Det sägs att Valborgsfirandet drar igång på allvar idag i och med Kvalborgs intåg - eller det gjorde det nog redan i fredags för till exempel Hannes och andra studenter som han - men det är ganska uppenbart att den där traditionen börjar spela ut sin roll. För fem år sedan hade jag så här dags räknat ner dagarna till sista april i en månad och näst sista stod jag bara och studsade, mer övertänd än en sådan där protesterande munk i Burma. Numera kommer jag knappt ihåg att det finns en Valborg att fira.
Om vi ska dra en parallell till fotbollsvärlden - och det är klart utav bara helvete att vi ska, ni känner väl mig? - kan man säga att laddet inför Valborg förr var som inför en Champions League-final, medan det idag är som inför en försäsongsmatch i Malaysia som inte går på TV. Det har tonats ned litegrann med andra ord.
Samtidigt noterar jag att det är något förväntansfullt i luften så här års. Studenterna går extra målmedvetet mot Systembolaget och kommer ut med kvantiteter som hade fått Christer Pettersson att börja dela ut pamfletter om "Varannan vatten" till dem. Uppsala Stad fyllesäkrar också viktiga funktioner. Nere vid ån har de stängt in alla planteringar bakom galler som om de vore oppositionspolitiker i Kina. Stöldbegärliga saker såsom vägkoner och portabla skyltar har också i möjligaste mån städats undan eller kedjats fast. Stan är redo.
En annan aspekt av att jag inte längre är lika inspirerad som förut är ju också att jag har ett antal elever som jag potentiellt kan stöta på i vimlet. Charmen med att gå på Max klockan fyra på eftermiddagen i Champagne-nedsprutade kläder försvinner lite då. Om det nu någonsin fanns någon charm med det.
Jag måste dock komma ihåg att jag inte är 200 år gammal ännu, så visst finns det ett sista firande i mig. Hur och var vet jag dock inte riktigt eftersom att de flesta av mina kompisar tydligen är jämnåriga med Terrakottaarmén och har flytt stan, men jag litar på min trogna Becks. Vi styr upp det här nu, och får oss ännu en Valborg att minnas.
söndag 29 april 2012
lördag 28 april 2012
Men trots allt smussel, fick jag bara några pussel
Om vi ska sätta en stämpel på den senaste veckan: Tuff.
Om vi ska sätta en stämpel på tisdag, onsdag och torsdag: From hell.
Det här med att jobba hela veckan är riktigt utmattande ibland. Jag har lyckats undvika detta typ under de fem senaste veckorna på grund av ledigheter och påsk och därmed kört fyradagarsveckor. Så det var inte konstigt att jag höll på att bli lite knäckt i torsdags kväll när jag återigen jobbade hela fem dagar på raken.
Det har varit så mycket att göra att jag gick hem från jobbet klockan 19.30 i tisdags och kl 20.30 i onsdags. I onsdags hade vi enpropagandakväll informationskväll så då fick jag i alla fall smörgåstårta som plåster på jobbaöversåret, även om det gjorde lika mycket för mitt välbefinnande som att sätta ett Kalle Anka-plåster på någon som har blivit träffad i huvudet av en långdistansmissil.
Inte nog med det höga tempot på jobbet, för hemma har det varit all-in vad gäller supporterklubbsjobb. Telefonsamtal och möten och mail i en aldrig sinande ström. Hur hinner folk med att ha till exempel barn? Eller laga mat? Eller ha hobbys? Vilket jävla tiotusenbitarspussel att få ihop...
Det är tur att det bara är en "hel" vecka kvar den här terminen. Efter påsk är det som bekant översållat med röda dagar i kalendern, och dessutom, som små heliga graaler, dyker det upp klämdagar i anslutning till dessa. Så då behöver jag inte slita ut mig i alla fall. Bra där Reinfeldt eller vem det nu är som bestämmer hur almanackan ska se ut från år till år.
Idag ska jag - förbered dig på att uttala orden som står bakom akronymen WTF - jobba. Jag har inget val. Måste rätta nationella prov. Hur nu det ska gå, för historiskt sett har jag nästan aldrig fixat att jobba hemma. Kanske kan det gå om de stängde av Internet mellan klockan 12.00 och 15.50. Är alla med på det? Bra, ladda ner det ni behöver för eftermiddagen nu så drar vi ur sladden alldeles strax.
Om vi ska sätta en stämpel på tisdag, onsdag och torsdag: From hell.
Det här med att jobba hela veckan är riktigt utmattande ibland. Jag har lyckats undvika detta typ under de fem senaste veckorna på grund av ledigheter och påsk och därmed kört fyradagarsveckor. Så det var inte konstigt att jag höll på att bli lite knäckt i torsdags kväll när jag återigen jobbade hela fem dagar på raken.
Det har varit så mycket att göra att jag gick hem från jobbet klockan 19.30 i tisdags och kl 20.30 i onsdags. I onsdags hade vi en
Inte nog med det höga tempot på jobbet, för hemma har det varit all-in vad gäller supporterklubbsjobb. Telefonsamtal och möten och mail i en aldrig sinande ström. Hur hinner folk med att ha till exempel barn? Eller laga mat? Eller ha hobbys? Vilket jävla tiotusenbitarspussel att få ihop...
Det är tur att det bara är en "hel" vecka kvar den här terminen. Efter påsk är det som bekant översållat med röda dagar i kalendern, och dessutom, som små heliga graaler, dyker det upp klämdagar i anslutning till dessa. Så då behöver jag inte slita ut mig i alla fall. Bra där Reinfeldt eller vem det nu är som bestämmer hur almanackan ska se ut från år till år.
Idag ska jag - förbered dig på att uttala orden som står bakom akronymen WTF - jobba. Jag har inget val. Måste rätta nationella prov. Hur nu det ska gå, för historiskt sett har jag nästan aldrig fixat att jobba hemma. Kanske kan det gå om de stängde av Internet mellan klockan 12.00 och 15.50. Är alla med på det? Bra, ladda ner det ni behöver för eftermiddagen nu så drar vi ur sladden alldeles strax.
onsdag 25 april 2012
Goodbye, ruby Tuesday
Ni vet. En sådan där dag när man vaknar klockan klockan kvart över sex och inser att man är så trött att larmet har legat och surrat i fem minuter utan att man har vaknat, och när man är så lam i kroppen att man knappt orkar föra duschdraperiet åt sidan. En sådan dag när man inte ens orkar sätta på någon musik på bussen på väg till jobbet trots att lurarna sitter i öronen. Sedan stressar man runt hela dagen på jobbet, bara för att vara kvar och jobba till klockan halv åtta. Ni vet en sådan dag när man kommer hem och ägnar resten av dagen åt, i prioriteringsordning, supporterklubben, tvättning, mat och Champions League.
Den har ett namn, en sådan dag.
Just det. Tisdag.
Nu framstod jag som alldeles bitter här men det var inte alls min föresats. Jag ville bara dela med mig lite av detta, eftersom att ingen annan i världen någonsin har upplevt stress i samband med att det är mycket på jobbet. Det är lite av min uppgift bland oss som extraknäcker här på Internet att få folk uppmärksammade på de utmaningar som möter en vit barnlös medelklassman med gedigen akademisk utbildning i ryggen i dagens samhälle. Vi har det minsann inte heller så lätt hela tiden.
Men så får man väl inte tycka i dagens PK-Sverige för då blir man stämplad som rasist.
Annars tycker jag det var ganska kul att liverätta mina elevers övnings-nationella prov. De ville veta direkt vad de fick, så jag rättade helt enkelt inför publik. Vid varje rätt kom det ett "yes" från den aktuella eleven och för varje miss en suck så djup att diskussionerna runt Ebba Witt-Brattströms och Horace Engdahls middagsbord framstår som Kungarna av Tylösand.
