Att åka stadsbuss på morgonen är något jag inte har gjort sedan gymnasiet, så utan att briljera alltför mycket med mina matematiska kunskaper konstaterar jag snabbt att det är tio år sedan jag varje dag klev på 202:an på Bygdegatan och åkte ner till Konsert & Kongress där Katedralskolan ligger.
Tänk vad man glömmer på tio år. Jag har totalt glömt bort skräckstämningen som råder på en stadsbuss på morgonen. Särskilt på vintern, när alla är - inte likbleka för ett lik har en bränna som efter två veckor på Gran Canaria i jämförelse med denna genomskinliga och konturlösa utställning. Dessutom är atmosfären lika uppåt som i ett väntrum hos rotfyllningsexperten. Ibland får jag impulsen att försöka liva upp stämningen med en skojig kommentar, eller kanske bara en Kålleåada-vits, men jag inser att det vore att be om kompanistryk. Trots mina altruistiska föresatser.
Det som sticker ut i historien är dock inte detta rullande VM i trötthet, utan det faktum att jag inte längre känner mig som den tröttaste av dem alla. "MENDRAÅTHELVETEHELLER!" skriker säkert många av de som har träffat mig på morgonen och unbookmarkar den här sajten i samma ifrågasättande andetag, men jag vill bestämt hävda att det har skett ett paradigmskifte här. Jag kommer givetvis aldrig bli den piggaste malajen på regementet, men jag tror faktiskt att jag snart börjar bli fullt kapabel att prata även under den första timmen efter uppvaknandet.
Därav mina observationer på morgonbussen. Tidigare har jag varit för sömnig och sur själv för att notera något. Eller så var jag bara mer självupptagen på den tiden, men vem fan är inte det som 18-åring?
Sådär. En liten vardagsobservation bara. Normal service återupptas i morgon eller nästa vecka.
Med vänliga hälsningar
Jerry Seinfeld
tisdag 31 januari 2012
torsdag 26 januari 2012
Vi blev som dom andra
Det börjar bli dags att lägga till en titel till på det imaginära visitkortet, nämligen säljare. Då menar jag inte på Blocket - även om min försäljning av världens mest osköna soffa för 400 kr i somras fortfarande måste räknas som det nya millenniets bästa affär - utan på jobbet där vi idag hade öppet hus för kommande sjuor. Som anställd på en friskola förväntas man vara inte bara pedagog, utan också marknadsförare.
För det är oerhört mycket fokus på elevrekrytering. Med all rätt givetvis, då vår framtid hänger på hur många elever vi får till vår skola. Det har blivit en del av jobbet, och så verkar det vara för väldigt många skolor idag. Tur då att jag har min gedigna erfarenhet som telefonförsäljare i ryggen när jag har hamnat i denna försäljarroll. Jag kan tugget så att säga. Säljer in mig själv och skolan, pekar på statistik, vänder på argument, hårdvinklar fakta, slänger ur mig kvickheter och bjuder på mig själv. Som en riktig säljare.
Sen går jag hem och känner mig smutsig samt våldtäktsduschar.
Tänk att detta inte var något som det pratades om på lärarprogrammet när vi satt som bajskastande apor och slängde klyschor som "man måste se varje elev", "som lärare ska man vara personlig men inte privat" och "aga kan vara ett viktigt redskap i stormningsfasen av grupprocessen" omkring oss. Att lägga in en marknadsföringskurs borde ju ha varit en självklarhet efter det att det fria skolvalet infördes, men jag misstänker att någon sådan fortfarande inte existerar.
Sådär ja. Ett litet inlägg i den infekterade skoldebatten.
Med vänliga hälsningar
Jan Björklund
För det är oerhört mycket fokus på elevrekrytering. Med all rätt givetvis, då vår framtid hänger på hur många elever vi får till vår skola. Det har blivit en del av jobbet, och så verkar det vara för väldigt många skolor idag. Tur då att jag har min gedigna erfarenhet som telefonförsäljare i ryggen när jag har hamnat i denna försäljarroll. Jag kan tugget så att säga. Säljer in mig själv och skolan, pekar på statistik, vänder på argument, hårdvinklar fakta, slänger ur mig kvickheter och bjuder på mig själv. Som en riktig säljare.
Sen går jag hem och känner mig smutsig samt våldtäktsduschar.
