Hurts, oh it hurts, really hurts in the middle of the night

Du vet ett sådant där fiskspa där man stoppar ner fötterna i ett akvarium och låter små fiskar nafsa runt och äta upp död hud och förhårdningar och sådant? Tänk dig den typen av fiskspa, men istället för små söta fiskar av märket Garra Rufa så är det pirayor med rakbladsvassa tänder och istället för nafsande så tuggar de maniskt och istället för död hud på fötterna är det all muskulatur på överkroppen som utsätts för behandlingen. Tycker du det låter skönt? Isåfall är bodypump något för dig.

Tina hade tjatat på mig i typ ett halvår om att jag skulle hänga med på pump (som jag brukar säga) och till slut hade jag inga ursäkter kvar och bokade in mig på hennes favoritpass på tisdagskvällen. Jag ångrade mig hela eftermiddagen, sådär som man gör när man vet att man ska utsätta sig för något som gör att bekvämlighetszonen bara är en liten prick i fjärran. Jag försökte verkligen känna efter - var jag inte på väg att dra på mig en förkylning? Men i och med att jag efter min karensdag i januari är klar med sjukdomar för de kommande fem åren kunde jag inte skylla på det. Det var bara att motvilligt släpa mig till gymmet.

Jag har nog aldrig sett Tina och Lotta (eller "Tombola" som jag envist och med blandad framgång försöker etablera på jobbet - och med blandad framgång menar jag en mix av dålig och jättedålig) så lyckliga när jag osäkert som en elev på första skoldagen klev in i Lilla Salen. Tina gav mig gediget stöd och hämtade arsenalen av vikter och stepupbrädor man behövde för att genomföra passet medan jag stod och kliade mig i huvudet och fick skäll av tjejen bredvid för att jag var i vägen.

Sedan var det bara att försöka hänga med när det började pumpas med stången. Helt otränad är jag ju inte, men jag kände omgående att jag skulle få kämpa. Den ena muskelgruppen efter den andra betades av i raskt tempo och hela tiden med en aning för många repetitioner för att jag skulle orka fullt ut. Jag kände mig så oerhört svag när jag stod och darrade i armarna som om jag höll föredrag på högstadiet medan tjejer som väger hälften av vad jag väger stod och jonglerade med tiokilosvikter runt omkring mig.

Även om det var jobbigt, så tyckte jag att det var kul och det kändes verkligen att kroppen hade fått sig en rejäl omgång. Endorfinstinn kunde jag åka hem och fortsätta leva som ett fysiskt praktexemplar genom att äta broccoli och fisk till kvällsmat.

Sedan kom natten. Som en en örfil.

Första gången jag vaknade var klockan ett. Det väcktes många frågor på en gång, men den mest centrala var "Varför har något huggit mig i axeln med en morakniv?". Det var bara att rulla ur sängen, spontant börja skratta åt hur ont jag redan hade fått och sedan leta upp första bästa karta Alvedon och därefter leka Pez med tabletterna och kasta dem i ansiktet på mig själv.

Sedan kom, efter ytterligare någon vaken period under småtimmarna med frågestund om till exempel varför jag hade gått och lagt mig för att sova på en spikmatta (en riktig, ingen sådan där töntig av plast), dagen. Som ett rak höger.

Om det hade gjort ont på natten så var det givetvis ingenting mot det som väntade på dagen. Jag hade stora svårigheter med saker jag normalt sett tar för givet. Att borsta tänderna. Att duscha. Att ta på mig rocken. Att öppna en app på mobilen. Allt var förenat med små elaka blixtar av smärta som sköt genom kroppen.

Sedan kom natt två. Som en uppercut i solar plexus.

Jag vaknade förvirrat upp vid tvåtiden och ställde mig själv frågor som "Varför sover jag i en järnjungfru?" innan jag kom till sans. Nu var det inte roligt längre. Jag gick ännu en gång upp för nytt Alvedontifo och tömde en tub smärtnedsättande gel över mina armar. Sedan ägnade jag en kvart åt att hitta en sömnposition där det inte kändes som att någon stod och svetsade på min kropp innan jag kunde somna om.

Men det var en barnlek jämfört med dag två-träningsvärken. För dagen kom ju. Som en pungspark. Med stålhätta.

Dag två-träningsvärken är ju som alla vet det mest vidriga naturen har uppfunnit (det är möjligt att det faktum att jag just har gått igenom en dag med dag två-träningsvärk påverkar dess topplacering på världsrankingen över naturens mest vidriga uppfinningar i nuläget) och jag vet inte riktigt hur jag har lyckats hantera den utan att gnälla mer än vad jag faktiskt har gjort. Jag har aldrig varit med om något liknande. All annan träningsvärk jag har upplevt har varit en smekning i jämförelse nu när pirayorna sitter och tuggar på mina muskler som om de vore hundleksakar. Finmotoriken har fullständigt lyst med sin frånvaro, och på eftermiddagen råkade jag ramla in i en vägg och tryckte sånär igång brandlarmet. Tur att plastskyddet satt på säger jag bara.

Det här är första gången jag på allvar har börjat ifrågasätta Aspeqvists klassiska idiom "man har aldrig ångrat ett träningspass", för frågan var om inte detta var undantaget som bekräftar regeln. Samtidigt säger de ju också, eller snarare tatuerar in, "No pain - no gain" och med tanke på all denna pain så måste det ha blivit oerhört med gain också.

Aldrig mer, tror nu säkert ni att jag kommer att säga. Men det gör jag inte. Jag har redan bokat nästa veckas pass. Ibland ifrågasätter jag faktiskt huruvida jag är ett geni eller inte.

Hjärter Dam nu i september, börjar en annan typ av vår

Sitter och accepterar hösten här på söndagskvällen. Det är en rätt skön känsla att vila i samtidigt som jag spelar officiell höstmusik i form av Winnerbäck, dricker officiell höstdryck i form av te och känner en gnutta officiell hösttypisk söndagsångest. För nu är det höst vare sig man vill eller inte. Vi konstaterade, jag och min klass, i fredags att det redan har hunnit gå typ en fjärdedel av terminen, och då är det höst. Eller vi och vi, det var väl mest jag som försökte skrämma/stressa upp dom lite så att de får något gjort någon jävla gång. Jag är mer en piska- än morotkille.

Jag har gjort en hel del roliga saker sedan vi hördes senast, men det viktigaste som har hänt är givetvis att jag har fått över 70 likes på en Instagram-bild igen (72 i skrivande stund). Det är så sjukt tillfredsställande.

Det var ett skämt så klart, jag har givetvis varit med om massor saker i riktiga livet som har varit både roligare och viktigare än så. Så viktigt är det faktiskt inte med likes på Instagram. Fast det är klart, när man får så många som jag får blir det naturligtvis så att man inte tycker det är så viktigt. Det är lite som jag tänker att det är för Bill Gates och pengar. Om han får en miljard dollar till gör det liksom ingen skillnad.