En annan bra sak var att John Terry missar Champions League-finalen. Så. Man ska alltid sluta på en positiv not.
Den har ett namn, en sådan dag.
Just det. Tisdag.
Nu framstod jag som alldeles bitter här men det var inte alls min föresats. Jag ville bara dela med mig lite av detta, eftersom att ingen annan i världen någonsin har upplevt stress i samband med att det är mycket på jobbet. Det är lite av min uppgift bland oss som extraknäcker här på Internet att få folk uppmärksammade på de utmaningar som möter en vit barnlös medelklassman med gedigen akademisk utbildning i ryggen i dagens samhälle. Vi har det minsann inte heller så lätt hela tiden.
Men så får man väl inte tycka i dagens PK-Sverige för då blir man stämplad som rasist.
Annars tycker jag det var ganska kul att liverätta mina elevers övnings-nationella prov. De ville veta direkt vad de fick, så jag rättade helt enkelt inför publik. Vid varje rätt kom det ett "yes" från den aktuella eleven och för varje miss en suck så djup att diskussionerna runt Ebba Witt-Brattströms och Horace Engdahls middagsbord framstår som Kungarna av Tylösand.
En annan bra sak var att John Terry missar Champions League-finalen. Så. Man ska alltid sluta på en positiv not.
måndag 23 april 2012
Football's coming home
Måste tina upp mig lite innan jag ger mig i kast med en liten återgivning av de senaste dagarnas delexpedition på öarna. Jag har nämligen varit på, ja självklart, fotboll. Hemmapremiär i Norrettan på Studenternas. Sirius-Enköping 2-0. Det var som på Emirates fast annorlunda.
På Emiraten var det dock inte svinkallt i andra halvlek. Den där Rysskylan de skriver om, är det bara snack eller? Fan, något bra ska väl Arsjavin klara av att fixa den här säsongen. Aprilvädret har faktiskt varit under all kritik i år, så vad mig anbelangar kan alla ta och avgå.
Nåja. Nog om den här måndagen. Jag landade hemma i sängen klockan halv två i natt, så bear with om detta inlägg inte når upp till den löjligt höga standard som vi har vant oss vid under det knappa år vi har umgåtts genom mina små brottsstycken ur ett så kallat liv. Är lite trött med andra ord.
I fredags for jag så iväg till Britannien, i en relativt spontan tripp. Jag bestämde mig egentligen inte på allvar förrän för ett par veckor sedan (men bokade flyg innan jag hade fått ledigt - livin' on the edge up in this hizzle) så uppladdningen hade varit kort men intensiv. Flygresan tror jag inte jag behöver orda om, för vi flyger ju alla ensamma då och då och det är ungefär lika roligt som att gå på bio ensam. Fast mindre mobbat så klart.
När jag väntade på Kicken vid Liverpool Street Station blev jag uppringd av Aftonbladet och fick uttala mig, som den felciterade citatmaskin jag är. Därefter gick vi till en pub, och till en till, innan vi mötte upp Statoil och Warren ett tag. Kvällens huvudmål var dock Covent Garden där vi hängde med Kickens Arsenalpolare. Det är ett gäng där många nästan helt har bortrationaliserat användandet av konsonanter så det gällde att hänga med i tugget ju senare det blev. Tänk dig själv hur det låter när de uttalar Wojciech Szczesny.
Kvällen blev lång, och när vi tog nattbussen hem hade vi bland annat sett världens längste nattklubbesökare, hånat mig för att jag inte kan dansa och droppat Big Lebowski-citat med en tjej från Irland. Good night out.
Vi var inte direkt på topp när vi anlände till Tollington cirka sju timmar efter det att jag hade gått och lagt mig. Det är dock så att ibland måste man bita ihop och göra saker man inte vill, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort. I och med att det var tidigt kick off var stämningen lugn och i takt med att matchen var dålig och målet fortsatte att inte rasa in var själva fotbollen på det hela taget rätt så meningslös. Så är det ibland, så det var inget att hänga läpp över.
Efter matchen var Kicken så sliten efter gårdagen att han höll på att somna stående, men folk fick igång honom med fem shot Sambuca på tre minuter. En Kick-start (pun intended) (as if you didn't understand that) helt enkelt.
När sedan Tottenham förlorade blev skadeglädjen så stor inne på puben att det blev någon form av mindre mayham av ramsor och fest därinne. Det var länge sedan jag körde en hel kväll med ramsor, så det var angenämt. Slutligen hamnade vi på ett indiskt hak, innan vi rundade av med lite fylletweets och ett par Stella i Kickens hus, med utsikt över halva London. Inte dumt alls det heller.
Igår var det städat. Det var inte tal om tidig uppstigningen, utan det blev lunch till frukost innan vi ägnade oss åt supporterklubben i några timmar. Jag åkte sedan till flygplatsen via Westfields. Det här med flygresor har vi redan konstaterat att alla kan, så vi lämnar den därhän nöjer oss med att konstatera att Uppsala är ett jävla U-land eftersom att jag fick gå hem från stationen när jag väl kom hem. Bussarna hade slutat att gå.
Nej, tacka vet jag London.
På Emiraten var det dock inte svinkallt i andra halvlek. Den där Rysskylan de skriver om, är det bara snack eller? Fan, något bra ska väl Arsjavin klara av att fixa den här säsongen. Aprilvädret har faktiskt varit under all kritik i år, så vad mig anbelangar kan alla ta och avgå.
Nåja. Nog om den här måndagen. Jag landade hemma i sängen klockan halv två i natt, så bear with om detta inlägg inte når upp till den löjligt höga standard som vi har vant oss vid under det knappa år vi har umgåtts genom mina små brottsstycken ur ett så kallat liv. Är lite trött med andra ord.
I fredags for jag så iväg till Britannien, i en relativt spontan tripp. Jag bestämde mig egentligen inte på allvar förrän för ett par veckor sedan (men bokade flyg innan jag hade fått ledigt - livin' on the edge up in this hizzle) så uppladdningen hade varit kort men intensiv. Flygresan tror jag inte jag behöver orda om, för vi flyger ju alla ensamma då och då och det är ungefär lika roligt som att gå på bio ensam. Fast mindre mobbat så klart.
När jag väntade på Kicken vid Liverpool Street Station blev jag uppringd av Aftonbladet och fick uttala mig, som den felciterade citatmaskin jag är. Därefter gick vi till en pub, och till en till, innan vi mötte upp Statoil och Warren ett tag. Kvällens huvudmål var dock Covent Garden där vi hängde med Kickens Arsenalpolare. Det är ett gäng där många nästan helt har bortrationaliserat användandet av konsonanter så det gällde att hänga med i tugget ju senare det blev. Tänk dig själv hur det låter när de uttalar Wojciech Szczesny.
Kvällen blev lång, och när vi tog nattbussen hem hade vi bland annat sett världens längste nattklubbesökare, hånat mig för att jag inte kan dansa och droppat Big Lebowski-citat med en tjej från Irland. Good night out.
Vi var inte direkt på topp när vi anlände till Tollington cirka sju timmar efter det att jag hade gått och lagt mig. Det är dock så att ibland måste man bita ihop och göra saker man inte vill, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort. I och med att det var tidigt kick off var stämningen lugn och i takt med att matchen var dålig och målet fortsatte att inte rasa in var själva fotbollen på det hela taget rätt så meningslös. Så är det ibland, så det var inget att hänga läpp över.
