Perfection as a hipster

Påsk var det ja. Högtiden som mest är till för att vara ledig i vårsolen, utan krav på saker man måste göra. Sympatiskt. 

Jag är hemma från Linköping efter en skön ledighet. Påskafton var rätt händelselös med bara någon enstaka ångestframkallande händelse. 

Det jag tänker på var traumat när grannkillen, som brukade vara åtta år gammal när han gick på det fritids jag jobbade på innan jag flyttade till Uppsala, gick förbi utanför köksfönstret. Han var nu typ 19 år och såg ut som den födde hipstern med trendkänsliga solglasögon och allt. Det var mycket obehagligt. Samtidig, när jag så här i efterhand ser nyktert på incidenten, är det klart rimligt att han är 19 år idag om han gick på fritids och var åtta år 2003. Men ändå liksom, klart man blir skärrad och ställd när tiden uppenbarar sig på ett sådant drabbande sätt. 

På kvällen kollade vi på den där Beatles-hyllningen på tv och sen tröttnade den äldre generationen så då fick jag kolla på Harry Potter själv. Det, och samtidigt försöka öppna pappas whiskeyskåp så tyst att det inte hördes till övervåningen samt rota i köksskåpen efter godsaker. Dock med skandalöst dålig utdelning: Osaltade cashewnötter var det bästa jag hittade. 

Igår var det fotboll på tv, så det ägnade jag mig åt i flera timmar. Arsenal vann, så alla (jag och pappa) var glada medan mamma var som vanligt (glad). På kvällen kom mormor - Grande Eivor - samt morbror Sören (Eller Sir N som han brukar skriva. Hehe.) och Birgitta. Mormor höll sig lugn, så det blev tyvärr inga supercitat den här gången heller. Hon sa inte ens att jag var tjock eller att jag borde raka mig. Besvikelsen. 

På kvällen blev jag återigen bortfintad av Östgötatrafikens märkliga bussystem men kom trots det i tid till De Klomp där Hasselqvist  och Emil dök upp efter en akademisk kvart. Emil avvek till tåget efter en öl och därefter hade jag och Fredrik en mycket trevlig kväll som fortsatte ända tills vi stängde både uteserveringen och inne på Mörners. Bussarna hade för länge sedan slutat gå när jag skulle hem så det var bara att hoppa in i första bästa taxi. Tråkig chaufför, han ville inte diskutera tariffer. När jag för en gångs skull inte pratar om mig själv kan jag tycka att andra också borde bjuda till. 

Idag har jag åkt fullsmockat tåg. Enligt mina uppgifter, som framförallt byggde på absolut ingenting, skulle tåget gå 11.24. Jag fick skjuts till Linköpings C och var där i god tid, det vill säga kl 11.16. Det blev lite stressigt när det stod klart att tåget, vilket också en senare kontroll av min SMS-biljett tydligt skulle visa, hade avgångstiden 11.18. Men att springa jättefort i trappor med packning är ju bara kul. Särskilt när man har druckit öl till klockan ett kvällen före. 

Sen fick jag ingen sittplats. Dålig stämning i allmänhet då. 

Tillbaka i Uppsala gick jag via Bäckström till Studenternas för att se Sirius besegra soporna i Varberg. Det blev 2-3. Skitsport. Men det var skönt i solen i alla fall, och jag blev så inspirerad av att se en massa sportande personer att jag dessutom stack ut på en löprunda efter matchen. Det var super- superjobbigt. Hur faen ska jag palla att springa en halvmara i år? 

Nu ska jag ta det sjukt lugnt tills det är dags att jobba igen i morgon. Det blir kul. Jag är inspirerad efter ledigheten, nu är det bara att köra in den här terminen i kaklet. 

Målet är ingenting, vägen är allt

Att använda begreppet resa som metafor är nästan mer clichéartat än att använda uttryck som "nu är det dags att tänka på refrängen" eller "här blir inga barn gjorda". Det är slitet, fantasilöst och utan stuns. Tur då att jag inte är ute på en allegorisk resa, utan på en i allra högsta grad riktigt sådan. 

Jag påbörjade den vid niotiden i morse, när morgondunklet fortfarande tillsammans med ögongruset bildade ett grått filter för utsikten från tågfönstret. Snart steg dock solen som en brinnande gäspning över Upplands öppna landskap och de första strålarna landade vackert på Uppsala högar. Därefter har jag sett dem spela på lika mäktiga som märkliga Dragon Gates tak, i den glittrande Dalälven och i de första snöfläckarna när tåget närmade sig Gävle. Kanske den mest harmoniska inledningen på en tågresa till Jämtland någonsin. 

