Destination anywhere

För er som har oroat er över min stressnivå i allmänhet och resultatet av nationella provet i svenska i synnerhet har jag odelat positiva besked. Min stressnivå är nu nere på normal nivå, det vill säga långt nedanför en flygvärdinna som just har blivit informerad att det finns en egyptisk kapare med bombbälte ombord men något över den mer obrydda "nu går jag och tar en selfie med kaparen"-nivån. Att jag är mer normal till kynnet igen har nog mest att göra med att det är påsklov och att jag för en gångs skull är ledig på lovet och dessutom har valt att ta det ganska lugnt som en smula omväxling.

Fast det där med ledig kanske är att ta i; några timmars smygjobb har jag allt fått unna mig. Det var ju det där med ett nationellt prov som skulle bedömas.

Jag har ägnat påsken åt att besöka Linköping och barnhemmet - om det nu räknas som barnhem fortfarande då mamma och pappa vid det här laget har restaurerat samtliga rum i huset. Eller renoverat kanske det heter. Bortsett från Hannes pojkrum, för det fick de garanterat både sanera och restaurera när han flyttade till Uppsala för att det skulle leva upp till Naturvårdsverkets minimikrav för acceptabel nivå av föroreningar.

Det var trevligt att besöka mamma och pappa igen, och det var kul att Hannes och Sara följde med också. Vi inledde resan med några semesterlyckliga öl på Stationen innan vi hetsköpte chips till tågresan som blev alldeles lagom angenäm, tack vare färdkosten primärt. I gamla fina Lambohov hann vi med både det ena och det andra, och där räknar jag mat som det ena och dryck som det andra. Det var nog mest det vi gjorde, åt och drack. Våfflor till exempel, då det var våffeldagen i lördags (trots att ingen av oss är under sju år insisterade Hannes på förtäring av denna rätt).

Jag hann också träffa Per och Kenneth Andersson-Erik över en hel del rödvin och ännu mer Cloettagodis, då Erik jobbar där och hade fått ett bra pris. Erik ville mest diskutera Tottenham, men av förklarliga skäl, som till exempel att vi inte är helt dumma i huvudet, försökte jag och Per styra över samtalet till annat. Vi rundade av kvällen på Mörners innan alla (läs Per och Erik) blev för slitna och gick hem. Då reinkarnerade jag mitt tjugoåriga partyjag med en sväng förbi Kebabbaren (den där eviga tävlingen om var den godaste kebabsåsen finns har jag aldrig förstått mig på då Kebabbaren slog in matchbollen redan någon gång runt 1999) innan det blev taxi hem där Hannes väntade med chips och Tosh.0 på tv. Bättre än så kan knappast en utekväll i Linköping sluta.

På påskdagen kom mormor förbi, men det gick bra för den här gången tyckte hon att Hannes hade "lagt på sig". När de inte drabbar mig är hennes viktkommentarer väldigt, väldigt roliga. Den enda kritik hon hade att delge mig gällde mitt skägg, men det är knappast mitt fel att min trimmer har gått sönder och jag inte har orkat köpa en ny. I övrigt vann jag äggpickningstävlingen, trots att pappa (enligt all sannolikhet var det han) i hemlighet hade bytt ut mitt ägg mot ett okokt. Det var således han som slutade med egg on his face även i år, även om det inte var bokstavligt som i fjol.

På söndagen åkte jag och Hannes hem, och det var efter Prag-Linköping 29 timmar 2003 och Gällivare-Uppsala 24 timmar 2014 den längsta tågresa jag har varit med om. Någon hade bokat biljett med byte i Sala, så vi fick åka snälltåg så oerhört länge innan vi kunde debarkera i Sala (jag skriver debarkera då jag i mitt bokläsande för tillfället är inne i en svårartad Peter Englund-period på grund av orsak, och han använder det ordet i exempelvis Stridens skönhet och sorg). Efter den pärsen var vi helt enkelt tvungna att stanna till på Stationen för årets första utserveringsöl. Och den andra, tredje och fjärde. Plus ett par därinne också.

Sedan dess har jag ägnat mig åt att smygjobba samt att börja hårdsatsningen mot halvmaran i Ekeby i juni. Jag har tillryggalagt många kilometrar de här dagarna, då det till och med har blivit dubbla pass igår och idag. Till yttermera visso (Peter Englund) blir det spinning i morgon, så jag kommer att vara en helt ny människa efter påsk. Den där nedbrutna, sönderstressade och slitna Quasimodoliknande karaktären som lämnade jobbet i torsdags kommer vara ersatt av en rakryggad man i sina bästa år som likt en frustande ardenner redo att välta en hel urskog galopperar in i lärarrummet. I alla fall fram tills vecka 17 då nationella provet i engelska hålls.

