Lambohov ganska stort är dock inget vi behöver dröja vid ytterligare.
Jag kan erkänna att vi förlorade fler matcher. Alla faktiskt. Jag tänker inte skylla på något, men om vi hade haft bättre kondition, teknik, spelförståelse, passningsspel, tajming i löpningarna och avslut tror jag att det hade gått lite bättre. Det fanns dock ett ögonblick av briljans. Ett ögonblick då tiden stod stilla. Ett ögonblick av absolut världsklass.
Låt oss stanna här ett slag innan jag fortsätter, som ni tror, överdriva. Jag har, jag erkänner det villigt, många gånger överdrivit mina egna insatser både positivt och negativt på mina bloggar genom åren, så jag kan förstå om någon anlägger ett visst källkritiskt filter på detta. Men om ni någon gång ska köpa det jag skriver, så är det nu.
Ögonblicket alla talade om efteråt kom i slutet av vår kvartsfinal mot Vi Blir Lite Siena BK. Matchen var avgjord sedan länge. Jag började spela i anfallet, petade in en boll i mål och gick blodad tand. En boll slogs på måfå upp i luften på deras planhalva och jag fick den absurda idén att ge mig på att skjuta på volley. Jag hoppade upp och liggande på sidan i luften klappade jag till bollen. Träffen var som av choklad och den satt stenhårt bakom målvakten. Hela Vasahallen jublade och jag blev enligt uppgift "barnsligt glad". Det blev en stående ovation på ett par anfall. Ett sådant mål har jag aldrig gjort, och kommer aldrig göra igen.
Efter turneringen var det bankett på Santinis och där blev det prisutdelning (till exempel för årets mål) och samkväm. Alla hade mycket ont i sina otränade kroppar, men stämningen var sådär hjärtlig som den kan vara när många tycker synd om sig själva samtidigt. En fin avslutning på en mycket bra dag.
lördag 31 december 2011
As we boarded a Greyhound to Pittsburgh
Lösryckta tankar på nattbussen:
1. Jag har aldrig blivit så (välförtjänt) hyllad för ett fotbollsmål som idag. Årets mål osv. Jag kommer att återkomma till detta. Var. Så. Säkra.
2. Vilken mupp man känner sig som när man har ryggsäck. Bara "jag är på väg till hurtigruttens hajkskola".
3. Är det bra eller dåligt att åka hem trots att sista bussen är två timmar bort?
4. Försöker jag bara återuppleva gamla tider genom att åka hem kl halv två?
5. Jag hade mer ont i fjol.
6. Jag har använt frysklampar idag.
7. Coppa di Natale är löjligt kul. Så sjukt positiv stämning och så många roliga bekanta att träffa.
8. Biffens domarinsats är det roligaste jag har sett på en fotbollsplan sedan John Terrys vurpa innan RvPs andra mål i Chelsea-Arsenal. Det var obeskrivbart när han fick kramp i tån i samband med uppstegandet av avståndet vid en frispark. Och obetalbart.
9. Gick plus en träningströja.
10. Mitt mål alltså. Ni fattar inte hur snyggt det var.
11. Ödmjukhet är inte klädsamt.
12. Bussen kör en väg som orsakar tombola i min Aspergers.
13. Hoppas det finns Janssons när jag kommer hem.
14. Var kör han egentligen. 257:an, what the fudge is that? Det hade fan gått snabbare att gå hem.
15. Det är nog många som vill åka buss från universitetet nu. Sämst planering i världen. Åk!
16. Kommer ha ont överallt i morgon. Era djävlar.
1. Jag har aldrig blivit så (välförtjänt) hyllad för ett fotbollsmål som idag. Årets mål osv. Jag kommer att återkomma till detta. Var. Så. Säkra.
2. Vilken mupp man känner sig som när man har ryggsäck. Bara "jag är på väg till hurtigruttens hajkskola".
3. Är det bra eller dåligt att åka hem trots att sista bussen är två timmar bort?
4. Försöker jag bara återuppleva gamla tider genom att åka hem kl halv två?
5. Jag hade mer ont i fjol.
6. Jag har använt frysklampar idag.
7. Coppa di Natale är löjligt kul. Så sjukt positiv stämning och så många roliga bekanta att träffa.
8. Biffens domarinsats är det roligaste jag har sett på en fotbollsplan sedan John Terrys vurpa innan RvPs andra mål i Chelsea-Arsenal. Det var obeskrivbart när han fick kramp i tån i samband med uppstegandet av avståndet vid en frispark. Och obetalbart.
9. Gick plus en träningströja.
10. Mitt mål alltså. Ni fattar inte hur snyggt det var.
11. Ödmjukhet är inte klädsamt.
12. Bussen kör en väg som orsakar tombola i min Aspergers.
13. Hoppas det finns Janssons när jag kommer hem.
14. Var kör han egentligen. 257:an, what the fudge is that? Det hade fan gått snabbare att gå hem.
15. Det är nog många som vill åka buss från universitetet nu. Sämst planering i världen. Åk!
16. Kommer ha ont överallt i morgon. Era djävlar.
torsdag 29 december 2011
Vi lirar boll, boll, boll
I morgon är det dags för jullovets höjdpunkt, nämligen Coppa di Natale. Detta är, för er som är för dåligt insatta, en ytterst prestigefylld turnering för gräddan av Linköpings avdankade fotbollsspelare (och flera inte alls fotbollsspelare) som nu spelas för andra året.
Jag spelar samba med FF Fjäderboll (Slogan: Det alla andra lag gör med en fotboll gör vi med en fjäderboll) och vårat mål är givetvis att gå vidare från gruppen. Då alla lag går vidare från gruppen känns det som att målsättningen följer TUR-principen som säger att mål ska vara Tydliga, Utmanande och Rimliga.
I fjol förlorade vi i kvartsfinalen (i förlängning!) men då var vi också så trötta att vi inte ville gå vidare och spela en match till. Det var nog de flesta andra lag också, då jag har hört att bronsmatchen förra året avgjordes med sten, sax och påse. Jag har också ett svagt minne av hur träningsvärken fullkomligt malde ner mig på förra nyårsaftonen efter den här turneringen så jag är mentalt inställd på något liknande i år, för mot alla odds blev jag inte något fysiskt praktexemplar under 2011.
Heller.
Idag har jag varit på stan igen. Jag försökte hitta ett särskilt plagg, men det gick åt helvete. Jag gick till Systembolaget istället. Mauro var slut, men vi har beslutat att träffa andra ett litet tag så det gjorde inget.
Nu lämnar jag er med en klassisk Östria-låt.
onsdag 28 december 2011
Så går hela veckan, alla dagar och år
Det känns som att det har gått två månader sedan jag skrev sist, och använder man ralativitetsteorin korrekt så har det också det, för jävlar vad jag har varit i farten. I vanliga människomånader har det dock bara gått cirka 0,3 månader.
Mja.
Vad tror vi om en lista? Alla... ja, du vet. Vi tar en lista. Ok? Vi gör så, för enkelhetens skull.
1. Flytten
Få saker är så stressigt som att flytta. Att dessutom göra det under vardagarna på en arbetsvecka skapar så mycket stress att det slår över och blir till någon form av zentillvaro. Som sedan utmynnar i en ganska rejäl förkylning.
Flytten genomfördes dock utan stora problem, och undan för undan har jag ordnat till det i nya lägenheten i Salabacke (trodde aldrig jag skulle bo där, men när det kommer till boende i Uppsala är jag numera stenhård agnostiker). Det viktiga nu är att få det beboeligt i mitt rum, men det har jag förträngt tills jag är tillbaka hemma igen.
2. Terminsavslutningen
Det kändes som att den där sista veckan var onödig. Vi hade lika gärna kunnat skicka hem eleverna, för inte lärde de sig något nytt direkt. Samtidigt var de jätteduktiga på skolavslutningen som vi i åttan var ansvariga för i år, så jag fick i alla fall bli stolt lärare där på den yttersta dagen av terminen.
I avsaknad av en rejäl julfest (de jävlarna la den när jag inte kunde vara med) gick jag ut på nation där på kvällen så jag var både sleten och förkyld sista arbetsdagen. Det blev inte så mycket gjort, utan man bara flyttade sina papper utan någon aning om vem som drog nytta av det. Men sen blev det semester.
3. Julfirandet
Efter förra årets den unge Werthers lidanden över julen hade jag goda förhoppningar om att helgen skulle bli bättre i år, och det blev den också. Det var bra stämning hela tiden - bortsett från när Hannes samlade martyrpoäng för att han är yngst och fick alla att göra som han ville - och ur radion strömmade det julsånger, och ur tv:n strömmade det andra julsånger. Det var då en välsignad jul.
Juldagen tillbringades hos mormor och där skällde hon ut de som inte åt tillräckligt mycket. Jag åt mer än tillräckligt, men i och med att jag satt vid barnbordet märkte hon inte det, så jag fick en skopa av sleven ändå. Hade jag inte varit stummätt skulle jag ha svarat med någon vass och dräpande kommentar.
På kvällen åkte jag och Mauro till Per där ett helt gäng av gamla vänner dök upp - och det blev som vanligt en mycket morsom tillställning som jag inte förmådde lämna förrän klockan 20 dagen efter.
4. Mellandagarna
Låg profil har varit temat. Efter den fullkomliga slutforceringen förra veckan och det tempo som julfirande innebär har det varit skönt att bara ta det lugnt, gå ut och gå, kolla på West Wing och sova. Tänker fortsätta med det temat en dag till, och sedan trampa igång med fotbollsturnering och nyårsfirande. Och sen tillbaka till jobbet.
Vi hörs om ytterligare en tredjedels månad.
Mja.
Vad tror vi om en lista? Alla... ja, du vet. Vi tar en lista. Ok? Vi gör så, för enkelhetens skull.
1. Flytten
Få saker är så stressigt som att flytta. Att dessutom göra det under vardagarna på en arbetsvecka skapar så mycket stress att det slår över och blir till någon form av zentillvaro. Som sedan utmynnar i en ganska rejäl förkylning.
Flytten genomfördes dock utan stora problem, och undan för undan har jag ordnat till det i nya lägenheten i Salabacke (trodde aldrig jag skulle bo där, men när det kommer till boende i Uppsala är jag numera stenhård agnostiker). Det viktiga nu är att få det beboeligt i mitt rum, men det har jag förträngt tills jag är tillbaka hemma igen.
2. Terminsavslutningen
Det kändes som att den där sista veckan var onödig. Vi hade lika gärna kunnat skicka hem eleverna, för inte lärde de sig något nytt direkt. Samtidigt var de jätteduktiga på skolavslutningen som vi i åttan var ansvariga för i år, så jag fick i alla fall bli stolt lärare där på den yttersta dagen av terminen.
I avsaknad av en rejäl julfest (de jävlarna la den när jag inte kunde vara med) gick jag ut på nation där på kvällen så jag var både sleten och förkyld sista arbetsdagen. Det blev inte så mycket gjort, utan man bara flyttade sina papper utan någon aning om vem som drog nytta av det. Men sen blev det semester.
3. Julfirandet
Efter förra årets den unge Werthers lidanden över julen hade jag goda förhoppningar om att helgen skulle bli bättre i år, och det blev den också. Det var bra stämning hela tiden - bortsett från när Hannes samlade martyrpoäng för att han är yngst och fick alla att göra som han ville - och ur radion strömmade det julsånger, och ur tv:n strömmade det andra julsånger. Det var då en välsignad jul.
Juldagen tillbringades hos mormor och där skällde hon ut de som inte åt tillräckligt mycket. Jag åt mer än tillräckligt, men i och med att jag satt vid barnbordet märkte hon inte det, så jag fick en skopa av sleven ändå. Hade jag inte varit stummätt skulle jag ha svarat med någon vass och dräpande kommentar.
På kvällen åkte jag och Mauro till Per där ett helt gäng av gamla vänner dök upp - och det blev som vanligt en mycket morsom tillställning som jag inte förmådde lämna förrän klockan 20 dagen efter.
4. Mellandagarna
Låg profil har varit temat. Efter den fullkomliga slutforceringen förra veckan och det tempo som julfirande innebär har det varit skönt att bara ta det lugnt, gå ut och gå, kolla på West Wing och sova. Tänker fortsätta med det temat en dag till, och sedan trampa igång med fotbollsturnering och nyårsfirande. Och sen tillbaka till jobbet.
Vi hörs om ytterligare en tredjedels månad.
söndag 18 december 2011
I want to move like Jagger
Nu vet jag inte exakt hur det ser ut när Mick Jagger flyttar, men antagligen så använder han sig av en exklusivare flyttfirma - så ni förstår kanske att jag är avundsjuk. Precis som Mick tänker jag dock strunta i flyttstädningen. Rock'n roll och så vidare.
Fast Mick behövde antagligen inte hjälpa till och homestyla lägenheten innan fotografen som skulle ta bilder till annonsen kom. Han slapp säkert flyttstädningen ändå.
Nåja. Ni som fortfarande inte i spasmisk ilska har klickat bort det här fönstret, frustrerade över denna lika intetsägande som onödiga inledande parentes, kan kanske tycka att det är intressant att jag för andra gången på fem månader har packat ihop min lägenhet och börjar göra mig redo för flytt. Precis som sist har många saker hamnat i brännbart eller på återbruket. Det är sant som de säger, att ju fler gånger man flyttar desto mindre nostalgisk blir man och slänger allt skit man har samlat på sig.
Nästa gång jag flyttar kommer det att räcka med en ryggsäck och två Ica-kassar.
Jag har dock inte bara jobbat på temat "allt ska bort" under helgen, utan jag har även hunnit med lite annat. I fredags fick jag och Hannes en tidigt julklapp då mamma och pappa bjöd oss på Spamalot. Det var mycket underhållande, och särskilt roliga var KimSudoku Sulocki, Johan Glans och såklart Henrik Dorsin. Men frågan är om det ändå inte var snäppet vassare när jag såg den i London för några år sedan. Kul var det hursomhelst.
I går jobbade jag med packningen, var med i podcast och sedan gick jag till Svantes där Hannes och hans rövgäng satt i valvet. De hade spelat Spökboll (I know!) under eftermiddagen och hade nu "bankett" på nationen. Det var lagom stökigt måste jag säga, och Hannes var ganska slirig när jag ledde honom hemåt där när spöktimmen närmade sig.
Nu ska jag ge mig in i ännu en fantastiskt späckad vecka. Jobb och flyttbestyr för hela slanten. Och så julklappar också. Kul att det händer saker!
Fast Mick behövde antagligen inte hjälpa till och homestyla lägenheten innan fotografen som skulle ta bilder till annonsen kom. Han slapp säkert flyttstädningen ändå.
Nåja. Ni som fortfarande inte i spasmisk ilska har klickat bort det här fönstret, frustrerade över denna lika intetsägande som onödiga inledande parentes, kan kanske tycka att det är intressant att jag för andra gången på fem månader har packat ihop min lägenhet och börjar göra mig redo för flytt. Precis som sist har många saker hamnat i brännbart eller på återbruket. Det är sant som de säger, att ju fler gånger man flyttar desto mindre nostalgisk blir man och slänger allt skit man har samlat på sig.
Nästa gång jag flyttar kommer det att räcka med en ryggsäck och två Ica-kassar.
Jag har dock inte bara jobbat på temat "allt ska bort" under helgen, utan jag har även hunnit med lite annat. I fredags fick jag och Hannes en tidigt julklapp då mamma och pappa bjöd oss på Spamalot. Det var mycket underhållande, och särskilt roliga var Kim
I går jobbade jag med packningen, var med i podcast och sedan gick jag till Svantes där Hannes och hans rövgäng satt i valvet. De hade spelat Spökboll (I know!) under eftermiddagen och hade nu "bankett" på nationen. Det var lagom stökigt måste jag säga, och Hannes var ganska slirig när jag ledde honom hemåt där när spöktimmen närmade sig.
Nu ska jag ge mig in i ännu en fantastiskt späckad vecka. Jobb och flyttbestyr för hela slanten. Och så julklappar också. Kul att det händer saker!
torsdag 15 december 2011
Du har köpt Lonely Planet, du åker till ett söderland
Nog kan man säga att jag är rejält innesluten i betygssättarbubblan när jag undgår att märka både storbrand och bankrån i Uppsala på samma dag. För jag har inte noterat varken det ena eller det andra idag. Men jag fick i alla fall svar på varför det var en polisbil som betedde sig mystiskt på en parkering för någon timme sedan - de letade bara efter tjyven.