Jag har, logiskt nog, lämnat Östergötland för den här gången. Jag gjorde det under svåra smärtor, precis som traditionen bjuder numera. Anledningen till denna inte helt angenäma sits var Coppa di Natale, fotbollsturneringen som har blivit en av årets höjdpunkter. Om man bortser från träningsvärken i vaderna samt exakt alla andra delar av benen. 

För Die Mannschaft som jag representerar gick det som det brukar. Efter ett relativt framgångsrikt gruppspel blev det omedelbart respass i kvartsfinalen. Det är förjävligt att vi otränade grabbar alltid ska missgynnas i slutspelet. Till nästa år får Svartling och bröderna Pettersson i turneringens exekutiva kommitté göra om upplägget så att slutspelet spelas före gruppspelet. Allt annat tar jag som en personlig provokation, för alternativet - att Die Mannschaft ska börja motionera - är givetvis osannolikt. 

När Hasselqvist och hans Lamboboys äntligen hade fått vinna trofén hölls banketten på Santinis (varför döper man en restaurang efter en före detta Tottenham-manager?). Folk var rejält slitna redan då, men jag vinnlade mig om att så fort som möjligt komma in i andra andningen. Min föresats var att dricka tusen öl under kvällen, men jag tror inte jag klarade mer än en procent av det målet. 

Jag fick inte vinna turneringen, men prisutdelningen dominerade jag. Av de officiella priserna fick jag delat ta emot Fair Play-priset, vilket Ludvig menade var en skandal: 

- Du spelar ju för fan fulast av alla! skrek han. 

Jag måste medge att han inte var helt ute och cyklade där. 

Biffens lag, med det geniala namnet Fotboll, lade till ett antal inofficiella utmärkelser och där tog jag storslam genom att tilldelas priserna för årets försvarare, årets anfallare, årets avbytare och årets lag. Jag är mest stolt över årets lag. Det var stort, men samtidigt tror jag att de ville muntra upp mig efter min straffmiss i första matchen när jag rusade in från bänken, våldsamt sugen på att göra mål, och slog en lika usel straff som Ronald de Boer i EM 2000. 

Kan också tillägga att Per vann Axel Asplund Trophy, som är det officiella namnet på priset för årets mål som instiftades efter mitt drömmål 2011 (jag kommer alltså aldrig släppa det, om nu någon hade fått för sig det). Så vårt lag har nu fått priset två gånger av de tre det har utdelats. Spetskompetens kallas det. Nu gäller det bara att höja lägstanivån så att vi en vacker dag får spela semifinal i alla fall. Eller att de gör om upplägget någon gång. 

Banketten höll på till sent i och med att man alltid måste återställa vätskebalansen efter fotbollsmatchande. Med tusen öl helst. Vi avslutade kvällen på sunkhaket Plaza, som tydligen heter något annat nu - för mig kommer det alltid vara Plaza - för allmänt trams. Och så att jag fick hänga med Biffen. Bara en sån sak. 

Igår förstod jag för första gången vad folk menar när det säger att de "knappt kan komma upp ur sängen" för jag kunde knappt komma upp ur sängen. Jag fick rulla ut ur den, ungefär som jag har sett dykare göra när de hoppar i havet från en båt, och sedan halvt krypa till badrummet, ungefär som jag har sett Gollum göra. Jag kunde skatta mig lycklig att jag hade bra benutrymme på tåget hem till Uppsala på kvällen för annars hade jag fått ta ambulans raka vägen till Akademiska Sjukhuset för amputation av vaderna när jag kom fram. 

Idag är det något bättre, men jag ska erkänna att jag då och då har skickat en mörk tanke till de där fiskarna som trodde att deras fenor var ben och lämnade havet. Vad fan skulle de hålla på sådär för? Vi klarade väl oss rätt bra utan ben? Men man ska inte överdriva. Pain is temporary - glory is forever. Om man inte åker ut i kvarten alltså. 

Nu har min faktiska resa nått Hälsingland så det är tid att runda av. Man vill ju inte missa Bollnäs liksom. Jag vill inte påstå att det är Sveriges tråkigaste stad, men jag har ännu inte stött på någon tråkigare. 

That's what friends are for

Dumheter var det ja. Det var ju inte dumt.

I fredags hade jag lördagsfeeling, så det var grymt skönt att veta att det skulle bli en lördag till efter den första lördagen. På kvällen hängde jag med hela familjen von Essen plus några inslag från familjen Strandberg. Det var som vanligt väldigt trevligt att träffa dem, och särskilt kul att träffa det senaste tillskottet Nils. En lovande ung man med vad det verkar vass vänsterfot. 

Det var i och för sig inte bara trevligt där i Kartoteks-Malins lägenhet då jag Kalle och Lill-Esh torskade när vi spelade sällskapsspel. Man fick inte ens ändra reglerna där i slutet för att justera det systemfelet. Det krävdes all min självbehärskning för att jag inte skulle orsaka en scen där. Förlora alltså. Sämsta känslan.

