10000 meter upp i luften ser jag allt så klart

Efter två drygt månader av försök att hitta en ledig helg för alla inblandade parter fick vi igår äntligen till det. Då gick flyttlasset mellan Gottsunda och Salabacke, i bägge riktningarna och - nu vill jag inte skryta - jag styrde upp det så väl att flytten sannolikt går in på topptre över världshistoriens smidigaste flyttar. Där ser man vad rutin betyder för en flytt, som Svennis säger i VM 94-krönikan. Rutin och att jag inte är rädd om en enda sak jag äger längre så att alla som bär prylar har tillstånd att vara exakt hur vårdslösa som de önskar. 

Det enda som var svettigt var att jogga upp till fjärde våningen hos Rodny. Mjölksyreattackerna mellan våning tre och fyra fick Mördarbacken i Falun att framstå som uppvärmning i jämförelse. Hiss? Vad är det för fel på hiss?

Men sammanfattningsvis gick allt oerhört bra, särskilt som vi bara var tre som bar. Vältajmat dessutom - den här gången hade jag hela 15 minuter till godo för att lämna in flyktbilen (autocorrect ändrade flyttbilen till flyktbilen och jag känner att det ger så pass mycket nerv i inlägget att det får stå kvar) till skillnad mot den minut jag brukar ha som marginal. 

Jag ska inte påstå att jag blev klar med uppackning igår kväll. Det var ändå fredag och det var jävligt slitigt att flytta istället för att rulla runt i dillchips framför tv:n som under en normal lönefredag. Jag ställde i ordning väskor och lådor hjälpligt och sen gick jag och la mig och försökte ignorera katterna som är på väg att flytta ut från Rodny tillsammans med Sofie som nu flyttar in i Gottsunda igen. Det gick bra, förutom den gången när jag precis hade slumrat till och vaknade av ett av dem stod och stirrade på mig från ungefär åtta centimeters håll. Just det ögonblicket var inte det bästa jag har varit med om i livet. 

Jag får ta tag i att styra upp livet igen nästa vecka för nu har jag precis tagit en selfie på Arlanda och hoppat på ett plan till London. Jag ska på möte i morgon och sedan råkar det ligga en match i anslutning till det. Mina känslor inför matchen är dock kluvna, för samtidigt som att det alltid är kul att gå på Emirates var Arsenal så chockerande dåligt mot Monaco i onsdags i Champions League att jag blev personligt kränkt och fick sömnsvårigheter. Det var så dåligt att mitt facit på bostadsmarknaden i Uppsala framstår som Donald Trumps CV inom fastighetsbranschen. Så dåligt att min panikplanerade engelsklektion igår när jag drog på ett avsnitt South Park då jag inte kunde genomföra originalplaneringen verkade vara uppstyrd av Dylan Williams, John Hattie och Christian Lundberg tillsammans. Så usel att Giroud såg ut att vara Messi i jämförelse och då var ändå Girouds insats den sämsta jag har sett sedan jag själv spelade fotboll för Die Mannschaft i julas.

Kluvna känslor alltså. Ni har lite att bevisa innan jag är beredd att förlåta er, Arsenalpojkar. 

Nu närmar vi oss marschhöjd och snart ska jag beställa in ett par öl för att verkligen få feeling här. Tror det kan bli en trevlig helg det här. 

Bara massor utav sport

Sitter och funderar på om jag redan nu ska fatta beslut om att stanna uppe och titta på Oscarsgalan, eller om jag trots allt ska försöka somna för att sedan, runt 2.30, ge upp och börja kolla då istället. Jag brukar ha svårt att somna på söndagar i allmänhet men efter längre ledigheter är det som att vara jetlaggad. Det är omöjligt att få mer än fyra timmars söndagssömn då. Samtidigt har jag inte gristonårssovit sådär som jag trots min numera rätt gedigna ålder fortfarande har kapacitet att klara av vissa helger, så det kan nog bli att somna före klockan två i alla fall. Hemligheten är väl att inte dra igång något projekt sådär runt elvasnåret, som till exempel att skriva blogg, utan istället fokusera på att varva ned.