Eftersom att eleverna hade "hemstudiedag" idag - vilken innebär att de ska ägna sig åt skolarbete på hemmaplan, men i praktiken innebär att de hänger på Facebook eller Bilddagboken hela dagen och gör fuck all - så kunde jag unna mig ett par-tre extra snoozningar i morse. Det behövdes då jag var lite trött efter gårdagens stora julfirande med kamraterna hemma hos Becks. Vi hade traditionsenligt knytisjulbord och sedan var det julklappshasard (vad är en hasard egentligen?). Jag vann en Lonely Planet-guidebok. Om London. Den kommer väl till pass på min 26.e resa dit.
Vi hade en mycket trevlig kväll (man ska aldrig underskatta betydelsen av en rolig hatt) med allestädes julmat. Hannes hade gått all in och trillat egna köttbullar, och alla var mycket imponerade. I övrigt uppskattade jag mest Emmas Jansson och Eshs kräftsill. Samt Josefins försök att lista ut engelska ordvitsar.
Colin bara suckade.
Annars så här jag överdoserat rättning de senaste dagarna. Alla tycker att sista veckan före betygsättning är den bästa att ta tag i sitt liv, vilket har inneburit en rättningshög i klass med det där arkivet som Gandalf letar upplysningar om ringen i någonstans i den första LOTR-filmen. Men man vill ju att eleverna ska få så bra betyg som möjligt, så man sitter där och rättar och rättar. Idag har jag använt hemstudiedagen åt att slå den berömda betygstärningen. A B C D E VG G MVG, det är så jävla många bokstavskombinationer att hålla redan på att man behöver ta lite amfetamin för att lugna ner sig.
Mitt i allt detta ska jag en sväng till Stockholm i morgon och därefter förbereda flytt till på måndag kväll. Och så kanske Hedemora kommer förbi i helgen. Hur ska jag hinna klämma in julstress i den här stressen?
Nu måste jag gå till Hannes tvättstuga och hämta min tvätt. Undrar vad som hände med den där tvättstugenyckeln egentligen.
Eftersom att eleverna hade "hemstudiedag" idag - vilken innebär att de ska ägna sig åt skolarbete på hemmaplan, men i praktiken innebär att de hänger på Facebook eller Bilddagboken hela dagen och gör fuck all - så kunde jag unna mig ett par-tre extra snoozningar i morse. Det behövdes då jag var lite trött efter gårdagens stora julfirande med kamraterna hemma hos Becks. Vi hade traditionsenligt knytisjulbord och sedan var det julklappshasard (vad är en hasard egentligen?). Jag vann en Lonely Planet-guidebok. Om London. Den kommer väl till pass på min 26.e resa dit.
Vi hade en mycket trevlig kväll (man ska aldrig underskatta betydelsen av en rolig hatt) med allestädes julmat. Hannes hade gått all in och trillat egna köttbullar, och alla var mycket imponerade. I övrigt uppskattade jag mest Emmas Jansson och Eshs kräftsill. Samt Josefins försök att lista ut engelska ordvitsar.
Colin bara suckade.
Annars så här jag överdoserat rättning de senaste dagarna. Alla tycker att sista veckan före betygsättning är den bästa att ta tag i sitt liv, vilket har inneburit en rättningshög i klass med det där arkivet som Gandalf letar upplysningar om ringen i någonstans i den första LOTR-filmen. Men man vill ju att eleverna ska få så bra betyg som möjligt, så man sitter där och rättar och rättar. Idag har jag använt hemstudiedagen åt att slå den berömda betygstärningen. A B C D E VG G MVG, det är så jävla många bokstavskombinationer att hålla redan på att man behöver ta lite amfetamin för att lugna ner sig.
Mitt i allt detta ska jag en sväng till Stockholm i morgon och därefter förbereda flytt till på måndag kväll. Och så kanske Hedemora kommer förbi i helgen. Hur ska jag hinna klämma in julstress i den här stressen?
Nu måste jag gå till Hannes tvättstuga och hämta min tvätt. Undrar vad som hände med den där tvättstugenyckeln egentligen.
tisdag 13 december 2011
I work all night I work all day
Jag har lite att rätta för tillfället, så om det går bra med er kanske vi kan boka in en tid för att ses lite längre fram när allt har lugnat ner sig?
söndag 4 december 2011
Helgen v. 48
Så passerade en helg till. Denna dock utan de biverkningar som en helg där någon står med en Super Soaker Thunderstorm och vräker in Stella i käften på dig orsakar. Jag räknar med att vakna pigg som en jävla lärka i morgon och fullkomligt studsa till jobbet. För så gör man när det bara är tre veckor till jul och man drunknar i rättningar som måste göras för att ungjävlarna ska få sina E:n. Men jag är slarvig effektiv när jag rättar så det kommer jag lösa.
I går tog jag en välförtjänt sovmorgon till klockan tio. Därefter tog jag en sovmorgon till fram till klockan tolv. Sedan fick jag stressa så att lägenheten såg okej ut när mamma och pappa kom hit. När de väl kom såg dock allt bra ut. Allting handlar om att saker och ting ser bra ut på ytan.
Anledningen till besöket var att vi skulle på Romeo och Julia på Uppsala Stadsteater, med bland annat farbror Per-Eric som Fader Laurence. Hannes var också med. Ja, inte i pjäsen då - även om han hade varit en mästerlig Mercutio - utan med oss i publiken. Uppförandet var väldigt bra, med mycket sparsmakad scenografi och helt utan rekvisita. Per-Eric gjorde sin roll väldigt bra, så det gjorde det hela ännu bättre.
Romeo och Julia får
.
Efter pjäsen fick vi vara med på lite champagnemingel i en foajé eftersom att det var premiär där chefen, regissören och en till höll tal med många internskämt. Jag har alltid hävdat att svagheten med internskämt är att de fungerar dåligt externt.
Vi fortsatte härjningen i Uppsala på en grekisk restaurang, och det var gott. Det var tur att det var gott för jag var så sugen på kött som jag inte har varit sedan jag såg Vigilante Carlstroem från The Hives äta vildsvinsspett på Hultsfred 2005.
Slutligen rundade vi av kvällen med en ostbricka och lite portvin som jag hade förberett här hemma. Till detta avnjöt vi She & Hims julskiva på Spotify. Både borgerligt och indie på samma gång. Det bästa av två världar.
Idag har jag plockat med saker hit och dit. Jag fick skjuts till nya lägenheten och lämnade lite ömtåliga prylar där. Sedan har det varit adventspyssel för hela pengen. Jag bakade lussebullar och pepparkakor, stoppade korv, och lackade paket. Och tror du på det så tror du på vad som helst.
Nu är jag redo för en ny produktiv vecka i kunskapens tecken.
Till sist, för att återknyta till rubriken: Visste ni att basisten i bob hund har ett träben?
I går tog jag en välförtjänt sovmorgon till klockan tio. Därefter tog jag en sovmorgon till fram till klockan tolv. Sedan fick jag stressa så att lägenheten såg okej ut när mamma och pappa kom hit. När de väl kom såg dock allt bra ut. Allting handlar om att saker och ting ser bra ut på ytan.
Anledningen till besöket var att vi skulle på Romeo och Julia på Uppsala Stadsteater, med bland annat farbror Per-Eric som Fader Laurence. Hannes var också med. Ja, inte i pjäsen då - även om han hade varit en mästerlig Mercutio - utan med oss i publiken. Uppförandet var väldigt bra, med mycket sparsmakad scenografi och helt utan rekvisita. Per-Eric gjorde sin roll väldigt bra, så det gjorde det hela ännu bättre.
Romeo och Julia får
.Efter pjäsen fick vi vara med på lite champagnemingel i en foajé eftersom att det var premiär där chefen, regissören och en till höll tal med många internskämt. Jag har alltid hävdat att svagheten med internskämt är att de fungerar dåligt externt.
Vi fortsatte härjningen i Uppsala på en grekisk restaurang, och det var gott. Det var tur att det var gott för jag var så sugen på kött som jag inte har varit sedan jag såg Vigilante Carlstroem från The Hives äta vildsvinsspett på Hultsfred 2005.
Slutligen rundade vi av kvällen med en ostbricka och lite portvin som jag hade förberett här hemma. Till detta avnjöt vi She & Hims julskiva på Spotify. Både borgerligt och indie på samma gång. Det bästa av två världar.
Idag har jag plockat med saker hit och dit. Jag fick skjuts till nya lägenheten och lämnade lite ömtåliga prylar där. Sedan har det varit adventspyssel för hela pengen. Jag bakade lussebullar och pepparkakor, stoppade korv, och lackade paket. Och tror du på det så tror du på vad som helst.
Nu är jag redo för en ny produktiv vecka i kunskapens tecken.
Till sist, för att återknyta till rubriken: Visste ni att basisten i bob hund har ett träben?
fredag 2 december 2011
I'm so worried about the baggage retrieval system they've got at Heathrow
Och så gick två veckor bara sådär. Jag måste uppdatera här så att Hannes förstår att jag är hemma från London (han undrade typ om jag var kvar där när jag ringde igår). Det finns mycket att avhandla, så jag dunkar in en gammal fin lista. För alla gillar ju...ja, ni fattar.
1. London
Egentligen tror jag inte att jag behöver säga så mycket om resan. Trogna läsare vet drillen vid det här laget, och otrogna läsare kan gå in här eller här för att se vad vi gjorde. Det var ungefär sådär nu också. Även om det var mer tapas nu.
Dock ska jag tillstå att vi tog detbra mycket lugnare nu än vad vi gjorde för fem-tio år sedan. Men trots det fick jag lida rejält med pin, vilket jag redogör för under punkt på två i den här lilla inlagan. I stort var medlemsresan väldigt lyckad, och jag och Lander fick många ryggdunkningar för jobbet med supporterklubben. Det värmer att få konkreta bevis på att folk uppskattar det jobb man lägger ner, för ibland är det mer än lovligt tröstlöst.
Hemresan är dock väl värd att nämna. När vi kom till Heathrow och printade boardingpassen visade det sig att jag hamnade på rad ett i kärran. Typ där kronprinsessan eller statsministern eller Idol-Ola brukar sitta. Det var fint att kunna bre ut sig rejält för en gångs skull och det kändes ganska fräckt att få maten serverad i riktigt porslin samt att få lite ost och kex som efterrätt till efterrätten. Att jag fick gå av planet som tvåa var ju också skönt, så att jag slapp stå som en ostkrok under bagagehyllan i tio minuter när alla framför en ska av.
Det hade ryktats om "monsterstorm" i Sverige, och man kunde ha oroat sig för en skakig flygning. Jag var dock lugn då jag har sett Arlanda fungera normalt i de värsta av höststormar förr. Och mycket riktigt blev det en av de mest städade flighterna någonsin och tack vare sjuk medvind gick den löjligt fort. Att det sedan var monstersnöstorm på E4:an hem till Uppsala är en annan historia.
2. Veckan som har gått
När den här veckan ska arkiveras kommer jag att placera in den i den del av arkivet som jag kallar "Nu vänder vi blad". Vi glömmer den alltså. Kortfattat har den handlat om att kämpa mig till jobbet, kämpa mig hem och sedermera somna i soffan, för att därefter förflytta mig till sängen. Sviterna några fjuttiga dagar i London slog ut mig totalt, framför allt i början av veckan. Hell, jag somnade till och med under första halvlek av Arsenal-Man City i tisdags.
Först idag har jag börjat må som en människa igen, och jag har inte missat det ironiska i att vara piggare på fredagen än på måndagen.
3. Ny lägenhet
En sak har jag orkat göra den här veckan, och det är att följa med Esh och Benjamin till den lägenhet som de har fixat och låtit mig ta del av och kolla in den. Den ligger lite längre från stan än vad jag bor nu, men det kompenseras av väldigt billig hyra. Jag antar att jag måste skaffa mig en cykel nu, trots att jag hatar att cykla.
Fy. Fan. Vad. Kul. Det. Ska. Bli. Att. Flytta. Igen.
4. På Spåret
Förra veckan hade ju programmet säsongspremiär, så det första jag gjorde när jag kom hem var att fippla igång SVT Play för att se det. Makarna Haag svarade ju upp mycket bra på favoritskapet, medan mina favoriter Christer och Morgan inte kommer att fira några triumfer. Men de är väldigt härliga ändå. Gunilla Hammar Säfström och Peter Wahlbeck gav jag en bankbräda i betyg på förhand, men det visade sig att jag var för generös. Nu ska man kanske inte dra några slutsatser innan man har sett alla lagen, men Haags står fast som favoriter i min bok.
1. London
Egentligen tror jag inte att jag behöver säga så mycket om resan. Trogna läsare vet drillen vid det här laget, och otrogna läsare kan gå in här eller här för att se vad vi gjorde. Det var ungefär sådär nu också. Även om det var mer tapas nu.
Dock ska jag tillstå att vi tog det
Hemresan är dock väl värd att nämna. När vi kom till Heathrow och printade boardingpassen visade det sig att jag hamnade på rad ett i kärran. Typ där kronprinsessan eller statsministern eller Idol-Ola brukar sitta. Det var fint att kunna bre ut sig rejält för en gångs skull och det kändes ganska fräckt att få maten serverad i riktigt porslin samt att få lite ost och kex som efterrätt till efterrätten. Att jag fick gå av planet som tvåa var ju också skönt, så att jag slapp stå som en ostkrok under bagagehyllan i tio minuter när alla framför en ska av.
Det hade ryktats om "monsterstorm" i Sverige, och man kunde ha oroat sig för en skakig flygning. Jag var dock lugn då jag har sett Arlanda fungera normalt i de värsta av höststormar förr. Och mycket riktigt blev det en av de mest städade flighterna någonsin och tack vare sjuk medvind gick den löjligt fort. Att det sedan var monstersnöstorm på E4:an hem till Uppsala är en annan historia.
2. Veckan som har gått
När den här veckan ska arkiveras kommer jag att placera in den i den del av arkivet som jag kallar "Nu vänder vi blad". Vi glömmer den alltså. Kortfattat har den handlat om att kämpa mig till jobbet, kämpa mig hem och sedermera somna i soffan, för att därefter förflytta mig till sängen. Sviterna några fjuttiga dagar i London slog ut mig totalt, framför allt i början av veckan. Hell, jag somnade till och med under första halvlek av Arsenal-Man City i tisdags.
Först idag har jag börjat må som en människa igen, och jag har inte missat det ironiska i att vara piggare på fredagen än på måndagen.
3. Ny lägenhet
En sak har jag orkat göra den här veckan, och det är att följa med Esh och Benjamin till den lägenhet som de har fixat och låtit mig ta del av och kolla in den. Den ligger lite längre från stan än vad jag bor nu, men det kompenseras av väldigt billig hyra. Jag antar att jag måste skaffa mig en cykel nu, trots att jag hatar att cykla.
Fy. Fan. Vad. Kul. Det. Ska. Bli. Att. Flytta. Igen.
4. På Spåret
Förra veckan hade ju programmet säsongspremiär, så det första jag gjorde när jag kom hem var att fippla igång SVT Play för att se det. Makarna Haag svarade ju upp mycket bra på favoritskapet, medan mina favoriter Christer och Morgan inte kommer att fira några triumfer. Men de är väldigt härliga ändå. Gunilla Hammar Säfström och Peter Wahlbeck gav jag en bankbräda i betyg på förhand, men det visade sig att jag var för generös. Nu ska man kanske inte dra några slutsatser innan man har sett alla lagen, men Haags står fast som favoriter i min bok.
fredag 18 november 2011
What have I done to deserve this?
Efter en sjukt tuff vecka tycker jag att jag är värd att åka till London på onsdag. Alla vet nog att jag älskar att åka till London, och den här gången är inget undantag. Men att det alltid ska vara något som skaver. Det slår aldrig fel.
För just nästa helg är årets jävla tv-helg. Först är det säsongspremiär av På Spåret på fredagen, och bara det är ju extremt bittert att missa. Kom inte dragande med SVT Play, för det är ungefär lika värdelöst som att se en match i eftersändning - man vet ju redan hur det kommer att sluta.
Som om inte det var nog. På lördagen är det E-types dag i Så mycket bättre. Hur dålig tajming kan man ha? Precis, skitdålig.
En gång. Det är allt jag begär. En gång kan väl saker och ting gå min väg?