Tänk att detta inte var något som det pratades om på lärarprogrammet när vi satt som bajskastande apor och slängde klyschor som "man måste se varje elev", "som lärare ska man vara personlig men inte privat" och "aga kan vara ett viktigt redskap i stormningsfasen av grupprocessen" omkring oss. Att lägga in en marknadsföringskurs borde ju ha varit en självklarhet efter det att det fria skolvalet infördes, men jag misstänker att någon sådan fortfarande inte existerar.
Sådär ja. Ett litet inlägg i den infekterade skoldebatten.
Med vänliga hälsningar
Jan Björklund
onsdag 25 januari 2012
When I'm sixty-four
Jag trodde jag var klar ju, men ändå skickar de nya räkningar. Har betalat in tillräckligt liksom. Dessutom heter det "studiestöd", så det kapital jag spenderade direkt på studierna kan knappast överstiga de 12 000:- jag pyntade in förra året. Kan aldrig ha lagt mer än så på litteratur och materiel. Resten av den där tredjedels miljonen jag är skyldig borde fan Orvars Pub betala tillbaka, för aktiviteterna vi genomförde där kan inte ens med mycket god vilja tolkas vara studier.
Jaja. Jag är ju klar och betald där i november 2036 så det är inte så mycket att gnälla på. Klar lagom till pensionen därmed.
Annars var grej of the day det jag och en elev kom fram till rörande Abraham, ni vet han patriarken och grundaren av de monoteistiska abrahamitiska religionerna. I visan sjunger man ju "Fader Abraham / Fader Abraham / Fyra söner hade Abraham", vilket förundrade henne då han enligt uppgift hade åtta söner. Till slut kunde vi enas om att låten antagligen skrevs efter han hade fått Joksan, men innan Medan var född. Alltså när han faktiskt hade fyra söner. Bra snack.
Fan, jag är inte ens seriös på jobbet längre. När ska jag sluta tramsa egentligen?
Till sist. Är det någon som vill höra om att Esh tonårssov till kl 18 idag? Inte? Då tar jag inte upp det då.
Jaja. Jag är ju klar och betald där i november 2036 så det är inte så mycket att gnälla på. Klar lagom till pensionen därmed.
Annars var grej of the day det jag och en elev kom fram till rörande Abraham, ni vet han patriarken och grundaren av de monoteistiska abrahamitiska religionerna. I visan sjunger man ju "Fader Abraham / Fader Abraham / Fyra söner hade Abraham", vilket förundrade henne då han enligt uppgift hade åtta söner. Till slut kunde vi enas om att låten antagligen skrevs efter han hade fått Joksan, men innan Medan var född. Alltså när han faktiskt hade fyra söner. Bra snack.
Fan, jag är inte ens seriös på jobbet längre. När ska jag sluta tramsa egentligen?
Till sist. Är det någon som vill höra om att Esh tonårssov till kl 18 idag? Inte? Då tar jag inte upp det då.
tisdag 24 januari 2012
Hej gamle man, gamle man!
Jag ogillar egentligen den här grejen med att frossa i tecken på att man börjar lämna den här metamorfosen mellan tonåring och vuxen - populärt kallat att samla vuxenpoäng. Det känns ganska gjort i den här åldersfixerade världen.
Med den brasklappen lackad och klar, kastar jag mig nu huvudstupa in i hyckleriets fina konst.
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Och med kejsar Augustus menar jag Björn, med hela världen menar jag jag och skattskrivas menar jag gå på den klassiska Fyrisbion vid Universitetsaulan här i staden. Vi såg Aki Kaurismäkis Mannen från Le Havre, och det var i inledningen av den det hände - jag slumrade till. Jag vet. Man blir mållös.
Jag har alltid ifrågasatt om det ens är möjligt att somna på bio eller teater, men efter 10337 dagar som lovande yngling har jag nu tagit steget över till The Dark Side och blivit 300 miljarder år gammal.
Efter ett tag kom jag dock till sans och kunde avnjuta resten av filmen i den halvt raserade biografen. Den där vattenskadan i torsdags fuckade verkligen upp den gamla pärlan, så vi får hoppas att de kan rädda den.
Efter filmen gick vi förbi Sibylla och köpte hamburgare av en människa så sur att hon fick Östersjön att framstå som sockerlag. Enda gången vi kunde se ett tillstymmelse till leende var när vi gick därifrån. Skulle vilja sätta den biten av verkligheten i händerna på Ruben Östlund - det skulle bli ett mästerverk.
Därefter gick vi hem till Elin som var hemma med lilla Emm som jag därmed fick äran att träffa för första gången. Det var en trevlig kväll, så det bestämde vi att vi måste göra om lite oftare. Också jääävligt old att konstatera sådant.