Efter förlusten gick jag och Kalle inte till Pub 19, utan jag tänkte lite utanför boxen istället. Och när jag skriver utanför menar jag typ på locket till boxen, för valet föll på Pipes of Scotland. Där var vi dock lite djärva och pratade med flera okända personer som slog sig ner vid vårt bord. Jag har fått i uppdrag av Marie på jobbet att lämna bekvämlighetszonen lite mer frekvent, så det här kändes som ett steg i rätt riktning.

I lördags höll jag låg profil ett tag, innan jag pallrade mig ner till O'Learys för att se Arsenal-Liverpool med Arsenal Sweden-vänner från stan. Det var kul. Vinna alltså. Bästa känslan.

Jag fick bestämma vart vi skulle fira vinsten, och då slängde jag den där boxen åt helvete för jag orkade inte utmana mig själv mer och valde Pipes of Scotland. Det är rätt bekvämt i bekvämlighetszonen ändå. Det mest spektakulära som hände där var att jag blev bjuden på en Stella för att jag visste vilka som leder SHL. Tänk att jag briljerade med hockeykunskaper. Det måste vara jobbigt för alla andra att jag är bäst på allt.

Idag har jag åkt till Solna och gått på fotboll på Friends Arena, eller Nationalarenan som AIK:arna säger. Det var kul att se arenan, även om det kändes märkligt att taket var stängt, och matchen var rätt bra. Rätt bra tryck också, och gripande att se hyllningarna av Ivan Turina efter matchen. Ett lagom söndagsnöje.

Nu är det bara att ladda inför nästa etapp av terminen. Måndagar efter lov brukar vara ganska svajiga, så det är bara att stålsätta sig för en dag av elever som lever rövare. Tur att det inte är så långt till helgen.

Finland, Finland, Finland, the country where I quite want to be

Terve.

Den som trodde att jag var klar med resandet bara för att semestern är slut hoppade allt i galen tunna. I fredags smet jag från jobbet och drog till de tusen sjöarnas land. Jag, Bäckström och Luks bojkottade allt vad båtar heter och tog istället flyget i 40 minuter. Jag skulle vilja säga något om utsikten när vi närmade oss Finland, men vi hade fått tag på den fönsterplats där det inte fanns något fönster, så det var bara att stirra in i väggen när vi skulle landa. Därmed kan jag inte bekräfta att det faktiskt finns tusen sjöar i Finland.

På plats i Helsingfors mötte vi upp Lander, Chadli, Walle, Masse och Nille och påbörjade det allmänna muntra surret om allt och inget som är standard när Arsenal Sweden är ute och reser. Vi hoppade runt på ett gäng barer och kunde konstatera att priserna i Helsingfors var i rena Norge-klassen. Ett pint gick på sju-åtta € och de dyra priserna blev ett stående samtalsämne under hela helgen.

Det blev en sen kväll, som det alltid verkar bli nuförtiden. De borde inte ha öppet så jävla sent överallt. Tacka vet jag på den gamla goda tiden i England när pubarna stängde klockan elva och man gick hem med en större påse från Burger King och kollade på Match of the Day då. Hålla på och dricka salmiakkishots mitt i natten är ju bara omoget beteende. Jag får skärpa mig.

Dagen efter var vi inte jättepigga, men efter frukost och några Resorb kom vi igång igen. Vi hängde på Henry's bar (eftersom att han ju var bäst av alla för tio år sedan) innan det blev en promenad bort till Olympiastadion på en sovjetsk paradgata förbi parlamentet och operan. Jag hade velat ta en av de omtalade barspårvagnarna som åkte omkring, men det dök aldrig upp något med tillräckligt bra tajming.

OS i Helsingfors hölls 1952 så det var inte den mest moderna arena jag har besökt i mitt liv, men om man bortser från att det var stickiga träsäten så var arkitekturen häftig. Särskilt som att det var fullsatt, och den stora majoriteten var Arsenalfans. Det gick säkert 50 Arsenaltröjor på varje Manchester City-tröja som syntes till. Våra platser var usla, på första raden bakom Joe Harts mål så vi såg inte så bra - men  på den här resan var matchen betydelselös i och med att det var en träningsmatch så det gjorde ingenting. Särskilt inte som Arsenal vann med 3-1 och det var relativt god stämning med en hel del läktarsånger.