För just nästa helg är årets jävla tv-helg. Först är det säsongspremiär av På Spåret på fredagen, och bara det är ju extremt bittert att missa. Kom inte dragande med SVT Play, för det är ungefär lika värdelöst som att se en match i eftersändning - man vet ju redan hur det kommer att sluta.
Som om inte det var nog. På lördagen är det E-types dag i Så mycket bättre. Hur dålig tajming kan man ha? Precis, skitdålig.
En gång. Det är allt jag begär. En gång kan väl saker och ting gå min väg?
söndag 13 november 2011
Speaking words of wisdom
Jag kom att tänka på en sak när jag var på gymmet igår. Eller inte när jag var på gymmet utan när jag var i omklädningsrummet. Få nu inga snuskiga idéer - jag vet hur ni är - för det var när jag lyssnade på mina bänkgrannars konversation som det slog mig vilken enorm skillnad det är på snacket på Campus-gymmet jämfört med hur det lät i Citygymmet som jag tränade på i Linköping för mer än tio år sedan.
Där rörde konversationen i omklädningsrummet uteslutande har mycket man hade lyft och vad man i framtiden planerade att lyfta. Allting på relativt bred östgötska. Det kändes ungefär som att vara omgiven av tiotals Magnus Samuelsson. På mitt nuvarande gym pratar man inte om sådant, utan man går engagerat in i diskussioner om koordinatsystem, ekvationer och annat som teknologer gillar. Allt i termer som "märk väl" och "soffan kan ju emellanåt tjäna som en extra garderob".
Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det (bortsett från det oerhörda att jag var på gymmet redan klockan tolv en lördag), men bägge konversationerna är lika ointressanta för mig. Det är ju ingen boll med liksom.
Efter gymmet åkte jag till Gränby, för det har jag hört att man gör på lördagarna när man har bil. Jag hade tråkigt, så jag gjorde som Barney Stinson och gick och köpte mig en kostym. Min senaste fick jag till studenten, så det var nog dags nu. Nu ska jag bara bli inbjuden på tillställningar där man har kostym men med tanke på hur ofta någon jag känner bjuder in till något sådant lär det bli inom aldrig.
Jag gick även loss på en storhandling (precis som 50 procent av Uppsalas befolkning, inklusive ständige sekreteraren Peter Englund) på Ica och 1200:- senare kunde jag verkligen fylla kylskåpet och frysen. Ni märker att det här med att storhandla är en stor sak för mig, det händer inte så ofta liksom.
På kvällen var planen att umgås med en tacogratäng och Äppeldryck av ciderkaraktär samt kolla på fyra-fem avsnitt av The West Wing, men Becks och Emma tyckte att jag skulle ansluta på Magnussons för några pints, och det är klart att jag skulle göra det. Good fun. Jag lärde dem vikten av disciplin när man rättar prov. Enligt Facebook verkar de dock inte ha förstått detta, utan klagar över att de har rättat noll prov var idag. Det är ju bara att rätta klart liksom, hur svårt kan det vara?
Idag har jag varit på bio med Magnus. Vi såg Habemus Papam (den svenska titeln låter som en töntig fars med Robert Gustavsson och Susanne Router så den tänker jag inte skriva), men den var bagatellartad och något av en besvikelse. Inte mer än två bankbrädor i betyg skulle jag säga.
Sedan gick jag till Hannes och tvättade eftersom att jag har tappat bort tvättstugenyckeln och inte har fått en ny ännu. Vi hängde i hans fortfarande något sterila rum och kollade norska filmtrailers på YouTube och första avsnittet av säsong två av An Idiot Abroad, som alla borde se.
Nu måste jag sluta skriva, för det började ett program om döva på SVT som jag måste stänga av. Voiceovern som ligger för oss hörande är så fruktansvärt irriterande.
Där rörde konversationen i omklädningsrummet uteslutande har mycket man hade lyft och vad man i framtiden planerade att lyfta. Allting på relativt bred östgötska. Det kändes ungefär som att vara omgiven av tiotals Magnus Samuelsson. På mitt nuvarande gym pratar man inte om sådant, utan man går engagerat in i diskussioner om koordinatsystem, ekvationer och annat som teknologer gillar. Allt i termer som "märk väl" och "soffan kan ju emellanåt tjäna som en extra garderob".
Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det (bortsett från det oerhörda att jag var på gymmet redan klockan tolv en lördag), men bägge konversationerna är lika ointressanta för mig. Det är ju ingen boll med liksom.
Efter gymmet åkte jag till Gränby, för det har jag hört att man gör på lördagarna när man har bil. Jag hade tråkigt, så jag gjorde som Barney Stinson och gick och köpte mig en kostym. Min senaste fick jag till studenten, så det var nog dags nu. Nu ska jag bara bli inbjuden på tillställningar där man har kostym men med tanke på hur ofta någon jag känner bjuder in till något sådant lär det bli inom aldrig.
Jag gick även loss på en storhandling (precis som 50 procent av Uppsalas befolkning, inklusive ständige sekreteraren Peter Englund) på Ica och 1200:- senare kunde jag verkligen fylla kylskåpet och frysen. Ni märker att det här med att storhandla är en stor sak för mig, det händer inte så ofta liksom.
På kvällen var planen att umgås med en tacogratäng och Äppeldryck av ciderkaraktär samt kolla på fyra-fem avsnitt av The West Wing, men Becks och Emma tyckte att jag skulle ansluta på Magnussons för några pints, och det är klart att jag skulle göra det. Good fun. Jag lärde dem vikten av disciplin när man rättar prov. Enligt Facebook verkar de dock inte ha förstått detta, utan klagar över att de har rättat noll prov var idag. Det är ju bara att rätta klart liksom, hur svårt kan det vara?
Idag har jag varit på bio med Magnus. Vi såg Habemus Papam (den svenska titeln låter som en töntig fars med Robert Gustavsson och Susanne Router så den tänker jag inte skriva), men den var bagatellartad och något av en besvikelse. Inte mer än två bankbrädor i betyg skulle jag säga.
Sedan gick jag till Hannes och tvättade eftersom att jag har tappat bort tvättstugenyckeln och inte har fått en ny ännu. Vi hängde i hans fortfarande något sterila rum och kollade norska filmtrailers på YouTube och första avsnittet av säsong två av An Idiot Abroad, som alla borde se.
Nu måste jag sluta skriva, för det började ett program om döva på SVT som jag måste stänga av. Voiceovern som ligger för oss hörande är så fruktansvärt irriterande.
onsdag 9 november 2011
Mackie Kniven, han har handskar där man ej kan spåra blod
Så letade jag fram den svarta polotröjan, manchesterkavajen, de slitna och något för korta blåjeansen och mina icke uppseendeväckande gymnastikskor igen. Ni vet vad den outfiten innebär. Det var dags för ett nytt kulturellt äventyr för expeditionen.
Idag efter jobbet gick vi ner på stan ett gäng, värmde med en hamburgertallrik och en pint på O'Connors innan det blev stadsteatern och Tolvskillingsoperan. Världens första musikal har jag läst att den kallas, och som den fudge packer man ibland misstas för att vara ligger ju musikaler väldigt streamlajnat med min approach.
Många musikaler bygger upp dramaturgin så att hitlåtarna kommer på strategiska ställen, men den här uppsättningen körde ett annorlunda grepp och brände av Mackie Kniven som första låt. Om en konsult hade gått in och petat lite i det där hade den kanske kommit senare, men å andra sidan presenterade den huvudkaraktären så det hade nog blivit ännu konstigare. Om inte annat så var det en trevlig inledning.
Jag kunde också konstatera att Göran Engman är Stadsteaterns svar på Michael Nyqvist. Precis som att det är lag på att Nyqvist ska vara med i alla svenska filmer så finns det någon form av skrivelse om att Engman ska vara med i allt som sätts upp i Uppsala. Jag ser ingen annan förklaring i alla fall.
Bäst var Emma Peters som gjorde mycket med små medel i sin roll som en av Mackies kärleksintressen. Bra komisk tajming och imponerande sångröst. Det är dock inte omöjligt att jag tycker så bara för att hon var med i Grotesco, men även objektiva ögon måste ha blivit imponerade.
Uppsättningen får
i betyg.
Jag fick jobba med logistiken för att få ihop detta. Jag höll i trådarna (för annars är det ju aldrig någon som någonsin tar tag i något) och styrde med biljetter och bokningar och avhopp och ersättare och bestämma ny pub när den vi hade valt hade gått sönder. Mitt i allt skulle jag styra så att mamma och pappa fick en nyckel och en vägbeskrivning hem till mig. Det var svettigt, men det funkade. Jag kan nog ta jobb som flygledare när allt kommer omkring.
Mina föräldrar ska på semester i morgon så de sover hos mig innan de åker till ARN i morgon. Detta innebär att jag blir bilägare en vecka. Vilken jävla lyx. Ska storhandla samt åka till Ikea varje dag, för det är ju det man gör när man har bil.
Torsdagfredag, sen tar vi helg.
Idag efter jobbet gick vi ner på stan ett gäng, värmde med en hamburgertallrik och en pint på O'Connors innan det blev stadsteatern och Tolvskillingsoperan. Världens första musikal har jag läst att den kallas, och som den fudge packer man ibland misstas för att vara ligger ju musikaler väldigt streamlajnat med min approach.
Många musikaler bygger upp dramaturgin så att hitlåtarna kommer på strategiska ställen, men den här uppsättningen körde ett annorlunda grepp och brände av Mackie Kniven som första låt. Om en konsult hade gått in och petat lite i det där hade den kanske kommit senare, men å andra sidan presenterade den huvudkaraktären så det hade nog blivit ännu konstigare. Om inte annat så var det en trevlig inledning.
Jag kunde också konstatera att Göran Engman är Stadsteaterns svar på Michael Nyqvist. Precis som att det är lag på att Nyqvist ska vara med i alla svenska filmer så finns det någon form av skrivelse om att Engman ska vara med i allt som sätts upp i Uppsala. Jag ser ingen annan förklaring i alla fall.
Bäst var Emma Peters som gjorde mycket med små medel i sin roll som en av Mackies kärleksintressen. Bra komisk tajming och imponerande sångröst. Det är dock inte omöjligt att jag tycker så bara för att hon var med i Grotesco, men även objektiva ögon måste ha blivit imponerade.
Uppsättningen får
i betyg.Jag fick jobba med logistiken för att få ihop detta. Jag höll i trådarna (för annars är det ju aldrig någon som någonsin tar tag i något) och styrde med biljetter och bokningar och avhopp och ersättare och bestämma ny pub när den vi hade valt hade gått sönder. Mitt i allt skulle jag styra så att mamma och pappa fick en nyckel och en vägbeskrivning hem till mig. Det var svettigt, men det funkade. Jag kan nog ta jobb som flygledare när allt kommer omkring.
Mina föräldrar ska på semester i morgon så de sover hos mig innan de åker till ARN i morgon. Detta innebär att jag blir bilägare en vecka. Vilken jävla lyx. Ska storhandla samt åka till Ikea varje dag, för det är ju det man gör när man har bil.
Torsdagfredag, sen tar vi helg.
måndag 7 november 2011
Och släcka min brinnande törst
Det var en lagom späckad helg i Linköping. Jag känner att den gav ny energi, även om jag är rätt trött nu. För att inte tala om hur det var vid sextiden ikväll. Då var det värre än ett spädbarn i en bil en sen kväll. Ögonen klippte så hårt att det blev svallvågor i luften och möbler förflyttades metervis.
I lördags var det ganska lugnt under dagen. Jag satt mest och tittade faktiskt. Lite som ett spädbarn ungefär. Sedan åkte jag och mamma till morfars grav och hon planterade ljung, medan jag stöttade med glada tillrop och höll i påsar. Sedan tittade jag och pappa på fotboll innan jag åkte ner till stan och hängde med Per, Sandra, Elin, Sam och Mauro, som jag bjöd in. Det var en väldigt trevlig kväll och det blev nästan lika sent som vanligt.
Det blev taxi hem vid tretiden med världens mest asociala taxichaufför. Om han nu ogillar small talk kanske han inte ska ha det yrket? Jag försökte bara vara lite trevlig.
När jag kom hem i natten insåg jag att jag inte äger någon hemmanyckel till Lambohov längre efter en incident med ett dåligt inoljat lås i vintras, så jag fick således ringa och väcka pappa igen. Känns alltid lika bra att göra det klockan tre på natten.
I går var jag trött till en början, men det gick över framåt eftermiddagen när Love, Kerstin och Elis kom förbi. Elis lärde mig spela piano och berättade hur fiskar låter. Han är redan smartare än Hannes. Även mormor kom förbi och levererade ett nytt eivorsk nyord - istället för kattunge blev det kissunge. Mycket bra.
Vi åt ett potatis- och fisklåda, och det stående samtalsämnet var att fisken var så oerhört salt. Alla blev engagerade i hur salt fisken var. Och den var rejält salt. Så salt att Linköpings kommun funderar på att använda den som snöröjning. Den var så salt att inte ens kossor vill slicka på den. Så sjukt salt att folk gick och sköljde munnen i Döda Havet efter middagen för att få bort sältan.
Det var med andra ord inte konstigt att jag vaknade och kände mig lika uttorkad som Bockstensmannen klockan fem i natt, med typ läder i halsen och dunkande huvudvärk.
Idag har jag jobbat. Det var kul att träffa barnen igen efter en vecka, men det är ju skönt när de är lediga också. Nu är det bara sex veckor kvar till jullovet - och två till London.
I lördags var det ganska lugnt under dagen. Jag satt mest och tittade faktiskt. Lite som ett spädbarn ungefär. Sedan åkte jag och mamma till morfars grav och hon planterade ljung, medan jag stöttade med glada tillrop och höll i påsar. Sedan tittade jag och pappa på fotboll innan jag åkte ner till stan och hängde med Per, Sandra, Elin, Sam och Mauro, som jag bjöd in. Det var en väldigt trevlig kväll och det blev nästan lika sent som vanligt.
Det blev taxi hem vid tretiden med världens mest asociala taxichaufför. Om han nu ogillar small talk kanske han inte ska ha det yrket? Jag försökte bara vara lite trevlig.
När jag kom hem i natten insåg jag att jag inte äger någon hemmanyckel till Lambohov längre efter en incident med ett dåligt inoljat lås i vintras, så jag fick således ringa och väcka pappa igen. Känns alltid lika bra att göra det klockan tre på natten.
I går var jag trött till en början, men det gick över framåt eftermiddagen när Love, Kerstin och Elis kom förbi. Elis lärde mig spela piano och berättade hur fiskar låter. Han är redan smartare än Hannes. Även mormor kom förbi och levererade ett nytt eivorsk nyord - istället för kattunge blev det kissunge. Mycket bra.
Vi åt ett potatis- och fisklåda, och det stående samtalsämnet var att fisken var så oerhört salt. Alla blev engagerade i hur salt fisken var. Och den var rejält salt. Så salt att Linköpings kommun funderar på att använda den som snöröjning. Den var så salt att inte ens kossor vill slicka på den. Så sjukt salt att folk gick och sköljde munnen i Döda Havet efter middagen för att få bort sältan.
Det var med andra ord inte konstigt att jag vaknade och kände mig lika uttorkad som Bockstensmannen klockan fem i natt, med typ läder i halsen och dunkande huvudvärk.
Idag har jag jobbat. Det var kul att träffa barnen igen efter en vecka, men det är ju skönt när de är lediga också. Nu är det bara sex veckor kvar till jullovet - och två till London.
lördag 5 november 2011
Symfonin, tar oss över gränserna
Igår gjorde jag detta:
• Åkte tåg till Linköping
• Gick på stan och slog ihjäl tid
• Såg Norrköpings symfoniorkester i Linköping Konsert & Kongress
• Hade whiskeyprovning i Lambohov
Tio lösryckta tankar om dagen.
1. Jag har äntligen listat ut hur jag ska utnyttja alla mina SJ-priopoäng. Idag köpte jag Internet ombord och därmed gick resan på ett litet kick. Varför har jag inte kommit på detta tidigare? Samtidigt måste jag säga att poängsystemet är jävligt snålt. Jag har samlat över tiotusen poäng under tre år, men idag försvann en tredjedel av dem. SJ alltså. Inte ens när det funkar blir det riktigt bra.
2. Linköping har inte förändrats ett dugg. Eller så är det jag som inte har det. Jag vet inte vilket som är värst. Eller bäst.
3. Att gå på stan i Linköping påminde om hur det var att bli utsedd till shoppingassistent, för att sedan bli hånad för att jag gav idiotiska tips. För att nästa gång bli utskälld för att jag var för oengagerad. Fina minnen.
