Här sitter jag alltså och laddar inför min sista vecka som ung och lovande. Om en vecka kan jag med ålderns rätt börja tränga mig i köer, prata med okända människor på bussen som om det vore helt normalt att göra så samt enbart diskutera amorteringar i alla sociala sammanhang. Sådant som man gör när man är 30+.
Det är tur att jag har en pressad vecka framför mig, så att jag inte faller ner någon form av existentiell avgrund här inför 30-årsdagen. Det är ju lätt att det blir så när man fyller jämnt har jag hört. Min pressade vecka består framförallt i att jag ska flytta på torsdag, och även om jag har slängt merparten av allt jag äger under den här tvååriga flyttkarusellen som har varit mitt liv på slutet så är det ju ändå lite att rodda med. Det påminner mig, undrar om Hannes märker om jag lämnar kvar alla mina böcker?
Om jag ska vara helt ärlig undrar jag när 30-årskrisen kommer på allvar. Visst har jag koketterat lite med den här, och att börja spela handboll är ju inte normalt i min ålder men i övrigt tycker jag att jag har krisat alldeles för dåligt. Men den kanske kommer nu när de mörka, deprimerande höststormarna kommer och börjar gå Gudrun på min själs skog.
Den här helgen har jag min vana trogen ägnat mig åt att vila. Jag är lite imponerad över mig själv som verkligen helgar vilodagarna, precis som det står skrivet. Jävlar vad jag helgar. Igår gjorde jag absolut ingenting på grund av anledning. Med ingenting menar jag sova tonårslänge, kolla på tre fotbollsmatcher utan att lämna sängen, kämpa mig upp och laga mat, samt somna framför The Hobbit. Med anledning menar jag after work.
Men det här med att vara ute till klockan tre på natten som en annan ungdom. Vilket jävla otyg. När jag blir 30 är det nya bud som gäller. Då får jag bara vara ute till max klockan elva, sen är det raka vägen hem för att dricka min kroppsvikt i Resorb samt gå och lägga mig med en god bok. Om mina böcker inte är kvar hos Hannes vill säga.
Idag har jag varit lite mer aktiv, även om min plan att börja packa gick i stöpet på grund av att jag tänkte att varför ska jag göra det nu jag kan ju börja med det i morgon istället. Jag tog en promenad, jobbade lite med supporterklubben och stekte raggmunk istället. Det lät kanske inte så aktivt, men det var typ tusen procent mer aktivt än i går.
I morgon ska vi ha studiedag tillsammans med några andra skolor från samma företag, så jag kommer för första gången jobba tillsammans med Björn. Jag utgår från att det blir minst lika tramsigt som när vi pluggade ihop på lärarprogrammet. Kul måndag!
söndag 29 september 2013
måndag 23 september 2013
No one dared, disturb the sound of silence
Jag skulle vilja prata lite om ljud. Eller snarare oljud. Jag är nämligen så evinnerligt trött på att det ska låta så fördömt mycket i den här lägenheten. Det enklaste är kanske om jag inleder med en lista, för listor gillar ju alla och det var väldigt länge sedan jag skrev en lista.
Mina värsta ljud just nu, september 2013:
1. Grannen i lägenheten under spelar musik med en bas så genomträngande att om den hade använts för att borra igenom Hallandsåsen skulle den där tunnel ha blivit klar 1997.
2. Alex spelar Dota och skriker år datorn: "MEN VAR FAN KOM HAN IFRÅN?! JÄVLA *infoga valfritt könsord*!!!"
3. Alex sjunger falskt framför datorn.
4. Hannes alarmljud de på morgonen klockan 5.00 när han ska öppna på förskolan.
5. Mitt eget alarm varje morgon.
6. Alex spelar världens värsta hardcore i köket när jag har ont i huvudet.
Bubblare: Lövblåsen utanför.
Innan ni går fullständigt "men ärligt talat hur gammal är du, 75 år eller?" på mig så måste jag poängtera att många av dessa ljud under en lång tid har fått irritationen att växa likt en jäsande deg i mitt bröst, så det är det ackumulerade ljudet som är problemet. Inte de enskilda fragmenten i sig.
Många av ljuden når också sin peak i samband med cirka klockan 23.30 när jag hemskt gärna skulle vilja börja varva ned och försöka sova. Jag har också vid ett flertal tillfällen sagt till, inte på skarpen, men ändå till, och det framförallt till Alex. Dels genom att kommunicera medelst tal, och dels genom mer subtila gester som att väldigt demonstrativt stänga igen hans dörr.