Anledningen till lajkfesten var att jag publicerade en svettig selfie efter Stockholms halvmara som jag sprang igår. Jag hade två mål med årets lopp. 1. Att upplevelsen inte skulle vara som i fjol, nämligen galet jobbig hela loppet. 2. Att gå i mål på under två timmar.

Utfallet: Succé. Där jag för ett år sedan började fundera på hur långt det egentligen var kvar redan efter 2,5 kilometer samt om det inte var ett bättre alternativ att jogga upp på rälsen vid T-Centralen och avsluta lidandet, kände jag mig i år riktigt stark fram till 17-18 kilometer när uppförsbacken genom Knivsöder upp mot Slussen började. Då fick jag kämpa lite, men jag sprang hela tiden förbi folk istället för att bli omsprungen och det var självklart en mental fjäder löparhatten och gav nog med energi för att ta mig i mål på 1:58:03 och en hedrande 5337:e plats av cirka tolvtusen startande, bara 48 minuter efter vinnaren.

Med tanke på att jag förbättrade mig 14 minuter jämfört med i fjol så bör jag rimligen vara med och utmana om segern 2018-19 någon gång, förutsatt att min utveckling fortsätter i samma takt. Känns som en rimlig målsättning. Det är viktigt med mål. Det har alla idrottspsykologer och mentala coacher jag har pratat med sagt.

Jag skulle också vilja nämna att jag var på bröllop mellan Erik och Jenny i slutet av augusti, vilket var en fantastisk dag, kväll och natt - som ett bröllop ska vara. Min roll var att vara toastmaster tillsammans med Jennys kompis Erika och det var också väldigt kul, för vår plan höll så bra som vi hade hoppats. Det var också festligt att bära väst. Det ska jag göra oftare. Synd bara att man blir bjuden på så få västkompatibla fester.

Nu ska jag fortsätta acceptera hösten med en god bok av Martin Kellerman. Han kan skriva böcker också, inte bara teckna Rocky.

Gå den bratteste vei, jeg går med deg

Jag är hemma igen efter utflykten till det fina grannlandet i väster. Naturligtvis skönt att vara hemma i bekvämligheten igen efter en vecka med strapatser och campingliv och tvivelaktig hygien. Men jag är mycket nöjd med resan, och jag känner att min form börjar arta sig igen efter excesserna under första halvan av semestern.

I måndags gjorde vi the mother of all turer i Norge. I alla fall om vi ska tro författaren till coffeatable-boken om Besseggen som jag läste i allrummet på Turisthyttan. Att göra Besseggen är enligt honom den viktigaste turen man kan göra. Och nästa vecka ska vi lära oss om källkritik.

Samtidigt kan jag köpa att det var en häftig vandringsled att gå. Bråddjup och hisnande utsikter och vatten åt två håll med olika färger. Enkel terräng blandat med regelrätt klättring. Och renar. Vad mer kan man begära?

Jag tyckte att det var kul med klättringen i år. Framförallt som att jag inte hade dödsångest hela tiden, som på Kebnekaise i fjol. Besseggen är en bergskam som går mellan lite olika stup med vatten längst ned. Den är väldigt spektakulär och väldigt smal och brant på sina ställen. Men då jag slapp stå och kolla ner i avgrunden där det bara var en slarvigt påkopplad säkerhetssele som var det enda mellan mig och att min livförsäkring trillade ut, och att branten bara gick att förnimma några meter bort utan att jag behövde kolla på den så gick det bra.

Det enda som var lite drygt var att berget aldrig tog slut. Så fort vi kom över ett krön och Hedemora hade hojtat "Asplund, nu flackar det ut!" dök det upp en ny stenströsslad uppförsbacke. Svårt jobbigt mentalt. Men till slut mötte vi en flock renar så då blev det kul igen. Alltid kul att få tillfälle till en djurselfie. En säker likeraket.

När vi kom tillbaka till tältet regnade det. Då är det särskilt kul med tält. Vi flydde till allrummet och laddade mobilen, drack Ringnes, läste coffeatable-böcker om norska fjäll samt snackade med norska geologer och cancerforskare. Jag fattade ingenting. Förutom att cancer heter kräfta på norska.

I tisdags drog vi från Gjendesheim där regnet visst aldrig ville sluta och kom efter en häftig tur över Hardangervidda till Odda där vi tillbringade natten på en mycket ouppstyrd campingplats. Den här svenska fyrkantigheten, som jag inbillar mig att det är på campingar här hemma, att man får en plats för sitt tält tilldelad när man checkar in lös med sin frånvaro. Istället var det mer "gå och kolla om ni hittar ett bra ställe, så kan ni typ komma och betala sen". YOLO-camping. Dåligt för autismen i mig.

Dagen efter gjorde vi resans längsta tur. 22 kilometer fram och tillbaka. Vi skulle till stenformationen Trolltunga, en klippavsats som sticker ut som en trampolin över ett bråddjup på ett antal hundra meter. Den kallas trolltunga därför att troll eventuellt har tungor av sten, enligt myten.

Det är lite märkligt det här med att man hälsar på alla man möter när man går på tur. Visst är det lite trevligt att få ögonkontakt och tjoa "Häj häj!" till de som passerar och det skapar också någon form av gemenskap. Samtidigt är det ett udda beteende för det skulle aldrig vara socialt accepterat ute på stan. Om man inte är tre år gammal. Testa själv får du se. Folk kommer att tro att du är psykopat och byta sida av vägen.

Turen var lång, men det gick ganska bra. Dessvärre var synen som mötte oss när vi enligt uppgift på en skylt var framme något antiklimatisk. Någon hade lämnat rökmaskinen på lite för länge, så dimman låg tätare än den där gången jag och Oskar var på coffeeshop i Amsterdam. Istället för att njuta av vidunderliga vyer fick vi kolla på något som mest liknade den färg som vatten får när man häller det i ett odiskat mjölkglas. Sen gick vi tillbaka 11 km i duggregn. Men vi var inte särskilt bittra för det. Vi hade redan sett utsikten på internet.

Shit vad lik en trolltunga den är. Foto: A. Asplund ©

På kvällen var planen att vi skulle unna oss sömn i en riktig säng på ett vandrarhem. Det visade sig dock att Hedemora hade bokat in oss natten före, så bokningen hade gått om intet. Stämningen var något tryckt där i ett par timmar när detta misstag offentliggjordes i bilen, men det gick över när jag fick öl och chips. På kvällen gick vi till hotellet i Lofthus och åt en fruktansvärt dyr och inte särskilt prisvärd buffé. Tur att ostbrickan var bra i alla fall.