Efter matchen satte vi oss på en pub med utsikt över arenan innan vi gick in till centrum igen för en bit mat och fortsatta festligheter. Till slut landade vi på en mojitobar, och sen kan ni ju räkna ut själva hur det urartade. Luks var nog hetast då han vid ett tillfälle körde poledancing på ett bord. Om någon är orolig över att det inte skulle finnas bilder och/eller video på detta kan jag meddela att det behöver ni inte vara. De existerar i allra högsta grad.

Det blev rätt sent även på lördagen. Vad har vi sagt om det där med öppettiderna? Stäng klubbarna så hederligt folk kommer i säng lite mer kristet.

Så blev det söndag och det var dags för ännu en seg hemresa som tack vare närheten till grannlandet gick relativt smärtfritt. Vi sammanfattade allting med att Helsingfors är en helt okej stad, men att det är alldeles för dyrt där för att det ska bli en vana att åka dit. Språket är också ett kapitel för sig, men jag nöjer mig med att konstatera att i 80 procent av fallen bygger orden på en svensk ordstam som de bara har lagt till ett i på slutet på. Måste vara sjukt lätt att lära sig. Yksi öli tacki, kiitos. För enkelt.

Den här veckan har jag börjat jobba, och det känns kul att vara igång igen. Arbetslaget verkar laddat och stämningen är lika god som alltid, så den här terminen kommer bli rolig. I alla fall fram till november, för då dör allt hopp om att någonsin få ha roligt igen. Men det är långt dit.

I torsdags hade vi kick off och som seden bjuder tog jag det inte alls lugnt och var inte alls den förste att gå hem, vilket i sin tur ledde till att jag inte alls var den piggaste medarbetaren dagen efter i år också. Det var dock väldigt trevligt och en glad överraskning var att Björn numera jobbar på vår systerskola, så nu lär jag ha en del att göra med honom även professionellt. Eller oprofessionellt kanske är mer sant när vi ska samarbeta...

Nu ska jag njuta av att Hannes börjar jobba i morgon och för första gången i världshistorien behöver gå upp före mig. Min skadeglädje har varit orimligt stor hela kvällen. Tills jag kom på att hans ingångslön är 5000:- högre än vad jag hade för fyra år sedan, så då blev jag avundsjuk istället. Skadeglädje och avundsjuka. Kanske de två mest sympatiska känslorna i en härlig blandning med en skvätt söndagsångest som myntan på mojitoverket. Så kan vi också avsluta läsårets första helg.

We'll marry our fortunes together

Bra tryck på aktiviteterna nu måste jag säga. Stockholms skärgård, fotbolls-EM och bröllop. Och ännu är det tre veckor kvar på semestern. Loven alltså, det är fan därför man blir lärare.

Jag tar det i tur och ordning, för man behöver inte alltid sträva efter att få till dramaturgi med komplex uppbyggnad i bloggar. Jag har liksom redan fått mitt betyg i svenska för åk 9 (MVG, tackar som frågar) så jag har ingenting mer att bevisa någonsin i mitt liv.

Det började i torsdags med att jag och Aspeqvist (jag använder efternamnet här eftersom alla jag känner heter Erik) stämde träff på Arsenalsgatan i Stockholm för vidare färd mot skärgården. Ett av mina första inlägg på den har oftast tvivelaktiga bloggen handlade om just en sådan utflykt, så detta är nästan något av en tradition. Vi satte oss på en ångbåt och pratade om för- och nackdelar med friskolor (bland annat) i två timmar och vips var vi framme på Grinda, en bättre ö i den mittersta delen av skärgården.

Där letade vi upp en bergsskreva med lä och solsken och lät sedan sommaren skölja över oss i purpurvågor. Det rörde sig liksom inte om några stora åthävor, utan det var de enklaste av nöjen i fokus. Erik badade, jag smörjde in solkräm på min melanomska hy, vi åt sillunch och pratade om ledarskap (bland annat). Timmarna gick och efter en mellanlandning i solloungen på värdshuset tog vi båten över den guldglittrande fjärden tillbaka till Stockholm innan vi joggade till kvällens restaurang på Norr Mälarstrand. Jävlar vad vi unnade oss där, det var ett riktigt YOLO-restaurangbesök.

Efter middagen ville vi ta en drink och jag ville gå till närmaste hotellbar eftersom jag älskar hotellbarer. Erik tyckte dock inte att vi skulle ta första bästa ställe, så den idén dissades. Synd då att det första bästa stället också visade sig vara det sista bästa stället på Kungsholmen så vi fick efter en timmes letande åka till lägenheten på Lilla Essingen där Erik huserade istället. Känns som att Erik har bränt sina chanser att bestämma bar nu, är väl det man kan säga om det.

Fredagen blev i stort sett en mellandag med resa till Linköping och så. Jag var dessutom seg efter allt unnande dagen före, så en hel del av planerna för fredagen fick strykas. Det fanns dock utrymme för att gå och se England-Spanien i fotbolls-EM på nya fina Linköpings Arena med mor, far, Hannes och föräldravännen Björn. En kul match även om Arsenaldamerna i England inte levererade i och med spanjorskornas seger.