Grannarna har jag hittills bara sagt till en gång, och bara att ta det steget krävde enormt mycket av mig. Jag vill egentligen inte vara den personen som mitt i en trevlig fest ringer på dörren i morgonrock och surt äskar tystnad, det är liksom inte en del av min självbild. Sedan är det också så att jag sannolikt har legat bakom långt många fler störningar för andra grannar än vad jag själv har blivit störd genom årens fester och efterfester, så jag känner någonstans att jag förtjänar detta. Det har gjort att det har stannat vid en tillsägelse. Öronproppar är ju inte så dumt när allt kommer omkring, och dessutom ska jag snart flytta. SYV-Susanne får se till att rensa ut eventuella störande element innan jag flyttar in.
I helgen har jag tagit det ganska lugnt. Jag har mest ägnat mig åt vad som har blivit en ny specialitet; sova. I fredags kom jag hem från jobbet och somnade i en liten hög, bara några sidor in i Fokus, och även i lördags tyckte jag att det var rimligt att sova i några timmar under den sena eftermiddagen. Det var med andra ord inte särskilt svettigt att ta mig igenom den här måndagen när jag faktiskt hade vilat under helgen.
Den enda rejäla utflykten jag tillät mig i helgen blev igår då jag körde en Arsenal Sweden-sittning med Bäckström, Rodny och Thomas på O'Learys för vinsten mot Stoke (tänk att Arsenal leder ligan - jag har nog aldrig varit så glad på en måndagssamling tidigare) och därefter gick jag och Bäckström vidare till Studenternas för att se Sirius avancemang till Superettan. Varför kan inte fotboll alltid vara såhär okomplicerat? Gör tre-fyra mål och vinn matcherna enkelt. Hur jävla svårt kan det vara?
Nu ska jag googla fram numret till störningsjouren. Det känns dock oklart om de kan göra något åt störningsmoment inne i lägenheten.
måndag 16 september 2013
I got blisters on me fingers!
Vad nu då? Två inlägg på två dagar? Har det här veckobrevet plötsligt urartat i en blogg igen?
Ni behöver nog inte oroa er för att jag plötsligt ska börja producera i någon sånär vettigt takt igen, se detta mer som ett olycksfall i arbetet. Jag är nog snart nere i samma låga frekvens som tidigare månader. Men jag kände att dagens övningar behöver bearbetas och det gör jag bäst skriftligt. Vad passar då bättre än en blogg? Det skulle vara en dagbok då, men dagbok som princip var ju något som regeringen Reinfeldt avskaffade i samband med att de nya reglerna för a-kassan infördes (och DEN delen har de minsann inte återställt) så vi får hålla till godo med blogginlägg istället. Jag tror att det blir roligare så för alla, kanske inte så mycket för läsarna, men i alla fall för skribenten.
Idag har jag upplevt en så kallad studentlivsdag igen i och med att jag inte behövde gå till jobbet. Jag började med sovmorgon, eller vanlig morgon som jag kallade dem när jag pluggade, så jag gjorde inte så jättemycket vettigt före klockan tolv. Jag kollade visserligen på bärgningen av Costa Concordia och det var så händelselöst att jag fick samma känsla som när jag var student och ibland kollade på typ interpellationsdebatten på SVT 24. En sådan där maratonsändning som aldrig tar slut och som jag till sist blir alldeles uppslukad av. Det var härligt att återuppleva och nog fick jag något nostalgiskt i blicken när insikten om likheten i dagens sändning med dåtidens kom till mig.
Mitt på dagen tog jag en långpromenad och lyssnade på Värvets Winnerbäckintervju, vilken var intressant. Det var något som jag inte ägnade mig åt så mycket under studietiden, promenader i allmänhet och podcastslyssnande i synnerhet. De fanns ju inte då. Podcaster alltså, promenader fanns. Kul att se att man utvecklas ändå. Jag är ju snart 30 liksom.
30 var det ja. Det var ett tag sedan jag var inne på 30-årskrisen, men nu kan du göra dig beredd på the mother of all tecken på 30-årskris. Idag har jag nämligen gjort comeback på handbollsplanen. Tolv år efter det att jag lade av och nio år sedan jag senast gjorde ett misslyckat försök som handbollsspelare. Jag har börjat träna med Hannes lag, och det fantastiska var att det kändes helt okej. Konditionen var helt okej, även om jag började kolla på klockan efter 45 minuter av träning och hoppades på att den bara skulle vara en timme lång. Den var 1,5 h - så där på slutet när vi körde någon form av "idioten" var det något inom mig som dog. Lungorna exempelvis.
Överlag kändes det bättre än jag trodde. Tajmingen var naturligtvis inte helt okej och några avslut jag tog påminde mer om hur en ettåring omoitiverat plockar upp saker på golvet och rultar fram till någon slumpmässigt vald person i rummet och överlämnar prylen än om ett rejält skott. Men vi har ju alla utvecklingsområden att jobba med.