And I'm already missing the summer

Ännu ett arbetsår går mot sitt slut. Jag har nu varit på skolan sedan sommaren då förra fotbolls-VM spelades (det blir lite mer konkret om man skriver så jämfört med mer abstrakta "fyra år") och det känns paradoxalt nog som att det har gått sjukt fort samtidigt som att det är väldigt länge sedan jag gjorde min första arbetsdag där.

Det blev ett bra år till slut, även om det på många sätt var det tuffaste. Det var mycket svårare än jag trodde att börja om med en sjua och vi var också, med fler elever på skolan, tvungna att organisera oss på ett nytt sätt. Övergången hade kunnat göras smidigare. Under de sista månaderna har dock saker och ting fallit på plats igen och jag hade en riktig bra avslutning med både klassen och kollegorna, och jag känner mig redan nu laddad inför nästa läsår.

I morgon gör jag sista dagen på jobbet innan semestern. Det ska bli väldigt skönt att vara ledig, men jag kan inte påstå att jag är tillnärmelsevis lika trött som i för ett år sedan. Att ha nior är väldigt roligt, men urladdningen där de sista veckorna fjol fick mig att må som en urkramad trasa som precis har kört Vasaloppet och Vätternrundan efter varandra som avslutning efter att någon timme innan det ha simmat Vansbrosimmet. I år känns det mer som en vanlig fredag.

Jag har storslagna planer för den här sommaren. Jag ska bland annat upp på Sveriges högsta berg och jag ska åka till Amerikatt. Däremellan ska jag dessutom träna mig till mitt livs jävla form. Jag hade tänkt inleda den satsningen idag, men på grund av istid ställdes träningspasset in. Det är inte bra att träna när det är för kallt. Det är sjukt att jag var ute och sprang i shorts i januari utan att frysa, men att jag behöver mössa och underställ och termobyxor när det snart är juli. Karma antar jag att det är. Klimatet spottar mig i ansiktet som hämnd för alla mina flygturer i år.

I morgon är tydligen träningspasset också inställt på grund av anledning (öl) men på onsdag, då jävlar sätter vi gång. Irene Ekelund bör nog lägga in ett par extra träningspass om dagen om hon ska hålla undan för mig framöver.

Ja, det kommer nog bli den bäste sommarn i hela vårat liv det här. Synd bara att vi missade själva sommarvädret.

Red - I feel my soul on fire

Stress har blivit ett nyckelord den senaste tiden. Är det inte stress på jobbet, så är det stress med att flytta. Och är det lugnt i övrigt är det stress med supporterklubben. Jag har tidigare skämtat om att vara på väg att gå in i väggen, men nu vetefan om det är ett skämt längre. Får hoppas saker och ting lugnar ner sig snart. Till helgen blir det i alla fall att hålla lägre profil än det tysta tjejgänget på högstadiet och bara försvinna ut i någon form av zentillvaro i ett hav av sömn, sunt leverne och tv-serier. Kanske att jag fortsätter läsa Strindberg också.

Igår var jag ute och sprang för första gången sedan Minimaran med Änggårdsskolan 1992. Det kändes i alla fall så på konditionen. Jag klarade hela sträckan på fem kilometer genom att flåsväsa "fy fan vad jobbigt", "döda mig", "åh helvete" och liknande den sista kilometern. I efterhand känns det dock som en rätt dålig strategi för då förstärker jag ju bara den dåliga känslan, samtidigt som medmänniskorna på stan upplever mig som en social paria. Jag får nog jobba på den mentala biten. Även när det gäller motion, är väl bäst att tillägga innan någon annan gör det.

Den här dagen har jag ägnat mig åt att åstadkomma årets första förbrända ansikte. Jag tillbringade dagen på Studenternas för friluftsdag med friidrottstema. Ja, det var alltså inte bara jag som var där, utan även elever och kollegor. I alla fall så innebär ju friluftsdag och man är ute i fri luft och då är det tacksamt om det blir en dag med strålande sol som i dag. Det är dock mindre tacksamt att ha en hy som reagerar på solljus ungefär som bacon reagerar på en skållhet stekpanna, och således är jag sannolikt innehavare av den rödaste pannan i Uppsala den här kvällen.

Dagen var annars toppen, med fullt av inspirerade och för en gångs skull nästa helt gnällfria ungdomar. Dessutom var det bara en som behövde åka ambulans därifrån.

Resten av dagen har ägnats åt solstinget och det var därför inte optimalt att gå på en dialogdriven pjäs på Stadsteatern efter jobbet. Jag och Magnus kollade på Pygmalion, och även om den var bra så tror jag att jag hade uppskattat den mer om jag inte hade utsatts för 35 ton uv-strålning under dagen. Koncentrationen fanns inte riktigt där så att säga, men så kan det vara ibland.

Nu kom Hannes av oklar anledning och ställde en kopp salta pinnar på mitt nattygsbord, så jag måste sluta. Living the dream, säger jag bara.

Ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud

Jag hade inte otur en enda gång igår, fredagen den trettonde till trots. Å andra sidan hade jag inte heller tur en enda gång heller, men det ena behöver ju inte förutsätta det andra. Det var en dag helt utan nyckfulla inslag från henne vi brukar kalla ödet.

Eftersom att det var en sådan där mellandag igen, som man behöver efter en resa, tog jag det bara lugnt. En dag när man bara varvar ner och låter dagen långsamt gunga en genom tillvaron, likt en mor som ömsint vaggar sin nyfödde son till sömns i vagnen en solig förmiddag i bersån. Zentillvaro är kanske att ta i, för jag är ju ingen dreadsbackpacker i Asien som håller på att ”hitta sig själv” genom ”meditationskurser med buddismmunkar”. Min tillvaro är mer zenish.

Jag ägnade mig åt vardagsbestyr som att tvätta. Ja. Det var väl det enda vardagsbestyret jag gjorde som räknas när jag tänker efter, i alla fall om man ser till det som kreti och pleti kallar vardagsbestyr. Jag tror inte den stora allmänheten räknar ”Att uppdatera Arsenal.se” som ett vardagsbestyr. Nog är det ett vardagsbestyr för mig, så jag gjorde två vardagsbestyr. Men nu tror jag att alla, efter snart sju upprepningar, har läst ordet vardagsbestyr tillräckligt många gånger för att fylla en tvåårsranson så vi går vidare.

Det har också blivit två motionsrundor. Jag känner att jag skulle må bra av att åtminstone närma mig min matchvikt igen, och för två somrar sedan gick jag bort nästan tio kilo så jag vet att det kan vara effektivt med långa promenader. Då hade jag i och för sig ångest över att mitt förhållande inte var särskilt bra och motion är en bra ångestdämpare, så jag hade finfin motivation då att gå eller springa ett par mil om dagen.

Tyvärr har jag inte så mycket att ha ångest över för tillfället, så jag är ganska säker på att jag inte kommer att gå ner tio kilo. Det enda som får det att hugga till lite i magmunnen då och då är väl det att jag ännu inte har klart med en bostad från och med augusti, men det börjar se ljusare ut på den fronten. I början av nästa vecka vet jag mer. Dessutom har det här med bostadjakten varit ett stående ångestinslag i ett och ett halvt års tid så det är mer som att andas än regelrätt ångest. Något som bara pågår utan att man tänker på det.

Så några tio kilo blir det inte som sagt.

Vad ska jag göra idag då? Skulle kunna tänka mig att fortsätta njuta av en stressfri tillvaro och bara samla kraft. Snart kommer höstens regn och rusk och ersätter sommarens regn och rusk. Då måste man vara redo och utvilad.

I, I, go, go, out... Yeah? Oh nothing

Vad finns det att säga om en helt vanlig jävla torsdag? Jag hade en massa uppslag, men har kommit fram till att det ena är mer ointressant än det andra.

Ett förslag var att skriva om att det är varmt, men det är ju bara att kolla på Facebook om man vill ha kommentarer om vädret. Varför är det så spännande att statusuppdatera om det? Håller hela världen på att förvandlas till SMHI? Det var nog inte riktigt den utvecklingen Mark Zuckerberg såg framför sig när han satt på sitt studentrum och försökte få till en egen version av snyggast.se. Det är rätt åt honom att han nu är ansvarig för 10-talets svar på Teliaaktien. Jag skippar vädret med andra ord.

Sedan - jag stannar kvar på Fejjanspåret så att det blir någon liten röd tråd här - tänkte jag ta upp den där ironiska insändaren i Östersunds-Posten som exakt alla lärare på hela Facebook har länkat till vid det här laget, men sedan kom jag på att det knappast var hemligt att läraryrket kan vara påfrestande när vi började plugga så att alla ska köra "tyck synd om mig"-racet nu känns lite som att bli fakir och sedan gnälla över arbetsvillkoren. Så jag hoppar över det.

Jag tänkte också lägga några rader på att jag jobbade sent idag och började sätta betyg, men den enda som jag egentligen behöver berätta det för i syfte att tjäna pluspoäng är chefen och hon var fortfarande kvar när jag gick. Alla andra tycker säkert bara att jag är dum som jobbar till halv åtta en vanlig torsdag så att jag inte ens hann gå förbi Systembolaget på vägen hem. Det blir alltså inget om det.

Ett sista tankespår var att resonera om hur snett min träning inför Blodomloppet har gått sedan jag i helgen ådrog mig hosta och lättare halsont. Men eftersom att jag har vilat mig i form varje år sedan 2001 känns inte det som någon breaking news direkt. Vi hoppar.

Så det fick bli ett inlägg om ingenting istället.

Med vänlig hälsning
Jerry Seinfeld