Efter matchen var Kicken så sliten efter gårdagen att han höll på att somna stående, men folk fick igång honom med fem shot Sambuca på tre minuter. En Kick-start (pun intended) (as if you didn't understand that) helt enkelt.
När sedan Tottenham förlorade blev skadeglädjen så stor inne på puben att det blev någon form av mindre mayham av ramsor och fest därinne. Det var länge sedan jag körde en hel kväll med ramsor, så det var angenämt. Slutligen hamnade vi på ett indiskt hak, innan vi rundade av med lite fylletweets och ett par Stella i Kickens hus, med utsikt över halva London. Inte dumt alls det heller.
Igår var det städat. Det var inte tal om tidig uppstigningen, utan det blev lunch till frukost innan vi ägnade oss åt supporterklubben i några timmar. Jag åkte sedan till flygplatsen via Westfields. Det här med flygresor har vi redan konstaterat att alla kan, så vi lämnar den därhän nöjer oss med att konstatera att Uppsala är ett jävla U-land eftersom att jag fick gå hem från stationen när jag väl kom hem. Bussarna hade slutat att gå.
Nej, tacka vet jag London.
torsdag 19 april 2012
Ein zwei Polizei
Igår var vi och frotterade oss med kultureliten, jag och min bror. Vi gick på Uppsala Stadsteater för att se farbror Per Eric i Fyra dagar i april som behandlar Påskkravallerna i Gamla Uppsala 1943.
Nej, jag är inte förvånad över att du inte känner till denna händelse, men den var lika full av polisvåld mot oskyldiga som i Göteborg 2001. Där kan vi snacka om effektiv mörkläggning av polis och politiker.
Pjäsen som sådan var kanske inget mästerverk, men den var god underhållning för stunden och väckte en hel del tankar. Konsten ska ju göra det, så nog kände jag mig nöjd efteråt när jag och Hannes satt och läppjade på varsin öl i väntan på att Per Eric skulle komma ut och byta några ord innan han hoppade på tåget hem till Stockholm.
Det var väldigt kul att träffa honom och föra ett intellektuellt (nåja, Hannes var ju med) samtal mitt bland all trams jag vanligtvis sliter ut mina stämband med (eller fingrar för den delen - se bara förra inlägget). Samtidigt var det svårt att fokusera eftersom att den ena tunga kulturpersonligheten efter den andra plötsligt började smörja kråset bredvid vårt bord på Teaterbaren.
Jag, som blir så imponerad av kända personer, hade väldigt svårt att lägga band på mig. Min enda impuls i sådana situationer är att 1) Ta kort med personen i fråga 2) Fråga vilket lag de håller på i Premier League 3) Publicera bilden på någon form av socialt nätverk. Tur att jag har ökat dosen av min ADHD-medicin så att jag har fått lite impulskontroll, och coolt som en svartvit Film Noir-veteransnut satt jag där och såg härjad ut utan ens kasta ett öga på gänget bredvid oss.
Efter den inledande OH MY GOD EN KÄNDIS-stirrningen vill säga.
När Per Eric hade gått var det rimligt att gå hem och lägga sig, men rimlighetens namn är knappast mitt eller Hannes efter tre öl. Vi gick till Orvars istället. Där pratade vi politik, som om vi var två vuxna mitt bland alla ungdomar. De vid bordet bakom mig lekte "Jag har aldrig" och några andra beställde in glass. Snacka om att jag kände mig som en hermelin bland katterna.
Idag har jag åkt i 120 kilometer i timmen hela dagen, trots att jag inte direkt vaknade med ett gapflabb på läpparna efter gårdagens mobilisering av etanol. Först var det ett litet nationellt prov att genomföra, sen fem minuters lunch, sen två tröskelpedagogikslektioner i svenska, sen fem elevsamtal, sen två möten med föräldrar och rektor, sen skriva F-varningar, sen planera nästa vecka. Tror jag tar ledigt i morgon och drar till London istället.
Och ja, det är klart att Göran Engman var med i pjäsen, och att Bibliotekarien var på Oves. Det står i lagen.
Nej, jag är inte förvånad över att du inte känner till denna händelse, men den var lika full av polisvåld mot oskyldiga som i Göteborg 2001. Där kan vi snacka om effektiv mörkläggning av polis och politiker.
Pjäsen som sådan var kanske inget mästerverk, men den var god underhållning för stunden och väckte en hel del tankar. Konsten ska ju göra det, så nog kände jag mig nöjd efteråt när jag och Hannes satt och läppjade på varsin öl i väntan på att Per Eric skulle komma ut och byta några ord innan han hoppade på tåget hem till Stockholm.
Det var väldigt kul att träffa honom och föra ett intellektuellt (nåja, Hannes var ju med) samtal mitt bland all trams jag vanligtvis sliter ut mina stämband med (eller fingrar för den delen - se bara förra inlägget). Samtidigt var det svårt att fokusera eftersom att den ena tunga kulturpersonligheten efter den andra plötsligt började smörja kråset bredvid vårt bord på Teaterbaren.
Jag, som blir så imponerad av kända personer, hade väldigt svårt att lägga band på mig. Min enda impuls i sådana situationer är att 1) Ta kort med personen i fråga 2) Fråga vilket lag de håller på i Premier League 3) Publicera bilden på någon form av socialt nätverk. Tur att jag har ökat dosen av min ADHD-medicin så att jag har fått lite impulskontroll, och coolt som en svartvit Film Noir-veteransnut satt jag där och såg härjad ut utan ens kasta ett öga på gänget bredvid oss.
Efter den inledande OH MY GOD EN KÄNDIS-stirrningen vill säga.
När Per Eric hade gått var det rimligt att gå hem och lägga sig, men rimlighetens namn är knappast mitt eller Hannes efter tre öl. Vi gick till Orvars istället. Där pratade vi politik, som om vi var två vuxna mitt bland alla ungdomar. De vid bordet bakom mig lekte "Jag har aldrig" och några andra beställde in glass. Snacka om att jag kände mig som en hermelin bland katterna.
Idag har jag åkt i 120 kilometer i timmen hela dagen, trots att jag inte direkt vaknade med ett gapflabb på läpparna efter gårdagens mobilisering av etanol. Först var det ett litet nationellt prov att genomföra, sen fem minuters lunch, sen två tröskelpedagogikslektioner i svenska, sen fem elevsamtal, sen två möten med föräldrar och rektor, sen skriva F-varningar, sen planera nästa vecka. Tror jag tar ledigt i morgon och drar till London istället.
Och ja, det är klart att Göran Engman var med i pjäsen, och att Bibliotekarien var på Oves. Det står i lagen.
tisdag 17 april 2012
Hello hey, what's your name?
Hallå där, The Artist Formerly Known as King Kolo, 28, som vaknade mycket irriterad i morse.
Var det den gamla tisdagssjukan som slog till?
- Den har jag aldrig hört talas om. Är det som borrelia eller vadå?
Nej, det är ett uttryck som hänsyftar till att tisdagen är veckans jobbigaste dag.
- Fast det är den ju inte. Hur kan man ha ett uttryck för något som inte är sant?
Många tycker så.
- Många tycker att Antony & The Johnsons är bra, men de är ju musikvärldens svar på en gaffel mot en griffeltavla. Om du skulle hoppa ner från ett stup, tror du alla andra skulle göra det då?
Menar du "Om alla andra hoppade ut från ett stup, skulle du också göra det"?
- Undrade du något särskilt?
Ja, åter till ämnet. Varför var du så sur i morse?
- Det där jävla fotbollslaget som aldrig kan göra som man vill. Hur fan kan man torska hemma mot Wigan?
Jag vet inte. Det är sick, verkligen. Hur yttrade sig detta för dig?