Resten av kvällen har jag ägnat mig åt att ha ont i allt från blåsorna på fingrarna som jag alltid får av handbollsklistret (jävla otyg det där, om man inte kan greppa bollen utan en massa hjälpmedel har man inget på planen att göra) till resten av kroppen. Jag vågar dock inte tänka på hur det kommer kännas i morgon bitti. OMG, som kidsen säger, den träningsvärken kommer de tala om i generationer.
Det var en bra studentdag måste jag säga, men nu ska det bli kul att komma tillbaka till vardagen igen efter alltför många schemabrytande aktiviteter de senaste veckorna. Nu ska vi göra folk av de här sjuorna också.
Ni behöver nog inte oroa er för att jag plötsligt ska börja producera i någon sånär vettigt takt igen, se detta mer som ett olycksfall i arbetet. Jag är nog snart nere i samma låga frekvens som tidigare månader. Men jag kände att dagens övningar behöver bearbetas och det gör jag bäst skriftligt. Vad passar då bättre än en blogg? Det skulle vara en dagbok då, men dagbok som princip var ju något som regeringen Reinfeldt avskaffade i samband med att de nya reglerna för a-kassan infördes (och DEN delen har de minsann inte återställt) så vi får hålla till godo med blogginlägg istället. Jag tror att det blir roligare så för alla, kanske inte så mycket för läsarna, men i alla fall för skribenten.
Idag har jag upplevt en så kallad studentlivsdag igen i och med att jag inte behövde gå till jobbet. Jag började med sovmorgon, eller vanlig morgon som jag kallade dem när jag pluggade, så jag gjorde inte så jättemycket vettigt före klockan tolv. Jag kollade visserligen på bärgningen av Costa Concordia och det var så händelselöst att jag fick samma känsla som när jag var student och ibland kollade på typ interpellationsdebatten på SVT 24. En sådan där maratonsändning som aldrig tar slut och som jag till sist blir alldeles uppslukad av. Det var härligt att återuppleva och nog fick jag något nostalgiskt i blicken när insikten om likheten i dagens sändning med dåtidens kom till mig.
Mitt på dagen tog jag en långpromenad och lyssnade på Värvets Winnerbäckintervju, vilken var intressant. Det var något som jag inte ägnade mig åt så mycket under studietiden, promenader i allmänhet och podcastslyssnande i synnerhet. De fanns ju inte då. Podcaster alltså, promenader fanns. Kul att se att man utvecklas ändå. Jag är ju snart 30 liksom.
30 var det ja. Det var ett tag sedan jag var inne på 30-årskrisen, men nu kan du göra dig beredd på the mother of all tecken på 30-årskris. Idag har jag nämligen gjort comeback på handbollsplanen. Tolv år efter det att jag lade av och nio år sedan jag senast gjorde ett misslyckat försök som handbollsspelare. Jag har börjat träna med Hannes lag, och det fantastiska var att det kändes helt okej. Konditionen var helt okej, även om jag började kolla på klockan efter 45 minuter av träning och hoppades på att den bara skulle vara en timme lång. Den var 1,5 h - så där på slutet när vi körde någon form av "idioten" var det något inom mig som dog. Lungorna exempelvis.
Överlag kändes det bättre än jag trodde. Tajmingen var naturligtvis inte helt okej och några avslut jag tog påminde mer om hur en ettåring omoitiverat plockar upp saker på golvet och rultar fram till någon slumpmässigt vald person i rummet och överlämnar prylen än om ett rejält skott. Men vi har ju alla utvecklingsområden att jobba med.
Resten av kvällen har jag ägnat mig åt att ha ont i allt från blåsorna på fingrarna som jag alltid får av handbollsklistret (jävla otyg det där, om man inte kan greppa bollen utan en massa hjälpmedel har man inget på planen att göra) till resten av kroppen. Jag vågar dock inte tänka på hur det kommer kännas i morgon bitti. OMG, som kidsen säger, den träningsvärken kommer de tala om i generationer.
Det var en bra studentdag måste jag säga, men nu ska det bli kul att komma tillbaka till vardagen igen efter alltför många schemabrytande aktiviteter de senaste veckorna. Nu ska vi göra folk av de här sjuorna också.
söndag 15 september 2013
Labbrapport - i vått och torrt
Söndagen efter en vecka i Falun är alltid väldigt härlig. Det framförallt på grund av att vi är lediga måndagen efter Falun. Jag är alltså ledig i morgon, samtidigt som säkert många av er andra har någon form av sysselsättning som ni bör dyka upp på. Gärna på morgonen. Men inte jag. Jag är ledig i morgon.
Äntligen en fördel med ledigheter som lärare alltså. Man är ju fan aldrig ledig annars.