Sista dagen ägnade vi åt att ta en båttur på fjorden samt att slappa. Det var skönt att ta det lugnt med en god bok efter flera tuffa dagar med sammanlagt 52 kilometers turande och 3500 höjdmeters stigning.

Sedan var det bara hemfärden kvar. Vid det här laget var jag alldeles för blasé för att uppskatta alla de fantastiska vyerna, så när Hedemora lyfte den vackra utsikten tittade jag plikttroget och mumlade något om "snyggt berg" innan jag fortsatte läsa Twitter. De har häftig natur i Norge och han i Liftarens guide till galaxen som tillverkade alla fjordarna ska vara stolt med all rätt, men den är rätt enformig. Ett högt fjäll med lite skog och kanske snö, en liten fors och så en fjord eller insjö nedanför. Skitsnyggt, men har man sett en har man sett alla.

Så tänkte i alla fall när jag var lite trött och sliten och på hemväg. Inte nödvändigtvis längre.

Jag har lärt mig om det här med tält också. Bland annat har jag fått bekräftat att det är mer obekvämt att sova i tält än i sin egen säng och att tält saknar vägguttag, vilket skapar oerhörd problematik vad gäller mobilladdning. Jag har sprungit omkring som mina elever med laddaren i högsta hugg på jakt efter bara några minuters intimt umgänge med den underbara elen. Rekordet i desperat jakt på el sattes nog på Lofthus camping (ännu en YOLO-camping) är jag stod och hängde en halvtimme inne vid toaletterna för att det var enda stället jag hittade ett uttag på. Fick lite konstiga blickar därinne. Sen hittade vi tv-rummet.

Sedan jag kom hem har jag tagit ganska lugnt. Jag har sovit i en riktig säng, okynnesduschat och ätit mat som inte kommer frystorkad ur en påse. Men jag har också tränat (Backintervaller! På egen hand! Frivilligt!) och ägnat en hel del tid åt supporterklubben. Dagarna fylls rätt lätt med innehåll om jag säger så.

Nu är det bara två veckor kvar av semestern. Det ger mig redan lite ångest. Tur att de första två veckorna är elevfria, för då är det som att semestern lever kvar i någon mån.

When I get to the bottom I go back to the top of the slide

Här sitter jag vid en fjällsjö i Norge, som om det vore det mest naturliga i hela världen. Fjällsjöar i sig är naturligtvis naturliga, särskilt i Norge, men att sitta vid dem och stirra som en dåre, det är inte något som faller sig naturligt för mig. Främst kanske på grund av bristen på norska fjällsjöar i min normala närmiljö. Samt att jag inte är en stirrare normalt.

Vi är inne på dag tre på norgeresan, eller #lillebror2015 som den har blivit känd som i sociala medier. Idag är vilodag. Det behövdes efter gårdagens brottningsmatch med norra Europas högsta fjälltopp. Så vi sitter mest och stirrar på en fjällsjö (och på mobilen så klart) vid Gjendesheim. Rätt gott faktiskt.

Men innan jag redogör för gårdagens holmgång känner jag att jag vill ta avstamp i torsdagens spelning på Tele2 Arena. Jag såg Paul McCartney första gången i Scandinavium 1993. Sedan följde jag upp den spelningen med en ny konsert med ex-beatlen 2004 i Oslo. Nu hade det på nytt gått elva år så det var dags för en ny spelning. Nästa gång blir alltså 2026.

Det var en bra spelning, särskilt den avslutande timmen av den tre timmar långa konserten. Jag gillade framförallt några av Beatleslåtarna, som Eleanor Rigby, Yesterday och Something, men det finns även en hel del post-Beatleslåtar som jag har börjat uppskatta mer på senare år. Jag ger konserten fyra bankbrädor av fem möjliga.

I fredags vaknade jag det tidigaste jag har varit med om på den här semestern, tröttare än Trötter i Snövit när dvärgarna ska dra till gruvan en måndagsmorgon i november. Paul spelade visst så länge att jag inte var hemma förrän klockan halv två natten innan.

Jag drog till Avesta där Mattias aka Hedemora mötte upp och sedan åkte vi och lagade punkan på bilen. Eller vi lagade inte. Vi tittade på när verkstan lagade och la gubbiga kommentarer som "Jaså du gör så, ja så kan man ju också göra". Sedan kom vi iväg. Vi sneddade genom Dalarna och in i Norge där vi stannade till för lunch i Lillehammer (släpp OS nu, det är fan mer än 20 år sedan) innan vi efter typ tio timmar i bilen nådde Jotunheimen mitt ute i ingenstans bland några fjäll. Det var en plusgrad varmt. Ni som håller på och gnäller över den svenska sommaren hade nog inte varit så gnälliga om ni hade fått uppleva den jotunheimska. Särskilt inte om ni tillbringade natten i tält. Det var första gången i mitt liv som jag sov med nattmössa.

Igår blev jag väckt orimligt tidigt av Hedemora som styrde upp frukost och det var bara att huttra ut och äta frystorkat. Sedan började klättringen uppåt. Målet var Galdhøpiggen, Norges och Skandinaviens högst fjälltopp. I fjol gjorde vi ju Kebnekaise och jag var inställd på att det skulle bli lättare i år, för det hade de som jobbar på internet skrivit. De ljög tyvärr. Det var lika tufft, men lyckligtvis var är jag i bättre form i år så det var inte lika jobbigt. Det var egentligen bara på nervägen som jag halvt gick in i väggen. Synd för Hedemora som gick framför mig, för han missade många dråpliga situationer där jag snubblade i snön eller på mina egna ben.

Jag blev sliten och det var påfrestande mentalt att se norska barn i sjuårsåldern kvista förbi med hoppsasteg, när man själv började få krampkänning och blånaglar. Samtidigt börjar barn i Norge gå på tur ungefär fyra veckor efter nedkomst så om man inte vid fem års ålder har betat av en av the Seven Summits kallas soc in.

Men vi klarade upp och ner och efter transport hit till Gjendesheim var vi sjukt nöjda över att få sitta i en brasse utanför tältet och dricka Pripps Blå och jämföra solbrännor. Jag körde med anständigt täckta vader i år, så jag undvek vadbrännan i år men fejjan är rätt stekt. Och då körde jag ändå solskyddsfaktor 30. Kanske är dags att levla upp till 50 snart.

I morgon väntar en ny svängom med de norska fjällen. Det blir en nätt promenad på en sådär 15 km över Besseggen. Man älskar ju ändå träningsvärk.

Run to the hills

Den där inlandsisen. Ett riktigt as. Det var det enda jag klarade av att tänka på, när jag frustande som ett ånglok sprang upp för någon form av rullstensås vid Studenternas efter jobbet idag. Och inte bara en gång, utan fem gånger på ett ställe och sedan ytterligare tre gånger i en annan backe. Just det – backintervaller.

