Your curls touching my face and now I can fly

Om jag klarar av att skriva hela det här inlägget utan att slänga in en enda ordvits tycker jag att ni ska skramla till någon form av present. Eller åtminstone nominera mig till Fredspriset eller något. Gör som själva tycker är lämpligt - men nu ska vi emellertid inte ropa hej ännu. Inlägget är ju ännu i sin linda.

Anledningen till att prognosen visar på överhängande risk för ordvitsande är att jag i fredags spelade den mest ordvitsvänliga sporten som finns i världen, nämligen curling. Jag menar bara allt snack om curlingföräldrar, för att inte tala om hela grejen med de här sopkvastarna. Hur lätt är det inte att kalla någon för "sopa" när man står och larvar med en sådan?

Det var alltså after work i fredags som en fin start på sportlovet. Vi värmde lite på skolan innan vi åkte till curlinghallen i Stenhagen och fick en MYCKET grundlig genomgång i curlingens alla regler och tekniker. Det var lite, "kom igen nu sluta snacka och låt oss gå ut och köra, vi kommer ju ändå inte göra som du säger"-stämning där men till slut fick vi gå ut på isen och gå loss. Jag tog på mig mina curlingbyxor och blev sedan utsedd till skipper.

Som skipper är man typ chef i laget, och eftersom jag har sett hur Peja och Anette Norberg gör i OS tyckte jag att det skulle bli lätt. Man bara pekar på det ställe de andra ska sätta sina stenar på och sedan går man in och avgör med de avslutande stenarna. Sedan gäller det att skrika mycket också. Det var alltså i teorin det där.

I praktiken fick mitt lag noll poäng på fyra omgångar, så vi torskade med 2-0 trots att jag skrek. Oavsett resultatet var det faktiskt kul, men väldigt svårt att veta hur hårt man skulle skjuta.

Sedan gjorde jag och kollegorna stan. Först lite städat på en restaurang (där jag trodde att skolan skulle bjuda så jag tog oxfilén) och därefter lite stökigt på ett mindre snobbigt ställe. Inget ställe man checkar in på Facebook på liksom. Vi stannade dock kvar till sent, och vi hade kul och så. Drack drinkar. Tyckte de spelade högt. Såg gamla elever (inte jag). Ja, ni vet hur det brukar vara.

Igår tog jag det lugnt framför tv:n tillsammans med vinet och Benjamin. Arsenal var sämst igen, men jag tänker inte skriva något inlägg om besvikelsen - det var alldeles för många som inte såg symboliken sist jag gjorde det. Får skärpa mig med mina allegorier alltså.

Idag hade jag tänkt vara duktig och röra på mig, men jag orkade inte. Har tittat på tv-serier och film istället. Vilken sopa man är ibland.

Fan också! Jag skulle ju inte dra någon ordvits. Den får vi borsta bort i redigeringen. Nej, nu får vi säga halt här innan vi helt missar boet.

On the Boulevard of Broken Dreams

Tänk dig att du har sökt ett riktigt schysst jobb, ditt drömjobb rentav, där du skulle få göra allt det där du alltid har velat jobba med - och dessutom skulle du få en sjuk lön för det hela. Vi snackar sjusiffrig årsinkomst. Ponera vidare att intervjun går bra, och du känner att det finns så bra personkemi mellan dig och din potentiella chef att mötet måste hållas i ett dragskåp. Du väntar sedan de sagda två dagarna på att få det slutgiltiga beskedet, som du bara vet kommer att vara positivt.

Då kommer det, sent en kväll. Telefonsamtalet. Dråpslaget. Platsen har gått till en annan, mer meriterad sökande. Skräckhugget rinner igenom dig som kvicksilver från en söderslagen febertermometer på ett badrumsgolv.

När den första chocken har lagt sig återstår bara besvikelsen. Du hade hoppats och drömt under så lång tid, och redan målat upp scenarion om vad du skulle åstadkomma med ditt nya yrke. Tänkt på hur väl till pass pengarna skulle komma. Det är en besvikelse och tomhet som du aldrig trodde att du skulle uppleva.

På natten har du svårt att sova, och du är riktigt sur och tvär när du nästa morgon anländer till jobbet som högstadielärare. Det känns fortfarande overkligt att du har fått det tunga beskedet, och tankar som "tänk om" och "om inte" far som en centrifug i hjärnan. Dina kollegor förstår vad som har hänt och undviker smakfullt ämnet helt, men så fort du kommer ut i korridoren början hånet studsa mot din stålsatta kropp.

Inne i ditt klassrum möts du av en mur av skadeglada ansikten, som inte vill annat än att trycka din gamnacke ännu längre ner i sörjan av slask och brustna drömmar. De ser din nedstämdhet och de njuter av den. Hjärtat ser ut som en nåldyna efter alla taggar som ungdomarna kilar fast i det. Pulsen går upp och du tappar koncepten helt och hållet och börjar hota med sänkta betyg, uteblivet fika och "aldrig mer att ni får sluta tidigare". Du blir röd i ansiktet och kallsvettas lätt i nacken. Du har nått botten.

Så. Nu vet ni ungefär hur mitt senaste dygn har varit.