Inte för att jag brukar fokusera på det här med ålder och att bli vuxen eller så.
Med den brasklappen lackad och klar, kastar jag mig nu huvudstupa in i hyckleriets fina konst.
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Och med kejsar Augustus menar jag Björn, med hela världen menar jag jag och skattskrivas menar jag gå på den klassiska Fyrisbion vid Universitetsaulan här i staden. Vi såg Aki Kaurismäkis Mannen från Le Havre, och det var i inledningen av den det hände - jag slumrade till. Jag vet. Man blir mållös.
Jag har alltid ifrågasatt om det ens är möjligt att somna på bio eller teater, men efter 10337 dagar som lovande yngling har jag nu tagit steget över till The Dark Side och blivit 300 miljarder år gammal.
Efter ett tag kom jag dock till sans och kunde avnjuta resten av filmen i den halvt raserade biografen. Den där vattenskadan i torsdags fuckade verkligen upp den gamla pärlan, så vi får hoppas att de kan rädda den.
Efter filmen gick vi förbi Sibylla och köpte hamburgare av en människa så sur att hon fick Östersjön att framstå som sockerlag. Enda gången vi kunde se ett tillstymmelse till leende var när vi gick därifrån. Skulle vilja sätta den biten av verkligheten i händerna på Ruben Östlund - det skulle bli ett mästerverk.
Därefter gick vi hem till Elin som var hemma med lilla Emm som jag därmed fick äran att träffa för första gången. Det var en trevlig kväll, så det bestämde vi att vi måste göra om lite oftare. Också jääävligt old att konstatera sådant.
Inte för att jag brukar fokusera på det här med ålder och att bli vuxen eller så.
måndag 23 januari 2012
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Jag var i Stockholm i helgen. Det var muntert i all sin enkelhet. Jag och Becks åkte tåg till huvudstaden. Jag hade precis hyllat mitt resesällskap för hur naturligt och otvunget hon fogar sig i storstadens tempo och larm då hon i ett mindre genialt ögonblick råkade kalla t-baneplanet på Centralen för ”källaren”. Chimären om hennes metropolitiska ådra sprack lika rejält som skärmen på Josefins dator på flyget hem från London 2006, och ersattes med något vi normalt sett bara upplever i Bonde söker fru.
Lördagen var en enda kavalkad av minnesvärda händelser. Först beskådade jag och Becks det coolaste det jag någonsin sett. Det var en genomskinlig diskmaskin. En. Genomskinlig. Diskmaskin. Den lämnade så att säga ingenting åt fantasin och hade något rent hypnotiskt över sig, och då är det klart en enkel själ som jag går igång.
Vi mötte upp Josefin på Burger King på Sergels Torg, som man gör, och sen gick vi till Stadsteatern och såg Strindbergs Fröken Julie. Jag blev mycket inspirerad av språket i pjäsen, och någonstans vill jag utforska nya riktigt, riktigt pretentiösa jaktmarker och börja tala sådär.
”Eljest min unga fröken. Ser hon inte att dagen redan börjar bräckas? Märk väl att buteljerna ännu inte äro tömda. Se så! Drick inte så omåttligt. Du blir rusig!”
Så asså, den va bra pjäsen. Frk Julie FTW!!!!<3<3<3LOL
På väg ut upptäckte Becks Michael Nyqvist i foajén. Jag brukar bli imponerad av kändisar, men Jos blev så till sig att hon inte kunde prata om något annat. Det trots att vi symboliskt nog nåddes av beskedet om Håkan Juholts avgång precis vid Riksdagens entré. Klart vi var tvungna att gå och dricka öl och lugna ner oss efter de där helvilda timmarna. Tur att Colin kom så att alla skärpte sig lite.
På kvällen samlades vi hos Colfin (samma princip som Brangelina) och åt bangers and mash och hade försoningssnack med Mauro. Framåt klockan umfp ville vi gå ut i Stockholmsnatten, men som vanligt när man ska ut i Stockholm gick vi bara omkring och funderade på vilket ställe som var bäst att gå till. Ängslighet i den staden alltså – sämst i världen. Det var som att vara 17 år, 17 år i staden där jag växte upp och så när alla mina kompisar kom in på krogen och jag fick hänga med 84:orna och gå ”varvet” på stan istället.
Kvällen slutade med att vi köpte kebab och tog tuben hem istället. Det är i alla fall billigt att gå ut i Stockholm.
I söndags åkte vi tillbaka till Uppsala skapligt, och sen gjorde jag fuck all resten av helgen förutom den vanliga gamla grannlåten med det där fotbollslaget. Någon gång kan det väl vara våran tur?