Jag har alltså varit på lägerskola den här veckan. Det var skönt att det inte inträffade något jätteproblematiskt, men det var en gigantisk skillnad att åka med sjuor jämfört med nior. De är så oerhört små sjuorna, och jag har inte riktigt vant mig vid det ännu. Allt från konflikter till hemlängtan blir annorlunda, så jag behöver jobba med mitt förhållningssätt. Sammantaget var det dock en kul vecka och jag var inte ens så där outsägligt trött i fredags som jag brukar vara efter en Falunsväng. Jag pallade till och med att gå ut och gå en sväng, och jag pallade även att gå till GH och förlusta mig på en uteservering med Hannes och hans vänner.
Inte ens det faktum att en elev spydde i bussen i fredags fick mig att bli riktigt sliten. Det var bara att torka upp. Ris och kycklinggryta var det framförallt som hade kommit upp, om någon undrade. Inget mer med det.
Vad hände mer däruppe då? Jag skrev en ny låt, som rönte viss framgång på den högst lokala topplistan. Den heter Labbrapport och handlar subtilt nog om hur man skriver en labbrapport. Jag fick inspiration till den låten när jag skulle hoppa in för Tina på den teoretiska delen av hennes labbpass i kemi. Den kanske inte låter så svängig i den här kontexten, men den är riktigt catchy ska ni veta. Det är bara att facegoogla på Instagram så får ni se.
Jag fick också en vadkaka när jag spelade fotboll med eleverna, var DJ på discot (men blev petad när jag spelade Håkan Hellström - avgå alla elever), såg en elev försöka lista ut vems de upphittade kalsongerna var genom att lukta på dem, försökte ljuga ihop en spökhistoria, hade långtråkigt på träslöjden och retade ett flertal elever för att mitt rum var lyxigare än deras. Inga konstigheter alltså.
Igår vaknade jag upp lite halvseg i kolan efter fredagens äventyr på nation, men det stoppade mig inte från en dag i Arsenal Swedens sällskap. Jag for till Stockholm och undvek allt vad halvmarathon och nazidemonstrationer heter för att tillbringa en dag på O'Learys. Det var som alltid väldigt trevligt, och att Arsenal vann för en gångs skull när jag är där gjorde inte saken sämre. Sedan diskuterade vi hur gamla alla Chelseaspelare är (av mycket oklar anledning) samt att Thomas hade tvättid klockan sju dagen efter (vilket också hade oklar anledning) och sen åkte jag hem.
Idag har jag sovit ut. Sen röstade jag inte i kyrkovalet eftersom jag inte fick och därefter spelade jag badminton med Bäckström. Jag hade 8-0 och 10-4 i sista set, men torskade med 21-13. Det var traumatiskt.
Nu ska jag avsluta med att önska er alla en fin måndag på jobbet eller i skolan. Själv tänkte jag ta sovmorgon till elva.
söndag 8 september 2013
Let's go away for awhile, you and I, to a strange and distant land
Kära Kitty,
Den här helgen har jag haft två mål. Det ena var att få så mycket jobb med supporterklubben gjort som möjligt och det andra var att sova så mycket som möjligt. Anledningen till bägge målen är att jag i morgon gör min sjätte resa upp till Falun för ännu en lägerskola, och däruppe kommer det - säger erfarenheten - bli rätt tunnsått med både supporterklubbsarbete och sömn. Inte nödvändigtvis i den ordningen dock.
Jag har lyckats bra med båda målen. Jag blev klar med allt det jag tänkte för klubben och sömn har jag verkligen unnat mig. Igår vaknade jag visserligen klockan tio, men efter en promenad på en knapp mil vid lunch sov jag i tre timmar till. Idag vaknade jag också tio, men lade in ett extra sömnpass vid tolvsnåret. Ändå är jag redo för sängen nu när klockan börjar närma sig tolv på söndagskvällen.
Det är visserligen ganska lätt att förstå att jag har haft visst sömnbehov efter den här relativt tuffa veckan. Jag har fortfarande legat i bakvattnet av den förkylning som höll på att knäcka mig förra veckan, samtidigt som jag har jobbat i runda slängar sju-åtta timmar mer än vad jag har betalt för. Det är inte så att det gnager mig för ideellt arbete är en av mina käpphästar i livet, utan det är mer att man blir väldigt trött av sådant. Särskilt som man väljer att ta en AW efter att haft elva utvecklingssamtal och gått från jobbet klockan 20.30 i onsdags, och särskilt som man väljer att ta en AW när man går från jobbet klockan 18.45 efter att ha haft nio utvecklingssamtal i torsdags.