På lördagen var det så bröllop. Fredrik skulle gifta sig med Märta och det var en fin inledande vigsel innan det blev finmiddag. Det var kul att träffa Berlingänget igen, och det var dessutom en del andra roliga återseenden. Min bordsdam visade sig vara pressekreterare i Miljöpartiet, så det är bra att jag nu har en direktlina in till Gustav (som vi i den inre kretsen kallar honom, ja språkröret ni vet). Det blir praktiskt när jag ska få igenom den så kallade Fridolinreformen till årsskiftet 2014-15, som med en tidsrevolution kommer lösa problemen med arbetslösheten och stressen i samhället. Jag började spåna på idén där under slutet av kvällen och jag är säker på att när jag presenterar den så kommer den gå viral i samma stund. Återkommer kanske till den i ett senare inlägg.

Jag höll, såklart, ett tal och ledde in det i min och Fredriks låt Statoil som vi skrev för drygt tio år sedan. Vi framförde låten tillsammans och det var kul att få göra det. Han uppskattade det mycket, och det var precis meningen.

Senare på kvällen återförenade också jag och Kleiner vår duo Sprängarpatrullen och framförde vår största hit, en cover av Paul Simons America som vi senast framförde för elva år sedan under en turné på Costa del Sol i Spanien. First Aid Kit, ni kan väl välja en egen låt att tolka?

Det blev en rolig och minnesvärd bröllopsfest som slutade med en taxiresa i morgonljuset genom stan för 1100:-. Vi tar väl en YOLO på den också antar jag.

I söndags blev det lugnt och städat på alla sätt och vis, men jag orkade ändå med en längre promenad från Lambot till Gamla Linköping och tillbaka. Känns som att jag behöver några sådana dagar till nu.

Igår träffade jag Per och Erik (alla heter som bekant Erik, den här är Pers bror) och vi kollade på England-Ryssland. Jag tar främst med mig två saker från matchen:
1. Att höra först Rysslands nationalsång och sedan nynna med i God save the queen var mäktigt.
2. Ibland stämmer myten om engelska personer och deras bristande dentalhygien. En supporter såg ut precis som karikatyrerna av brittiskor i Family Guy, in i minsta detalj, ända ner till tanden. Ja, tanden. Det ska vara singularis.

Efter matchen tog vi en öl med Elin innan det blev lite soffhäng i Lambohov med Hannes som nu var pigg efter att ha sovit i 36 timmar i sträck efter den svensexa han var på i lördags.

Roliga dagar. Låt oss nu göra de avslutande tre veckorna på semestern lika trivsamma.

Mer stonn zo dir FC Kölle

Tänk om alla söndagar var som igår. Solsken, gott sällskap, god öl och en fin 4-0-seger på tysk mark. Gut. Sehr gut.

Efter en längre sittning på en italienare vid Rehn och ett antal Kölsh på olika ölcaféer på lördagen var folk inte särskilt pigga nästa morgon. Eller folk och folk, det var framförallt jag och Bäckström som var trötta. De äldre i sällskapet hade tydligen varit ute på morgonpromenad. Frukosten var dock genröst öppet till 13.00 så det var inga problem att sova ut.

Frukostbuffén var överdådig, minst sagt. Det var nästan så att man väntade på att de skulle bära ut Särimner och börja hyvla upp. Grymt bra. Och alla frukostar där det serveras skumpa är bra frukostar per definition.

Vi gick ner på stan och satte oss på ett torg där ett gäng andra Arsenalsupportrar hade bänkat sig, och vi lät oss väl smaka av det lokala ölet. Fina timmar i den tyska solen.

Matchen var inte så mycket att orda om, men det är alltid kul att gå på fotboll i det här landet. Stämningen var sådär och det blev inte så mycket ramsor. En seger är dock alltid en seger.

Efter matchen åkte vi in till stan och trashade med hjälp av några engelsmän en spelning med Kölns svar på Kicki Danielsson. När vakten lackade ur och beslagtog våran flagga kände vi dock att det var dags att gå. Jag tror det var när några av oss var på väg upp på scenen med flaggan som den sista droppen fick vaktens bägare att rinna över.

På kvällen gjorde vi inte så mycket mer, utan vi gick till hotellrummet och kollade på OS-avslutningen med några veteöl som sällskap.

Idag har vi gått en sväng på stan, och nu sitter vi i bilen på väg till Lübeck där vi ska kasta marsipan på varandra samt beställa in en schnitzel stor som en jävla whiteboardtavla.