Allting började igår när jag och Oskar ”Hej, jag är gammal elitroddare och har varit fystränare för Storvretas innebandylag” Berg stod, höga på endorfiner, efter spinningpasset utanför Campus 1477 (det heter tydligen inte Campuz som jag alltid har trott – jävligt töntigt med s) när han nämnde att han skulle köra ”lite backträning” tillsammans med Rebecka ”Hej, jag brukar åka Vasaloppet och Vätternrundan lite sådär med vänsterhanden” Josefsson. Oskar tyckte att jag skulle haka på.
-Självklart, sa Axel ”Hybris” Asplund.

Så idag tog jag rygg på mina två kollegor och det började rätt behagligt i den försiktiga vårvärmen med lätt jogging som uppvärmning. Vi sprang ned till Studenternas och plötsligt stannade Rebecka och pekade upp i skogen där en backe med typ 85-gradig lutning tornade upp sig.
-Nu kör vi, hojtade hon käckt. Sisten till Sten Sture-monumentet är ett vildsvin!

Det var liksom inte läge att vika ned sig i det läget så det var bara att försöka att inte halka alldeles för långt efter, så mycket jag klarade av utan att mjölksyran konkurrerade ut de röda blodkropparna fullständigt. Det var något oerhört jobbigt. Inte riktigt en nära döden-upplevelse, men jag ska erkänna att jag var en bit in i den där tunneln med ljuset i slutet.

Att säga att jag joggade efter det där vore en överdrift. Jag stapplade ner längs Gula Stigen när de andra började jogga och bort till Slottsbacken där nästa etapp tog vid. Den var lite mer behaglig, trots allt. Lutningen var något mindre mödarbacksk så jag fixade tre maxlöpningar utan att fullständigt spricka. Men herregud. Herregud alltså.

Jag var slut som människa efter den där urblåsningen, men – man har aldrig ångrat ett träningspass. Inte den här gången heller.

Annars är det jobb igen som gäller efter ett fint påsklov. På skärtorsdagen hängde jag med Hannes, där vi drog en riktigt skön vinkväll över en bättre bricka ost och chark (och chips!). Alla indicier tyder på att det var extremt trevligt, särskilt det faktum att jag mådde oerhört dåligt dagen efter. Ingen kan ha lidit på en långfredag så som jag gjorde den morgonen.

När jag var klar med att må dåligt åkte jag upp till Avesta för att planera upp sommarens friluftsliv i Norge tillsammans med Mattias. Som vanligt storslagna planer – det kommer bli grymt. Förutom planering gick vi på badhuset och gymmade samt badade bubbelpool, kollade på när Arsenal vann en härlig seger och kollade på Hungergames 3. En lugn och avslappnad påskhelg.

Påsken var dock inte särskilt påtaglig. Det närmsta vi kom var att Mattias försökte färga frukostäggen med lökskal, men det enda som hände var att de vita äggen såg ut som bruna ägg. Påsk är ändå en riktig hittepåhögtid.

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att hitta en lösning på det här problemet med rullstensåsar som vi är så många som har drabbats av den senaste tiden.

Jag kommer hem igen till jul

Så var det dags att vända hemåt efter det nitiskt timstyrda program som jul- och mellandagarna utgör. Det är likadant varje år - jag tror att jag bara ska slappa och göra ingenting, men istället är det så många man ska träffa och så många aktiviteter som genomföras. Inte för att det är tråkigt på något sätt, tvärtom, det enda problemet är väl att det inte blir så mycket tid till vila som jag hade önskat.

Vi tog terminen in i kaklet för en drygt vecka sedan (Eleverna: “Vadå in i kaklet? Jag fattar inte.”) med den egenproducerade lärarfilmen, som vi klippte på kort tid och spelade in på ännu kortare. Jag har återigen bevisat att min storhet - om det finns någon - verkligen inte finns framför kameran utan jag ska nog hålla mig till regisserandet hädanefter. Om jag ens ska vara inblandad i filmproduktion. Och nej, jag tänker inte länka upp den.

Kollegiet firade in jullovet med den kollektiva suck av lättnad som bara en terminsavslutning i kombination med några glas vin kan åstadkomma och därefter tog jag en helg av modell lugn. Så här en vecka senare minns jag överhuvudtaget inte vad jag pysslade med. Jag har den typen av helger alldeles för sällan, men samtidigt tycker jag att det är oerhört kul att ha roligt och den typen av helger kan sällan kategoriseras som roliga. Mer nödvändiga och sköna.

Måndagen och tisdagen handlade om att förbereda julen på olika sätt. Tack vare att jag har dragit ner antalet julklappar till ett minimum behövde jag bara köpa typ en julklapp så jag kunde i lugn och ro njuta av den ständigt eskalerande julhetsen omkring mig. Istället för att vara en del av hetsen hängde jag lite med Per och sprang in i bekanta här och där.

På julafton var upplägget tryggt samma lika som det har varit de senaste tjugo åren. Lite fika på morgonen, sen vila någon timme för att man var tvungen att gå upp så bedrövligt tidigt (före kl 10), sen hetsa julmaten, missa Kalle Anka, dricka vin för att hålla buzzen från julbordssnapsen igång och lyssna på inte supersammanhängande inlägg från mormor, kolla på Karl-Bertil, lyssna på när Hannes misslyckas med att läsa dikterna på paketen, spela hasard, och slutligen vänta på att mamma och pappa skulle gå och lägga sig så att jag och Hannes kunde öppna dillchipsen. Same procedure as every year.

På juldagen blev det ett försök till sovmorgon i den mindre bekväma extrasängen jag hade drabbats av - Hannes kan en gång för alla lägga ner snacket om att han “alltid får sämsta sängen" för att han "är yngst” - innan vi hängde med föräldravännen Björn i några timmar. När det blev kvällning tog jag bussen till Per för en klassisk hemvändarkväll.

Där vände trenden något jämfört med tidigare år då vi för en gångs skull var fler personer än föregående år. I och för sig hade det typ bara varit Aspeqvist och jag om vi hade blivit färre än i fjol så att vi blev fler för en gångs skull var inte helt oväntat. Pers bror Erik anslöt och det gjorde även Henette som jag inte hade träffat på några år. Sedan kom tre personer till som heter Erik, varav en trevligt nog var Biffen.

Vi ägnade kvällen åt att skåla, ljuga och spela våra gamla progglåtar på gitarr igen. Det var länge sedan “Sådan är kapitalismen” framfördes med sådan pondus. Klockan fyra var kvällen över och jag åkte taxi hem med en supertråkig taxichaufför som inte hade mycket att säga om tariffer.