I onsdags tittade jag på mina kollegors fina popband Reverend April och i torsdags träffade jag ingen mindre än Anton från högstadiet. Vi har under ett litet tag (1,5 år närmare bestämt) pratat om att gå ut och ta en öl eftersom vi faktiskt är gamla kompisar och faktiskt bor i samma stad, och till slut fick vi logistiken att stämma så pass bra att vi fick till en date. Det var grymt kul, och vi pratade faktiskt inte bara gamla minnen utan kunde också mötas där vi befinner oss i livet idag. Snacka om energipåfyllnad. Man borde göra mer av den varan. Ta upp kontakter som man tappade för tio år sedan. Särskilt sådana man har känt i tjugo år.
Utvecklingssamtalen gick bra och var trevliga. Jag var särskilt nöjd med att jag utvecklade ett nytt skämt att infoga till mitt gamla om att "det brukar vara uppskattat om man tränar sina kvaliteter i hemkunskap hemma - särskilt städning" som jag har kört några varv för långt nu (det kanske inte ens var så kul från början när jag tänker efter).
Mitt nya skämt - och nu är det viktigt att du använder all din förmåga i att sätta sig in i situationen här, för det här är jävligt kul faktiskt - bottnade i den del av samtalet när elev och målsman skulle fylla i en massa blanketter. Då elever i sjuan i regel inte har utvecklat någon namnteckning kunde jag spelat förebrående ställa frågan:
-Har du inte tränat på din autograf?
Svaret blev då givetvis nekande och jag kunde fortsätta:
-Själv tränade jag på min autograf hela mellanstadiet eftersom jag skulle bli fotbollsproffs.
Konstpaus.
-Man jag kanske skulle ha tränat mer på att faktiskt spela fotboll, för det blev ju inget med det...
Great success.
Nu när vi alla har samlat oss och torkat tårarna efter vår gemensamma treminuters skrattattack återstår det inte så mycket mer för mig än att stålsätta mig inför en veckas prao som förälder. Jag är inte nervös, för det har alltid gått bra hittills men det är lite spänt att åka upp med ett helt nytt gäng som jag inte känner så bra ännu. Men det är bara att borra ner huvudet och köra - in i kaklet bara.
Din Anne
Den här helgen har jag haft två mål. Det ena var att få så mycket jobb med supporterklubben gjort som möjligt och det andra var att sova så mycket som möjligt. Anledningen till bägge målen är att jag i morgon gör min sjätte resa upp till Falun för ännu en lägerskola, och däruppe kommer det - säger erfarenheten - bli rätt tunnsått med både supporterklubbsarbete och sömn. Inte nödvändigtvis i den ordningen dock.
Jag har lyckats bra med båda målen. Jag blev klar med allt det jag tänkte för klubben och sömn har jag verkligen unnat mig. Igår vaknade jag visserligen klockan tio, men efter en promenad på en knapp mil vid lunch sov jag i tre timmar till. Idag vaknade jag också tio, men lade in ett extra sömnpass vid tolvsnåret. Ändå är jag redo för sängen nu när klockan börjar närma sig tolv på söndagskvällen.
Det är visserligen ganska lätt att förstå att jag har haft visst sömnbehov efter den här relativt tuffa veckan. Jag har fortfarande legat i bakvattnet av den förkylning som höll på att knäcka mig förra veckan, samtidigt som jag har jobbat i runda slängar sju-åtta timmar mer än vad jag har betalt för. Det är inte så att det gnager mig för ideellt arbete är en av mina käpphästar i livet, utan det är mer att man blir väldigt trött av sådant. Särskilt som man väljer att ta en AW efter att haft elva utvecklingssamtal och gått från jobbet klockan 20.30 i onsdags, och särskilt som man väljer att ta en AW när man går från jobbet klockan 18.45 efter att ha haft nio utvecklingssamtal i torsdags.
I onsdags tittade jag på mina kollegors fina popband Reverend April och i torsdags träffade jag ingen mindre än Anton från högstadiet. Vi har under ett litet tag (1,5 år närmare bestämt) pratat om att gå ut och ta en öl eftersom vi faktiskt är gamla kompisar och faktiskt bor i samma stad, och till slut fick vi logistiken att stämma så pass bra att vi fick till en date. Det var grymt kul, och vi pratade faktiskt inte bara gamla minnen utan kunde också mötas där vi befinner oss i livet idag. Snacka om energipåfyllnad. Man borde göra mer av den varan. Ta upp kontakter som man tappade för tio år sedan. Särskilt sådana man har känt i tjugo år.
Utvecklingssamtalen gick bra och var trevliga. Jag var särskilt nöjd med att jag utvecklade ett nytt skämt att infoga till mitt gamla om att "det brukar vara uppskattat om man tränar sina kvaliteter i hemkunskap hemma - särskilt städning" som jag har kört några varv för långt nu (det kanske inte ens var så kul från början när jag tänker efter).