Vi lever på Studenternas och odlar polisonger

Idag beslöt jag mig för att ta mig ur de svettiga träningskläderna för en gångs skull och bege mig ut på stan som en vanlig man. På grund av rådande klimat blev jag snabbt svettig ändå. Juli och augusti är helt klart de sämsta månaderna för oss som har nära till tårar i svettkörtlarna, när det är som varmast och klibbigast i luften. Fan, det räcker ju med att ta på sig ett par strumpor så börjar svetten pärlas i pannan.

Nu gnäller jag visserligen själv på vädret, men gud vad alla gnäller på vädret! Enda skillnaden verkar dock vara att alla andra tycker att det är för lite sol. Som om det skulle hjälpa liksom. Mer sol innebär ju bara mera svett. Vi ska vara tacksamma för att sommaren ser ut som den gör. Att bli solbränd är ju också rätt så meningslöst, för dels får man cancer av solen och dels behöver man ingen färg. Vi är liksom inte korvar på en sådan där rullande grill på Pressbyrån, vi ska vara grisrosa. Det är bara att acceptera.

Ja, ni förstår vad jag menar, som exakt alla sommarpratare lägger in i sina program med jämna mellanrum. "Ja, det gör vi" får man lust att skrika då. "Vi är inte dumma i huvudet!" men det gör man inte eftersom att man då är ute och powerwalkar mitt i centrala Uppsala och DÅ skulle folk verkligen tycka att man var dum i huvudet.

Men det var inte det jag skulle prata om. Jag var bara tvungen att få ur mig lite allsköns kritik från min senaste samling spaningar.

Jag tog alltså på mig mina vardagskläder (som snart badade i ett svettinferno världen inte har skådat sedan Pontiac Silver Dome) och gick ner till Studenternas där Magnus mötte upp. Vi satte oss nedanför Västra Sidan, Sirius supporterklubb som jag numer är stödmedlem i, och catchade upp om det senaste. Det var kul att höra att han har fått ett jobb, men mindre kul att höra att han är ledig två veckor längre än mig. Fast det är han faktiskt värd.

Sirius gjorde fullständigt mos av Syrianska Kerburan och vann med de rågade tennissiffrorna 7-0. Det kan man kalla både det ena och det andra, men framförallt utklassning.

Efter matchen blev jag oförklarligt sugen på grillad kyckling, och gick således och inhandlade en sådan på Kvarnen. Den åt jag upp efter konstens alla regler. Sedan dess har jag haft värre paltkoma än Karl-Oskars och Kristinas dotter Anna efter det att hon käkade upp ett helt fat med gröt. För henne slutade med att hon dog, men så illa hoppas jag inte att det ska gå här.

Ja, ni förstår vad jag menar.

And I would walk 500 more

I en intervju i Sveriges Radio Jönköping sa Andreas att hoppades på att det skulle komma 500 Arsenal Sweden-medlemmar på vår sommarfest på Visingsö. Vi har garvat rätt gott åt detta hela helgen eftersom att vi tidigt insåg att det inte skulle komma fler än 50 personer. Ungefär allt vi har snackat om har slutat med något skämt om 500.

I slutändan kom det cirka 20 personer och vi hade det hur bra som helst. Solen sken och omgivningarna var vackra som en svensk sommardag. Visingsö är verkligen en idyll.

I fredags kände vi lite på tennisbanan på området. Om Rafael Nadal har varig orolig för ökad konkurrens på touren kan han sluta med det. Tennis är fan svårare än vad det ser ut. Ungefär som alla andra idrotter. Utom bob. Det måste ju vilken idiot som helst klara av.

På kvällen drack vi öl och tittade på när Sveriges landslag var sämst i världen igen. Vi hade en tipstävling och för första gången i världshistorien tippade jag rätt. Vann en fin pott på dryga 200 kronor som jag genast köpte öl för.

I lördags spelade vi, efter en lugnare förmiddag, fotboll i ett par timmar. Jag var i gula laget som tyvärr torskade med 20-18. Det alla pratade om efter matchen var dock min kliniska glidtackling och brytning på egen planhalva med efterföljande raid på högerkanten som avslutades med att jag gjorde mål bakom Kicken. Årets prestation alla kategorier. Hur kan inget lag vilja värva mig?

På kvällen var det allmänt samkväm och en bättre grillbuffé som avrundades med allmänt hålligång. Sent på kvällen analyserade jag och Kicken alla tavlor på hotellet tills man började se dubbelt, så då var det bara att vika ned sig.

Idag var jag "trött" så jag gick och la mig efter frukosten. Lagom till färjan över till fastlandet hade jag dock piggnat till så jag, Lander och Kicken hade en småtrevlig hemresa genom ett junivackert Sverige.