Jag mådde mindre bra dagen efter när det traditionsenligt var julmiddag klockan ett hos en utmattad mormor, som trots att hon egentligen inte orkar - och är tydlig med det - envisas med att bjuda till. För egen del var det bilresan dit som var värst, men när den var genomförd gick det bättre än förra gången mormor bjöd in dagen efter en hemvändarkväll då tuggorna med kräftströmming och sylta växte i munnen på mig som en snabbjäsande deg.

Mitt mående blev ännu bättre när Hannes fick en svacka, så jag kom igenom eftermiddagen bättre än väntat. På kvällen träffade jag Indra som förärade Linköping med ett julbesök och vi gick på sportbar för att se Arsenal-QPR. Onödigt spännande, som vanligt. Jag rundade av kvällen med ett par öl på Hästen och hunden med Hannes och hans gamla klasskompisar från högstadiet.

Dagen efter var det dags för det stora jag-ångrar-mig-så-mycket-ögonblicket då det var uppstigning gristidigt inför en dag av smärta och skratt. Det var återigen Coppa di Natale, fotbollsturneringen som mitt lag alltid misslyckas i. Die Mannschaft gjorde ingen besviken i år heller. Vi kom sist efter sex förluster, två 0-0-matcher och tre gjorda mål. Till vårt försvar ska tillstås att våra två bästa spelare från året innan inte var med (även om Hannes klev in som förstärkning på backsidan).

Poängen med Coppan är dock inte att vinna (denna inställning kan givetvis, inser jag, vara en försvarsmekanism) utan att umgås och ha trevligt tillsammans, och givetvis ångrade jag mig när det väl satte igång. Stämningen var som vanligt god och det var kul att träffa Hasselqvist, Swartling, bröderna Pettersson och alla andra igen. På banketten var det den vanliga mixen av utmattning, smärta och annat gemyt. Jag tilldelades priset som årets Axel Asplund. Det var väntat. Tyvärr fick jag inte årets mål då jag gick mållös från turneringen. Jag var dock nära med en zlatanesque klack i sista matchen när jag gick upp som anfallare.

Smärtan igår och idag har varit påtaglig, men inte lika brutal som andra år. Det beror nog på att jag inte kämpade så mycket under matcherna i år. Kroppen sa ifrån helt enkelt - den ville inte må sådär igen och det får jag respektera genom att till exempel ta noll maxlöpningar.

Nu är jag hemma igen efter en spänd tågresa med tre oroliga hundar i kupén. Jag är ingen hundmänniska. Jag är ingen kattmänniska heller för den delen. Vill inte sätta en ettikett på mig sådär. Eller det vill jag faktiskt. “Inga djur” ska det stå på den.

Long Distance Runner

"Jag har inte hunnit."

Det är nog den vanligaste lögnen jag vet, för i sanning hinner man ju med allt man vill - bara man väljer att prioritera. Det man verkligen vill, eller behöver, göra hinner man ju i regel med. Med det sagt vill jag till alla er - och ni är många som har frågat - som har väntat på att få läsa om min upplevelse på halvmaran i Stockholm förra helgen vända mig och säga: Jag har inte hunnit skriva.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag stod på startlinjen. Visst hade jag hunnit bli laddad, men jag hyste inga illusioner om hur kroppen skulle kännas efter drygt två mil på Kungsholmen och Söder. När startskottet så gick var det bara att svälja ner den siste klunken ångest och börja käka asfalt.

Jag måste dock säga att det gick rätt så bra om man bortser från svackorna där mellan kilometer 0-6, kilometer 8-12 och från 13 till slutet.

Där runt sju kilometer fick jag en liten kick när jag insåg att en tredjedel var gjord, men när jag kom till åtta insåg jag att mer än en mil var kvar så då blev det kämpigt igen. Mina kompisar i Arsenal Sweden stod runt tolv kilometer, eller satt och drack öl snarare i sann Arsenal Sweden-anda, och jublade fram mig, så då blev jag Mo Farrah och började spurta mot mål, men efter typ 700 meter i den farten kom jag på att det var åtta kilometer kvar och blev supersliten istället.

Överlag var det dock inte så jättejobbigt, i alla fall inte under första milen. Det var väl egentligen bara sista fem kilometerna som min kropp på allvar började ifrågasätta vad fan jag höll på med och om jag inte bara kunde sätta mig ner på närmsta pub och softa lite. Så kul skulle vi dock inte ha, så jag kämpade mig i mål trots att vaden började kippa efter luft genom att krampa lite på upploppet.

Det var värt det. Trots att jag blev sliten och hade rejält ont i kroppen dagarna efter var det värt det. Jag kör nästa år igen. Hannes har typ sagt att han ska med, så nu när jag har skrivit det här måste han ställa upp. Det blir kul. Det var värt det.

I övrigt har jag under veckan jobbat väldigt mycket och sysslat med Arsenal Sweden övrig tid samt sovit och lagat mat och tvättat och sånt. Då är det inte lätt att hinna med att blogga. Det är ju inte som att jag prioriterar bort er.

I got blisters on me fingers!

Vad nu då? Två inlägg på två dagar? Har det här veckobrevet plötsligt urartat i en blogg igen?

Ni behöver nog inte oroa er för att jag plötsligt ska börja producera i någon sånär vettigt takt igen, se detta mer som ett olycksfall i arbetet. Jag är nog snart nere i samma låga frekvens som tidigare månader. Men jag kände att dagens övningar behöver bearbetas och det gör jag bäst skriftligt. Vad passar då bättre än en blogg? Det skulle vara en dagbok då, men dagbok som princip var ju något som regeringen Reinfeldt avskaffade i samband med att de nya reglerna för a-kassan infördes (och DEN delen har de minsann inte återställt) så vi får hålla till godo med blogginlägg istället. Jag tror att det blir roligare så för alla, kanske inte så mycket för läsarna, men i alla fall för skribenten.

Idag har jag upplevt en så kallad studentlivsdag igen i och med att jag inte behövde gå till jobbet. Jag började med sovmorgon, eller vanlig morgon som jag kallade dem när jag pluggade, så jag gjorde inte så jättemycket vettigt före klockan tolv. Jag kollade visserligen på bärgningen av Costa Concordia och det var så händelselöst att jag fick samma känsla som när jag var student och ibland kollade på typ interpellationsdebatten på SVT 24. En sådan där maratonsändning som aldrig tar slut och som jag till sist blir alldeles uppslukad av. Det var härligt att återuppleva och nog fick jag något nostalgiskt i blicken när insikten om likheten i dagens sändning med dåtidens kom till mig.

Mitt på dagen tog jag en långpromenad och lyssnade på Värvets Winnerbäckintervju, vilken var intressant. Det var något som jag inte ägnade mig åt så mycket under studietiden, promenader i allmänhet och podcastslyssnande i synnerhet. De fanns ju inte då. Podcaster alltså, promenader fanns. Kul att se att man utvecklas ändå. Jag är ju snart 30 liksom.