Nu trampar vi igång sjunde och sista säsongen av The West Wing. Matt Santos for President!
Lördagen var en enda kavalkad av minnesvärda händelser. Först beskådade jag och Becks det coolaste det jag någonsin sett. Det var en genomskinlig diskmaskin. En. Genomskinlig. Diskmaskin. Den lämnade så att säga ingenting åt fantasin och hade något rent hypnotiskt över sig, och då är det klart en enkel själ som jag går igång.
Vi mötte upp Josefin på Burger King på Sergels Torg, som man gör, och sen gick vi till Stadsteatern och såg Strindbergs Fröken Julie. Jag blev mycket inspirerad av språket i pjäsen, och någonstans vill jag utforska nya riktigt, riktigt pretentiösa jaktmarker och börja tala sådär.
”Eljest min unga fröken. Ser hon inte att dagen redan börjar bräckas? Märk väl att buteljerna ännu inte äro tömda. Se så! Drick inte så omåttligt. Du blir rusig!”
Så asså, den va bra pjäsen. Frk Julie FTW!!!!<3<3<3LOL
På väg ut upptäckte Becks Michael Nyqvist i foajén. Jag brukar bli imponerad av kändisar, men Jos blev så till sig att hon inte kunde prata om något annat. Det trots att vi symboliskt nog nåddes av beskedet om Håkan Juholts avgång precis vid Riksdagens entré. Klart vi var tvungna att gå och dricka öl och lugna ner oss efter de där helvilda timmarna. Tur att Colin kom så att alla skärpte sig lite.
På kvällen samlades vi hos Colfin (samma princip som Brangelina) och åt bangers and mash och hade försoningssnack med Mauro. Framåt klockan umfp ville vi gå ut i Stockholmsnatten, men som vanligt när man ska ut i Stockholm gick vi bara omkring och funderade på vilket ställe som var bäst att gå till. Ängslighet i den staden alltså – sämst i världen. Det var som att vara 17 år, 17 år i staden där jag växte upp och så när alla mina kompisar kom in på krogen och jag fick hänga med 84:orna och gå ”varvet” på stan istället.
Kvällen slutade med att vi köpte kebab och tog tuben hem istället. Det är i alla fall billigt att gå ut i Stockholm.
I söndags åkte vi tillbaka till Uppsala skapligt, och sen gjorde jag fuck all resten av helgen förutom den vanliga gamla grannlåten med det där fotbollslaget. Någon gång kan det väl vara våran tur?
Nu trampar vi igång sjunde och sista säsongen av The West Wing. Matt Santos for President!
And so, the end is near
Hallå där The Artist Formerly Known As King Kolo, 28, som nu har beslutat att en gång för alla att lägga skruvdobbarna på hyllan.
Hur kommer det sig att du har tagit beslutet att avsluta karriären?
-Först och främst förbjuder min ödmjukhet att kalla det för en fotbollskarriär, då en karriär i regel betyder att man har åstadkommit något. Jag väljer att kalla det mitt fotbollsliv.
Hur kommer det sig att du väljer att avsluta ditt fotbollsliv?
-Det där lät inget vidare heller. Vi säger karriär istället ändå.
Hur kommer det sig att du har tagit beslutet att avsluta karriären?
- Å andra sidan...
Kan du svara på den jävla frågan?
-Självfallet. Vi ska inte fastna i etymologi här. Beslutet har vuxit fram under de senaste veckorna. Mycket har att göra med att inget lag har försökt värva mig under dessa åtta månader som har passerat sedan Södra Upsala tvingades kasta in näsduken.
Handduken?
-Mm. Jag själv har inte heller riktigt haft det där drivet som krävs för att börja spela igen. Jag saknar mest att sitta i omklädningsrummet, så det blir lite skevt att börja i ett nytt lag för att göra det.
Hur avgörande har det varit för dig att killar som är tio år yngre än dig spelar i Arsenals A-lag?
-Jag tycker att det är oerhört onödigt att du tar upp det, för det har ingen som helst betydelse.
Vad finns det mer för anledningar?
-Det är inte som att jag bryr mig hur gamla de som spelar i Arsenal är. Jag tror ju knappast att jag kommer få chansen där. Det där är ju killar som har tränat fotboll på heltid sedan de var fjorton-femton år gamla. Inte så konstigt att de kan ta plats i laget nu.
Ja men andra anledningar alltså?