Nu är det mellanlandning i Västerås innan expeditionen tar sig vidare norrut.

Come on katten, det svänger ju

Fyradagarshelg. Det får vi göra om tycker jag.

Gårdagen inleddes som en klassisk lördag med föräldrarna. De åt frukost på sängen och gjorde Melodikrysset, medan jag tog en längre sovmorgon. Precis som förr. Därefter åkte vi ner till stan och gjorde några ärenden samt fikade på Gyllentorget, som man ska i Linköping när det är sommar. Pappa körde hejtävling, det vill säga att man får poäng för hur många man hälsar på. Han känner tydligen alla i Linköping och det blev utklassning. Enda gången jag träffade någon jag kände, då var inte han med. Typiskt.

På eftermiddagen gick vi till Lambohovsvallen och kollade på Östrias match, och där var det jag som vann hejtävlingen. Träffade gamla lagkompisar och tränare i solskenet. Mycket trevligt. Brände min daywalkerhud i gjorde jag också. Sämst hy i världen på att hantera sol. Ska vara inomhus hela sommaren och spela WoW eller något.

På kvällen åkte jag till Per och vi gick till Axel och kollade på CL-finalen. Alltså inte hem till mig, utan till en annan Axel. Jävligt förvirrande, så jag drack jättemycket vin för att försöka förstå. Ingenting blev bättre av det. Dessutom vann Chelsea och det var så klart sjukt irriterande, även om det var småkul att Tottenham inte får spela Champions League nästa säsong. Varför det blir så orkar jag inte förklara, och är ni intresserade vet ni antagligen redan bakgrunden.

Efter matchen gick vi tillbaka till Per via Yngves livs för att göra den i det läget ytterst nödvändiga provianteringen av folköl 3,5. Sedan somnade jag på soffan.

Morgonen ägnade jag åt att slåss med en katt som tyckte att mitt huvud och ben var ett rimliga ställen att gå på. Djur alltså, vad ska de vara bra för?

Jag har varit seg hela dagen. Det är tydligen så att en bieffekt av berusning är att man blir trött och sliten dagen efter. Det kanske de skulle ha talat om innan, för då skulle man ju knappast utsätta sig för sådant.

Och nattens timmar är som gummiband

Det blev Valborg i år också. Nästa år vetefan hur jag gör. Jag är, och detta tror jag inte har undgått någon som har sett mig idag, inte ens lite tjugo år längre, så varför ska jag envisas med att hålla på som en student? Å andra sidan har jag känt så här varenda andra maj under de senaste sju åren, så nästa år sitter jag väl här och beklagar mig igen över att jag inte är tjugo år längre. Något som å tredje sidan blir mer sant för varje år.

Jag inledde min regression på Kvalborg med att hänga i solen utanför Pub 19 tillsammans med Esh, Colfin, Becks och Christine över några holländska i frostade glas, innan vi fortsatte hem till Becks för allmänt haderajan. Alla utom jag och Esh var så oerhört gamla att de inte ville följa med till Vdala, då framåt senare när jag hade regredierat ytterligare något snäpp i takt med att drinkarna blev fler.

På vägen till Vdala gick Esh in i någon form av etanolmoln vilket ledde till att han 1) inte kom in på Vdala 2) inte kom in på Vdala igen en stund senare 3) blev hånad på Palermo för att han pratade baklänges och 4) när vi väl hade plankat in på Vdala 5) blev han utslängd för att han tappade en öl på golvet framför tårna på en vakt. Då omyndigförklarade jag honom och såg till att vi åkte hem.

Nästa dag var jag tidigt uppe och packade min Valborgspåse. I den ryms allsköns smått och gott som kan vara bra att ha under en hård dag i parker och på torg. Till i år hade jag dock bytt ut mina solglasögon från i fjol sedan halva Ekumenikumparken hade hånat mig för dess gubbighet. Nog för att medelålders vita män är min modeförebild, men någon jävla måtta får det vara.

Vi inledde dagen med champagnefrukost hemma hos Becks kompis Jenny och sedan satte vi oss och elevspottade på Pub 19. Becks vann till slut en utklassningsseger, så idag har jag gett mina elever en rejäl utskällning för att de är världens största töntar och bara sitter hemma.

Vidare till parken för trevligt umgänge med gamla och nya bekantskaper. Tänk att man fortfarande stöter på så många man känner - men lite beror det nog på att många av de som har lämnat staden får för svår Uppsalaabstinens när sista april närmar sig och vallfärdar till den heliga platsen som muslimer till Mekka.

Nu kanske ni tror att vi ramlade rakt in på första bästa galopp där vid tretiden, men ingenting kan vara mer fel. Nej, istället gick vi och hängde med Becks familj och släktingar. Först på Le Parc (där Jajje om tio år jobbade) och sedan hemma hos hennes mormor. Där bjöds vi på en bättre middag, men en Janssons Frestelse som inte var av denna världen, och tog några snapsar.