30 var det ja. Det var ett tag sedan jag var inne på 30-årskrisen, men nu kan du göra dig beredd på the mother of all tecken på 30-årskris. Idag har jag nämligen gjort comeback på handbollsplanen. Tolv år efter det att jag lade av och nio år sedan jag senast gjorde ett misslyckat försök som handbollsspelare. Jag har börjat träna med Hannes lag, och det fantastiska var att det kändes helt okej. Konditionen var helt okej, även om jag började kolla på klockan efter 45 minuter av träning och hoppades på att den bara skulle vara en timme lång. Den var 1,5 h - så där på slutet när vi körde någon form av "idioten" var det något inom mig som dog. Lungorna exempelvis.

Överlag kändes det bättre än jag trodde. Tajmingen var naturligtvis inte helt okej och några avslut jag tog påminde mer om hur en ettåring omoitiverat plockar upp saker på golvet och rultar fram till någon slumpmässigt vald person i rummet och överlämnar prylen än om ett rejält skott. Men vi har ju alla utvecklingsområden att jobba med.

Resten av kvällen har jag ägnat mig åt att ha ont i allt från blåsorna på fingrarna som jag alltid får av handbollsklistret (jävla otyg det där, om man inte kan greppa bollen utan en massa hjälpmedel har man inget på planen att göra) till resten av kroppen. Jag vågar dock inte tänka på hur det kommer kännas i morgon bitti. OMG, som kidsen säger, den träningsvärken kommer de tala om i generationer.

Det var en bra studentdag måste jag säga, men nu ska det bli kul att komma tillbaka till vardagen igen efter alltför många schemabrytande aktiviteter de senaste veckorna. Nu ska vi göra folk av de här sjuorna också.

På semesterns bästa dag

Idag har ägnat mycket tid åt att vara tacksam mot en särskild person. Personen jag tänker på var inte alls långt ifrån att ersätta folkhemmets grundare Per-Albin Hansson som statsminister och ordförande för Socialdemokraterna efter Hanssons plötsliga död 1946. Han fick dock stå tillbaka för Tage Erlander och finna sig i att fortsätta som socialminister. Vid det här laget har alla givetvis räknat ut vem jag syftar på - det är naturligtvis Gustav Möller.

Det var ju han som låg bakom propositionen om lagstadgad semester som riksdagen antog 1938, och det är alltså honom jag kan tacka för en dag som denna då jag verkligen har vältrat mig i min egen lathet och inte haft dåligt samvete en enda minut. Det är nämligen min lagstadgade rättighet att göra just det och samtidigt få betalt för det.

Idag har varit första dagen då jag faktiskt har fattat att jag har semester. Efter helgens intensiva dagar på Visingsö (om den kan man läsa här om man vill) har det verkligen varit skönt att först och främst vila. Kroppen har känts som en sådan där sönderrostad cykel de brukar fiska upp ur Fyrisån när de gör den årliga rensningen, så dygnets inledande sexton timmar tillbringades i stort i vågrät position framför dels de sociala medierna och dels tv-serier i olika forum.

Men under sådana omständigheter är det ju lätt att bli rastlös, så till slut var jag tvungen att gå upp och försöka få ut något vettigt av dagen, men samtidigt inte så vettigt att det skulle vara jobbigt. Några bokningar av resor och en lugn promenad i kvällssolen blev de perfekta sysselsättningarna.

Sommarplanen börjar falla på plats rätt bra nu. Det är en väl avvägd kombination av inbokade aktiviteter och tid för att göra fuck all, och det finns dessutom utrymme för ytterligare spontana grejer om jag känner för det. Ungefär som förra sommaren och den blev ju bra, så det känns lovande.

I morgon behöver jag nog ytterligare lite vila tror jag. Det är nog lika bra att fortsätta planera in minst ett par semesterdagar efter de helger jag tillbringar med Kicken, för man blir fullständigt utmattad av hans tempo. Han var med nere på Visingsö och ingenting han gör eller berättar förvånar mig längre. Den självbiografi han berättade att han har börjat skriva på kommer jag garanterat se till att få vara med och jobba med inför publiceringen. Det är den som slutligen kommer att göra mig till miljonär för det finns så mycket häpnadsväckande stoff från hans liv att det är löjligt. Han är för mig vad Zlatan Ibrahimovic var för David Lagercrantz - för den här biografin kommer bli en bestseller.

Men nu har jag inte tid med det här längre. Ska fortsätta på min essä om Gustav Möllers betydelse för den svenska socialpolitiken under 30-talet. Håll utkik på Under Strecket i Svenska Dagbladets kulturdel för slutresultatet. Den kommer inte göra mig till miljonär men Gustav Möller förtjänar alla hyllningar, så sorgligt bortglömd som han numera är.

Ont, det gör ont, det gör ont

Efter några intensiva dygn är jag nu tillbaka i lugnet i lärdomsstaden igen. Det har varit fina dagar med en hel massa återseenden av gamla vänner, men det är faktiskt skönt att mellandagsmellanlanda innan jag drar norrut för vidare festligheter.

Sist vi samlades här i skvallerångorna i vårt elektroniska fikarum var det juldagens eftermiddag. Juldagens kväll är ju den därpå följande tidsmarkeringen och een innebär också den stora hemvändarkvällen i många av Sveriges kommuner. Linköping är inget undantag, men jag har dock noterat en förändring i min krets de senaste åren. Vi blir färre och färre.

Det var traditionsenligt samling hos Per dit jag och Erik gick efter ett par stärkande trappistöl på De Klomp som uppvärmning. Det var som jag nämnde mindre folk där än tidigare år, och dessutom mer städat än förr (i alla fall bland merparten hos besökarna, jag själv tar givetvis inget som helst ansvar för eventuella utbrott av städad beteende). Kvällen var dock väldigt trevlig och det är alltid kul att få uppdateringar om vad vännerna jag inte har pratat med på länge gör för tillfället.

På annandagen studsade jag upp klockan tolv, pigg som en döende lärka, för att åka till mormor och äta min kroppsvikt i julmat för femte gången på lika många dagar. Hannes hade också haft hemvändarkväll kvällen innan så det behövdes bara några ögonkast för att stämma av att han kände sig nästan lika svag som jag. Bilresan dit företogs under tryckt tystnad, men väl hos mormor började jag ändå må lite bra.

Den känslan skulle dock inte hålla i sig särskilt länge. När jag var inne på tallrik två var det som att någonting i mig gick sönder. Varje köttbulle växte till storleken av en köttfärslimpa i munnen och kallsvetten började sippra fram i pannan. Hannes såg hur dåligt jag mådde och gladde sig så skadeglatt man bara kan göra när man själv är lite bakis men är med någon som är mer bakis. Jag tror att jag nådde julens lågvattenmärke där i mitten av andra portionen.

