Well, my friends are gone

Nästa gång min telefon ställer frågan "Är det verkligen säker på att du vill radera alla dina kontakter?" ska jag inte trycka på ja. Rätt alternativ är i det fallet "Avbryt". Det har jag lärt mig idag. The hard way.

Det är aldrig bra att hålla på och mecka med inställningarna på telefonen. Steve Jobs utvecklade en så pass enkel produkt att allt användaren skulle behöva göra i installationsväg var att starta telefonen. Tyvärr har Jobs lämnat jordelivet, och med honom uppenbarligen användarvänligheten i hans företags produkter. Steve Jobs-Axel 100-0.

För min del var det mailprogrammet i telefonen som började hacka och när jag med kännarmin skulle programmera det rätt inträffade ovanstående dialog mellan den och mina flinka fingrar. Jag trodde ju då att det var kontakterna i mailprogrammet som skulle raderas för att man sedan skulle importera samma som jag har på datan, men det var ju uppenbarligen extremt korkat av mig att tro något sådant. De borde kanske införa någon form av varningssystem, eller åtminstone förtydliga att de menar telefonkontakterna. Särskilt när man är lite stressad för att det alldeles strax är dags för den muntliga delen av nationella provet i engelska.

Om jag hade formulerat varningen hade det stått så här: "Nu är du allt ute och cyklar på riktigt tunn is kompis för om du klickar på 'Ja' här nu så kommer alla telefonnummer du har sparat genom åren försvinna och du kommer inte kunna återställa telefonen för iTunes hade tydligen inte sparat alla nummer trots att man tror att det är så det fungerar - så är du säker på att du vill radera alla dina kontakter?". Om det hade varit så tydligt hade jag givetvis inte gjort bort mig så fatalt.

Som vanligt finns det dock något fint i den digitala kråksången. När jag tog mig an den digra uppgiften att försöka återställa mitt förlorade kontaktnät tänkte jag först söka mig till Eniro, men det kändes ungefär lika effektivt som att börja slå i Gula Sidorna så den tanken stannade omgående. Det var då jag kom på att jag kunde gå igenom mitt SMS-arkiv, och genom att läsa konversationerna lista ut vem avsändaren var. Tänk vad språket kan avslöja mycket, visst är det fantastiskt. Det skriver jag inte bara för att jag är språklärare.

Så jag ägnade drygt en timme åt att gå igenom alla SMS-konversationer jag har haft under de senaste tre åren (för dessa sparar de tydligen när man återställer telefonjäveln). Jag kan konstatera att beklämmande många av mina SMS är från elever som typ undrar om "vi har sovmorgon i morgon :)" (NEJ!) eller från elevers föräldrar. Men en hel del kommer naturligtvis från goda vänner - och dessa gamla utbyten var ibland mycket underhållande att läsa och andra väckte minnen till liv på gott och ont. Det kändes som att vandra i en konstinstallation om mitt eget liv. Jag borde nästan ställa ut detta.

Många av mina kontakter är således räddade, så jag räknar med att ni som är viktigast i alla fall finns med. Har vi inte haft SMS-kontakt på tre år tror jag inte vi står varandra så nära, så då är det ingen större poäng med att ditt nummer finns i telefonboken.

Det här får vi göra om någon gång, telefonas.

Har väl annat att göra på min så kallade fritid

Josefin ringde i torsdags och skällde ut mig för att jag inte har uppdaterat här på ett par veckor så det är bara att krypa till korset (eller till sängen, som Kicken brukar säga), ställa sig med mössan i hand och be om ursäkt. Jag vill dock poängtera att jag redan i programförklaringen till den här bloggen uppgav att mitt förhållande till begreppet regelbunden uppdatering är mycket oortodoxt. Det är lite luddigt sådär, ungefär som makarna Underwoods förhållande i House of Cards.

Jag skulle vilja doppa tån på några ställen i den virvlande vårflod som har varit mitt liv sedan vi sist talades vid. Vad passar då bättre än att först känna sig för där gårdagens flod möter dagens hav? Just det, vi börjar med den just förbiflutna helgen.

I lördags begav jag mig, en timme för sent på grund av ett missförstånd mellan mig och min förmåga att läsa SMS, till Björn. Han firade 30-årskalas i stor stil och det var kul att träffa en del profiler från pluggtiden igen. Det var också många typ kollegor där, det vill säga folk som delar arbetsgivare, eller rättare sagt samma huvudman som jag. Då kan man prata företagslingo, vilket vi tycker om men alla andra tycker är mer ointressant än att se Sheffield Wednesday-Charlton i FA-cupen. (Dålig jämförelse, man är ju dum i huvudet om man tycker den matchen är ointressant.)

Vi hängde hos Björn först, mitt lag vann så klart frågesporten, innan vi larvade ner på stan till Basilico. Björn började redan här få lite gamnacke, kanske på grund av anspänningen och säkert i kombination med en viss högriskkonsumtion av diverse rusdrycker. Vi andra njöt dock av maten och många av oss av sällskapet.