- Först ville jag inte gå upp, typ som en deprimerad. Sen satt jag på sängkanten och bara glodde länge. Sen var yoghurten slut.
Vad tänkte du då?
- Det vanliga. Skitliv typ. Och att jag skulle skälla ut någon elev riktigt ordentligt. Alltså på skarpen, efter noter.
Varför ska eleverna utsättas för något sådant för att du är på dålig humör?
- Jag var på bra humör tills Arsenal släppte in två skitmål inom två minuter. That's why.
Hur länge varade irritationen?
- Vi diskuterade Breivik på morgonsamlingen, så då fick jag motvilligt perspektiv på saker att vara sur över. Dessutom tillåter inte mitt lärarjag några som helst negativa vibbar. Så det släppte vid niotiden.
Blev du dig själv igen då?
- Nja, det kom först på eftermiddagen efter att jag eventuellt kan ha kallat en elev för "mentalpatient". Sådant livar ju alltid upp.
Vill du utveckla detta?
- Nej.
Hur känns det nu?
- Bra. Om man är sur längre än 24 timmar efter en förlust måste man gå i terapi, det är min regel. Om förlusten inte var i Champions League-finalen. Då får man vara sur i max tio år. Så om fyra år är jag beredd att släppa Paris 2006.
Till sist. Skällde du ut någon elev för något obetydligt?
- Har påven lustig hatt samt ser mellan fingrarna på årtionden av sexuella övergrepp mot minderåriga?
Var det den gamla tisdagssjukan som slog till?
- Den har jag aldrig hört talas om. Är det som borrelia eller vadå?
Nej, det är ett uttryck som hänsyftar till att tisdagen är veckans jobbigaste dag.
- Fast det är den ju inte. Hur kan man ha ett uttryck för något som inte är sant?
Många tycker så.
- Många tycker att Antony & The Johnsons är bra, men de är ju musikvärldens svar på en gaffel mot en griffeltavla. Om du skulle hoppa ner från ett stup, tror du alla andra skulle göra det då?
Menar du "Om alla andra hoppade ut från ett stup, skulle du också göra det"?
- Undrade du något särskilt?
Ja, åter till ämnet. Varför var du så sur i morse?
- Det där jävla fotbollslaget som aldrig kan göra som man vill. Hur fan kan man torska hemma mot Wigan?
Jag vet inte. Det är sick, verkligen. Hur yttrade sig detta för dig?
- Först ville jag inte gå upp, typ som en deprimerad. Sen satt jag på sängkanten och bara glodde länge. Sen var yoghurten slut.
Vad tänkte du då?
- Det vanliga. Skitliv typ. Och att jag skulle skälla ut någon elev riktigt ordentligt. Alltså på skarpen, efter noter.
Varför ska eleverna utsättas för något sådant för att du är på dålig humör?
- Jag var på bra humör tills Arsenal släppte in två skitmål inom två minuter. That's why.
Hur länge varade irritationen?
- Vi diskuterade Breivik på morgonsamlingen, så då fick jag motvilligt perspektiv på saker att vara sur över. Dessutom tillåter inte mitt lärarjag några som helst negativa vibbar. Så det släppte vid niotiden.
Blev du dig själv igen då?
- Nja, det kom först på eftermiddagen efter att jag eventuellt kan ha kallat en elev för "mentalpatient". Sådant livar ju alltid upp.
Vill du utveckla detta?
- Nej.
Hur känns det nu?
- Bra. Om man är sur längre än 24 timmar efter en förlust måste man gå i terapi, det är min regel. Om förlusten inte var i Champions League-finalen. Då får man vara sur i max tio år. Så om fyra år är jag beredd att släppa Paris 2006.
Till sist. Skällde du ut någon elev för något obetydligt?
- Har påven lustig hatt samt ser mellan fingrarna på årtionden av sexuella övergrepp mot minderåriga?
måndag 16 april 2012
Hemma, var ligger det någonstans?
- Hej adressändring, det är jag.
- Men tjenare! Läget?
- Kan inte klaga så överdrivet mycket. Du då?
- Fötterna upp och huvudet ner serrö. Höhö. Är det dags igen?
- Nja, inte förrän sista juli. Men jag kände att jag ville förvarna.
- Ja, det var ju omtänksamt av dig.
- Sen har vi ju inte hörts på några månader, så ni kanske började undra om något hade hänt.
- Ja, jag pratade just med han på DN:s register om det. Vi snackade om att höra av oss till till Fokus och Egmont också och dra igång en skallgångskedja.
- Det känns ju lite överdrivet.
- Ja, det var kanske inte helt seriöst, haha. Men vi snackade i alla fall om att höra av oss. Eller skicka blommor eller så. Visa att vi saknar dig och dina mail och samtal.
- Haha. Ni är så jävla störda. Har för mycket fritid.
- Hehe. Ja, vafan du har ju inte flyttat på flera månader. Det är ju inte som att vi drunknar i flyttanmälningar här.
- Tur att vi kan åtgärda det snart då!
- Ja lätt.
- Men du, jag ska in och äta nu, så vi får höras längre fram.
- Absolut. Kul att du ringde. Vi hörs av närmare flytten då.
- Yes. Ha det fint. Hej
- Du med. Hej hej.
Eftersom att mitt tidigare försök till bloggallegori slutade i en orgie av missförstånd, ska jag förklara mig här. Ovanstående transkribering av ett påhittat telefonsamtal är mitt sätt att sprida budskapet att det om inte alltför länge är dags att flytta igen. För tredje gången på ett år. Ska jag sammanfatta mina känslor inför detta med ett ord väljer jag ett rejält ironimarinerat "kul".
Ingen som har en etta över som ligger och skramlar någonstans i Uppsala? För nu börjar jakten igen. Aldrig dumt med lite sommarångest. Men så är det. Har man lägenhet så har man inget jobb, och har man ett jobb så har man ingen lägenhet.
Tur att allting alltid ordnar sig, men det är likförbannat oerhört drygt att flytta en gång i halvåret.
Bortsett från detta tycker jag att mycket är positivt. Jag får fortsätta på jobbet även nästa läsår, trots att det dras in tjänster och det är snart bara sex veckor kvar av terminen. Det känns också som att konditionen kommer smygande då jag kapade nästan en minut på dagens runda. Anders Szalkai, vårt vad gäller fortfarande!
Dessutom fick jag idag vara med när två tjejer i åk 8 listade det viktigaste i tjejers liv. Det var inte bara en riktigt bra lista, som bekräftade allt jag har alltid har misstänkt vara prioriterat för dem, men hela episoden gav också ny näring åt min tes om att ingen ogillar listor. Tycker att den blir en bra avslutning en dag som denna:
- Men tjenare! Läget?
- Kan inte klaga så överdrivet mycket. Du då?
- Fötterna upp och huvudet ner serrö. Höhö. Är det dags igen?
- Nja, inte förrän sista juli. Men jag kände att jag ville förvarna.
- Ja, det var ju omtänksamt av dig.
- Sen har vi ju inte hörts på några månader, så ni kanske började undra om något hade hänt.
- Ja, jag pratade just med han på DN:s register om det. Vi snackade om att höra av oss till till Fokus och Egmont också och dra igång en skallgångskedja.
- Det känns ju lite överdrivet.
- Ja, det var kanske inte helt seriöst, haha. Men vi snackade i alla fall om att höra av oss. Eller skicka blommor eller så. Visa att vi saknar dig och dina mail och samtal.
- Haha. Ni är så jävla störda. Har för mycket fritid.
- Hehe. Ja, vafan du har ju inte flyttat på flera månader. Det är ju inte som att vi drunknar i flyttanmälningar här.