-Lyssna på mig nu. Jag insåg typ på högstadiet, eller i alla fall på gymnasiet att jag aldrig skulle bli fotbollsproffs och ännu mindre spela i Arsenal. Därför tycker jag att dina frågor är farligt nära gränsen nu. Du håller på och vinklar det mot att jag skulle ha någon jäkla 30-årskris. Visst du vill ha dina rubriker, men någon måtta får det vara. Så jävla typiskt journalister.
Vissa hävdar att du vill sluta på topp. Vad säger du om det?
-Jag är inte mycket för att klappa mig själv på axeln. Är lite svensk sådär, höhö. Men efter mitt omtalade mål i Coppan där i julas känner jag ju lite att jag vill sluta när jag är på topp.
Är ett mål i en amatörturnering verkligen att definiera som "toppen"?
-Tack för intervjun.
Hur kommer det sig att du har tagit beslutet att avsluta karriären?
-Först och främst förbjuder min ödmjukhet att kalla det för en fotbollskarriär, då en karriär i regel betyder att man har åstadkommit något. Jag väljer att kalla det mitt fotbollsliv.
Hur kommer det sig att du väljer att avsluta ditt fotbollsliv?
-Det där lät inget vidare heller. Vi säger karriär istället ändå.
Hur kommer det sig att du har tagit beslutet att avsluta karriären?
- Å andra sidan...
Kan du svara på den jävla frågan?
-Självfallet. Vi ska inte fastna i etymologi här. Beslutet har vuxit fram under de senaste veckorna. Mycket har att göra med att inget lag har försökt värva mig under dessa åtta månader som har passerat sedan Södra Upsala tvingades kasta in näsduken.
Handduken?
-Mm. Jag själv har inte heller riktigt haft det där drivet som krävs för att börja spela igen. Jag saknar mest att sitta i omklädningsrummet, så det blir lite skevt att börja i ett nytt lag för att göra det.
Hur avgörande har det varit för dig att killar som är tio år yngre än dig spelar i Arsenals A-lag?
-Jag tycker att det är oerhört onödigt att du tar upp det, för det har ingen som helst betydelse.
Vad finns det mer för anledningar?
-Det är inte som att jag bryr mig hur gamla de som spelar i Arsenal är. Jag tror ju knappast att jag kommer få chansen där. Det där är ju killar som har tränat fotboll på heltid sedan de var fjorton-femton år gamla. Inte så konstigt att de kan ta plats i laget nu.
Ja men andra anledningar alltså?
-Lyssna på mig nu. Jag insåg typ på högstadiet, eller i alla fall på gymnasiet att jag aldrig skulle bli fotbollsproffs och ännu mindre spela i Arsenal. Därför tycker jag att dina frågor är farligt nära gränsen nu. Du håller på och vinklar det mot att jag skulle ha någon jäkla 30-årskris. Visst du vill ha dina rubriker, men någon måtta får det vara. Så jävla typiskt journalister.
Vissa hävdar att du vill sluta på topp. Vad säger du om det?
-Jag är inte mycket för att klappa mig själv på axeln. Är lite svensk sådär, höhö. Men efter mitt omtalade mål i Coppan där i julas känner jag ju lite att jag vill sluta när jag är på topp.
Är ett mål i en amatörturnering verkligen att definiera som "toppen"?
-Tack för intervjun.
fredag 20 januari 2012
If you ain't dirty, you ain't here to party
Det där gick väl bra? Veckan passerade utan missöden, och det var en sådan lugn fredag att jag inte ens behövde göra den berömda fredagssucken vid klockan 14 när eleverna går hem. De måste ha fått en mindre dos narkos i frukostflingorna. Eller så kanske dieselångorna som läckte in i byggnaden där efter lunch när gubbarna på byggarbetsplatsen utanför drog igång sin repmanglingsfixator hade en lugnande effekt. Vad vet jag.
Normalt sett en fredag brukar alla elever utveckla svårartad ADHD, medan lärarna går omkring och försöker lugna ner situationen men bara framstår som hon den afroamerikanska kvinna i Polisskolan som har så mesig röst. Så jag venne vad som hände idag.
Veckan har varit bra, och det känns skönt att lejonparten av utvecklingssamtalen är gjorda nu. Även de föräldrar som var lite mer ifrågasättande känner jag att jag hanterade på ett vettigt sätt. Nu är det bara fem kvar, sen behöver jag aldrig mer hålla samtal förrän i augusti.