Mitt nya skämt - och nu är det viktigt att du använder all din förmåga i att sätta sig in i situationen här, för det här är jävligt kul faktiskt - bottnade i den del av samtalet när elev och målsman skulle fylla i en massa blanketter. Då elever i sjuan i regel inte har utvecklat någon namnteckning kunde jag spelat förebrående ställa frågan:
-Har du inte tränat på din autograf?
Svaret blev då givetvis nekande och jag kunde fortsätta:
-Själv tränade jag på min autograf hela mellanstadiet eftersom jag skulle bli fotbollsproffs.
Konstpaus.
-Man jag kanske skulle ha tränat mer på att faktiskt spela fotboll, för det blev ju inget med det...
Great success.
Nu när vi alla har samlat oss och torkat tårarna efter vår gemensamma treminuters skrattattack återstår det inte så mycket mer för mig än att stålsätta mig inför en veckas prao som förälder. Jag är inte nervös, för det har alltid gått bra hittills men det är lite spänt att åka upp med ett helt nytt gäng som jag inte känner så bra ännu. Men det är bara att borra ner huvudet och köra - in i kaklet bara.
Din Anne
söndag 1 september 2013
Blir sommarens allra sista suck till ett skrik
Då tackar vi sommaren 2013 för ett väl genomfört värv och går med högburet huvud in och sparkar igång hösten på volley. Nu är det september säger de, och det innebär att vardagslunken kommer åter på både gått och ont.
Den här veckan har jag dels ägnat mig åt att vara förkyld, haft reunion och gått på festival. 33 procent dåligt och 66 procent bra. Och så en procents avrundning för att jämna ut. Det får anses som rätt bra, även om man gärna vill över 75-strecket för en riktigt bra vecka, men det är svårt när man bara har tre parametrar att förhålla sig till. Vi får ta och se över det här tror jag. Vi startar en arbetsgrupp helt enkelt.
Veckan var rätt kämpig fysiskt sett. Jag vet inte om nämnda förkylning var en reaktion på att jag äntligen fick en helt och hållet lugn helg förra veckan efter en månad med lite väl högt tempo, eller om det bara var en biverkning efter kallsupen i den häxbrygd bestående av 150 tonåringars samlade baciller som jag har badat i under terminsinledningen. Sak samma, det var drygt att vara snuvig oavsett orsak. Avgå immunförsvaret säger jag bara.
Annars har veckan varit bra. Det är spännande att lära känna de nya eleverna och det är grymt skönt att ha ungefär tusen gånger så mycket erfarenhet jämfört med förra gången jag fick en sjua. Där jag för tre år sedan trevade mig fram utan någon som helst övergripande plan har jag nu tydliga syften med allt (nåja, nästan allt) jag gör och jag vet att det jag etablerar nu kommer att underlätta jobbet kommande år. Erfarenhet är nog lite underskattat ändå. Tänk på det alla åldersrasister därute.
En höjdare under veckan var den spontana reunion jag, Björn, Kalle och Dennis fick till på Pipes of Scotland i torsdags. Det slumpade sig så att både Kalle och Dennis var i stan samtidigt, och för ett par timmar var vi tillbakaflyttade till den fantastiska stämning som rådde i vårt kompisgäng under studietiden. Det måste ha varit glädjen i den kvällen som dödade förkylningen tror jag.
Till slut kom helgen och då skulle sommaren avtackas, och vad är ett bättre sätt att avtacka sommaren än att gå på festival på Eriksdalsbadet i Stockholm? Just det. Inget!
Först fick jag för mig att festivalen hette Propaganda, vilket ledde till att orimligt mycket av det jag pratade om i fredags relaterade till Joseph Goebbels. Sedan fick jag reda på att festivalen hette Popaganda. Boy, was my face red? Pinigt att vara en sådan n00b alltså.
En fin festivaltradition som jag har förädlat sedan jag missade Kent på Hultsfred 2001 är att ha tänkt se en artist, men sedan inse att det är så mycket trevligare att sitta och snacka och dricka öl istället så man tänker att skitsamma, det kommer fler spelningar. Denna tradition inlemmades även i Popaganda 2013, då vi råkade köpa en öl när Kate Nash började spela (henne har jag missat två gånger nu) och sedan bara kunde höra henne på avstånd. Resten av banden den kvällen missade jag också mer eller mindre. Jag såg bara lite av El Perro del Mar och The XX, men det jag såg gjorde inget för att övertyga mig om att det hade varit en bra idé att se mer av dem.
(Min värsta miss utan någon som helst konkurrens var när jag valde bort M.I.A. på Hulstfred 2005 för att gå och äta chips i tältet. Mår fortfarande dåligt över det beslutet.)