4. Maia Hiroshima har blivit skitbra på fiol. Eller så var det hennes syrra som var solist i kvällensböghögkulturella upplevelse. Fast jag tror att det var Maia. Hon har ju inte setts till på ett par år, så hon kan lika gärna ha rest till Bergen och suttit vid en fjord och tränat fiol i två år. Hur som helst var hon jävligt duktig.
5. Han som alltid hälsar på dirigenten och solisten i orkestern som alltid sitter direkt till vänster om dirigenten och alltid spelar fiol – vad är hans roll? Är det som typ för en andrepilot som får ta över om piloten dör eller sätts ur spel? Om dirigenten kanske viftar in sin lilla pinne i ögat eller drar armbågen ur led i någon hetsig sats tar kanske vicedirigenten, eller vad han är, över. Detta sysselsatte mina tankar en stor del av konserten.
6. Hur ska jag hinna med att få till pass så att åttorna gör allt de ska enligt betygskraven i svenskan före jul?
7. Lambohov har blivit dubbelt så stort sedan jag flyttade. Änggårdsskolan kommer inte kunna ta emot alla elever. Jag får lite ont i magen när jag tänker på hur de ska lösa det.
8. Rökig whiskey är godare en icke rökig.
9. Jag funderar på att försöka reda ut min jättekonflikt sedan tre veckor med Mauro. Per ska gå in och medla i kväll.
10. Hur får man igång det trådlösa nätverket på det här bygget egentligen?
• Åkte tåg till Linköping
• Gick på stan och slog ihjäl tid
• Såg Norrköpings symfoniorkester i Linköping Konsert & Kongress
• Hade whiskeyprovning i Lambohov
Tio lösryckta tankar om dagen.
1. Jag har äntligen listat ut hur jag ska utnyttja alla mina SJ-priopoäng. Idag köpte jag Internet ombord och därmed gick resan på ett litet kick. Varför har jag inte kommit på detta tidigare? Samtidigt måste jag säga att poängsystemet är jävligt snålt. Jag har samlat över tiotusen poäng under tre år, men idag försvann en tredjedel av dem. SJ alltså. Inte ens när det funkar blir det riktigt bra.
2. Linköping har inte förändrats ett dugg. Eller så är det jag som inte har det. Jag vet inte vilket som är värst. Eller bäst.
3. Att gå på stan i Linköping påminde om hur det var att bli utsedd till shoppingassistent, för att sedan bli hånad för att jag gav idiotiska tips. För att nästa gång bli utskälld för att jag var för oengagerad. Fina minnen.
4. Maia Hiroshima har blivit skitbra på fiol. Eller så var det hennes syrra som var solist i kvällens
5. Han som alltid hälsar på dirigenten och solisten i orkestern som alltid sitter direkt till vänster om dirigenten och alltid spelar fiol – vad är hans roll? Är det som typ för en andrepilot som får ta över om piloten dör eller sätts ur spel? Om dirigenten kanske viftar in sin lilla pinne i ögat eller drar armbågen ur led i någon hetsig sats tar kanske vicedirigenten, eller vad han är, över. Detta sysselsatte mina tankar en stor del av konserten.
6. Hur ska jag hinna med att få till pass så att åttorna gör allt de ska enligt betygskraven i svenskan före jul?
7. Lambohov har blivit dubbelt så stort sedan jag flyttade. Änggårdsskolan kommer inte kunna ta emot alla elever. Jag får lite ont i magen när jag tänker på hur de ska lösa det.
8. Rökig whiskey är godare en icke rökig.
9. Jag funderar på att försöka reda ut min jättekonflikt sedan tre veckor med Mauro. Per ska gå in och medla i kväll.
10. Hur får man igång det trådlösa nätverket på det här bygget egentligen?
onsdag 2 november 2011
You're fit but my gosh don't you know it
När man ställer sig på vågen och inser att man väger lika mycket som en nyfödd elefant tänker man först att man ska gå och tröstäta en maxipåse med dillchips. Sen tänker man att, nej sitt inte här och tyck synd om dig själv utan ta tag i ditt liv. Egen dräng är guld värd och så vidare.
Så jag har tagit tag i mitt liv. Det är inte första gången och garanterat inte heller sista, men det är alltid lika skönt att kraftfull gå in och markera mot ens solkiga lekamen att nu är det jag som bestämmer. I söndags köpte jag alltså gymkort och nu har jag varit där två gånger. Jag känner redan hur fysiken mäktigt stegrar sig som en alvisk krigshingst.
Jag känner också hur jag på några veckor kommer att förlora all motivation att gå till gymmet, och att varje besök kommer att stå mig dyrt när jag sammanfattar mina besök där om fyra månader. Jag måste upp i 20 besök för att varje besök ska kosta 80 kronor. Räck upp en hand om du tror att jag kommer gå dit 20 gånger.
Och nej, jag orkar inte komma på någon synonym för besök, så du behöver inte kommentera det (som om du hade gjort det...). Det ska stå besök sex gånger på fem meningar, det ska vara så.
Men det är bättre att göra ett försök och misslyckas än att inte försöka alls. Eller var det tvärtom?
Annars då? Nja, det har varit ett par sega dagar på jobbet. Har inte fått så mycket gjort som jag har hoppats, men jag ska jobba i morgon också (tänk en lärare som jobbar på torsdagen v 44!) och då ska jag vara typ själv på jobbet, så då kan jag inte skylla på att någon pratar med mig (eller att jag börjar prata med någon annan). Nu kan jag bara prata med mig själv, och som de flesta av er vet brukar inte det vara så intressant efter ett tag så då kommer jag ju automatiskt hålla käften och jobba på istället. Alla vinner.
På fredag åker jag till Linköping. Besöka slätten är aldrig fel. Det blir ju inte så ofta nuförtiden, så jag räknar med Eriksgata där vid stationen någon gång tidig eftermiddag. Kul initiativ hörni!
Så jag har tagit tag i mitt liv. Det är inte första gången och garanterat inte heller sista, men det är alltid lika skönt att kraftfull gå in och markera mot ens solkiga lekamen att nu är det jag som bestämmer. I söndags köpte jag alltså gymkort och nu har jag varit där två gånger. Jag känner redan hur fysiken mäktigt stegrar sig som en alvisk krigshingst.
Jag känner också hur jag på några veckor kommer att förlora all motivation att gå till gymmet, och att varje besök kommer att stå mig dyrt när jag sammanfattar mina besök där om fyra månader. Jag måste upp i 20 besök för att varje besök ska kosta 80 kronor. Räck upp en hand om du tror att jag kommer gå dit 20 gånger.
Och nej, jag orkar inte komma på någon synonym för besök, så du behöver inte kommentera det (som om du hade gjort det...). Det ska stå besök sex gånger på fem meningar, det ska vara så.
Men det är bättre att göra ett försök och misslyckas än att inte försöka alls. Eller var det tvärtom?
Annars då? Nja, det har varit ett par sega dagar på jobbet. Har inte fått så mycket gjort som jag har hoppats, men jag ska jobba i morgon också (tänk en lärare som jobbar på torsdagen v 44!) och då ska jag vara typ själv på jobbet, så då kan jag inte skylla på att någon pratar med mig (eller att jag börjar prata med någon annan). Nu kan jag bara prata med mig själv, och som de flesta av er vet brukar inte det vara så intressant efter ett tag så då kommer jag ju automatiskt hålla käften och jobba på istället. Alla vinner.
På fredag åker jag till Linköping. Besöka slätten är aldrig fel. Det blir ju inte så ofta nuförtiden, så jag räknar med Eriksgata där vid stationen någon gång tidig eftermiddag. Kul initiativ hörni!
måndag 31 oktober 2011
We listened to it twice, 'cause the DJ was asleep
Ja, men det här blev ju en annorlunda måndag. På jobbet fick vi först frukost och det var ju glädjande, men eftersom att eleverna lös med sin frånvaro så blev det inte roligare än så. Istället blev det distriktsmästerskap i möten, och som hängivna läsare vet älskar jag inte möten.
På eftermiddagen skrev jag ut en halv regnskog i papper. Tråkig dag på jobbet.
Roligare blev det dock efter jobbet. Mamma SMS:ade mig på förmiddagen och frågade om jag ville vara med i Radio Östergötland och prata om Arsenal, och som hängivna läsare vet hatar jag inte uppmärksamhet så det var knappast ett svårt val.
Så jag gick till SR Uppland och blev inplacerad i en studio. Jag hade inte direkt koll på vad som skulle hända, men ibland är det bra att bara köra på och ta saker "på uppstuds" som mamma uttryckte det. Programmet (om du vill lyssna går det bra) började med att han kallade mig Alex, men efter det gick det bättre. Jag var lite nervös i början, men det släppte och i slutet var jag riktigt på gång med några vassa attacker på diverse lag som jag hyser mindre positiva känslor för.
Det var faktiskt andra gången av två möjliga som jag gick till attack mot Tottenham i direktsändning i P4. Jag är stolt. Och nöjd.
Det mest bisarra inslaget var dock den där tävlingen. What. Was. That?
Efter radioinspelningen gick jag i ren inspiration till gymmet för första gången på ett halvår, men jag kan inte påstå att jag körde skiten ur mig. Jag vet inte hur mycket det ger att sitta i maskiner och flaxa lite med armarna, men några kalorier brände jag nog. Man får inte gå ut för hårt, det är min paroll.
Ja, det var en annorlunda dag. Nu får vi se vad som händer i morgon.
På eftermiddagen skrev jag ut en halv regnskog i papper. Tråkig dag på jobbet.
Roligare blev det dock efter jobbet. Mamma SMS:ade mig på förmiddagen och frågade om jag ville vara med i Radio Östergötland och prata om Arsenal, och som hängivna läsare vet hatar jag inte uppmärksamhet så det var knappast ett svårt val.
Så jag gick till SR Uppland och blev inplacerad i en studio. Jag hade inte direkt koll på vad som skulle hända, men ibland är det bra att bara köra på och ta saker "på uppstuds" som mamma uttryckte det. Programmet (om du vill lyssna går det bra) började med att han kallade mig Alex, men efter det gick det bättre. Jag var lite nervös i början, men det släppte och i slutet var jag riktigt på gång med några vassa attacker på diverse lag som jag hyser mindre positiva känslor för.
Det var faktiskt andra gången av två möjliga som jag gick till attack mot Tottenham i direktsändning i P4. Jag är stolt. Och nöjd.
Det mest bisarra inslaget var dock den där tävlingen. What. Was. That?
Efter radioinspelningen gick jag i ren inspiration till gymmet för första gången på ett halvår, men jag kan inte påstå att jag körde skiten ur mig. Jag vet inte hur mycket det ger att sitta i maskiner och flaxa lite med armarna, men några kalorier brände jag nog. Man får inte gå ut för hårt, det är min paroll.
Ja, det var en annorlunda dag. Nu får vi se vad som händer i morgon.
söndag 30 oktober 2011
Day in the life of a geezer
Det har varit en mycket lugn och städad helg. Inga utsvävningar whatsoever. Det är underskattat kan jag känna. Att ingen förut har tänkt på att man kan använda helgen till att vila ut istället för att bli tröttare.
Arbetsveckan avslutades med Guitar Hero- och YouTube-festival på jobbet eftersom att barnen nu har gått på lov. Det var uppskattat, och jag fick chansen att visa några YouTube-favoriter. Alltid kul att sprida ordet.
På kvällen gick jag en längre rundas promenad, innan jag lade mig tillrätta i soffan och kollade på när Jenny var med i Vem vet mest? och på tre avsnitt av det knastertorra akademikerhumorprogrammet Q.I. som jag har sett på så mycket nu att jag kände igen två av avsnitten. BBC Entertainment är det bästa kanalen just nu. (Hela listan: 1. BBC Entertainment 2. SVT 3. Visat Fotboll 4. Ingen 5. Discovery Channel)
Igår gick jag upp ganska skapligt och tog en förmiddagspromenad i solen längs Fyrisån, och det var väldigt fint. Ända tills jag mötte han som springer maraton från mitt gamla fotbollslag som hånade mig för att jag bara gick. HAN kan börja röra på fötterna...
Sedan bänkade jag mig framför tvn för att se Arsenal förlora mot Chelsea, men mot alla odds vann vi som ni säkert har märkt. Jag höll spontanfirande med en liten segerdans i vardagsrummet och därefter gick jag all in på Twitter hela dagen i ren inspiration. Det gäller att passa på att vara glad när Arsenal vinner nu för tiden.
På kvällen vet jag inte riktigt vad jag gjorde mer än att äta lördagsgodis, titta på tv-serier och spela Wordfeud.
Idag har jag fått chansen att använda min hemsnickrade ramsa för normaltiden, som infördes i natt. Sedan har jag gjort nyttiga saker som att fixa gymkort och jobba med supporterklubben. Så nu ska jag fortsätta vara vettig. I morgon gör jag comeback på gymmet. Säg "Bra Axel!"
Arbetsveckan avslutades med Guitar Hero- och YouTube-festival på jobbet eftersom att barnen nu har gått på lov. Det var uppskattat, och jag fick chansen att visa några YouTube-favoriter. Alltid kul att sprida ordet.
På kvällen gick jag en längre rundas promenad, innan jag lade mig tillrätta i soffan och kollade på när Jenny var med i Vem vet mest? och på tre avsnitt av det knastertorra akademikerhumorprogrammet Q.I. som jag har sett på så mycket nu att jag kände igen två av avsnitten. BBC Entertainment är det bästa kanalen just nu. (Hela listan: 1. BBC Entertainment 2. SVT 3. Visat Fotboll 4. Ingen 5. Discovery Channel)
Igår gick jag upp ganska skapligt och tog en förmiddagspromenad i solen längs Fyrisån, och det var väldigt fint. Ända tills jag mötte han som springer maraton från mitt gamla fotbollslag som hånade mig för att jag bara gick. HAN kan börja röra på fötterna...
Sedan bänkade jag mig framför tvn för att se Arsenal förlora mot Chelsea, men mot alla odds vann vi som ni säkert har märkt. Jag höll spontanfirande med en liten segerdans i vardagsrummet och därefter gick jag all in på Twitter hela dagen i ren inspiration. Det gäller att passa på att vara glad när Arsenal vinner nu för tiden.
På kvällen vet jag inte riktigt vad jag gjorde mer än att äta lördagsgodis, titta på tv-serier och spela Wordfeud.
Idag har jag fått chansen att använda min hemsnickrade ramsa för normaltiden, som infördes i natt. Sedan har jag gjort nyttiga saker som att fixa gymkort och jobba med supporterklubben. Så nu ska jag fortsätta vara vettig. I morgon gör jag comeback på gymmet. Säg "Bra Axel!"
onsdag 26 oktober 2011
Say my name, say my name
Idag var en sådan dag när jag inte kände att jag riktigt räckte till. Den här veckan är vi bara två lärare på skolan, och när jag skriver så förstår jag att du får ett litet skräckhugg i magen eftersom att du är en empatisk människa som verkligen kan sätta sig in i situationer när andra har det jobbigt. Och att vara endast två lärare på en skola skulle givetvis vara en mardröm i många fall. Den här gången var ditt skräckhugg falsklarm som tur var.
Det är så att alla klasser, eller basgrupper som vi säger på vår orwellska företagslingo, utom min och den andra åttan är i Falun på Slöjd Camp så jag och Tina har bara drygt 40 ungdomar att vakta.
Man tror att det ska bli lugnt (ja, jag stavade fel igen) då, men där tror man galet. "Axel! Axel! Axel!" är det enda jag har hört hela dagen. Alla behövde hjälp hela tiden. Då räcker man inte till riktigt, och det är lite frustrerande. Å andra sidan har jag inte ett jobb där man kollar på klockan, sätter sig och gör hela surfrundan, går och käkar lunch, kör två rundor runt terminal fem, ställer sig och sorterar paket i vad som känns som en timme, men när man kollar på klockan nästa gång har det gått tre minuter. Nu är det snarare "är klockan redan så mycket?".
Med erfarenhet av båda situationerna kan jag säga att jag föredrar den sistnämnda. Vi är redan snart framme vid den i lärarkretsar mytomspunna v. 44 och det innebär halvtid på terminen. Hur nu det gick till.
Nej, nu är det snart slutscenerna i Billy Elliot. Nu har jag inte tid med dig längre.