I tisdags var jag hemma hos Hannes (ärligt talat, den där lägenheten kan de slänga när han flyttar ut – snacka om flyttstädningen från helvetet) och försökte att inte trampa på de döda, oidentifierade djuren (katter?) eller vad det var som låg och skräpade här och var. Vi käkade lite och gick sedan till hans kompis och kollade på handbolls-EM. Jag var duktig som utsatte mig för en ny social situation, ni får gärna ge mig beröm för det. Inga krav eller så, men jag tycker att vi har nått det stadiet i vår relation att vi gott kan ge varandra positiv feedback då och då.
Nu blir det På Spåret, Skavlan och fyra avsnitt av West Wing innan jag somnar gott/svimmar av dieselförgiftning för att vara pigg och redo inför morgondagens kulturella utflykt till ’fvudstaden.
Normalt sett en fredag brukar alla elever utveckla svårartad ADHD, medan lärarna går omkring och försöker lugna ner situationen men bara framstår som hon den afroamerikanska kvinna i Polisskolan som har så mesig röst. Så jag venne vad som hände idag.
Veckan har varit bra, och det känns skönt att lejonparten av utvecklingssamtalen är gjorda nu. Även de föräldrar som var lite mer ifrågasättande känner jag att jag hanterade på ett vettigt sätt. Nu är det bara fem kvar, sen behöver jag aldrig mer hålla samtal förrän i augusti.
I tisdags var jag hemma hos Hannes (ärligt talat, den där lägenheten kan de slänga när han flyttar ut – snacka om flyttstädningen från helvetet) och försökte att inte trampa på de döda, oidentifierade djuren (katter?) eller vad det var som låg och skräpade här och var. Vi käkade lite och gick sedan till hans kompis och kollade på handbolls-EM. Jag var duktig som utsatte mig för en ny social situation, ni får gärna ge mig beröm för det. Inga krav eller så, men jag tycker att vi har nått det stadiet i vår relation att vi gott kan ge varandra positiv feedback då och då.
Nu blir det På Spåret, Skavlan och fyra avsnitt av West Wing innan jag somnar gott/svimmar av dieselförgiftning för att vara pigg och redo inför morgondagens kulturella utflykt till ’fvudstaden.
onsdag 18 januari 2012
Over and over and over again
Jag skulle vilja börja med och tacka min svägerska Kerstin för hennes vänliga (och också något anklagande) ord om min söta lilla dagbok på Internet, som Dennis en gång uttryckte det. Trogna läsare minns min och Kerstins tvekamp i somras, när vi tävlade om vem som kunde skriva minst inlägg på en månad (jag vann). Så vi har alltid sporrat varandra (mest jag) och delat med oss tips om tekniska lösningar (inte så ofta) (kanske inte alls när jag tänker efter) (glöm det).
Hon uppmanar mig om att vara med i någon form av kedjebrev för bloggar, och då jag har som princip att alltid bryta kedjebrev kommer jag givetvis inte att följa den uppmaningen. Oavsett om jag så drabbas av sju sorger och åtta bedrövelser vid den typen av agerande. Jag tänker dock dra en lans för den här bloggen, Hägers djurblogg. Alltid när jag är på dåligt humör går jag in där, och så blir man genast lite gladare. Min favorit är En Havskatt.
Annars är jag rätt trött på min egen röst för tillfället. Jag har setat med utvecklingssamtal i två dagar och upprepat samma fraser (och samma trötta skämt för att lätta upp stämningen inledningsvis) typ femton gånger nu. Och jag har fortfarande sju samtal kvar innan jag är klar för den här terminen.
Jo. Jag kommer dra skämtet om tröttheten efter Falun som inledning på alla de samtalen.
Nu får jag sluta skriva tror jag, Jag jobbar ju ändå heltid.
Hon uppmanar mig om att vara med i någon form av kedjebrev för bloggar, och då jag har som princip att alltid bryta kedjebrev kommer jag givetvis inte att följa den uppmaningen. Oavsett om jag så drabbas av sju sorger och åtta bedrövelser vid den typen av agerande. Jag tänker dock dra en lans för den här bloggen, Hägers djurblogg. Alltid när jag är på dåligt humör går jag in där, och så blir man genast lite gladare. Min favorit är En Havskatt.
Annars är jag rätt trött på min egen röst för tillfället. Jag har setat med utvecklingssamtal i två dagar och upprepat samma fraser (och samma trötta skämt för att lätta upp stämningen inledningsvis) typ femton gånger nu. Och jag har fortfarande sju samtal kvar innan jag är klar för den här terminen.
Jo. Jag kommer dra skämtet om tröttheten efter Falun som inledning på alla de samtalen.