När området stängde gick jag och festivalsällskapet Becks på en mindre pubrunda på Söder innan vi tog logi hemma hos hennes moster.
Dagen efter var det dags för mer festival. Nu var det lite mer uppstyrt från vår sida och efter att ha mött upp Emma och hennes syrra såg vi flera band, om än några på håll eftersom ölområdet inte sträckte sig ut framför scenerna, dumt nog. Makthaverskan och Taken by Trees flimrade förbi utan att göra något större intryck innan Sibille Attar rev av en bra och energisk spelning. Jens Lekman såg jag lite på håll och det var helt rätt beslut eftersom den jäveln inte spelade sin bästa låt You are the light.
Resten av kvällen var en enda lång väntan på att Håkan Hellström skulle köra igång. Det var i och för sig inget som helst problem att slå ihjäl den tiden då man kunde dricka Norrlands samt kolla på skönt dansbeatiga Hot Chip. Med risk för att vara lite oskönt gubbig här (hey, jag fyller 30 nästa månad så vem bryr sig) vill jag uppmärksamma tjejen bakom trummorna i bandet, för jag känner att det är något alldeles särskilt med tjejer som spelar trummor. Om ni känner någon tjej som spelar trummor, fixa en blind date till mig då. Trummor är mitt enda önskemål. Och humor. Trummor och humor. Och intelligent. Trummor, humor och intelligent är mina enda önskemål. Och snygg om det går.
Någon minut efter nio drog Håkan till slut igång med Jag har varit i alla städer, och sedan var det bara att njuta i två timmar. Det finns få artister på vars spelningar jag kan sjunga med i varenda textrad och det finns ingen i Sverige som slår honom som liveakt, så på många sätt var det en fulländad spelning. Mitt betyg blir dock bara fyra bankbrädor, då jag tycker att han körde lite för mycket på rutin. Överraskningarna blev ganska få, och rätt många detaljer kände jag igen sedan gammalt i allt från gester till mellansnack. Nu börjar det också bli dags att plocka bort Ramlar som låt nummer tre i setlisten. Den börjar faktiskt bli sönderspelet (vilket framförallt är mitt eget fel naturligtvis då jag har spelat den exakt varje gång jag har sett Spotify på någon fest sedan 2007).
Bortsett från dessa små invändningar är jag mycket nöjd med spelningen, och det var passande att det var just Håkan som fick avsluta sommaren 2013 för min del, för den här sommaren har varit en riktigt Hellström-revival. Inte nog med att han släppte ett av sina mest helgjutna album i våras och att filmen baserad på hans texter kom i juli, jag har även lyssnat mycket på alla hans album under semestern. Därför var det symboliskt rätt att det var just han som blåste slutsignalen för årstiden, samtidigt som det var hoppingivande att det blev en framåtsyftande avslutning med Du är snart där.
Efteråt var vi två människospillror som trötta och slitna släpade oss Södra Station och pendeln hem till Uppsala. Trötta och slitna, men mycket nöjda med en härlig helg som gav fint energipåslag inför höstlunkens obeveklighet.
Den här veckan har jag dels ägnat mig åt att vara förkyld, haft reunion och gått på festival. 33 procent dåligt och 66 procent bra. Och så en procents avrundning för att jämna ut. Det får anses som rätt bra, även om man gärna vill över 75-strecket för en riktigt bra vecka, men det är svårt när man bara har tre parametrar att förhålla sig till. Vi får ta och se över det här tror jag. Vi startar en arbetsgrupp helt enkelt.
Veckan var rätt kämpig fysiskt sett. Jag vet inte om nämnda förkylning var en reaktion på att jag äntligen fick en helt och hållet lugn helg förra veckan efter en månad med lite väl högt tempo, eller om det bara var en biverkning efter kallsupen i den häxbrygd bestående av 150 tonåringars samlade baciller som jag har badat i under terminsinledningen. Sak samma, det var drygt att vara snuvig oavsett orsak. Avgå immunförsvaret säger jag bara.
Annars har veckan varit bra. Det är spännande att lära känna de nya eleverna och det är grymt skönt att ha ungefär tusen gånger så mycket erfarenhet jämfört med förra gången jag fick en sjua. Där jag för tre år sedan trevade mig fram utan någon som helst övergripande plan har jag nu tydliga syften med allt (nåja, nästan allt) jag gör och jag vet att det jag etablerar nu kommer att underlätta jobbet kommande år. Erfarenhet är nog lite underskattat ändå. Tänk på det alla åldersrasister därute.