Det är så att alla klasser, eller basgrupper som vi säger på vår orwellska företagslingo, utom min och den andra åttan är i Falun på Slöjd Camp så jag och Tina har bara drygt 40 ungdomar att vakta.
Man tror att det ska bli lugnt (ja, jag stavade fel igen) då, men där tror man galet. "Axel! Axel! Axel!" är det enda jag har hört hela dagen. Alla behövde hjälp hela tiden. Då räcker man inte till riktigt, och det är lite frustrerande. Å andra sidan har jag inte ett jobb där man kollar på klockan, sätter sig och gör hela surfrundan, går och käkar lunch, kör två rundor runt terminal fem, ställer sig och sorterar paket i vad som känns som en timme, men när man kollar på klockan nästa gång har det gått tre minuter. Nu är det snarare "är klockan redan så mycket?".
Med erfarenhet av båda situationerna kan jag säga att jag föredrar den sistnämnda. Vi är redan snart framme vid den i lärarkretsar mytomspunna v. 44 och det innebär halvtid på terminen. Hur nu det gick till.
Nej, nu är det snart slutscenerna i Billy Elliot. Nu har jag inte tid med dig längre.
tisdag 25 oktober 2011
Tonight I'm not takin' no calls, 'cause I'll be dancin'
Om ni undrar hur mycket man kan prata i telefon på en måndagskväll kan ni sluta med det nu. Man kan göra det ganska exakt hela kvällen, en sådär fem-sex timmar. Man börjar med en sittning i Skype för inspelning av en så kallad podcast (ett radiprogram, fast på Internet för er som inte är en del av Nintendogenerationen), sedan tar man ett sväng med Lander och Kicken, därefter Hedemora, fyller på med 1,5 h i ett telefonmöte om lokalverksamheten i supporterklubben, för att sedan utvärdera allting med Lander i en timma.
Sedan går man och pantar sina öron och hoppas på att landstinget kan sponsra med nya.
Idag har jag ägnat mig åt något så rustikt som att lyssna på fotboll på radio eftersom Arsenals match inte sändes på tv. Det gick bra. Vi vann igen. En sydkorean gjorde mål. Bara en sån sak.
Jag har givetvis pratat i telefon också. Det hör ju till. Men idag stannade det nog vid ett par timmar. En mer normal kväll alltså.
Ikväll svängde jag också ihop en potatisgratäng med vänsterhanden för att fira att lönen hade kommit (de där 5000:- extra jag har fått den här månaden, ska jag säga till någon om det?) och nu tror jag att det är läge att lägga mig med en god bok.
Jag skulle också kunna berätta om helgens personalfest, men jag var så "bakad" i söndags att jag helst inte vill tänka på det. Det var inte okej på något sätt. De där familjerna Spendrup och Pripp är ute efter mig. De konspirerar mot mig i en ohelig allians tillsammans med den där jäveln Mauro.
Sedan går man och pantar sina öron och hoppas på att landstinget kan sponsra med nya.
Idag har jag ägnat mig åt något så rustikt som att lyssna på fotboll på radio eftersom Arsenals match inte sändes på tv. Det gick bra. Vi vann igen. En sydkorean gjorde mål. Bara en sån sak.
Jag har givetvis pratat i telefon också. Det hör ju till. Men idag stannade det nog vid ett par timmar. En mer normal kväll alltså.
Ikväll svängde jag också ihop en potatisgratäng med vänsterhanden för att fira att lönen hade kommit (de där 5000:- extra jag har fått den här månaden, ska jag säga till någon om det?) och nu tror jag att det är läge att lägga mig med en god bok.
Jag skulle också kunna berätta om helgens personalfest, men jag var så "bakad" i söndags att jag helst inte vill tänka på det. Det var inte okej på något sätt. De där familjerna Spendrup och Pripp är ute efter mig. De konspirerar mot mig i en ohelig allians tillsammans med den där jäveln Mauro.
torsdag 20 oktober 2011
Our house was our castle and our keep
The crack crisis verkar vara över för den här gången. Idag fick vi komma tillbaka in i huset och än så länge har det inte gått all Vagnhärad på oss. Men det som vi en gång såg som själva fundamentet för vår undervisning, vårt hus, är inte längre den trygga utpost det var. Vågar vi lite på att det är säkert att gå ner och äta mat?
Jag antar att ni suktar efter en rapport om hur det gick för mig att jobba hemifrån. De som känner mig anar nog att jag var fruktansvärt ineffektiv, och typ bara låg i soffan och lyssnade på den här låten. Men läs och bli häpen; allt jag hade tagit med mig hem fick jag rättat och genomläst. Jag hann dessutom med att ta lite sovmorgon och gå en sväng på lunchen. Det var en diem som verkligen blev carpad.
Dessutom kunde jag lyssna på P3 hela dagen. Till och med Christer fick jag höra, och det har jag inte lyssnat på sedan Svenska 2-tiden. Men även om det var skönt med en oväntad hemarbetsdag så är det ingenting jag vill göra till en vana. Jag blev lappsjuk direkt, och fick kaninpuls bara av posten kom eller av att jag mötte någon i trappen.
Kollegorna saknade jag så mycket att jag var tvungen att ta en after work med dem nere på nyöppnade snobbstället Stationen. Visserligen var det bestämt sedan innan, men ingen ville ställa in bara för att skolan hade kläckts.
Apropå Svenska 2-tiden, eller i krokarna av Svenska 2-tiden, närmare bestämt Hebytiden, så var jag på Gymnasiemässan med mina elever idag, och då träffade jag några av mina små sjuor från den eran. På något sätt har de utvecklats till nior nu och alla killarna var två meter långa och pratade som Bengt Magnusson och alla tjejerna hade förvandlats från blyga och präktiga hästtjejer till rökande bitchblickar, sådär som en del tjejer blir i nian. Det var väldigt kul att se dem, och de flesta såg uppriktigt glada ut att se mig. Det var också kul att träffa min gamla mentorskollega Tåis. En riktig Hebyprofil.
Dagen rundades av med ett besök på Kvarnen där jag gjorde tung kändisspotting. Först såg jag den där meteorologen med hockeyfrilla (DU kan googla!) och bara några minuter senare Naken-Janne. Fast den sistnämnde känner jag ju nästan, så det var inte så mäktigt. Han skällde ut mig och några andra en gång för att vi pratade för högt under en rast när jag jobbade som telefonförsäljare. Också det en jävla story.
Vilken dag. Vad många intryck. Måste gå och lägga mig och bearbeta allt.
Jag antar att ni suktar efter en rapport om hur det gick för mig att jobba hemifrån. De som känner mig anar nog att jag var fruktansvärt ineffektiv, och typ bara låg i soffan och lyssnade på den här låten. Men läs och bli häpen; allt jag hade tagit med mig hem fick jag rättat och genomläst. Jag hann dessutom med att ta lite sovmorgon och gå en sväng på lunchen. Det var en diem som verkligen blev carpad.
Dessutom kunde jag lyssna på P3 hela dagen. Till och med Christer fick jag höra, och det har jag inte lyssnat på sedan Svenska 2-tiden. Men även om det var skönt med en oväntad hemarbetsdag så är det ingenting jag vill göra till en vana. Jag blev lappsjuk direkt, och fick kaninpuls bara av posten kom eller av att jag mötte någon i trappen.
Kollegorna saknade jag så mycket att jag var tvungen att ta en after work med dem nere på nyöppnade snobbstället Stationen. Visserligen var det bestämt sedan innan, men ingen ville ställa in bara för att skolan hade kläckts.
Apropå Svenska 2-tiden, eller i krokarna av Svenska 2-tiden, närmare bestämt Hebytiden, så var jag på Gymnasiemässan med mina elever idag, och då träffade jag några av mina små sjuor från den eran. På något sätt har de utvecklats till nior nu och alla killarna var två meter långa och pratade som Bengt Magnusson och alla tjejerna hade förvandlats från blyga och präktiga hästtjejer till rökande bitchblickar, sådär som en del tjejer blir i nian. Det var väldigt kul att se dem, och de flesta såg uppriktigt glada ut att se mig. Det var också kul att träffa min gamla mentorskollega Tåis. En riktig Hebyprofil.
Dagen rundades av med ett besök på Kvarnen där jag gjorde tung kändisspotting. Först såg jag den där meteorologen med hockeyfrilla (DU kan googla!) och bara några minuter senare Naken-Janne. Fast den sistnämnde känner jag ju nästan, så det var inte så mäktigt. Han skällde ut mig och några andra en gång för att vi pratade för högt under en rast när jag jobbade som telefonförsäljare. Också det en jävla story.
Vilken dag. Vad många intryck. Måste gå och lägga mig och bearbeta allt.
tisdag 18 oktober 2011
There's a crack, a crack in everything
Jag jobbar hemifrån i morgon.
Nu tror ni säkert att jag är bitter över någon händelse med jobbiga elever, och att jag skriver sådär i affekt. Så är inte fallet. Jag är inte det minsta bitter (eller inte bittrare än vanligt om vi ska vara ärliga - och det ska vi ju) och jag är inte ironiskt. Det är nämligen så att vår matsal på skolan håller på att välta.
I kid you not.
Precis bredvid jobbet pågår sedan i somras ett större bygge av en cancerklinik (i bakgrunden av inslaget ser ni matsalen där som en påbyggnad på tegelhuset), och eftersom att någon fick för sig att anlägga en stad som sedermera har blivit Uppsala i kvicksand där någon gång för tusen år sedan måste de borra ner hundratals pålar i marken för att huset inte ska sjunka. Samt för att det annars blir som hemma hos Hannes kompis Philip som har en lutning av Mördarbackensnitt i sitt vardagsrum.
Jag vill inte dra några för tidiga slutsatser här innan Akademiska Hus har gjort sin undersökning, men vibrationerna från borrningen kan ha orsakat sättningar i grunden hos oss, som i sin tur har lett till sprickbildning i några väggar och i golvet på matsalen. Detta innebär att skolan måste hålla stängt i morgon (fatta den känslan som elev!) när de undersöker skadorna. Mycket frustrerande.
Så jag jobbar hemifrån i morgon. Det var ju kul att ha ett jobb att gå till så länge det varade.
Till sist vill jag rikta en hälsning till den person som fick för sig att anlägga en stad i the mother of all lerträskt. Jag lånar den av Björns pappa, från en julafton då Björn råkade sladda av vägen så att allt firande blev försenat: "Smart. Jäävligt smart."
Nu tror ni säkert att jag är bitter över någon händelse med jobbiga elever, och att jag skriver sådär i affekt. Så är inte fallet. Jag är inte det minsta bitter (eller inte bittrare än vanligt om vi ska vara ärliga - och det ska vi ju) och jag är inte ironiskt. Det är nämligen så att vår matsal på skolan håller på att välta.
I kid you not.
Precis bredvid jobbet pågår sedan i somras ett större bygge av en cancerklinik (i bakgrunden av inslaget ser ni matsalen där som en påbyggnad på tegelhuset), och eftersom att någon fick för sig att anlägga en stad som sedermera har blivit Uppsala i kvicksand där någon gång för tusen år sedan måste de borra ner hundratals pålar i marken för att huset inte ska sjunka. Samt för att det annars blir som hemma hos Hannes kompis Philip som har en lutning av Mördarbackensnitt i sitt vardagsrum.
Jag vill inte dra några för tidiga slutsatser här innan Akademiska Hus har gjort sin undersökning, men vibrationerna från borrningen kan ha orsakat sättningar i grunden hos oss, som i sin tur har lett till sprickbildning i några väggar och i golvet på matsalen. Detta innebär att skolan måste hålla stängt i morgon (fatta den känslan som elev!) när de undersöker skadorna. Mycket frustrerande.
Så jag jobbar hemifrån i morgon. Det var ju kul att ha ett jobb att gå till så länge det varade.
Till sist vill jag rikta en hälsning till den person som fick för sig att anlägga en stad i the mother of all lerträskt. Jag lånar den av Björns pappa, från en julafton då Björn råkade sladda av vägen så att allt firande blev försenat: "Smart. Jäävligt smart."
söndag 9 oktober 2011
Jag träffade John Carlos i München -72
Det har varit några fullspäckade dagar här under avslutningen på veckan. I torsdags fyllde jag år, men jag måste säga att många gjorde allt för att jag inte skulle få den uppmärksamhet vi alla tycker att jag förtjänar. Jag menar att Steve Jobs gick bort och att Tomas Tranströmer fick litteraturpriset överskuggade faktiskt min stora dag och det känns ju lite osportsligt.
Men det var trots allt väldigt många som kom ihåg mig och Hannes bjöd på en fin trerätters middag så det var en väldigt bra dag. Och till råga på allt sjöng Hanna Hellquist Äppelmelodin i Morgonpasset. Världsklass, Hanna. På jobbet fixade några av mina elever tårta och saft och chips, vilket givetvis kändes fantastiskt. Härliga ungar.
I fredags åkte jag till Lander efter jobbet och vi hängde med Fast och kollade på landskamper, samt åt Landers goda hembakade pizza. Den här gången var vi dock inte vakna till klockan sex som vi brukar utan vi klippte igen redan vid halv två - vilket var bra eftersom att det var tidig revelj dagen efter.
Igår åkte vi så till Sveriges Jerusalem, och efter att ha hämtat upp Stefan i den berömda knutpunkten Hallsberg krånglade vi oss över den vackra slätten via Motala och Mjölby. Till lunch var vi framme, och sedan tillbringades eftermiddagen i ett konferensrum på Andreas jobb. Där var fokus på Arsenal.se, och vi fick mycket gjort och tog flera bra beslut. Jag hittade också en jättestor ordförandeklubba.
Ordförande Mao.
På kvällen kände vi på centrala Jönköping och en av höjdpunkterna var när vi hamnade bredvid en av Sveriges mesta olympier Ragnar Skanåker, som tog någon form av skytteguld i München -72. Det var stort. Det var ännu större att han skallade mig i ryggen när han skulle resa sig för att besöka herrarnas. Det är inte alla som har blivit skallade av en man som har varit med i sju olympiska spel.
En av oss har vunnit OS-guld. Den andra har vunnit länsfinalen av "Vi i femman".
Senare åt vi middag som inte inte imponerade på oss, och rundade av kvällen på hotellbaren och sedan på rummet. Jag och Stefan råkade vara vakna till klockan halv fem och diskutera film, så det var inte konstigt att vi var lite trötta i morse. Men när det vankas hotellfrukost ska man vara mer sliten än så för att avstå, och Scandic har i regel bra frukostar dessutom. Dagens var inget undantag.
Vi fick lite gjort innan vi satte oss i bilen för resan norrut, det var ganska segt, men till slut kom vi fram till Västerås och jag kunde hoppa på bussen hem i höstrusket. Nu ska jag ligga i soffan resten av söndagen och titta på tv. Skönt.
Men det var trots allt väldigt många som kom ihåg mig och Hannes bjöd på en fin trerätters middag så det var en väldigt bra dag. Och till råga på allt sjöng Hanna Hellquist Äppelmelodin i Morgonpasset. Världsklass, Hanna. På jobbet fixade några av mina elever tårta och saft och chips, vilket givetvis kändes fantastiskt. Härliga ungar.
I fredags åkte jag till Lander efter jobbet och vi hängde med Fast och kollade på landskamper, samt åt Landers goda hembakade pizza. Den här gången var vi dock inte vakna till klockan sex som vi brukar utan vi klippte igen redan vid halv två - vilket var bra eftersom att det var tidig revelj dagen efter.
Igår åkte vi så till Sveriges Jerusalem, och efter att ha hämtat upp Stefan i den berömda knutpunkten Hallsberg krånglade vi oss över den vackra slätten via Motala och Mjölby. Till lunch var vi framme, och sedan tillbringades eftermiddagen i ett konferensrum på Andreas jobb. Där var fokus på Arsenal.se, och vi fick mycket gjort och tog flera bra beslut. Jag hittade också en jättestor ordförandeklubba.
Ordförande Mao.På kvällen kände vi på centrala Jönköping och en av höjdpunkterna var när vi hamnade bredvid en av Sveriges mesta olympier Ragnar Skanåker, som tog någon form av skytteguld i München -72. Det var stort. Det var ännu större att han skallade mig i ryggen när han skulle resa sig för att besöka herrarnas. Det är inte alla som har blivit skallade av en man som har varit med i sju olympiska spel.