Nu får jag sluta skriva tror jag, Jag jobbar ju ändå heltid.
söndag 15 januari 2012
I'm the firestarter
Jag säger inte att det är min förtjänst, men sedan jag började kolla på The West Wing har, i tur och ordning, Alex Schulman, Per Bjurman och Fredrik Backman hyllat serien i sina bloggar. Det enda jag säger är att det kanske inte är en slump att den får en revival av den här typen när jag började promota den.
Det kanske inte är en slump.
Det kanske inte är en slump.
torsdag 12 januari 2012
Slip sliding away
Idag tog jag på mig att åka ut i elljusspåret med ett gäng elever som kvällsaktivitet. Det var inte igår jag stod på ett par skidor kan jag meddela, så tekniken var, snällt uttryckt, under all fucking jävla kuk-kritik. Jag körde på råstyrka istället. Jag kände mig som Johann Mühlegg i OS i Salt Lake City, komplett med darbepoetin i blodet, när jag kom framfrustande i den mörka skogen med slemspya runt munnen. Men det var väldigt kul.
Tyvärr gjorde det svenska vallateamet en plattmatch igen, så jag hade inga bra skidor. I nedförsbackarna hade jag inget glid och uppförs hade jag inget fäste. Men jag spöade ändå eleverna lätt då jag åkte tre varv, medan de bara åkte ett eller två. För lätt seger för ett konditionsess som jag.
Eller jag ska inte överdriva. När jag åkte i den berömda Mördarbacken (det är inte helt säkert att det faktiskt var den, men den dödade i alla fall mina lemmar) hade jag puls på 250 och var tvungen att stanna och vila samt hyperventilera och få blodsmak i munnen.
Eleverna tyckte det var hur kul som helst även fast de ramlade hela tiden. När jag var nära att ramla, dock utan att göra det, skrattade en tjej så mycket att hon nästan körde in i en gran. Om jag hade ramlat hade hon nog rullat kvar i snön i skrattspasmer än idag.
I morgon åker jag hem. Det känns både bra och dåligt. Bra för att jag är lite sliten, men dåligt för att det har varit en kul vecka och mina elever har skött sig nästan präktigt bra.
Tyvärr gjorde det svenska vallateamet en plattmatch igen, så jag hade inga bra skidor. I nedförsbackarna hade jag inget glid och uppförs hade jag inget fäste. Men jag spöade ändå eleverna lätt då jag åkte tre varv, medan de bara åkte ett eller två. För lätt seger för ett konditionsess som jag.
Eller jag ska inte överdriva. När jag åkte i den berömda Mördarbacken (det är inte helt säkert att det faktiskt var den, men den dödade i alla fall mina lemmar) hade jag puls på 250 och var tvungen att stanna och vila samt hyperventilera och få blodsmak i munnen.
Eleverna tyckte det var hur kul som helst även fast de ramlade hela tiden. När jag var nära att ramla, dock utan att göra det, skrattade en tjej så mycket att hon nästan körde in i en gran. Om jag hade ramlat hade hon nog rullat kvar i snön i skrattspasmer än idag.
I morgon åker jag hem. Det känns både bra och dåligt. Bra för att jag är lite sliten, men dåligt för att det har varit en kul vecka och mina elever har skött sig nästan präktigt bra.
onsdag 11 januari 2012
Jag är vaken, hon vet att jag är vaken
Jaha, här sitter jag och vakar. Det var inte alls planen kan jag meddela. Planen var att gå och lägga mig klockan halv elva, kolla på ett avsnitt av The West Wing, sätta igång ett till och sedan somna efter halva. Men inte.
Så här sitter jag och vakar.
Jag är på ett av mina skolläger i Falun, och i måndags och igår har saker och ting fungerat som det ska. Men idag slog elevernas trötthet någon form av bakut och när jag var tillbaka i matchen efter ett telefonsamtal hade hela helvetet brakat loss. Det rörde främst inte mina elever, men för att göra historien kort har jag klättrat upp på ett tak och förhandlat ner en elev som hade sökt sig dit i vredesmod efter ett mindre inferno.
Denna konflikthärd har fått som konsekvens att hon som skulle ha nattjouren har fått vara brandfilt, medan jag håller vakt. Risken är att det blir ett väldigt hallabaloo och det vill vi hålla isär. Det kan ju bli ett jäkla spring.
Alltså. Här sitter jag och vakar.
Så här sitter jag och vakar.