- Tur att vi kan åtgärda det snart då!
- Ja lätt.
- Men du, jag ska in och äta nu, så vi får höras längre fram.
- Absolut. Kul att du ringde. Vi hörs av närmare flytten då.
- Yes. Ha det fint. Hej
- Du med. Hej hej.
Eftersom att mitt tidigare försök till bloggallegori slutade i en orgie av missförstånd, ska jag förklara mig här. Ovanstående transkribering av ett påhittat telefonsamtal är mitt sätt att sprida budskapet att det om inte alltför länge är dags att flytta igen. För tredje gången på ett år. Ska jag sammanfatta mina känslor inför detta med ett ord väljer jag ett rejält ironimarinerat "kul".
Ingen som har en etta över som ligger och skramlar någonstans i Uppsala? För nu börjar jakten igen. Aldrig dumt med lite sommarångest. Men så är det. Har man lägenhet så har man inget jobb, och har man ett jobb så har man ingen lägenhet.
Tur att allting alltid ordnar sig, men det är likförbannat oerhört drygt att flytta en gång i halvåret.
Bortsett från detta tycker jag att mycket är positivt. Jag får fortsätta på jobbet även nästa läsår, trots att det dras in tjänster och det är snart bara sex veckor kvar av terminen. Det känns också som att konditionen kommer smygande då jag kapade nästan en minut på dagens runda. Anders Szalkai, vårt vad gäller fortfarande!
Dessutom fick jag idag vara med när två tjejer i åk 8 listade det viktigaste i tjejers liv. Det var inte bara en riktigt bra lista, som bekräftade allt jag har alltid har misstänkt vara prioriterat för dem, men hela episoden gav också ny näring åt min tes om att ingen ogillar listor. Tycker att den blir en bra avslutning en dag som denna:
- Killar
- Skor
- Smink
- Choklad
- Shopping
- Telefonen
- Internet
- Brustna hjärtan
söndag 15 april 2012
Jag rakar mig försiktigt, det är kallt
Senaste gången jag såg min egen haka var våren 2008. Det var då jag sist plockade fram rakkniven, strigeln och satte mig tillrätta i barberarstolen för att låta skägget falla. Nu har det skett igen.
Vi hade personalfest i fredags och temat var "Känd från TV". Jag var med i festkommittén och det innebär ju ett alldeles särskilt ansvar, utöver själva organiseringen av festen. Ansvaret består i att man själv satsar på sin outfit, och eftersom att jag dessutom lever efter devisen "allt för konsten" passerade jag alla gränser.
Jag bestämde mig tidigt för att komma som Boxer-Robert, och det innebar att jag var tvungen att raka mig för ingen har väl någonsin sett Boxer-Robert i skägg?
Så det var med darriga händer jag tog steget. Då insåg jag också varför jag inte har rakat mig helt och hållet på fyra år. Det suger nämligen hästpung. Det gör ont, tar lång tid och man börjar ofelbart blöda ur sår så små att bara Teskedsgummans tops funkar som blödningsstoppare. Och hur ofta är hon tillgänglig när man behöver henne? Just det, aldrig.
Jag kände mig kanske inte tio år yngre, men jag såg nära nog ut att vara det (om jag tog av mig glasögonen, kisade och inte tittade direkt på mig själv i spegeln).
Själva festen var lyckad och vi rodde hem det hela som vi hade tänkt det ungefär. Som vanligt blev det sent och ännu mer som vanligt var jag sist kvar. Larmade på där vid fyrahugget. Som vanligt.
Igår kämpade jag mig upp inte alltför sent, för det åligger ju festkommittén att städa upp efter kalaset också. Men det var snabbt gjort och dessutom fick jag med mig en platta must hem till kvällens övningar.
Kvällens övningar ställdes dock in, sedan jag och Esh kom på vilken osedvanligt dum idé det hade varit att gå ut och slarva. Det slutade med att han gjorde cheesecake istället och jag somnade på soffan med chips i hela ansiktet. Mycket mer hälsosamt.
Vi hade personalfest i fredags och temat var "Känd från TV". Jag var med i festkommittén och det innebär ju ett alldeles särskilt ansvar, utöver själva organiseringen av festen. Ansvaret består i att man själv satsar på sin outfit, och eftersom att jag dessutom lever efter devisen "allt för konsten" passerade jag alla gränser.
Jag bestämde mig tidigt för att komma som Boxer-Robert, och det innebar att jag var tvungen att raka mig för ingen har väl någonsin sett Boxer-Robert i skägg?
Så det var med darriga händer jag tog steget. Då insåg jag också varför jag inte har rakat mig helt och hållet på fyra år. Det suger nämligen hästpung. Det gör ont, tar lång tid och man börjar ofelbart blöda ur sår så små att bara Teskedsgummans tops funkar som blödningsstoppare. Och hur ofta är hon tillgänglig när man behöver henne? Just det, aldrig.
Jag kände mig kanske inte tio år yngre, men jag såg nära nog ut att vara det (om jag tog av mig glasögonen, kisade och inte tittade direkt på mig själv i spegeln).
Själva festen var lyckad och vi rodde hem det hela som vi hade tänkt det ungefär. Som vanligt blev det sent och ännu mer som vanligt var jag sist kvar. Larmade på där vid fyrahugget. Som vanligt.
Igår kämpade jag mig upp inte alltför sent, för det åligger ju festkommittén att städa upp efter kalaset också. Men det var snabbt gjort och dessutom fick jag med mig en platta must hem till kvällens övningar.
Kvällens övningar ställdes dock in, sedan jag och Esh kom på vilken osedvanligt dum idé det hade varit att gå ut och slarva. Det slutade med att han gjorde cheesecake istället och jag somnade på soffan med chips i hela ansiktet. Mycket mer hälsosamt.
tisdag 10 april 2012
I was born to endure this kind of weather
Idag är det sådant där väder som gör mig sugen på att ta upp fotbollskarriären igen. Regn, brittiskt gråtunga skyar och fyra plus. Det var när det var sådana förutsättningar som jag alltid gjorde mina bästa matcher. Det skulle vara lerigt, tungsprunget och strilande nederbörd under 90 minuter. Fy fan vilka sköna glidtacklingar jag kunde få in då, det bara sjöng i skruvdobbarna. Fotbollserotik för en försvarare.
Så det var en logisk konsekvens av vädret att jag direkt efter jobbet idag stack ut och sprang. Jag lämnade telefonen hemma, eftersom att jag har hört att fukt kan ha negativ inverkan på mobilens funktionsduglighet (det skulle någon ha berättat för Ashley Cole...) så jag vet inte vad jag fick för tid den här gången. Misstanken är dock att den inte får Hicham El Gerrouj att skita på sig av skräck.
Annars kan jag meddela att festkommitténs planering inför personalfesten på fredag rullar på bra, och vårt tema "Känd från TV" känns klockrent. Jag har en mycket bra outfit på gång och den kan dessutom tolkas på flera olika sätt. Det är ju lite så jag jobbar, som när jag kom som jantelagen/ombudsman/Prins Daniel på Colins välkomstsfest. Nu gäller det bara att folk betalar in anmälningsavgiften så att jag och Ola kan gå lets go fucking mental på Systembolaget på torsdag.
Det fortsätter regna skönt därute. Jag funderar faktiskt allvarligt på att gå ut och träna glidtacklingar. Det är ju inte som att det inte har hänt förr.