En av oss har vunnit OS-guld. Den andra har vunnit länsfinalen av "Vi i femman".Vi fick lite gjort innan vi satte oss i bilen för resan norrut, det var ganska segt, men till slut kom vi fram till Västerås och jag kunde hoppa på bussen hem i höstrusket. Nu ska jag ligga i soffan resten av söndagen och titta på tv. Skönt.
onsdag 5 oktober 2011
Jag blev född för länge sen på ett tåg
Den 25 november inträffar händelsen som överhuvudtaget ger månaden november existensberättigande. Då har som bekant På Spåret premiär och idag släpptes de tävlande paren. Jag känner mig därför föranledd att bjuda er på en initierad ranking av lagen.
Martina Haag & Erik Haag
Att de får vara med, trots den uppenbara jävsituationen, är anmärkningsvärt. Erik Haag var ett av ankarna i Hassangänget tillsammans med programledaren Kristian Luuk och domaren Fredrik Lindström. Man undrar ju vilka fördelar han bjuds på. Trots det, eller tack vare det rentav, får makarna Haag bära favoritstämpeln efter förra årets fina silverplats. De visade på lysande samarbete och på överraskande bra allmänbildning. Dessutom besitter de rätt klurighet för att fixa ordvitsarna.
Betyg:
Anna-Charlotta Gunnarson & Ylva Hällen
Kom in som en frisk fläkt i fjol och tog sig hela vägen till semifinal. Har stor bredd i allt från barnkultur till trädgårdsodling och på det en jäkla go i laget. De saknar dock den där riktiga tävlingsinstinkten, och när det bränner till är det den som avgör. Det ligger dem givetvis i fatet. Mycket talar också för att fjolåret var en dagslända, så jag tror inte de upprepar succén från i vintras.
Betyg:
Niklas Strömstedt & Jenny Strömstedt
Jag känner att det är något osympatiskt över Jenny Strömstedt, samtidigt som det är något sympatiskt över Niklas Strömstedt. Det gör den här kombinationen väldigt mänsklig, och därmed lätt att ändå gilla. De visade förra året att de är att räkna med och jag är övertygad om att de kommer att finnas med i semifinalerna nästa år. Niklas har dessutom som enda musiker i tävlingen en stor fördel när det kommer till musikfrågorna .
Betyg:
Jessica Zandén & Claes Ljungmark
Jessica Zandén tävlade för ett par år sedan tillsammans med sin bror Philip och hon utmärkte sig mest då med sitt vansinniga skratt. Hon kändes dock som det starka kortet i den duon. Nu tävlar hon med debutanten Claes Ljungmark som precis som Zandén är skådis. Deras liknande bakgrund gör det här paret för tunt för att blanda sig i slutsegern.
Betyg:
Johanna Frändén & Carl Johan De Geer
Sportjournalisten Johanna Fränden gjorde det bra när hon var bisittare i SVT i fotbolls-VM i fjol, och har en gedigen erfarenhet av länderna runt Medelhavet. Sportjournalister brukar också vara vassa när det gäller geografi, så hon känns som en stark debutant. Carl Johan De Geer är mer svårbedömd, men hans bakgrund som konstnär och författare ger honom en bred grund. Fränden, 30 år, och De Geer, 73 år, har också störst ålderspann sinsemellan av de tävlande, och i detta sammanhang är det en stor fördel. Men jag tror inte det räcker hela vägen. Inte omöjligt med en semifinal dock.
Betyg:
Christer Lundberg & Morgan Larsson
Jag utbrast ett spontant "Yes" när jag såg att dessa radiokillar skulle vara med i årets säsong. De är de enda göteborgare för vilka jag skulle använda adjektivet "goa" och mena något positivt med det. Alla som har hört mysradioprogrammet Christer i P3 vet att man har att göra med världens kanske schysstaste duo. Jag tror att Lundberg och Larsson blir säsongens stora överraskning - de är vetgiriga i sitt radioprogram, bollar med all världens ämnen och är pålästa på dem samt, allra viktigast, de sitter med Göteborgsesset i rockärmen. Inte att underskatta.
Betyg:
Peter Wahlbeck & Gunilla Hammar Säfström
Peter Wahlbeck får ta över komedistafettpinnen från Peter Apelgren, men han lär knappast ta över vandringspokalen. Han kan säkert vara en smula klurig, men jag ger inte mycket för hans kunskaper. 9A-läraren Gunnilla Hammar Säfström sitter givetvis på en gedigen kunskapsbank i och med sin rutin från skolvärlden, men det är nog denna som samtidigt fäller henne. Hon verkar vara en lärare av Jan Björklund-mått, och då är man för fyrkantig för att lyckas i den här tävlingen.
Betyg:
Nisti Stêrk & Claes Borgström
Efter Claes Borgströms uttalande om att svenska landslaget skulle stanna hemma från VM i Tyskland på grund av att det finns bordeller där ger jag inte mycket för hans omdöme eller syn på omvärlden. Inte för att jag tycker att bordeller är en bra idé, men det var en osedvanligt korkad idé. Den här Nisti vet jag ingenting om, men de på Internet skriver att hon är författare, journalist, skådis och komiker. Hon är sannolikt allmänbildad med andra ord. Jag tror inte att det håller.
Betyg:
Maria Tjärnlund & Ralf Edström
Ojojoj. Här finns alla förutsättningar för årets Kalle Moraeus och Py Bäckman, som gjorde totalt magplask i fjol. Maria Tjärnlund är något så smalt som verksamhetsansvarig för dataspelbranschens svenska branschorganisation, och det kommer väl på sin höjd dyka upp typ en fråga om dataspel under den här säsongen. Och då antagligen i en match hon inte medverkar i. Ralfs kunskaper är om möjligt ännu svagare enligt min bedömning. Han är mest bra på att vara småpackad i radio.
Betyg:
Sammanfattning
Favoriten: Martina Haag & Erik Haag
Halvgarderingen: Niklas Strömstedt & Jenny Strömstedt
Outsidern: Christer Lundberg & Morgan Larsson
Martina Haag & Erik Haag
Att de får vara med, trots den uppenbara jävsituationen, är anmärkningsvärt. Erik Haag var ett av ankarna i Hassangänget tillsammans med programledaren Kristian Luuk och domaren Fredrik Lindström. Man undrar ju vilka fördelar han bjuds på. Trots det, eller tack vare det rentav, får makarna Haag bära favoritstämpeln efter förra årets fina silverplats. De visade på lysande samarbete och på överraskande bra allmänbildning. Dessutom besitter de rätt klurighet för att fixa ordvitsarna.
Betyg:
Anna-Charlotta Gunnarson & Ylva Hällen
Kom in som en frisk fläkt i fjol och tog sig hela vägen till semifinal. Har stor bredd i allt från barnkultur till trädgårdsodling och på det en jäkla go i laget. De saknar dock den där riktiga tävlingsinstinkten, och när det bränner till är det den som avgör. Det ligger dem givetvis i fatet. Mycket talar också för att fjolåret var en dagslända, så jag tror inte de upprepar succén från i vintras.
Betyg:
Niklas Strömstedt & Jenny Strömstedt
Jag känner att det är något osympatiskt över Jenny Strömstedt, samtidigt som det är något sympatiskt över Niklas Strömstedt. Det gör den här kombinationen väldigt mänsklig, och därmed lätt att ändå gilla. De visade förra året att de är att räkna med och jag är övertygad om att de kommer att finnas med i semifinalerna nästa år. Niklas har dessutom som enda musiker i tävlingen en stor fördel när det kommer till musikfrågorna .
Betyg:
Jessica Zandén & Claes Ljungmark
Jessica Zandén tävlade för ett par år sedan tillsammans med sin bror Philip och hon utmärkte sig mest då med sitt vansinniga skratt. Hon kändes dock som det starka kortet i den duon. Nu tävlar hon med debutanten Claes Ljungmark som precis som Zandén är skådis. Deras liknande bakgrund gör det här paret för tunt för att blanda sig i slutsegern.
Betyg:
Johanna Frändén & Carl Johan De Geer
Sportjournalisten Johanna Fränden gjorde det bra när hon var bisittare i SVT i fotbolls-VM i fjol, och har en gedigen erfarenhet av länderna runt Medelhavet. Sportjournalister brukar också vara vassa när det gäller geografi, så hon känns som en stark debutant. Carl Johan De Geer är mer svårbedömd, men hans bakgrund som konstnär och författare ger honom en bred grund. Fränden, 30 år, och De Geer, 73 år, har också störst ålderspann sinsemellan av de tävlande, och i detta sammanhang är det en stor fördel. Men jag tror inte det räcker hela vägen. Inte omöjligt med en semifinal dock.
Betyg:
Christer Lundberg & Morgan Larsson
Jag utbrast ett spontant "Yes" när jag såg att dessa radiokillar skulle vara med i årets säsong. De är de enda göteborgare för vilka jag skulle använda adjektivet "goa" och mena något positivt med det. Alla som har hört mysradioprogrammet Christer i P3 vet att man har att göra med världens kanske schysstaste duo. Jag tror att Lundberg och Larsson blir säsongens stora överraskning - de är vetgiriga i sitt radioprogram, bollar med all världens ämnen och är pålästa på dem samt, allra viktigast, de sitter med Göteborgsesset i rockärmen. Inte att underskatta.
Betyg:
Peter Wahlbeck & Gunilla Hammar Säfström
Peter Wahlbeck får ta över komedistafettpinnen från Peter Apelgren, men han lär knappast ta över vandringspokalen. Han kan säkert vara en smula klurig, men jag ger inte mycket för hans kunskaper. 9A-läraren Gunnilla Hammar Säfström sitter givetvis på en gedigen kunskapsbank i och med sin rutin från skolvärlden, men det är nog denna som samtidigt fäller henne. Hon verkar vara en lärare av Jan Björklund-mått, och då är man för fyrkantig för att lyckas i den här tävlingen.
Betyg:
Nisti Stêrk & Claes Borgström
Efter Claes Borgströms uttalande om att svenska landslaget skulle stanna hemma från VM i Tyskland på grund av att det finns bordeller där ger jag inte mycket för hans omdöme eller syn på omvärlden. Inte för att jag tycker att bordeller är en bra idé, men det var en osedvanligt korkad idé. Den här Nisti vet jag ingenting om, men de på Internet skriver att hon är författare, journalist, skådis och komiker. Hon är sannolikt allmänbildad med andra ord. Jag tror inte att det håller.
Betyg:
Maria Tjärnlund & Ralf Edström
Ojojoj. Här finns alla förutsättningar för årets Kalle Moraeus och Py Bäckman, som gjorde totalt magplask i fjol. Maria Tjärnlund är något så smalt som verksamhetsansvarig för dataspelbranschens svenska branschorganisation, och det kommer väl på sin höjd dyka upp typ en fråga om dataspel under den här säsongen. Och då antagligen i en match hon inte medverkar i. Ralfs kunskaper är om möjligt ännu svagare enligt min bedömning. Han är mest bra på att vara småpackad i radio.
Betyg:
Sammanfattning
Favoriten: Martina Haag & Erik Haag
Halvgarderingen: Niklas Strömstedt & Jenny Strömstedt
Outsidern: Christer Lundberg & Morgan Larsson
tisdag 4 oktober 2011
See them tumbling down
Jag och Magnus var högkulturella och gick och såg hyllade Apflickorna idag efter jobbet. Det var en perfekt tisdagsrulle. Sådär lagom suggestiv och ångestframkallande, och precis vad man behöver för att cementera den tidiga veckans melankoli när man tar steget upp på krönet av vardagscykeln.
Det var en bra film ur många avseenden, men det absolut bästa med den var att det vid två tillfällen förekom så kallade "tumbleweeds". Som den språknazistvårdare jag är skulle jag gärna använda ett svenskt begrepp, men i detta fall har jag inte hittat något som passar. Men jag tror ni är bekanta med företeelsen, alltså att en förtorkad buske eller snår som har formats till en boll blåser över prärien. Eller som i det här fallet vid hästhagarna. Att få in sådana på ett naturligt sätt i en långfilm är ren världsklass. Jag vet många som har misslyckats.
Det är bra att gå på bio. Förra veckan var jag och Becks på Jane Eyre. Jag ska försöka snitta en i veckan - det borde gå.
I övrigt var det en bra avslutning på förra veckan med after work och Sahara Hotpants. Jag träffade också Sara några gånger, och det känns bra att vi kan ses som vänner utan att det blir stelt och alltför konstigt. Det tog bara ett tag att komma dit för mig. Jag kan dock trösta mig med att jag i alla fall är bättre på relationer än huvudkaraktären i Apflickorna. Hon var riktigt jävla trasig. Skönt att se.
På jobbet var det något av en skitdag, men så är det ibland. Jag har dock tröstätit två kanelbullar dagen till ära så mig går det ingen nöd på. Men det skulle vara skönt om någon skruvade ner tempot på jobbet ett hack. Vi börjar nämligen skymta bergväggen därborta i skymningen, och jag vet inte om jag håller vaken bakom ratten fram tills dess att vi når den. Måtte vecka 44 komma snart.
I helgen ska jag åka till Jönköping. Det känns surrealistiskt.
Det var en bra film ur många avseenden, men det absolut bästa med den var att det vid två tillfällen förekom så kallade "tumbleweeds". Som den språk
Det är bra att gå på bio. Förra veckan var jag och Becks på Jane Eyre. Jag ska försöka snitta en i veckan - det borde gå.
I övrigt var det en bra avslutning på förra veckan med after work och Sahara Hotpants. Jag träffade också Sara några gånger, och det känns bra att vi kan ses som vänner utan att det blir stelt och alltför konstigt. Det tog bara ett tag att komma dit för mig. Jag kan dock trösta mig med att jag i alla fall är bättre på relationer än huvudkaraktären i Apflickorna. Hon var riktigt jävla trasig. Skönt att se.
På jobbet var det något av en skitdag, men så är det ibland. Jag har dock tröstätit två kanelbullar dagen till ära så mig går det ingen nöd på. Men det skulle vara skönt om någon skruvade ner tempot på jobbet ett hack. Vi börjar nämligen skymta bergväggen därborta i skymningen, och jag vet inte om jag håller vaken bakom ratten fram tills dess att vi når den. Måtte vecka 44 komma snart.
I helgen ska jag åka till Jönköping. Det känns surrealistiskt.
söndag 2 oktober 2011
Recension: Sahara Hotnights
Var: Katalin, Uppsala
När: 30 september
Bäst: Visit to Vienna
Sämst: Spelningen var för kort
Fråga: Vilket balsam använder Josephine Forsman för att få håret så svävande?
Betyg:
När Robertsfors kallar, då svarar man.
Med systrarna Asplund på varsin flank, en karaktäristiskt yvig Josephine Forsman bakom trummorna och en coolt kaxig Maria Andersson i centrum är det svårt att misslyckas. Sahara Hotnights gör mig verkligen inte besviken under den här korta, men intensiva spelningen.
Det är inte helt utsålt när Andersson ensam trampar igång spelningen. Den röda elgitarren matchar snyggt hennes klänning och hon visar direkt at det är hon som är boss. Bandet inleder med några låtar från den senaste skivan, och det känns något avvaktande. Sen kommer inledningsriffet till Cheek to cheek och då lyfter det.
Fokus ligger givetvis på senaste skivan, som jag inte har riktigt fastnat för. Därför är det skönt att man ändå får höra en klassiker som Visit to Vienna, som jag till och med hade som ringsignal på mobilen ett tag. Det känns lite väl konservativt att bara hylla de lite äldre låtarna, men det är inte mitt fel att den mesta bra moderna musiken skrevs mellan 2002 och 2006.
Sahara gör dock en mycket bra spelning, och de öser fram just det de ska: Rock.
När: 30 september
Bäst: Visit to Vienna
Sämst: Spelningen var för kort
Fråga: Vilket balsam använder Josephine Forsman för att få håret så svävande?
Betyg:
När Robertsfors kallar, då svarar man.
Med systrarna Asplund på varsin flank, en karaktäristiskt yvig Josephine Forsman bakom trummorna och en coolt kaxig Maria Andersson i centrum är det svårt att misslyckas. Sahara Hotnights gör mig verkligen inte besviken under den här korta, men intensiva spelningen.
Det är inte helt utsålt när Andersson ensam trampar igång spelningen. Den röda elgitarren matchar snyggt hennes klänning och hon visar direkt at det är hon som är boss. Bandet inleder med några låtar från den senaste skivan, och det känns något avvaktande. Sen kommer inledningsriffet till Cheek to cheek och då lyfter det.