Jag la mig i fosterställning på soffan ett tag, och då blev allt mycket bättre. Sedan dök Elis (och hans mor och far upp, som han så väluppfostrat introducerade för mig som Kerstin och Love) upp och då kan man ju inte må dåligt så då kan man säga att vi lämnade defcon 5 och började må civilt igen. Resten av annandagen mådde jag rätt så bra, i alla fall om man jämför.

Dagen efter annandagen var någon form av normal veckodag men fråga mig inte vilken för jag tappade räkningen på dagarna redan förra helgen, och under denna hade jag inga storslagna planer. Jag lekte lite med Elis innan jag valde att åka ut till köpmarknadsmekkat Tornby för ett besök i den underbara tillvaron de kallar mellandagsrean. Mitt mål var att köpa en extern hårddisk som jag har tänkt göra i fyra år ungefär, men inte riktigt hunnit med för att det har varit så mycket med allting, och kanske en ny skjorta eller något annat fint. Jag genomförde målet med hårddisken utan problem, men när jag skulle börja gå i affärer utvecklade jag svår agorafobi på grund av folkmassorna inne på Ikanohuset så jag kastade mig in i första bästa buss därifrån.

På kvällen träffade jag Erik och Oskar samt hans tjej Hanna på vårt stammishak De Klomp och det var som vanligt mycket trevligt tills jag började berätta om mina färdigheter i slöjd varpå Oskar skrattade så mycket att han fick svår hicka.

Dagen efter var det den årliga fotbollsturneringen Coppa di Natale och för en gångs skull gjorde vi ett riktigt bra gruppspel och vann alla matcherna. Det var särskilt viktigt att vi slog Hasselqvist och kompani i Lokomotiv Lambohov efter deras förnedring av oss i fjol. Vår vana trogen åkte vi dock ut i kvartsfinalen, trots mitt peptalk innan matchen där jag lånade Tommy Svenssons Karin Boye-citat från VM -94. Tyvärr var den bästa dagen inte en dag av törst utan vi var rätt mätta med att gå till kvartsfinal (vilket man gör automatiskt då det inte går att åka ur i gruppspelet). Skitsport.

Hela turneringen är dock en av julens höjdpunkter eftersom att det är så mycket trevliga människor som är där och bjuder på sig själva. Bara att hänga med Biffen litegrann är ju skäl nog för att vara med. Banketten efteråt på Santinis var också mycket trevligt och jag passade dessutom på att nätverka där på slutet av kvällen innan jag började få träningsvärk av tredje graden och släpade in mig själv i en taxi. De andra pratade om att gå till Platens, men så ont som jag hade då var det mer troligt att jag skulle framföra ballongdansen på huvudet av Folke Filbyter-statyn än att gå dit.

Smärtan då var dock ingenting mot den träningsvärk jag har haft idag. Jag vill faktiskt helst inte prata om den.

Sedan jag kom tillbaka till Uppsala har jag latat mig något så oerhört samt träffat Dennis över några öl och en hamburglare framför Arsenal-Newcastle på O'Learys. 7-3. Kul match. Ännu ett märkligt resultat - jag har slutat bli förvånad.

Nu ska jag fortsätta njuta av att jag har HBO i mitt lyxiga abonnemang. Är inne på avsnitt tre av Band of Brothers. Winters är klart mer sympatisk här än i Homeland.

See the idiot walk, see the idiot talk

Jag var på Blåsenhus igen idag. Känns som att jag inte gör annat än att springa där nuförtiden. Är det inte lunchande så är det lagfest eller handledarutbildning för att ta emot lärarstudenter. Om man ska ranka Blåsenhus-aktiviteter efter hur roliga de är ser listan, något som alla ju gillar, ut så här:

1. Lagfest
2. Lunchande
3. Träffa Hannes kompisar (Varför träffar man aldrig Hannes där? Hemma och sover månne?)
4. Inget
5. Handledarutbildning

I dag var det dags för aktiviteten som är fast rotad på jumboplatsen, och jag kunde bara instämma i Olas omotivation inför detta under lunchen tidigare idag. Det är ju inte som att man just nu har något viktigare att pyssla med än att sitta i gruppdiskussioner om absolut ingenting i två-tre timmar. Det är ju inte betygsättning förrän på fredag liksom.

Den här gången gav jag dem inte ens chansen, men de tog den med båda händerna ändå då lärarens inloggning till Smartboarden inte fungerade. Så gick tjugo minuter av inledningen. Det var bara att garva åt det.

När vi äntligen fick gå därifrån och skulle ta emot våra intyg frågade läraren om vi hade varit på alla tillfällen, och dum i huvudet som jag är var jag ärlig och sa att vi missade första passet. Då fick vi då RAKT inte något tillstånd.
- Fuck you, sa jag inte utan frågade istället när vi kan ta igen det passet.
- I september, blev svaret.
- Fuck you, sa jag inte igen utan log trevligt och sa att då ses vi då istället.

Älska idiotin på lärarprogrammet alltså. Det viktigaste för att bli godkänd på deras kurser är att vara på plats och ha puls - man behöver inte bidra med något på själva lektionen. Det var som förr när man missade ett seminarium för att man kanske råkade stänga Orvars dagen innan och fick skriva ett rest-PM på tre sidor, samtidigt som man visste att förskollärarna i klassen hade suttit av det där passet utan att säga stövel en gång men ändå slapp skriva något. Blir hellre oppositionspolitiker i Vitryssland än börjar plugga där igen.

Efter misären gick vi ner till Studenternas och struntade i att värma upp för att sedan springa Blodomloppet. Jag körde milen, och efter en seg start lossnade det för mig tyckte jag och fick igång kroppen bra. Jag sprang förbi Becks och Erik så det bara yrde rötter omkring oss uppe på åsen, och sen var det bara att spurta i mål till ingens jubel. Besvikelsen lade sig dock över mig som en hoppborg med pyspunka när jag såg att jag hade gått i mål på just över timmen. Jag tog min medalj och i protest mot de idioter som gick i början så att jag fick springa extremt långsamt slängde jag den i vredesmod åt helvete. Ara Abrahamian hade varit stolt över mig.

Trots att besvikelserna har radat upp sig som en Rohanarmé idag känner jag mig ändå nöjd med dagsverket. Nu är det två dagars köttning till på jobbet och sedan kommer jag långsamt börja semesteracklimatiseringen. Nu kör vi - ingen broms!