Så det var en logisk konsekvens av vädret att jag direkt efter jobbet idag stack ut och sprang. Jag lämnade telefonen hemma, eftersom att jag har hört att fukt kan ha negativ inverkan på mobilens funktionsduglighet (det skulle någon ha berättat för Ashley Cole...) så jag vet inte vad jag fick för tid den här gången. Misstanken är dock att den inte får Hicham El Gerrouj att skita på sig av skräck.
Annars kan jag meddela att festkommitténs planering inför personalfesten på fredag rullar på bra, och vårt tema "Känd från TV" känns klockrent. Jag har en mycket bra outfit på gång och den kan dessutom tolkas på flera olika sätt. Det är ju lite så jag jobbar, som när jag kom som jantelagen/ombudsman/Prins Daniel på Colins välkomstsfest. Nu gäller det bara att folk betalar in anmälningsavgiften så att jag och Ola kan gå lets go fucking mental på Systembolaget på torsdag.
Det fortsätter regna skönt därute. Jag funderar faktiskt allvarligt på att gå ut och träna glidtacklingar. Det är ju inte som att det inte har hänt förr.
måndag 9 april 2012
And you're singing the songs, thinking this is the life
Vi har ju många gånger stött och blött det här med listor här och det har många gånger varit en hetsig diskussion, men nu tror jag att vi en gång för alla kan enas om att det är något som alla gillar. Så därför tar vi en sådan över påskens alla spännande moment.
1. Det er et yndigt land
När påsken kom till Uppsala kom också Danmark till staden. Esh goda vän Kristine kom på besök från Köpenhamn och då skulle det givetvis superas fint. Även Hannes bjöds in till tillställningen, även om han var väldigt nervös för att snacke dansk.
Esh hade gjort långkok så det var givetvis väldigt gott, och vi genomförde nära nog en fullständig bartömning innan vi bestämde oss för att flytta skärtorsdagspartyt till "Gubben" och Freja. Esh bestämde att vi skulle cykla, och ni som känner mig vet att cykling aldrig har varit min främsta talang. Det är snarare min bakersta talang, om man säger så.
Likväl stack vi iväg. Hannes fick sitta på pakethållaren och precis när Esh cyklade förbi med Kristine på hållaren yttrade min bror med osviklig tajming den odödliga kommentaren "Jag kan ikke cygle". Lätt att hålla sig på vägen när man gråter av skratt och dessutom inte har cyklat på över ett halvår.
Resten av kvällen borstade vi på i vanlig ordning innan jag tog mig hem via Palermo. Jag drabbades bara av en mindre vurpa i samband med avklivning. Jag ska inte cykla, det är det enda jag har att säga om den händelsen.
2. Och har den ej tre kanter, så är den ej min hatt
På långfredagen dog Jesus. Men det var för flera hundra år sedan, så det var ju svårt att göra något åt i år. Tanken med långfredagen är att man ska lida så mycket som möjligt, och nog fick Hannes lida en hel del. I alla fall under eftermiddagen.
Jag och brorsan möttes upp på Västeråsbussen mitt på dagen, då vi skulle fara till Kerstins 30-årsfest. Han reste som vanligt lätt, det vill säga utan någon packning alls. Det här med att packa och bära en väska är uppenbart det jobbigaste som finns. Bussresan var seg efter skärtorsdagens besök av Bacchus, men vi överlevde.
Hos Love och Kerstin var det fullt av folk, och Hannes fick svår ångest när han visade sin outfit. Temat för festen var "Man ska aldrig underskatta betydelsen av en rolig hatt", vilket är ett uttryck som jag gärna påstår mig ha myntat någon gång för typ tre år sedan. Hannes tolkade som vanligt både fritt och lågt, och hade införskaffat sig en lösstjärt att ha på huvudet. En rövskalle helt enkelt.
Men det som var ett så roligt infall i skämtaffären Magneten i Uppsala, var plötsligt inte riktigt lika roligt när han insåg att det i princip bara var människor han inte kände på festen. Jag fick uppmuntra och stötta honom i flera timmar för att han faktiskt skulle ta på sig hatten och köra.
Inledningsvis under festen fick han många blickar, och det var flera som pekade förundrat. Ju längre kvällen led och i takt med alkoholbeståndet i baren minskade vågade dock fler personer berömma honom för det asroliga i att ha en röv på huvudet. I övrigt var festen väldigt kul, och jag fick möjlighet att visa mina moves på dansgolvet ännu en gång. Att man alltid ska göra bort sig alltså.
3. In our family portrait we look pretty happy
På påskafton tillät jag mig inte att vara bakrusig, och då blir man ju inte det, så alltså var det rätt lugnt att kliva upp. Visserligen fick jag höra att jag hade snarkat på morgonen och att Elis därmed liknat mig vid en gris, men vem kan bli arg på en tvååring? Alla andra som kallar mig gris kommer snart få besöka en grisfarm, så sant som att jag ibland kallas för Brick-Top.
Målet med dagen var att besöka farfar och äta påskmiddag med honom, så hela gamla Asplund-Karlssongänget - "Familjen" som jag brukar kalla det - åkte till Eskilstuna. Påskmiddagen tror jag inte att jag behöver beskriva, och jag förstår inte ens varför ni är intresserade av vad som åts. Annars höll vi mest på som vanlig. Love och Hannes kollade på tv, mamma och pappa fixade med maten och jag lekte med Elis. Bästa leksaken: Massagefotöljen. Mest intressanta leksaken som han inte fick leka med: Farmors gamla skåp med en miljard ömtåliga dockor i.
Sen åkte vi tillbaka till Västerås.
4. In tha club
Påskens sista anhalt blev Royal Oxbacken och ett besök hos Lander. Vi tittade på oerhört mycket fotboll och på ett par polisfilmer på hans nya jättestora och HD med plusmeny-TV. Den hade till och med 3D-funktion. Framtiden är fan här nu. Vi kan inte förneka det längre.
Vi ägnade givetvis en del tid åt supporterklubben också, men that goes without saying. Dessutom spelade vi innebandy. Ännu en grej som jag inte kommer ta upp på mitt nästa CV under "Talanger".
Att Arsenal slog Man City gjorde påskhelgen komplett. Ni vet vad jag har sagt om receptet för en lyckad helg.
Men nu är det skönt att vara hemma, och jag är redo för en klassiskt härjigt första dagen efter lovet-dag när ungarna fullständigt går bokstavskombination.
Låt oss avslutningsvis tänka på de ord som Jesus (kan ha varit spökskrivare också) skrev på Twitter igår: "I'm back, bitches!".
1. Det er et yndigt land
När påsken kom till Uppsala kom också Danmark till staden. Esh goda vän Kristine kom på besök från Köpenhamn och då skulle det givetvis superas fint. Även Hannes bjöds in till tillställningen, även om han var väldigt nervös för att snacke dansk.
Esh hade gjort långkok så det var givetvis väldigt gott, och vi genomförde nära nog en fullständig bartömning innan vi bestämde oss för att flytta skärtorsdagspartyt till "Gubben" och Freja. Esh bestämde att vi skulle cykla, och ni som känner mig vet att cykling aldrig har varit min främsta talang. Det är snarare min bakersta talang, om man säger så.
Likväl stack vi iväg. Hannes fick sitta på pakethållaren och precis när Esh cyklade förbi med Kristine på hållaren yttrade min bror med osviklig tajming den odödliga kommentaren "Jag kan ikke cygle". Lätt att hålla sig på vägen när man gråter av skratt och dessutom inte har cyklat på över ett halvår.
Resten av kvällen borstade vi på i vanlig ordning innan jag tog mig hem via Palermo. Jag drabbades bara av en mindre vurpa i samband med avklivning. Jag ska inte cykla, det är det enda jag har att säga om den händelsen.