Fokus ligger givetvis på senaste skivan, som jag inte har riktigt fastnat för. Därför är det skönt att man ändå får höra en klassiker som Visit to Vienna, som jag till och med hade som ringsignal på mobilen ett tag. Det känns lite väl konservativt att bara hylla de lite äldre låtarna, men det är inte mitt fel att den mesta bra moderna musiken skrevs mellan 2002 och 2006.
Sahara gör dock en mycket bra spelning, och de öser fram just det de ska: Rock.
måndag 26 september 2011
Come Monday night
A day of work is gone.
Man skulle kunna säga så här. Måndagen blev en bra mycket bättre arbetsdag än fredagen.
Man skulle också kunna uttrycka sig såhär. Är det inte jävligt dumt att försova sig?
Dessutom skulle man kunna tillägga att det är extra dumt att försova sig den dagen det ska tas klassfoto kl nio på morgonen.
Men jag hann i tid till fotot. Tur att jag hade lagt fram gå bort-skjortan redan på torsdagskvällen, så när jag vaknade kvart över åtta var det bara att med en brandmans rutin kasta på sig kläderna och jogga bort till jobbet. Hur fotot sedan blev vill jag inte ens veta, men med tanke på att senaste gången jag blev lyckad på ett klassfoto var 1990 så talar det mesta för att jag inte kommer be mamma köpa skolkatalogen i år heller.
Efter den mycket stukade dagen, så som det blir efter en försovning, åkte jag till 'fvudstaden tillsammans med Becks för att tillsammans med bland andra Josefin fira Colin som fyllde år för första gången i Sverige. Där blev det någon form av indisk mat och sedan öl hela kvällen på Strand. Det kändes hippt att vara på Strand. En good night out, och jag borde nästan fått lön för det i och med att jag fick träna engelska plus bedriva lite svenska som andraspråk-undervisning. Ska lägga fram räkningen för chifen.
På lördagen var det dags att vara kulturell igen då vi gick till Fotografiska och såg den något hajpade fotoutställningen av Robert Mapplethorpe. Många penisar blev det, och jag kan bara citera Colin: "I'm glad I didn't bring my 3D-glasses".
Sedan blev det O'Learys Gamla Stan, och några öl i Arsenal Sweden-människors lag. Vi fick till och med se en sällsynt seger. Bara en sån sak var ju värd att fira, men inte för länge för jag åkte hem redan vid niotiden och gick och lade mig kristligt tidigt.
I går tror jag inte att jag gjorde något direkt. Det var extremt skönt med en slö dag, och då fick jag tid att se alla tv-serier jag inte har hunnit med under veckan. Det kom en massa annat emellan under denna, som öl med Jajje, föräldramöte och matlag med Hannes. Den här veckan tyder på mer intensitet; kostymdrama på bio, fotbollsmatch och sådant. Full fart - rakt in i bergväggen.
Dagens roligaste var annars när jag åt lunch med några tjejer i nian som hade en beef om vem av Idol-Danny och Lasse Åberg som är snyggast. Potatisbullar har aldrig haft en mer underhållande fond, den saken är säker.
Man skulle kunna säga så här. Måndagen blev en bra mycket bättre arbetsdag än fredagen.
Man skulle också kunna uttrycka sig såhär. Är det inte jävligt dumt att försova sig?
Dessutom skulle man kunna tillägga att det är extra dumt att försova sig den dagen det ska tas klassfoto kl nio på morgonen.
Men jag hann i tid till fotot. Tur att jag hade lagt fram gå bort-skjortan redan på torsdagskvällen, så när jag vaknade kvart över åtta var det bara att med en brandmans rutin kasta på sig kläderna och jogga bort till jobbet. Hur fotot sedan blev vill jag inte ens veta, men med tanke på att senaste gången jag blev lyckad på ett klassfoto var 1990 så talar det mesta för att jag inte kommer be mamma köpa skolkatalogen i år heller.
Efter den mycket stukade dagen, så som det blir efter en försovning, åkte jag till 'fvudstaden tillsammans med Becks för att tillsammans med bland andra Josefin fira Colin som fyllde år för första gången i Sverige. Där blev det någon form av indisk mat och sedan öl hela kvällen på Strand. Det kändes hippt att vara på Strand. En good night out, och jag borde nästan fått lön för det i och med att jag fick träna engelska plus bedriva lite svenska som andraspråk-undervisning. Ska lägga fram räkningen för chifen.
På lördagen var det dags att vara kulturell igen då vi gick till Fotografiska och såg den något hajpade fotoutställningen av Robert Mapplethorpe. Många penisar blev det, och jag kan bara citera Colin: "I'm glad I didn't bring my 3D-glasses".
Sedan blev det O'Learys Gamla Stan, och några öl i Arsenal Sweden-människors lag. Vi fick till och med se en sällsynt seger. Bara en sån sak var ju värd att fira, men inte för länge för jag åkte hem redan vid niotiden och gick och lade mig kristligt tidigt.
I går tror jag inte att jag gjorde något direkt. Det var extremt skönt med en slö dag, och då fick jag tid att se alla tv-serier jag inte har hunnit med under veckan. Det kom en massa annat emellan under denna, som öl med Jajje, föräldramöte och matlag med Hannes. Den här veckan tyder på mer intensitet; kostymdrama på bio, fotbollsmatch och sådant. Full fart - rakt in i bergväggen.
Dagens roligaste var annars när jag åt lunch med några tjejer i nian som hade en beef om vem av Idol-Danny och Lasse Åberg som är snyggast. Potatisbullar har aldrig haft en mer underhållande fond, den saken är säker.
måndag 19 september 2011
Who'll be my role model, now that my role model is gone
Idag sa en elev till mig att jag är hans förebild. Det gjorde mig mycket stolt. Det är sådana kommentarer som gör att man står ut med väldigt mycket. Inte bara på jobbet, utan också i livet i övrigt.
Snacka om att rädda en annars ganska medioker dag. Och inte med vilken räddning som helst. Utan med en sådan här räddning.
Snacka om att rädda en annars ganska medioker dag. Och inte med vilken räddning som helst. Utan med en sådan här räddning.
söndag 18 september 2011
You raise me up
Här kommer några nedslag i det som var helgen vecka 37:
Fredag
13.15: Jag har medarbetarsamtal med chefen och får löneförhöjning. Bra.
13.40: Eleverna får glass. Jag blir populär.
13.48: Veckans låt blir När vi gräver guld i USA med GES. Anledningen var att Niklas Strömstedt nämndes i veckans nutidskryss.
14.05: Möte. Vill ta helg. Överdoserar te.
17.34: Somnar i soffan.
21.00: Dricker lite vin framför Skavlan. Har fredagsmys med mig själv.
23.34: Somnar tio minuter in i True Grit.
Lördag:
10.04: Vaknar andra gången.
12.10: Dammsuger. Inser att jag inte har gjort det sedan jag flyttade in. Blir besviken på mig själv.
12.15: Förstår varför jag inte har dammsugit. Det är tråkigt.
12.25: Avbryter städningen och går till Systembolaget.
13.45: Tittar på ett jävla fotbollslag.
15.10: När det blir 4-2 till Blackburn går jag och slänger glas.
15.25: Svär. Använder eventuellt könsord. Slår på soffan, väggen och på en stol. Det är dålig stämning helt enkelt.
19.13: Går till Becks.
19.16: Får feeling och lyssnar på Fairytale of New York. Blir julmild.
21.07: Får hot shots.
21.23: Försöker facerapea Becks, men misslyckas.
21.25: Berättar om när jag fick Hannes att kräkas medelst tvångsmatning av sprutgrädde.
21.27: Tittar på Fäst på fest.
22.18: Går till Vdala.
22.35: Anser att kön till baren är för lång på Vdala, och propagerar för att gå till Palermo direkt eftersom att "vi kommer ändå hamna där till slut".
23.30: Kommer inte ut från toan. Får hjälp av kön utanför som slår in dörren.
23.36: Fylle-twittrar.
00.46: Inser att mitt sällskap har lämnat Palermo.
00.54: Blir igenkänd som ordförande i Arsenal Sweden.
01.45: Känner att törsten är släckt för den här gången.
02.37: Somnar i soffan.
Söndag:
08.05: Vaknar i soffan. Undrar varför och går till sängen.
08.06: Somnar om.
11.53: Dolt nummer ringer. Jag vägrar svara.
12.44: Jocke Lander ringer och säger att jag ska upp och hoppa.
14.01: Går upp och hoppar.
14.30: Tittar på fotboll.
14.37: Somnar i soffan.
17.00: Pratar i Arsenal Swedens podcast.
19.41: Går till Kvarnen. Ny skämshandling. Lösgodis.
20.35: Äter lösgodis. Ångrar mig direkt.
21.15: Ägnar resten av kvällen åt att titta på SVT.
Fredag
13.15: Jag har medarbetarsamtal med chefen och får löneförhöjning. Bra.
13.40: Eleverna får glass. Jag blir populär.
13.48: Veckans låt blir När vi gräver guld i USA med GES. Anledningen var att Niklas Strömstedt nämndes i veckans nutidskryss.
14.05: Möte. Vill ta helg. Överdoserar te.
17.34: Somnar i soffan.
21.00: Dricker lite vin framför Skavlan. Har fredagsmys med mig själv.
23.34: Somnar tio minuter in i True Grit.
Lördag:
10.04: Vaknar andra gången.
12.10: Dammsuger. Inser att jag inte har gjort det sedan jag flyttade in. Blir besviken på mig själv.
12.15: Förstår varför jag inte har dammsugit. Det är tråkigt.
12.25: Avbryter städningen och går till Systembolaget.
13.45: Tittar på ett jävla fotbollslag.
15.10: När det blir 4-2 till Blackburn går jag och slänger glas.
15.25: Svär. Använder eventuellt könsord. Slår på soffan, väggen och på en stol. Det är dålig stämning helt enkelt.
19.13: Går till Becks.
19.16: Får feeling och lyssnar på Fairytale of New York. Blir julmild.
21.07: Får hot shots.
21.23: Försöker facerapea Becks, men misslyckas.
21.25: Berättar om när jag fick Hannes att kräkas medelst tvångsmatning av sprutgrädde.
21.27: Tittar på Fäst på fest.
22.18: Går till Vdala.
22.35: Anser att kön till baren är för lång på Vdala, och propagerar för att gå till Palermo direkt eftersom att "vi kommer ändå hamna där till slut".
23.30: Kommer inte ut från toan. Får hjälp av kön utanför som slår in dörren.
23.36: Fylle-twittrar.
00.46: Inser att mitt sällskap har lämnat Palermo.
00.54: Blir igenkänd som ordförande i Arsenal Sweden.
01.45: Känner att törsten är släckt för den här gången.
02.37: Somnar i soffan.
Söndag:
08.05: Vaknar i soffan. Undrar varför och går till sängen.
08.06: Somnar om.
11.53: Dolt nummer ringer. Jag vägrar svara.
12.44: Jocke Lander ringer och säger att jag ska upp och hoppa.
14.01: Går upp och hoppar.
14.30: Tittar på fotboll.
14.37: Somnar i soffan.
17.00: Pratar i Arsenal Swedens podcast.
19.41: Går till Kvarnen. Ny skämshandling. Lösgodis.
20.35: Äter lösgodis. Ångrar mig direkt.
21.15: Ägnar resten av kvällen åt att titta på SVT.
måndag 12 september 2011
Kurs på Palermo i susande slör
Eftersom att det var Kulturnatten (eller Kulturskymning som jag och Håkan (sid 14) brukar säga) i lördags ville jag vara kulturell på olika sätt i helgen. Fast det hade kunnat vara vilken helg som helst, så upplägget var inte direkt unikt.
I fredags drog jag och Esh till Stockholm, mötte upp Fisken, och gick till Djurgården och Gröna Lund. Vi hade rutinerat nog Grönan-kortet så det var bara att gå förbi den långa kön till Håkan (inte samma som ovan) och slå sig in bland folkmassorna på nöjesfältet. Spelningen var fantastisk, så vi firade den med billig öl på Musikmuseet vid Dramaten som Josefin hade tipsat om. Bra tips.
Jag och Esh gjorde en klassiker och köpte folköl 3,5 på SevenEleven till tågresan. I Uppsala hade jag tänkt gå hem, men en öl till måste man ju få unna sig. Så vi gick och stängde Orvars. Sen tog jag mitt förnuft till fånga och följde inte med till Palermo för att stänga där också. Jag skulle ju vara kulturell på lördagen.
Fotbollskulturell alltså.
Vi hade avslutningsdag med Södra Upsala, som så tragiskt nu har gått i graven, och det var kul att återse alla gamla fina lirare. Och inte lirare som i fotbollslirare då, utan mer lirare som i en pilsnerfilm. Vi njöt av lite fotbollsspel, korvgrillning och öl under några fina sensommartimmar på Valsätras konstgräs. Mitt lag föll i finalen - så jävla bittert att avsluta med en förlust. Äntligen förstår jag hur Per Carlén kände sig i Atlanta.
På eftermiddagen återsamlades folk på O'Learys för att avnjuta Premier League och allmän strupfuktning. Det var också mycket trevligt. Jag satt kvar rätt länge, men när folk började röra sig mot Flustret fick jag något räddhågset i blicken och gick och letade upp Becks och Emma som satt och kollade på ett sjörövarband (sic) på Drottninggatan. Man upphör aldrig förvånas i den här staden.
Vi försökte gå vidare till Orvars, men det var en-in-en-ut där. På Orvars!? Man upphör fan aldrig förvånas i den här staden. Så det fick bli Oasia istället där allt urartade totalt när vi plötsligt skulle dansa i någon form av källare där de bara spelade hiphop. Det var väldigt surrealistiskt. Jag kan ju inte ens dansa till indie - fatta hur det såg ut nu. Jag försökte smälta in genom att peka lite random, men när folk började dansa bort från oss förstod jag att jag inte hade vunnit 50 000 i månaden i 25 år på det här dansgolvet heller.
När vi hade stängt Oasia sattes kursen på Palermo. Så klart. Men nu började mannamodet rinna ur mig, så jag fick i mig min öl på ren vilja innan jag på sviktade stumpar slirade hem.
Igår tittade jag på 9/11-firandet, eller vad det nu ska kallas, och mådde allmänt dåligt. Skämshandlade chips på Kvarnen gjorde jag också. Tur att jag inte köpte plockgodis och glass också, som jag var sugen på under eftermiddagen. Då hade jag inte kunnat visa mig där på några dagar. Och med tanke på att jag inte orkar planera mat för längre än den närmsta timmen så måste jag handla varje dag, så alla kan ju förstå konsekvenserna av ett skämsbryt med Kvarnen.
Idag då? Några lärarskämt, suckar från eleverna, uppmana dem att börja förstå ironi, två engelskpass med hörförståelse, lite mail, lite gnäll på schemat, många te, en promenad, styrelsemöte, gårdagens chips, och så sängen. Så jävla mycket måndag.
Vi hörs säkert till helgen igen. Hejpåsig.
I fredags drog jag och Esh till Stockholm, mötte upp Fisken, och gick till Djurgården och Gröna Lund. Vi hade rutinerat nog Grönan-kortet så det var bara att gå förbi den långa kön till Håkan (inte samma som ovan) och slå sig in bland folkmassorna på nöjesfältet. Spelningen var fantastisk, så vi firade den med billig öl på Musikmuseet vid Dramaten som Josefin hade tipsat om. Bra tips.
Jag och Esh gjorde en klassiker och köpte folköl 3,5 på SevenEleven till tågresan. I Uppsala hade jag tänkt gå hem, men en öl till måste man ju få unna sig. Så vi gick och stängde Orvars. Sen tog jag mitt förnuft till fånga och följde inte med till Palermo för att stänga där också. Jag skulle ju vara kulturell på lördagen.
Fotbollskulturell alltså.
Vi hade avslutningsdag med Södra Upsala, som så tragiskt nu har gått i graven, och det var kul att återse alla gamla fina lirare. Och inte lirare som i fotbollslirare då, utan mer lirare som i en pilsnerfilm. Vi njöt av lite fotbollsspel, korvgrillning och öl under några fina sensommartimmar på Valsätras konstgräs. Mitt lag föll i finalen - så jävla bittert att avsluta med en förlust. Äntligen förstår jag hur Per Carlén kände sig i Atlanta.