Se upp i backen för finska attacken

Efter gårdagens humblebraggning om vilken oerhörd morgonmänniska jag har muterats till ville jag visa verkstad och inte bara snack, så jag klev upp klockan 4.45 i morse. Det var inte för att hedra livet som godshanterare på Arlanda, inte heller för att andra ARN-aktiviteter som en riktigt tidig flight till exempelvis London. Nej, det hade blivit dags för en klassisk vinterfriluftsdag med utförsåkning i Romme.

Den minnesgode - och då ska du vara typ på Skalmans nivå i minnesgodhet - vet att jag inte har stått i ett par slalompjäxor sedan den lika legendariska som preskriberade Trysilresan i januari 2004, och detta har föranlett både viss shopping av elementära slalomprylar som täckbyxor och skidglasögon samt en hel del nervositet över den förväntade ringrostigheten.

Väl ute i pisten var det Bambitendenser i benen under första åket, men snart var det som att jag aldrig hade lämnat Fjällroa i Trysil och for fram lika strömlinjeformat som Anja Pärsson i ett OS-störtlopp. Dock utan att bryta bakdelen. Faktiskt så ramlade jag inte en enda gång.

Eleverna tyckte att jag var duktig på att åka, och även om jag tar deras beröm med en rejäl grabbnäve salt då "duktig" i deras värld innebär att man både kan åka upp i ankarliften och ner för en pist utan att trilla alls samt eventuellt lyckas med ett hockeystopp, så är beröm alltid beröm. Var och en vill ju ha sin del av bekräftelsekakan.

Till sist kan jag konstatera att Dalarna verkar ha blivit något av mitt andra hem. På ett år har jag varit där fem gånger och det är fler gånger än vad jag har besökt Östergötland det senaste året. Det är något som lockar. Kanske är det hästkorven i Gustafs, kanske är det något annat. Fint är det dock.

Om man skulle ta och ägna Arsenal-Bolton lite intresse nu. 0-0-matcher är alltid kul på en onsdag.

PS. Självklart skippade jag "sista åket". /Klasse Möllberg

Slip sliding away

Idag tog jag på mig att åka ut i elljusspåret med ett gäng elever som kvällsaktivitet. Det var inte igår jag stod på ett par skidor kan jag meddela, så tekniken var, snällt uttryckt, under all fucking jävla kuk-kritik. Jag körde på råstyrka istället. Jag kände mig som Johann Mühlegg i OS i Salt Lake City, komplett med darbepoetin i blodet, när jag kom framfrustande i den mörka skogen med slemspya runt munnen. Men det var väldigt kul.

Tyvärr gjorde det svenska vallateamet en plattmatch igen, så jag hade inga bra skidor. I nedförsbackarna hade jag inget glid och uppförs hade jag inget fäste. Men jag spöade ändå eleverna lätt då jag åkte tre varv, medan de bara åkte ett eller två. För lätt seger för ett konditionsess som jag.

Eller jag ska inte överdriva. När jag åkte i den berömda Mördarbacken (det är inte helt säkert att det faktiskt var den, men den dödade i alla fall mina lemmar) hade jag puls på 250 och var tvungen att stanna och vila samt hyperventilera och få blodsmak i munnen.

Eleverna tyckte det var hur kul som helst även fast de ramlade hela tiden. När jag var nära att ramla, dock utan att göra det, skrattade en tjej så mycket att hon nästan körde in i en gran. Om jag hade ramlat hade hon nog rullat kvar i snön i skrattspasmer än idag.

I morgon åker jag hem. Det känns både bra och dåligt. Bra för att jag är lite sliten, men dåligt för att det har varit en kul vecka och mina elever har skött sig nästan präktigt bra.

Jag trivs bäst i öppna landskap...

...men nu bor jag i en etta, så då får man finna sig i att leva trångt. Jag har byggt som en sarg runt väggen i vardagssovrummet av alla mina möbler, så det finns knappt en decimeter ledig väggyta. Men jag löste det bra. Pragmatism före stil har alltid varit mitt motto.

Gårdagen var nästan lika utmattande som själva flyttdagen. På morgonen hade jag besiktning av lägenheten, så det var bara att kliva upp halv åtta igen. Kroppen kändes som en urkramad trasa och det var knappt att jag kom upp ur sängen. Givetvis fick jag bakläxa på besiktningen också. Jag hade tvättat fönstren för dåligt för de var flammiga, visade det sig när solen låg på, och det var för mycket kalk kvar på badrumsväggen. Dessutom var besiktningsmannen (BM) inte nöjd med spisen.

Det var bara att kavla upp ärmarna ta av sig till bar över och sätta igång med att svettas i den 30-gradiga värmen. Jag blev så svettig att det fick Tomas Brolin i Pontiac Silver Dome att framstå som *insert egen liknelse om torrhet*.

Två och en halv timme senare var jag klar och BM kunde motvilligt acceptera mitt gedigna arbete, fönstren och spisen var "acceptabla" och badrummet var "okej". Missnöjd much? De där jävla fönstren är värda ett eget kapitel, för det var tamigfan omöjligt att få dem flammfria. Jag putsade mer intensivt än en katt, men ändå blev det som ränder överallt. Jävla skituppfinning med fönster alltså. Hitler visste vad han gjorde med bunkern.

Sen åkte jag och lämnade skruvar som jag glömde i min ficka när vi slängde av sängen i söndags och sen var jag så utmattad att jag följde med Jajje som moraliskt stöd när han köpte amningskudde (Say what? Måste man ha en kudde för att kunna amma?) och kollade på diskmaskiner. Jajje vuxen nu. Vi handlade också på Citygross, men det var dyrt och affärens upplägg var konstigt. Aldrig mer.

På eftermiddagen och kvällen var tanken att jag skulle börja packa upp ordentligt, men jag var för sliten för att ens börja titta på kartongerna så jag gav upp och åt stuvade kantareller istället. Det skulle ha varit sås, men det blev inte så. Sen somnade jag på soffan, innan jag förflyttade mig en meter och somnade i sängen.

I morse sov jag tills jag vaknade, och sen sov jag två timmar till. Därefter kom en kvinna och hämtade ett bord som jag har sålt och efter det har jag packat upp. Nu är jag i princip färdig. Jag kanske roddar ihop en bildspecial sedan. Det återstår att se.

Jag har träffat en lämmel

Första dagens vandring är avklarad och allt var till belåtenhet. Först gick vi och kollade på världens högsta vattenfall, och sen gick vi upp för världens längsta uppförsbacke. Grym utsikt, och man såg över sju dalar - nu har jag förstått var landskapets namn kommer från. Vi sov i en fjällstuga mitt ute i ingenstans, och däruppe såg jag tre lämlar. De existerar alltså! Men jag har inte sett något lämmeltåg, så där står jag bakom fronten.

Idag har vi åkt vidare mot Idre så här blir nästa etapp.

Vi har också träffat Kim Källströms farbror. Bara en sån sak.