Eh, som att skriva blogg ja. Skitsamma. Nu kan jag lika gärna fortsätta ett tag till.

Jag sitter med en veckas sportlov i ryggen, och det har varit rätt skönt att slippa eleverna lite samt att kunna jobba undan och planera framåt. Jag antar att det är så det är att ha ett riktigt jobb. Eller inte riktigt, för lärare är ju ett riktigt jobb, utan mer som ett jobbjobb. Ett sådant man tänkte på när man tänkte på att jobba när man var liten. Typ att sitta vid ett skrivbord i ett kontor och flytta runt lite viktiga papper och svara i telefon och så. Så var det på jobbet i tisdags och onsdags i stort sätt. Fast minus det där med telefon, för när det ringde i onsdags var det ett okänt nummer och då är det ju bara folk med svår dödslängtan som svarar.

Vi passade dock på att vara lite sportiga på jobbet i onsdags genom att utnyttja en av tiderna för idrott och hälsa som skolan abonnerar på i ett närliggande gym. Jag vann alla sporter vi körde, både fotboll och innebandy. Korgbollen som avslutning räknades inte för dels så hade alla börjat tramsa då och bara skulle dunka och tro att de var med i Harlem Globetrotters och hålla på, och dels så har man ingen målvakt i basket vilket är fånigt. Så jag vann alltså allt. Eller mitt lag vann allt, men å andra sidan finns det inget lag i jag så man kan nog säga att jag vann.

I tisdags var jag och Oskar sportiga på ett annat gym. Han är gammal roddare (alltså inte sån som hjälper Metallica bygga upp scenen utan en sådan som är medaljhopp i OS, men sedan kommer fyra) så han visade vägen på roddmaskinen. Jag kände mig som Kevin Spacey i House of Cards så jag fick bita mig i läppen för att inte börja yppa mina planer för att nå mer makt in i mobilkameran.

Torsdag och fredag var lediga dagar (tror jag i alla fall, för jag vet inte om chefen beviljar min ledighetsansökan i och med att jag har glömt bort att lämna in den) och jag hade klokt nog inte planerat in några som helst utflykter. Efter förra helgens totala brist på omdöme höll jag dessutom lägre profil än Greta Garbo mellan 1941 och 1990 och ägnade mig åt hälsosammare saker än Jägermeister. Nämligen sport.

I torsdags körde jag två längre powerwalks och i fredags följde jag upp med en frisk promenad och en dryg timmes fotboll på gymmet. På fredagskvällen visade jag mer karaktär än den där gången jag beställde en sallad på McDonalds och köpte inte chips trots att jag var galet sugen (och värd det). Jag gjorde - konstpaus - morotsstavar istället.

Lugn nu, innan ni ringer psykakuten och bokar tid åt mig, för jag åt faktiskt en kanelbulle i lördags så jag har inte gått och blivit en fullständig renlevnadsmänniska. Så bra karaktär kommer jag, och vill jag inte, någonsin visa.

Jag har också tittat på mycket idrott på tv. Det har blivit en del skid-VM så klart, men jag måste säga att jag är besviken på att svenskarna är så sinnessjukt dåliga. Silver är den förste förloraren och brons ska vi inte ens snacka om (om det inte är i fotbolls-VM för där är det faktiskt jävligt svårt att ens vinna brons). Stina Nilsson får ta och kamma sig vad mig anbelangar. Charlotte Kalla - henne vi vet ju redan vad vi tycker om i den här familjen. Hellner och grabbarna är jag så besviken på att jag inte ens vill se resten av VM. De gör ju bort sig. Fotboll har jag också ägnat mig åt. Det är kul när det går bra och Giroud gör mål och sådär.

Det var skönt att ha fyra dagar på mig att göra ingenting, och jag hade gärna kunnat leva så några dagar till. Nu kallar dock verkligheten, så det är bara att ladda för föreläsningen i grammatik jag ska ha i morgon. En skön liten käftsmäll till välkomnande av eleverna efter en veckas oförtjänt lov.

Minns du, minns du hur vi satt och laddade inför ännu en lördagsnatt?