På eftermiddagen återsamlades folk på O'Learys för att avnjuta Premier League och allmän strupfuktning. Det var också mycket trevligt. Jag satt kvar rätt länge, men när folk började röra sig mot Flustret fick jag något räddhågset i blicken och gick och letade upp Becks och Emma som satt och kollade på ett sjörövarband (sic) på Drottninggatan. Man upphör aldrig förvånas i den här staden.
Vi försökte gå vidare till Orvars, men det var en-in-en-ut där. På Orvars!? Man upphör fan aldrig förvånas i den här staden. Så det fick bli Oasia istället där allt urartade totalt när vi plötsligt skulle dansa i någon form av källare där de bara spelade hiphop. Det var väldigt surrealistiskt. Jag kan ju inte ens dansa till indie - fatta hur det såg ut nu. Jag försökte smälta in genom att peka lite random, men när folk började dansa bort från oss förstod jag att jag inte hade vunnit 50 000 i månaden i 25 år på det här dansgolvet heller.
När vi hade stängt Oasia sattes kursen på Palermo. Så klart. Men nu började mannamodet rinna ur mig, så jag fick i mig min öl på ren vilja innan jag på sviktade stumpar slirade hem.
Igår tittade jag på 9/11-firandet, eller vad det nu ska kallas, och mådde allmänt dåligt. Skämshandlade chips på Kvarnen gjorde jag också. Tur att jag inte köpte plockgodis och glass också, som jag var sugen på under eftermiddagen. Då hade jag inte kunnat visa mig där på några dagar. Och med tanke på att jag inte orkar planera mat för längre än den närmsta timmen så måste jag handla varje dag, så alla kan ju förstå konsekvenserna av ett skämsbryt med Kvarnen.
Idag då? Några lärarskämt, suckar från eleverna, uppmana dem att börja förstå ironi, två engelskpass med hörförståelse, lite mail, lite gnäll på schemat, många te, en promenad, styrelsemöte, gårdagens chips, och så sängen. Så jävla mycket måndag.
Vi hörs säkert till helgen igen. Hejpåsig.
söndag 11 september 2011
Recension: Håkan Hellström
Var: Gröna Lunds stora scen, Stockholm
När: 9 september
Bäst: River en vacker dröm
Sämst: Att min rygg redan är pensionär
Fråga: Hur fan vågar man åka Fritt Fall?
Betyg:
Jag vet inte hur många gånger jag har sett Håkan Hellström nu, men jag tror att det rör sig om tvåsiffrigt. Jag har dock aldrig sett honom bättre än vad han är på Grönan den här småkyliga septemberkvällen.
Spelningen inleds med en smått exstatisk Hurricane Gilbert som introducerar sin kompanjon till introt av Tro & Tvivel. Sedan kommer Håkan in och börjar sjunga framför en gungande publik (och Mona Sahlin på en balkong). Det börjar lysande, och det bara fortsätter. "Vart du vill, så fort du kan" skriker göteborgaren, och publiken går fullständigt bananas när Ramlar vräks fram.
Fokus ligger på den senaste skivan, och många låtar lyfter en hel del live. Man måste dö några gånger innan man kan leva, Du är snart där och Saknade te havs sitter fortfarande kvar på trumhinnan så här två dygn senare. Samtidigt har Hellström en rejäl låtarsenal från de äldre skivorna att ta till. Håkan och Augustifamiljen hinner med många klassiker som Kom igen Lena, Klubbland och en riktigt vass version av Nu kan du få mig så lätt.
Ibland kan man bedöma en spelnings kvalitet utifrån de låtarna som inte framförs. När man som den här dagen kan utelämna fantastiska bitar som Jag hatar att jag älskar dig, Brännö serenad, För sent för edelwiess och Hurricane Gilbert och ändå bjuda på en fantastisk upplevelse är det svårt att inte bli imponerad.
När extranumren drar igång står jag bara och njuter. Känn ingen sorg för mig Göteborg ackompanjeras av ett konfettiregn och frågan är om det finns någon låt från 2000-talet som är lika klassisk som den. Sedan kommer kvällens bästa låt - om jag måste välja en bland så många - i form av River en vacker dröm. Avslutningslåtarna Du är snart där och 2 steg från paradise är en mycket värdig final på en näst intill prickfri spelning.
Håkan är helt enkelt Sveriges bästa artist. Det är ingen överdrift.
När: 9 september
Bäst: River en vacker dröm
Sämst: Att min rygg redan är pensionär
Fråga: Hur fan vågar man åka Fritt Fall?
Betyg:
Jag vet inte hur många gånger jag har sett Håkan Hellström nu, men jag tror att det rör sig om tvåsiffrigt. Jag har dock aldrig sett honom bättre än vad han är på Grönan den här småkyliga septemberkvällen.
Spelningen inleds med en smått exstatisk Hurricane Gilbert som introducerar sin kompanjon till introt av Tro & Tvivel. Sedan kommer Håkan in och börjar sjunga framför en gungande publik (och Mona Sahlin på en balkong). Det börjar lysande, och det bara fortsätter. "Vart du vill, så fort du kan" skriker göteborgaren, och publiken går fullständigt bananas när Ramlar vräks fram.
Fokus ligger på den senaste skivan, och många låtar lyfter en hel del live. Man måste dö några gånger innan man kan leva, Du är snart där och Saknade te havs sitter fortfarande kvar på trumhinnan så här två dygn senare. Samtidigt har Hellström en rejäl låtarsenal från de äldre skivorna att ta till. Håkan och Augustifamiljen hinner med många klassiker som Kom igen Lena, Klubbland och en riktigt vass version av Nu kan du få mig så lätt.
Ibland kan man bedöma en spelnings kvalitet utifrån de låtarna som inte framförs. När man som den här dagen kan utelämna fantastiska bitar som Jag hatar att jag älskar dig, Brännö serenad, För sent för edelwiess och Hurricane Gilbert och ändå bjuda på en fantastisk upplevelse är det svårt att inte bli imponerad.
När extranumren drar igång står jag bara och njuter. Känn ingen sorg för mig Göteborg ackompanjeras av ett konfettiregn och frågan är om det finns någon låt från 2000-talet som är lika klassisk som den. Sedan kommer kvällens bästa låt - om jag måste välja en bland så många - i form av River en vacker dröm. Avslutningslåtarna Du är snart där och 2 steg från paradise är en mycket värdig final på en näst intill prickfri spelning.
Håkan är helt enkelt Sveriges bästa artist. Det är ingen överdrift.
måndag 5 september 2011
Another brick in the wall
Efter avslutad arbetsvecka behöver farsan Baloo ta sig ett rus. Så jag larvade i fredags kväll över till Björn och körde en improviserad bartömning tillsammans med honom. Eller bartömning och bartömning, det är ett begrepp som inte existerar hemma hos Björn. Han ser alltid till att ha resurser hemma, allt annat anser han vara oansvarigt. Elin, som är gravid, fick titta snällt på den våldsamma förtäring som pågick omkring henne. Det kittlade, som man säger, dödsskönt i kistan.
Jag har ett svagt minne av att vi tittade på någon match, men vi ägnade framförallt tiden att uppdatera om det senaste. De hade gift sig till exempel, men som vanligt när någon av mina kompisar gifter sig blev det ingen fest. Det var trist. Jag gillar fester. Behöver mata mitt kallpratsgeni som en surdeg så att det inte dör. Men mycket kul för Elin och Björn att de fick en så fin helg. Det unnar jag dem givetvis.
I lördags roddade jag lite i lägenheten (hämtade tidningarna och läste dem, samt drack te) innan jag joggade till bussen och fick åka gratis till Västerås. Där hade jag och Lander, och till sist även Theo, en liten sittning där vi producerade material till Kanonmagasinet. Lander styrde också upp en italiensk buffé av högsta kvalitet. Sen var vi vakna och diskuterade namntrender på barn till klockan sex på morgon till ljudet av en tömd bib som låg och skramlade i ett hörn.
Klockan halv tolv igår kände jag mig, inte utvilad, men åtminstone, inte körbar, vid liv. Love plockade upp mig och sedan hängde jag hos dem större delen av dagen och fick lite kvalitetstid med Elis. Alltid fint att få en dos brorson. Han fick en dos vita gymnastikskor av mig. Vi håller på och jobbar upp hans casualklädkod mer och mer.
Kerstin lärde mig sedan spela Wordfeud (som vanlig hakar jag på alla sådana här trender när de för länge sedan blivit omoderna) och sedan satt alla förskjunkna i varsin smartphone resten av dagen och försöktebricka bräcka varann.
Idag har jag inte kunnat spela något Wordfeud i och med att har haft fullt upp med andra telefonaktiviteter. Känns som att mina partier i det här spelet kommer att bli ungefär som schackpartierna i en dagstidning, där man gör ett drag var varje dag i åtta år.
Till sist vill jag be om ursäkt för ordvitsen ovan. Det var bara otur att den slank in. And that is what she said.
Jag har ett svagt minne av att vi tittade på någon match, men vi ägnade framförallt tiden att uppdatera om det senaste. De hade gift sig till exempel, men som vanligt när någon av mina kompisar gifter sig blev det ingen fest. Det var trist. Jag gillar fester. Behöver mata mitt kallpratsgeni som en surdeg så att det inte dör. Men mycket kul för Elin och Björn att de fick en så fin helg. Det unnar jag dem givetvis.
I lördags roddade jag lite i lägenheten (hämtade tidningarna och läste dem, samt drack te) innan jag joggade till bussen och fick åka gratis till Västerås. Där hade jag och Lander, och till sist även Theo, en liten sittning där vi producerade material till Kanonmagasinet. Lander styrde också upp en italiensk buffé av högsta kvalitet. Sen var vi vakna och diskuterade namntrender på barn till klockan sex på morgon till ljudet av en tömd bib som låg och skramlade i ett hörn.
Klockan halv tolv igår kände jag mig, inte utvilad, men åtminstone, inte körbar, vid liv. Love plockade upp mig och sedan hängde jag hos dem större delen av dagen och fick lite kvalitetstid med Elis. Alltid fint att få en dos brorson. Han fick en dos vita gymnastikskor av mig. Vi håller på och jobbar upp hans casualklädkod mer och mer.
Kerstin lärde mig sedan spela Wordfeud (som vanlig hakar jag på alla sådana här trender när de för länge sedan blivit omoderna) och sedan satt alla förskjunkna i varsin smartphone resten av dagen och försökte
Idag har jag inte kunnat spela något Wordfeud i och med att har haft fullt upp med andra telefonaktiviteter. Känns som att mina partier i det här spelet kommer att bli ungefär som schackpartierna i en dagstidning, där man gör ett drag var varje dag i åtta år.
Till sist vill jag be om ursäkt för ordvitsen ovan. Det var bara otur att den slank in. And that is what she said.
torsdag 1 september 2011
Until the middle of a cold dark night
Igår var jag allmänt stukad och trött efter friluftslivet med eleverna ett par mil utanför Uppsala. Det var dock en väldigt lyckad utflykt och det var kul att se att barnen kämpade på så pass bra när de vandrade till övernattningsstället. Det var än mer imponerande att de hade energi nog att springa omkring och leka till klockan tre på natten. Jag bodde dock en bit bort, så mig störde de inte.
Roligast under kvällen var när de skulle laga mat tillsammans, och en elev slet upp flintastek och pommes. Exakt hur tänkte han grilla pommes? Det är oklart ännu i denna dag.
Jag somnade faktiskt ganska fort trots att det var obekvämt att ligga på liggunderlag igen, men någongång framåt tre-fyra kröp temperaturen ner mot fyra-fem plus, och då höll min gamla turkosa sovsäck som har varit med i alla år inte måttet längre. Jävlar vad kallt det blev. Dum som jag var orkade jag inte klä på mig mer kläder utan tänkte att det nog skulle gå över, men till sist drog jag på mig allt jag hade. Då var det för sent.
På morgonen kände jag mig ganska exakt så här, så helst av allt hade jag velat åka hem och sova. Men det var bara att sätta sig i sunkiga kläder på jobbet när vi var tillbaka och jobba till fem, och därefter gå hem och gå i ide.
Idag var en fjärdedel av eleverna sjuka. Det tar på krafterna att dygna, helt klart.
Hannes och jag jobbade vidare på vårt matlag ikväll. Det blev min berömda "Meatlove" och Hannes likaledes omtalade "El Haño Special-mos" med kantarellsås (plockade på ICA Kvarnen). Fest!
Ja, just det ja. Jag har köpt en ukelele. Bara en sådan sak.
Roligast under kvällen var när de skulle laga mat tillsammans, och en elev slet upp flintastek och pommes. Exakt hur tänkte han grilla pommes? Det är oklart ännu i denna dag.
Jag somnade faktiskt ganska fort trots att det var obekvämt att ligga på liggunderlag igen, men någongång framåt tre-fyra kröp temperaturen ner mot fyra-fem plus, och då höll min gamla turkosa sovsäck som har varit med i alla år inte måttet längre. Jävlar vad kallt det blev. Dum som jag var orkade jag inte klä på mig mer kläder utan tänkte att det nog skulle gå över, men till sist drog jag på mig allt jag hade. Då var det för sent.
På morgonen kände jag mig ganska exakt så här, så helst av allt hade jag velat åka hem och sova. Men det var bara att sätta sig i sunkiga kläder på jobbet när vi var tillbaka och jobba till fem, och därefter gå hem och gå i ide.
Idag var en fjärdedel av eleverna sjuka. Det tar på krafterna att dygna, helt klart.
Hannes och jag jobbade vidare på vårt matlag ikväll. Det blev min berömda "Meatlove" och Hannes likaledes omtalade "El Haño Special-mos" med kantarellsås (plockade på ICA Kvarnen). Fest!
Ja, just det ja. Jag har köpt en ukelele. Bara en sådan sak.
måndag 29 augusti 2011
Under the stars
Ekorrhjulet rullade igång den här veckan också. Som en centrifug ungefär, och det fortsatte tills jag gick hem klockan arton efter 90 minuters övertid (plus tilläggstid...BOLLOCKS, jag skulle ju inte skriva något om fotboll - du sämst med dina referenser, hjärnan. Avgå!). Direkt när jag kom hem drog jag ut på en löprunda, och efter den här helgens frosseri var det en småtung exfotbollsspelare som kämpade sig runt rundan nere vid ån.
Sen utförde jag sysslor som hemmet kräva, såsom diskning och matlagning och lite städning - betoning på lite - innan jag gick loss på mailprogrammet och tog itu med dagens skörd. Därefter var det dags att packa väskan igen - expeditionen fortgår med storartad hastighet.
Den här gången är det på nytt en utflykt med jobbet, fast nu tillsammans med barnen och i sundhetens tecken. Vi ska ut på friluftsliv och sova under bar himmel, eller under vindskydd. Där är planen att, som sist jag sov i vindskydd - juni 2004 tror jag att det var - dra på mig en rejäl förkylning och tillbringa en obekväm natt utan att riktigt sova igen. Ser fram emot det måste jag säga. Jag har ju rutin på att inte sova på liggunderlag från i somras dessutom. SVT play-appen lär gå varm.
Det enda tråkiga nu är att det skulle vara högst olämpligt att ta med ett par öl. Eller kanske inte att ta med dem, utan framförallt att förtära dem. Hur det nu kan vara lagligt att hänga i bastuflotte utan att dricka öl.
Mer än så har jag inte att rapportera. Återkommer eventuellt på onsdag och berättar om ännu en hemsk natt!
Sen utförde jag sysslor som hemmet kräva, såsom diskning och matlagning och lite städning - betoning på lite - innan jag gick loss på mailprogrammet och tog itu med dagens skörd. Därefter var det dags att packa väskan igen - expeditionen fortgår med storartad hastighet.
Den här gången är det på nytt en utflykt med jobbet, fast nu tillsammans med barnen och i sundhetens tecken. Vi ska ut på friluftsliv och sova under bar himmel, eller under vindskydd. Där är planen att, som sist jag sov i vindskydd - juni 2004 tror jag att det var - dra på mig en rejäl förkylning och tillbringa en obekväm natt utan att riktigt sova igen. Ser fram emot det måste jag säga. Jag har ju rutin på att inte sova på liggunderlag från i somras dessutom. SVT play-appen lär gå varm.
Det enda tråkiga nu är att det skulle vara högst olämpligt att ta med ett par öl. Eller kanske inte att ta med dem, utan framförallt att förtära dem. Hur det nu kan vara lagligt att hänga i bastuflotte utan att dricka öl.
Mer än så har jag inte att rapportera. Återkommer eventuellt på onsdag och berättar om ännu en hemsk natt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)