2. Och har den ej tre kanter, så är den ej min hatt
På långfredagen dog Jesus. Men det var för flera hundra år sedan, så det var ju svårt att göra något åt i år. Tanken med långfredagen är att man ska lida så mycket som möjligt, och nog fick Hannes lida en hel del. I alla fall under eftermiddagen.
Jag och brorsan möttes upp på Västeråsbussen mitt på dagen, då vi skulle fara till Kerstins 30-årsfest. Han reste som vanligt lätt, det vill säga utan någon packning alls. Det här med att packa och bära en väska är uppenbart det jobbigaste som finns. Bussresan var seg efter skärtorsdagens besök av Bacchus, men vi överlevde.
Hos Love och Kerstin var det fullt av folk, och Hannes fick svår ångest när han visade sin outfit. Temat för festen var "Man ska aldrig underskatta betydelsen av en rolig hatt", vilket är ett uttryck som jag gärna påstår mig ha myntat någon gång för typ tre år sedan. Hannes tolkade som vanligt både fritt och lågt, och hade införskaffat sig en lösstjärt att ha på huvudet. En rövskalle helt enkelt.
Men det som var ett så roligt infall i skämtaffären Magneten i Uppsala, var plötsligt inte riktigt lika roligt när han insåg att det i princip bara var människor han inte kände på festen. Jag fick uppmuntra och stötta honom i flera timmar för att han faktiskt skulle ta på sig hatten och köra.
Inledningsvis under festen fick han många blickar, och det var flera som pekade förundrat. Ju längre kvällen led och i takt med alkoholbeståndet i baren minskade vågade dock fler personer berömma honom för det asroliga i att ha en röv på huvudet. I övrigt var festen väldigt kul, och jag fick möjlighet att visa mina moves på dansgolvet ännu en gång. Att man alltid ska göra bort sig alltså.
3. In our family portrait we look pretty happy
På påskafton tillät jag mig inte att vara bakrusig, och då blir man ju inte det, så alltså var det rätt lugnt att kliva upp. Visserligen fick jag höra att jag hade snarkat på morgonen och att Elis därmed liknat mig vid en gris, men vem kan bli arg på en tvååring? Alla andra som kallar mig gris kommer snart få besöka en grisfarm, så sant som att jag ibland kallas för Brick-Top.
Målet med dagen var att besöka farfar och äta påskmiddag med honom, så hela gamla Asplund-Karlssongänget - "Familjen" som jag brukar kalla det - åkte till Eskilstuna. Påskmiddagen tror jag inte att jag behöver beskriva, och jag förstår inte ens varför ni är intresserade av vad som åts. Annars höll vi mest på som vanlig. Love och Hannes kollade på tv, mamma och pappa fixade med maten och jag lekte med Elis. Bästa leksaken: Massagefotöljen. Mest intressanta leksaken som han inte fick leka med: Farmors gamla skåp med en miljard ömtåliga dockor i.
Sen åkte vi tillbaka till Västerås.
4. In tha club
Påskens sista anhalt blev Royal Oxbacken och ett besök hos Lander. Vi tittade på oerhört mycket fotboll och på ett par polisfilmer på hans nya jättestora och HD med plusmeny-TV. Den hade till och med 3D-funktion. Framtiden är fan här nu. Vi kan inte förneka det längre.
Vi ägnade givetvis en del tid åt supporterklubben också, men that goes without saying. Dessutom spelade vi innebandy. Ännu en grej som jag inte kommer ta upp på mitt nästa CV under "Talanger".
Att Arsenal slog Man City gjorde påskhelgen komplett. Ni vet vad jag har sagt om receptet för en lyckad helg.
Men nu är det skönt att vara hemma, och jag är redo för en klassiskt härjigt första dagen efter lovet-dag när ungarna fullständigt går bokstavskombination.
Låt oss avslutningsvis tänka på de ord som Jesus (kan ha varit spökskrivare också) skrev på Twitter igår: "I'm back, bitches!".
onsdag 4 april 2012
And it is easter in the town
Så var man ledig igen. Det här med att vara lärare på våren är faktiskt ganska avkopplande om jag ska vara ärlig. Igår firade jag minisemestern hos Björn och Elin med italienskt och portugisiskt vin samt ett gäng veteöl som Björn trollade fram. Bra start på ledigheten, och samtidigt skönt att det inte blev en backanalisk afton som det så lätt blir när man är ledig och glad. Man blir ju så piggare dagen efter.
Fast det där med piggare är ju en tveksam sanning i och med att jag sov till lunch. Kom visserligen hem just före småtimmarnas inträde i går natt, så det är också en anledning till mitt tonårsleverne.
Idag har jag varit rysligt effektiv. Jag inledde med en längre kraftpromenad längs med Fyrisån innan jag drabbades av någon form av Timellskt slaganfall och började borra och ha mig. Jag har till slut, efter tre månader i Skamvrån, insett att det är ganska praktiskt att ha mörkt i rummet när man sover, så jag satte upp min rullgardin. Ska klappa mig själv på skuldran och säga att jag börjar bli ganska vass på det där nu, och jag förfinar min slagborrsteknik varje gång jag använder den.
Första gångerna jag gav mig på att borra själv hade jag kaninpuls och blundade för att det var så otäckt, men idag står jag som en riktigt heteronormativ man ska och borrar hål i allt som rör sig. Nu blev det lite väl mycket John Ajvide Lindqvist över det här, så det börjar bli dags att byta ämne.
Efter borrningen nådde testosteronhalten i kroppen en osund nivå. Jag fick impulser att gå ut i skogen och riva sönder en brunbjörn med mina bara händer, så jag var tvungen att späda ut mig själv med lite östrogen. Det fick bli några traditionellt feminina sysslor som städning och tvättning, och snart var jag mitt vanliga vårdande och omhändertagande själv igen.
Nu på kvällen kände jag att jag var värd några öl så jag gick och handlade på Gränby Centrum. Där stötte jag på ingen mindre än Christer Ostbåge (han uppträdde inte berusat), så det gjorde givetvis min dag - och kanske även mitt år. Ska man se kändisar i Uppsala är det Ica Kvantum man ska besöka. Det är vårt svar på Östermalm.
Nu ska jag ägna mig åt traditionellt maskulina aktiviteter som öldrickande, chipsätning och fotboll, för östrogenhalten slog över här och jag utvecklade ett enormt sug efter att äta choklad samt prata om mina känslor i flera timmar. Hormonbalansen måste hållas i schack.
Fast det där med piggare är ju en tveksam sanning i och med att jag sov till lunch. Kom visserligen hem just före småtimmarnas inträde i går natt, så det är också en anledning till mitt tonårsleverne.
Idag har jag varit rysligt effektiv. Jag inledde med en längre kraftpromenad längs med Fyrisån innan jag drabbades av någon form av Timellskt slaganfall och började borra och ha mig. Jag har till slut, efter tre månader i Skamvrån, insett att det är ganska praktiskt att ha mörkt i rummet när man sover, så jag satte upp min rullgardin. Ska klappa mig själv på skuldran och säga att jag börjar bli ganska vass på det där nu, och jag förfinar min slagborrsteknik varje gång jag använder den.
Första gångerna jag gav mig på att borra själv hade jag kaninpuls och blundade för att det var så otäckt, men idag står jag som en riktigt heteronormativ man ska och borrar hål i allt som rör sig. Nu blev det lite väl mycket John Ajvide Lindqvist över det här, så det börjar bli dags att byta ämne.
Efter borrningen nådde testosteronhalten i kroppen en osund nivå. Jag fick impulser att gå ut i skogen och riva sönder en brunbjörn med mina bara händer, så jag var tvungen att späda ut mig själv med lite östrogen. Det fick bli några traditionellt feminina sysslor som städning och tvättning, och snart var jag mitt vanliga vårdande och omhändertagande själv igen.