Efter en helg där jag har besökt både Palermo och Le Parc tror jag att vi alla är i behov av lite debriefing. Vi måste våga tala om det inträffade tänker jag.

Det blev alltså en sådan helg, och det hade man kanske kunnat räkna ut när planen var att "ta några öl" med Hannes där på lördagen. Jag hade dessutom tillbringat hela dagen i Uppsala och Vänge i syfte att hjälpa Björn och Elin att flytta, i den minst organiserade flytten sedan Hannes gåflytt på Djäknegatan. Ett tips till alla som ska flytta är att investera i flyttkartonger. Björn hade fyra banankortonger och resten plastpåsar.

Vi var dock klara på mindre än åtta timmar och hade det inte varit för PIVOT-ögonblicket när vi inte fick upp sängen på övervåningen i nya gick saker så smidigt det kan göra när man bär ut alla ägodelar i ett hushåll en och en. För övrigt verkar inte den bästa scenen från Vänner vara household längre, för mitt vältajmade rop när vi kämpade med sängen möttes bara av oförstående och/eller irriterade blickar.

På kvällen var det således "utgång" som ungdomarna säger, eller i alla fall sa när jag var ungdom. Jag och Hannes började kvällen på Pitcher med lite fotboll, burglare och öl och redan där var väl kvällens plan uppfylld. Efter tre öl på en lördagskväll finns tyvärr inte begreppet "sluta" i min upplaga av SAOL så vi gick självfallet vidare till Plock, som vi alltid gör. Där hade hannes telefonkonferens med sitt gäng och det fattades beslut om rendezvous på Palermo för det var dit alla ville gå om de inte fick gå på nation.

Jag har inte varit på "Pallan" på några år nu och jag har ju lovat att lämna bekvämlighetszonen oftare, så jag tänkte att det var rimligt att haka på dit. Här kan säkert någon anmärka på att jag inte behöver lämna bekvämlighetszonen för 2008 års bekvämlighetszon, men då menar jag att det kanske ni hade kunnat vara tydligare med när vi gjorde upp spelreglerna.

Det var trevligt att hänga med Hannes och hans nya tjej Sara och alla deras 300 kompisar. De känner sjukt mycket folk, studenterna (jag räknar Hannes som student för han har fortfarande den auran om sig till skillnad från oss alumner). Om jag skulle samla så många av mina kompisar på samma ställe skulle jag få betala för sammanlagt typ 500 mil i reseersättning för alla bor ju överallt i hela Skandinavien numera. Eller så kommer de ändå. Jag är rätt säker på att flera av dem inte kommer kräva reseersättning.

Efter Palermo hade nog de allra flesta valt att avsluta kvällen med den sista spillran värdighet i behåll. Tyvärr saknas begreppet "Go home, you're drunk" i min fickparlör på lördagar klockan halv två, så vi tog partyt vidare till Le Parc. Där fattades många rimliga beslut. Till exempel att beställa järn. Smart. Jävligt smart. Till slut fattade min hjärna att jag skulle ta en taxi hem och aldrig mer komma tillbaka, så då löd jag äntligen den.

Söndagen. Ja, vad fan troru?

I övrigt kan jag meddela att, när jag inte regredierar till 24-årsåldern, jag håller rätt bra tempo på träningen. Jag har fortfarande inte tappat motivationen och det har varit skönt att få köra skiten ur mig på löpbandet med jämna mellanrum, för det har varit lite struligt med elever på jobbet och det har tagit mycket energi. Det är riktigt skönt med sportlov den här veckan. Jag ska till och med vara ledig på torsdag och fredag.

Min flytt har dock ännu inte blivit av på grund av anledningar. Men vi tror att det går att synka kalendrarna vilken vecka som helst, så förhoppningsvis får vi det gjort snart. Sala Backe känns ju ändå lite hemma efter min tid på Brantingstorg. Det är känns dock smått irriterande att jag nu börjar andra varvet i Uppsalas stadsdelar, och att det fortfarande inte är långsiktigt löst med boende.

Det finns säkert mer saker att diskutera, men jag har glömt dem nu. Det viktiga var att jag fick ventilera lördagskvällens alarmerande utveckling. Nu pratar vi aldrig mer om saken igen.