Till slut slutade Björn ha gamnacke, men utvecklingen gick åt fel håll för snart var den enda nacke han sportade i klass med den Ludvig XVI visade upp på Place de la Concorde i Paris den 21 januari 1793 (Källa: Internet). Så han gick hem, och det ledde till den smått surrealistiska upplevelsen att folk höll födelsedagstal till en person som inte närvarade. Men till skillnad från den franske kungen kom Björn tillbaka från de döda och anslöt när några ur vårt glada lag hade tagit festen vidare till Katalin. Tung och oväntad comeback.

Söndagen ägnade jag uteslutande åt att titta på säsong två av House of Cards. I OS är alla ändå dopade. Det var verkligen inte läge för mer ansträngande aktiviteter än så.

Även förra helgen var det samkväm hos Björn, men den gången - inte mindre uppsluppet - i mindre sällskap. Karl var i stan med familjen, så då passade vi på att umgås med Björn och Elin och Elins mamma innan jag, Karl och Lill-Esh hängde på Pipes of Scotland ett tag och spelade Flappy Birds. Min high score: 1 (ett). Skitspel.

Det har passerat ett sportlov här, men det märktes inte så mycket i och med att jag jobbade alla dagar utom fredagen. Det är ganska skönt att jobba på loven, för jag får undan en massa jag-borde-ta-tag-i-saker och det minskar stressen inför kommande veckor. Och man hinner fika lite längre, vilket jag knappast är bortskämd med normala dagar.

Jag tror att vi lämnar vårfloden där och tar på strumpor och skor. Än är det vinter kvar, säger mor. Eller det vet jag inte om hon säger för jag har inte pratat med henne på ett tag, så jag får ringa och kolla vad hon tror. Hon har ju ändå rätt bra med kontakter på SMHI i och med sitt jobb, så det känns som att det är rätt person att fråga.

Vi går hand i hand, ner i TylöSun

Bland det skönaste med fredagar är vetskapen om att man får sova tills man vaknar på lördagen. Därför läggs det lite sordin på fredagsstämningen när man vet att man ska upp tidigare än på vardagarna när helgen äntligen kommer. Men det är ju bara att gå upp.

Kl 7.11 igår rullade tåget ut ur Uppsala och knappt sex timmar senare klev jag efter två byten av i Halmstad. Jag hade inte besökt staden sedan 1996, så jag kände inte igen mig alls. Jag hittade dock till hotellet och därefter till Freddie's sportbar där en stor Arsenalsamling redan hade börjat - den var givetvis syftet med besöket i Halmstad.

Jag hade dock inte varit på plats i mer än en timma innan det stod 4-0 till Liverpool, så just då var det inte supermuntert. Jag satt dessutom nästan bredvid Anton Hysén som är en profilerad Liverpoolsupporter, så det gjorde ju inte saken bättre när han lets dansade mellan borden efter varje mål.

Efter matchen blev jag sittande med ett gäng medlemmar i supporterklubben, och det var kul att lära känna dem litegrann. Arsenal är ju ett givet samtalsämne i dessa sammanhang så det är aldrig svårt att börja surra med folk även om man inte känner dem sedan innan. Som vanligt i Arsenal Sweden-sammanhang var folk lättsamma och trevliga och jag älskar att se hur föreningen får folk att hitta varandra. Det är precis därför den existerar.

Jag och Kicken blev kvar längst av alla, innan vi tillsammans med några lokala förmågor gick vidare till Bull's Bar för några drinkar. Först där hörde jag kvällens första Roxette-låt, och det gjorde mig lättad för man kan ju inte lämna Halmstad utan att ha hört en Gesslekomposition. Framåt tvåtiden kvistade vi tillbaka till hotellet för en god natts sömn.

Det var lite småsegt i morse, men efter en medelmåttig frukost och en stärkande promenad förbi Picassoskulpturen vid Nissans strand till tåget piggnade jag till. Av någon mycket oklar anledning hade valt att åka över Lund på hemresan, så det kändes smått onödigt att åka en timme åt fel håll. Det var dock trevligt att återse Lund. Jag hade tre kvart på mig innan tåget till Stockholm gick så det blev en liten promenad i den första glimten av våren. Jag tänkte då att det skulle vara grymt skönt att flytta till Skåne och kanske få vår redan i slutet av februari, men sedan kom jag på att det skulle innebära att jag då skulle vara tvungen att bo i Skåne så den tanken ströp jag innan den var färdigtänkt. Man kan ju inte bo i Skåne. Hur skulle det se ut?

På tåget kollade jag på film och lyssnade på småbarn som grät i kupén. Jag kan framförallt rekommendera Her, den var fin. Monica Z var mest jobbig, men det var kul att se det varma porträttet av Tage Danielsson. Sju timmar senare var jag framme. Då spelade jag in podcast eftersom jag inte kan få nog av att grotta ner mig i brutala Arsenalförluster.

Nu är det en vecka till i gruvan och sen är det sportlov. Skönt, man får ju aldrig vara ledig annars som lärare.