Nu på kvällen kände jag att jag var värd några öl så jag gick och handlade på Gränby Centrum. Där stötte jag på ingen mindre än Christer Ostbåge (han uppträdde inte berusat), så det gjorde givetvis min dag - och kanske även mitt år. Ska man se kändisar i Uppsala är det Ica Kvantum man ska besöka. Det är vårt svar på Östermalm.
Nu ska jag ägna mig åt traditionellt maskulina aktiviteter som öldrickande, chipsätning och fotboll, för östrogenhalten slog över här och jag utvecklade ett enormt sug efter att äta choklad samt prata om mina känslor i flera timmar. Hormonbalansen måste hållas i schack.
måndag 2 april 2012
April come she will
Så blev det en ny månad. Månadskiften har något definitivt över sig. Den gamla byken kan slängas ut, och man får nya friska förutsättningar. Man ringer så att säga ut det gamla och in det nya. Skiftet är en chans till en nystart och man får möjligheten att bygga grunden till något bättre, större och mer magnifikt.
Jag firade aprils intåg med att recitera Lord Tennysons Nymånadsklockan - B-sidan till Nyårsklockan som inte alls har fått samma genomslag som titelspåret - där ett par timmar efter det att vi hade missat Örf Hour hemma hos Björn. Eller recitera kanske är att ta i, man kan snarare säga att jag tänkte på den. Och med "jag tänkte på den" menar jag att jag noterade att det blev april.
Men om vi skulle ta och ägna oss åt något med substans istället för en massa trams (that's a first on this muttafuggah). Sedan vi satte oss ned och resonerade om det här med att gubbsova senast har jag varit både i farten och i långsamheten. I farten var jag framförallt i fredags och under delar av lördagen, då jag och Becks tog en hederlig fredagssvenne-afterwork. Den inleddes med en hamburgertallrik till hockeyn på Pitchers innan vi fick så jävla mycket nog av hockey att jag började crosschecka servitrisen med en stol och därmed blev anmodad att gå.
Becks började redan här hinta om att hon kanske eventuellt var en aning sliten efter veckan, så att det inte var helt omöjligt att hon under förutsättningen att hon inte piggnade till sannolikt inte skulle orka stänga Palermo den här kvällen. Det var helt okej med mig, men först var hon tvungen att hänga på till Orvars för några "Pippivatten" - som Majas dotter en gång myntade när hon pekade på Falcon-loggan på ett glas.
När vi rundade av kvällen och ställde oss i kön till garderoben upptäckte vi att vi hade hamnat bakom den legendariska Orvarsstammisen "Bibliotekarien". Hon avslöjade att den senaste kursen hon läste var kinesiska (eller ryska kanske det var? Skitsamma, något konstigt språk var det såklart) för ett och ett halv år sedan. Den gamla lusekoftadamen är alltså humanist. Oväntat.
Efter lite snack om plugget och pop och bio såklart inne hos Esh när jag hade kommit hemlarvande körde han ut mig för att han skulle gå och lägga sig, och jag kunde krypa in till mig och förbereda en riktigt tonårssovmorgon på lördagen. Den höll på att gå om intet då jag vaknade klockan nio, men trägen vinner och jag fick mina timmar till slut.
Sedan var det någon jävla skitmatch på Loftus Road som jag inte tänker kommentera mer än såhär innan jag tog mig till Björn där han satt och spelade brädspel med sina kollegor. I och med att de jobbar på samma företag som jag är de ju mina kollegor också, så det var helt naturligt att bjuda in mig själv dit. Trots att jag visste att de skulle spela brädspel. Men det fanns ju öl.
Sedan blev det månadsskifte, vilket gjorde mig så ivrig att jag spillde rödvin på duken och som en konsekvens av detta anmodad att gå. Sedan sov jag så mycket igår att jag var pigg hela natten, vilket i sin tur har orsakat vissa sengångartendenser i dag på jobbet. Tur att det inte var några elever där.
På kvällen har jag varit ute på löprundan. En helt okej tid, men Sara Wedlund behöver behöver inte börja titta sig över axeln riktigt ännu. Ge mig tre veckor till så kommer jag springa förbi henne så snabbt att det rasslar i revbenen.
Nu ska jag hänga tvätt. Rock'n roll-livet bara fortsätter.
Jag firade aprils intåg med att recitera Lord Tennysons Nymånadsklockan - B-sidan till Nyårsklockan som inte alls har fått samma genomslag som titelspåret - där ett par timmar efter det att vi hade missat Örf Hour hemma hos Björn. Eller recitera kanske är att ta i, man kan snarare säga att jag tänkte på den. Och med "jag tänkte på den" menar jag att jag noterade att det blev april.
Men om vi skulle ta och ägna oss åt något med substans istället för en massa trams (that's a first on this muttafuggah). Sedan vi satte oss ned och resonerade om det här med att gubbsova senast har jag varit både i farten och i långsamheten. I farten var jag framförallt i fredags och under delar av lördagen, då jag och Becks tog en hederlig fredagssvenne-afterwork. Den inleddes med en hamburgertallrik till hockeyn på Pitchers innan vi fick så jävla mycket nog av hockey att jag började crosschecka servitrisen med en stol och därmed blev anmodad att gå.
Becks började redan här hinta om att hon kanske eventuellt var en aning sliten efter veckan, så att det inte var helt omöjligt att hon under förutsättningen att hon inte piggnade till sannolikt inte skulle orka stänga Palermo den här kvällen. Det var helt okej med mig, men först var hon tvungen att hänga på till Orvars för några "Pippivatten" - som Majas dotter en gång myntade när hon pekade på Falcon-loggan på ett glas.
När vi rundade av kvällen och ställde oss i kön till garderoben upptäckte vi att vi hade hamnat bakom den legendariska Orvarsstammisen "Bibliotekarien". Hon avslöjade att den senaste kursen hon läste var kinesiska (eller ryska kanske det var? Skitsamma, något konstigt språk var det såklart) för ett och ett halv år sedan. Den gamla lusekoftadamen är alltså humanist. Oväntat.
Efter lite snack om plugget och pop och bio såklart inne hos Esh när jag hade kommit hemlarvande körde han ut mig för att han skulle gå och lägga sig, och jag kunde krypa in till mig och förbereda en riktigt tonårssovmorgon på lördagen. Den höll på att gå om intet då jag vaknade klockan nio, men trägen vinner och jag fick mina timmar till slut.
Sedan var det någon jävla skitmatch på Loftus Road som jag inte tänker kommentera mer än såhär innan jag tog mig till Björn där han satt och spelade brädspel med sina kollegor. I och med att de jobbar på samma företag som jag är de ju mina kollegor också, så det var helt naturligt att bjuda in mig själv dit. Trots att jag visste att de skulle spela brädspel. Men det fanns ju öl.
Sedan blev det månadsskifte, vilket gjorde mig så ivrig att jag spillde rödvin på duken och som en konsekvens av detta anmodad att gå. Sedan sov jag så mycket igår att jag var pigg hela natten, vilket i sin tur har orsakat vissa sengångartendenser i dag på jobbet. Tur att det inte var några elever där.
På kvällen har jag varit ute på löprundan. En helt okej tid, men Sara Wedlund behöver behöver inte börja titta sig över axeln riktigt ännu. Ge mig tre veckor till så kommer jag springa förbi henne så snabbt att det rasslar i revbenen.
Nu ska jag hänga tvätt. Rock'n roll-livet bara fortsätter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)