En höjdare under veckan var den spontana reunion jag, Björn, Kalle och Dennis fick till på Pipes of Scotland i torsdags. Det slumpade sig så att både Kalle och Dennis var i stan samtidigt, och för ett par timmar var vi tillbakaflyttade till den fantastiska stämning som rådde i vårt kompisgäng under studietiden. Det måste ha varit glädjen i den kvällen som dödade förkylningen tror jag.
Till slut kom helgen och då skulle sommaren avtackas, och vad är ett bättre sätt att avtacka sommaren än att gå på festival på Eriksdalsbadet i Stockholm? Just det. Inget!
Först fick jag för mig att festivalen hette Propaganda, vilket ledde till att orimligt mycket av det jag pratade om i fredags relaterade till Joseph Goebbels. Sedan fick jag reda på att festivalen hette Popaganda. Boy, was my face red? Pinigt att vara en sådan n00b alltså.
En fin festivaltradition som jag har förädlat sedan jag missade Kent på Hultsfred 2001 är att ha tänkt se en artist, men sedan inse att det är så mycket trevligare att sitta och snacka och dricka öl istället så man tänker att skitsamma, det kommer fler spelningar. Denna tradition inlemmades även i Popaganda 2013, då vi råkade köpa en öl när Kate Nash började spela (henne har jag missat två gånger nu) och sedan bara kunde höra henne på avstånd. Resten av banden den kvällen missade jag också mer eller mindre. Jag såg bara lite av El Perro del Mar och The XX, men det jag såg gjorde inget för att övertyga mig om att det hade varit en bra idé att se mer av dem.
(Min värsta miss utan någon som helst konkurrens var när jag valde bort M.I.A. på Hulstfred 2005 för att gå och äta chips i tältet. Mår fortfarande dåligt över det beslutet.)
När området stängde gick jag och festivalsällskapet Becks på en mindre pubrunda på Söder innan vi tog logi hemma hos hennes moster.
Dagen efter var det dags för mer festival. Nu var det lite mer uppstyrt från vår sida och efter att ha mött upp Emma och hennes syrra såg vi flera band, om än några på håll eftersom ölområdet inte sträckte sig ut framför scenerna, dumt nog. Makthaverskan och Taken by Trees flimrade förbi utan att göra något större intryck innan Sibille Attar rev av en bra och energisk spelning. Jens Lekman såg jag lite på håll och det var helt rätt beslut eftersom den jäveln inte spelade sin bästa låt You are the light.
Resten av kvällen var en enda lång väntan på att Håkan Hellström skulle köra igång. Det var i och för sig inget som helst problem att slå ihjäl den tiden då man kunde dricka Norrlands samt kolla på skönt dansbeatiga Hot Chip. Med risk för att vara lite oskönt gubbig här (hey, jag fyller 30 nästa månad så vem bryr sig) vill jag uppmärksamma tjejen bakom trummorna i bandet, för jag känner att det är något alldeles särskilt med tjejer som spelar trummor. Om ni känner någon tjej som spelar trummor, fixa en blind date till mig då. Trummor är mitt enda önskemål. Och humor. Trummor och humor. Och intelligent. Trummor, humor och intelligent är mina enda önskemål. Och snygg om det går.
Någon minut efter nio drog Håkan till slut igång med Jag har varit i alla städer, och sedan var det bara att njuta i två timmar. Det finns få artister på vars spelningar jag kan sjunga med i varenda textrad och det finns ingen i Sverige som slår honom som liveakt, så på många sätt var det en fulländad spelning. Mitt betyg blir dock bara fyra bankbrädor, då jag tycker att han körde lite för mycket på rutin. Överraskningarna blev ganska få, och rätt många detaljer kände jag igen sedan gammalt i allt från gester till mellansnack. Nu börjar det också bli dags att plocka bort Ramlar som låt nummer tre i setlisten. Den börjar faktiskt bli sönderspelet (vilket framförallt är mitt eget fel naturligtvis då jag har spelat den exakt varje gång jag har sett Spotify på någon fest sedan 2007).
Bortsett från dessa små invändningar är jag mycket nöjd med spelningen, och det var passande att det var just Håkan som fick avsluta sommaren 2013 för min del, för den här sommaren har varit en riktigt Hellström-revival. Inte nog med att han släppte ett av sina mest helgjutna album i våras och att filmen baserad på hans texter kom i juli, jag har även lyssnat mycket på alla hans album under semestern. Därför var det symboliskt rätt att det var just han som blåste slutsignalen för årstiden, samtidigt som det var hoppingivande att det blev en framåtsyftande avslutning med Du är snart där.
Efteråt var vi två människospillror som trötta och slitna släpade oss Södra Station och pendeln hem till Uppsala. Trötta och slitna, men mycket nöjda med en härlig helg som gav fint energipåslag inför höstlunkens obeveklighet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)