They see me rollin', they hatin'

Sist jag försökte bjuda på lite historisk kuriosa i samband fettisdagen slog historiker i min närhet mig på fingrarna, så jag håller mig borta från att överhuvudtaget nämna Gustav Adolf. Eller Adolf Fredrik för den delen. Däremot kan jag på nytt konstatera att om man vill bevara någon form av värdighet så ska man undvika att äta semlor i offentliga sammanhang. Grädde på näsan kanske är charmigt på en treåring men det är definitivt inte charmigt på en 30-åring.

Men det är inte det jag vill diskutera.

Idag har vi spelat bowling som after work. Vi testade ett ställe som heter O'Learys där de numera satsar väldeliga på just AW-klienter som vårt lilla gäng, bland annat genom en nyligen anlagd bowlingbana. Där spelade vi ett par rundor och när den officiella sammanräkning var klar visade sig att jag kom tvåa efter suveränen Victor som typ var lika bra som den där snubben som slår tio strikes i rad just före sluttexterna i The Big Lebowski börjar rulla.

Sara började dock genast knorra över detta och visade på intet sätt att hon accepterade resultatet. En sådan reaktion är precis vad jag behöver för att slänga ut allt som har med ödmjukhet att göra genom fönstret och på olika sätt påminna alla och envar om hur oerhört bra jag är på bowling.

Den något hätska stämningen lade sig dock i samband med att vi fick in våra Boston Celtics-burglare (nu har jag ätit 800 sådana, kul att fylla jämnt) och jag gick hem och började smida planer för hur jag ska lyckas plantera det så att Saras klass med jämna mellanrum droppar små hintar om bowling under morgondagen. Då ringde telefonen. Det var Sara. När man smider ränker om trollen så står de i farstun och ringer som jag brukar säga.

Hon hade upptäckt att bowlingdatorn hade gjort ett stort och mycket, mycket orättvist misstag och ville nu ha upprättelse. När jag hade dött klart, till hälften av skratt och till hälften av att hon faktiskt har den vinnarskalle hon har hävdat, konstaterade jag att "ja, så kan man tolka resultaten" och samtalet avslutades. Jag har dock en känsla av att detta inte kommer att släppas under morgondagen. Det är ju alldeles för kul att driva den här saken till dess mest absurda spets. Ska man börja tolka resultatet finns det många olika sätt att se på saken, så jag ser framför mig en tid av fantastiskt intressanta diskussioner. Och när det kommer till den här typen av ickediskussioner kan jag hålla på hur länge som helst. Minns bara den där gången när jag under två timmar med stor emfas hävdade att en totalt vanlig lampa var en lavalampa. Sedan hällde Lisa en öl över mitt huvud. Vi får se vad Sara landar i.

Spontant tänker jag att det finns en överhängande risk att en av kvällsaktiviteterna nästa vecka i Falun blir bowling. Den matchen kommer bli den mest upphaussade sedan duellen mellan Nancy Kerrigan och Tonya Harding i OS i Lillehammer. Det återstår att se om The Final Bowling Battle of Falun, som evenemanget redan kallas i lokal press, kommer att leda till liknande våldsamheter.

Rolling in the deep

Min kropp har ägnat en stor del av dagen åt att envetet ifrågasätta mitt förstånd. Hur tänkte du exakt, tycks den vilja säga, med att följa upp Blodomloppet med någon form av mindre träningsläger igår? Nu är det ju så att skit ska skit ha så kroppen får ta och bita ihop, för jag hade en mycket trivsam dag igår.

Jajje bjöd in till firande av hans trettioårsdag som inföll i veckan. Tänk va, att han har nått en så respektabel ålder. Vatten har minst sagt runnit under broarna sedan vi spontanfestade på vodka hemma hos honom på en torsdag så att Frölander, som lägenheten stod på fick en prick. Vi kanske inte skulle ha kastat ut tvättkorgen genom fönstret, men annars ångrar jag ingenting.

Det mesta tydde på att dagen skulle bli mer städad än så, och det blev den i princip. Vi började med att åka tåg till Knivsta där Jajje hade hyrt gympasalen på sin skola. Vi körde en idrottslektion som jag alltid drömde att de skulle vara när jag gick i skolan. Tre timmar med spökboll, fotboll, fotbollsstraffar, innebandy och basket. Dessutom fick man dricka öl. Mitt 14-åriga jag vänder sig säkert i graven av avundsjuka när han får reda på detta.

Man kan säga att vi körde skiten ur oss, och det var en samling slagna hjältar som återsamlades hemma hos Jajje för utvärdering och uppladdning inför kvällen. Vi kom dock hyfsat igång, och när Team -83, det vill säga jag, Leman och John, vann musikquizzet var vi bara tvungna att gå ut och fira på Pipes of Scotland med Stella och hamburglare.

Nästa punkt på Jajjes föredömliga schema för dagen var Bowlaget för discobowling. Jag brukar hävda att jag är en skaplig bowlingspelare på amatörnivå, men från och med nu tänker jag sluta upp med att hävda det. Maken till uselt spel har nog världen inte sett sedan Igors Stepanovs dagar i Arsenal, och det var märkligt att jag inte blev utslängd på grund av sämsthet. En av mina serier var på 55 poäng. Det är typ lika dåligt som att få över hundra slag på en runda minigolf. Visst var jag lite småsvajig, men att spela så dåligt finns inte. Jag gjorde bort mig helt enkelt.

Ni känner dock mig, jag är inte den som deppar ihop bara för en liten förlust. Så istället för att springa hem gråtande i det eviga regnandet följde jag med de andra till Flustret för att "gå ut" som det heter. Det var faktiskt ganska roligt och det blev mycket dansapausa och sådant där som ungdomarna lyssnar på nuförtiden. Inte någon pekaskrattade åt mig på dansgolvet vad jag såg, och varje gång det händer när jag "går ut" ser jag som en liten seger.

Klockan tre fick jag nog och släpade mig hem, då träningsvärken började komma redan då. Och det var bara början på dagens smärtfestival, som har inneburit begränsade aktiviteter. Det enda jag har gjort är att kolla på Veep samt gnissla bort till Jajje och för att hämta min väska som fick bo kvar där under natten och svettmarinera till sig.

Nu måste jag gå och vila lite. I morgon ska jag till utomlands och då måste man vara pigg.