Ungefär här började jag stämpla ut. Jag släpade mig hem till Becks, och tog en powernap på tre timmar medan hon och Christine tittade på en glödbädd, enligt uppgift. När de kom tillbaka var tanken att jag skulle ha nått andra andningen, men jag var inte ens kvar i första så det var bara att åka hem och sova i tretton timmar till. Något som i sin tur gjorde det fullkomligt omöjligt att sova i natt, och ledde till att jag ägnade mig åt att kallsvettas och vrida mig runt min egen axel samt titta med ångest i blick på hur klockan alltmer närmade sig halv sju.

Nu har jag valet att läsa uppsatser eller att titta på fotboll. Ungefär som att välja mellan pest och att må ganska bra.

Youth knows no pain

Visserligen är denna träningsvärk ingenting mot den jag kände så här dags för ett år sedan, men likväl: Aj!

Det var väldigt kul igår, framförallt stämningen men också att träffa alla gamla kompisar från olika sammanhang i mitt liv. Surrade ganska mycket med folk jag känner från mina dagar som fotbolls- och handbollsspelare i Lambot. Att mitt lag torskade mot Lokomotiv Lambohov ganska stort är dock inget vi behöver dröja vid ytterligare.

Jag kan erkänna att vi förlorade fler matcher. Alla faktiskt. Jag tänker inte skylla på något, men om vi hade haft bättre kondition, teknik, spelförståelse, passningsspel, tajming i löpningarna och avslut tror jag att det hade gått lite bättre. Det fanns dock ett ögonblick av briljans. Ett ögonblick då tiden stod stilla. Ett ögonblick av absolut världsklass.

Låt oss stanna här ett slag innan jag fortsätter, som ni tror, överdriva. Jag har, jag erkänner det villigt, många gånger överdrivit mina egna insatser både positivt och negativt på mina bloggar genom åren, så jag kan förstå om någon anlägger ett visst källkritiskt filter på detta. Men om ni någon gång ska köpa det jag skriver, så är det nu.

Ögonblicket alla talade om efteråt kom i slutet av vår kvartsfinal mot Vi Blir Lite Siena BK. Matchen var avgjord sedan länge. Jag började spela i anfallet, petade in en boll i mål och gick blodad tand. En boll slogs på måfå upp i luften på deras planhalva och jag fick den absurda idén att ge mig på att skjuta på volley. Jag hoppade upp och liggande på sidan i luften klappade jag till bollen. Träffen var som av choklad och den satt stenhårt bakom målvakten. Hela Vasahallen jublade och jag blev enligt uppgift "barnsligt glad". Det blev en stående ovation på ett par anfall. Ett sådant mål har jag aldrig gjort, och kommer aldrig göra igen.

Efter turneringen var det bankett på Santinis och där blev det prisutdelning (till exempel för årets mål) och samkväm. Alla hade mycket ont i sina otränade kroppar, men stämningen var sådär hjärtlig som den kan vara när många tycker synd om sig själva samtidigt. En fin avslutning på en mycket bra dag.

Vi lirar boll, boll, boll

I morgon är det dags för jullovets höjdpunkt, nämligen Coppa di Natale. Detta är, för er som är för dåligt insatta, en ytterst prestigefylld turnering för gräddan av Linköpings avdankade fotbollsspelare (och flera inte alls fotbollsspelare) som nu spelas för andra året.

Jag spelar samba med FF Fjäderboll (Slogan: Det alla andra lag gör med en fotboll gör vi med en fjäderboll) och vårat mål är givetvis att gå vidare från gruppen. Då alla lag går vidare från gruppen känns det som att målsättningen följer TUR-principen som säger att mål ska vara Tydliga, Utmanande och Rimliga.

I fjol förlorade vi i kvartsfinalen (i förlängning!) men då var vi också så trötta att vi inte ville gå vidare och spela en match till. Det var nog de flesta andra lag också, då jag har hört att bronsmatchen förra året avgjordes med sten, sax och påse. Jag har också ett svagt minne av hur träningsvärken fullkomligt malde ner mig på förra nyårsaftonen efter den här turneringen så jag är mentalt inställd på något liknande i år, för mot alla odds blev jag inte något fysiskt praktexemplar under 2011.

Heller.

Idag har jag varit på stan igen. Jag försökte hitta ett särskilt plagg, men det gick åt helvete. Jag gick till Systembolaget istället. Mauro var slut, men vi har beslutat att träffa andra ett litet tag så det gjorde inget.

Nu lämnar jag er med en klassisk Östria-låt.