Jag är på ett av mina skolläger i Falun, och i måndags och igår har saker och ting fungerat som det ska. Men idag slog elevernas trötthet någon form av bakut och när jag var tillbaka i matchen efter ett telefonsamtal hade hela helvetet brakat loss. Det rörde främst inte mina elever, men för att göra historien kort har jag klättrat upp på ett tak och förhandlat ner en elev som hade sökt sig dit i vredesmod efter ett mindre inferno.
Denna konflikthärd har fått som konsekvens att hon som skulle ha nattjouren har fått vara brandfilt, medan jag håller vakt. Risken är att det blir ett väldigt hallabaloo och det vill vi hålla isär. Det kan ju bli ett jäkla spring.
Alltså. Här sitter jag och vakar.
måndag 2 januari 2012
It's gonna be another shitty year
Jag antar att man egentligen ska sammanfatta året som gick, men 2011 är rätt mycket förknippat med ångest över olika saker såsom separation och bostadssökande så jag tror att jag gör en snabbversion.
Året började med att jag blev dumpad och därefter blev jag vräkt från lägenheten. Inte så bra. Sen blev jag ordförande i Arsenal Sweden och hade någon form av sommarromans som inte ledde till någonting. Då blev det bättre. Sen flyttade jag och satsade mycket på att jobbet skulle bli bra. Också bra. Sen flyttade jag igen, och sen blev det jul och nyår. Dålig start på året, men det tog sig.
Nyårsafton tillbringade jag tillsammans med mina goda vänner Per, Erik och Känd från TV-Jenny. Vi åt en bättre supé hemma hos Per och ägnade oss sedan att göra fåniga spellistor på Spotify. Därefter gick vi till gigantisk lägenhet på Nygatan där det pågick en gigantisk fest. Det var också gigantiskt mycket folk där.
Det var ett ganska schysst nyårsfirande som slutade i en taxi när det började närma sig gryning. Igår förblev jag i sängen fram till klockan sent, innan jag gick upp och tvättade min dyra märkesskjorta som Per hade marinerat i rödvin natten före. Den blev ren, så ni behöver inte oroa er för den. Jag börjar bli expert på att låta andra spilla rödvin på mig.
I och för sig är jag en lika god kolsupare i och med att jag orsakade skandal under julaftonens hasardspel då jag i ett vilt svepande träningsslag välte ut mitt vinglas på bordet. Snacka om stämningsdödare. Det var många tysta och anklagande blickar under den kvällen om man säger så...
Jag är ledig i morgon också, så då ska jag åka hem och och börja fundera på att ta tag i mitt rum. Det ska bli skönt att börja jobba och få lite vardag igen. Fast den dröjer nog kom jag på i och med att det blir Falun och slöjdläger vecka 2. Men det blir bra. Det är överskattat att vara ledig ändå.
Året började med att jag blev dumpad och därefter blev jag vräkt från lägenheten. Inte så bra. Sen blev jag ordförande i Arsenal Sweden och hade någon form av sommarromans som inte ledde till någonting. Då blev det bättre. Sen flyttade jag och satsade mycket på att jobbet skulle bli bra. Också bra. Sen flyttade jag igen, och sen blev det jul och nyår. Dålig start på året, men det tog sig.
Nyårsafton tillbringade jag tillsammans med mina goda vänner Per, Erik och Känd från TV-Jenny. Vi åt en bättre supé hemma hos Per och ägnade oss sedan att göra fåniga spellistor på Spotify. Därefter gick vi till gigantisk lägenhet på Nygatan där det pågick en gigantisk fest. Det var också gigantiskt mycket folk där.
Det var ett ganska schysst nyårsfirande som slutade i en taxi när det började närma sig gryning. Igår förblev jag i sängen fram till klockan sent, innan jag gick upp och tvättade min dyra märkesskjorta som Per hade marinerat i rödvin natten före. Den blev ren, så ni behöver inte oroa er för den. Jag börjar bli expert på att låta andra spilla rödvin på mig.
I och för sig är jag en lika god kolsupare i och med att jag orsakade skandal under julaftonens hasardspel då jag i ett vilt svepande träningsslag välte ut mitt vinglas på bordet. Snacka om stämningsdödare. Det var många tysta och anklagande blickar under den kvällen om man säger så...
Jag är ledig i morgon också, så då ska jag åka hem och och börja fundera på att ta tag i mitt rum. Det ska bli skönt att börja jobba och få lite vardag igen. Fast den dröjer nog kom jag på i och med att det blir Falun och slöjdläger vecka 2. Men det blir bra. Det är överskattat att vara ledig ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)