So it begins. Läsåret. So it ends. Semestern. Vemodet över att hösten, om än ej meteorologist, är här sköljer över mig som den tröttaste måndagsmorgonduschen november kan uppbåda. Kan jag inte få en vecka till? Eller bara ett par dagar? Kan man vabba om det är för typ vård av supporterklubb? *googlar försäkringskassan + VAS*
Jag känner trots viss separationsångest att semestern 2015 överlag har varit godkänd. Det har blivit en hel del excesser givetvis, men inte i klass med de åthävor som New York för ett år sedan innebar.
De senaste veckorna har fokus legat på tre saker. Supporterklubben - där jag i praktiken tillsammans med några av de andra i styrelsen har fungerat som sommarvikarier, svensexa för Aspeqvist och besök i Östersund.
Det var förra lördagen som Eriks svensexa gick av stapeln. Ja, jag skriver gå av stapeln, för det finns faktiskt en båt som ligger och gömmer sig i det här stycket - det är som bekant bara båtar som kan gå av stapeln, inga andra event. Det har pappa berättat för mig ungefär 23 gånger, och hans kollega Åsa på tidningen har berättat det för honom ungefär 34 gånger. Hela svensexan började nämligen med att jag och Erik hade planerat in vår årliga skärgårdstur - och då åker man ju båt (även om båten tekniskt sett inte går en den där jävla stapeln).
Istället för att åka Vaxholmsbolaget fick Erik istället göra uppdrag utklädd till den franske filosofen Foucault, medan deltagarna på sexan anslöt en efter en. Han var lite ställd till en början, men gick snart in för det, dock utan varken hull eller hår, för det hade Foucault inget av såvitt jag kan bedöma från de svartvita bilderna jag har sett på internet.
Efter en picknicklunch åkte vi till Dalarö för kajakpaddling. Jag var inställd på att jag skulle välta åtminstone var tredje minut, men de där båtarna var riktigt stabila så trots att vi var ute på djupt vatten gick det enkelt att paddla ut till en liten kobbe för matsäck bestående av tre öl och Loka (på grund av att vi inte hade kniv att dela mackorna med). På vägen tillbaka började det regna och blåste upp något, så det var inte riktigt lika roligt då. Jag och Per kom in i hamnen på en hedrande femteplats av fem möjliga, lite på grund av att jag fick svår mjölksyra i hela kroppen där med kilometern kvar.
Efter bastu och transport in till stan igen gick vi och åt middag på Gondolen innan vi följde upp med den svåraste hipsterbar jag någonsin har varit på. Jag kommer inte ihåg vad den hette, men det var något i stil med Pelle och hans flygande hatt. De hade givetvis egen ölbryggning och ölen kostade 80 kronor och det var IPA och EPA och APA och ÖPA och alla vokaler i kombination med PA som finns. Schysst ställe.
Då Södermalm är en stadsdel där folk är tillräckligt fulla klockan 01 stänger typ alla ställen då. Det är väl bara Kvarnen där de inte är tillräckligt fulla då som är öppet längre, så vi gick dit, i och med att vi inte heller var det. Där började den långa dagen ta ut sin rätt och en del av gänget droppade av. Några av oss ville dock ha efterfest på ett tak, så det var tur att Dante hade tillgång till ett tak samt öl, så då kunde vi ha det. Sedan minns jag inte så mycket mer, förrän jag dagen efter vaknade halvt påklädd i det lilla kyffe som jag och Per hade hyrt in oss på. En hipsterbakisfrukost på Nytorget - sen var jag verkligen inte människa igen, utan det blev jag först på måndagen.
Det var en riktigt fin dag, och det enda som lämnar en bitter eftersmak i munnen, förutom den oerhört hipstriga ölen, var väl att Erik inte verkade vara det minsta tacksam, trots att vi hade styrt upp hela dagen på ett i mitt tycket grymt sätt. Lite trist.
Efter några mellandagar i lugn och ro, tog jag tåget till Östersund för lite häng med Karl och Anna, Karls föräldrar och systrar samt, vad det kändes som, 300 miljoner barn i åldrarna ett till nio. Det var härligt att återse den härliga miljön Optand med omnejd igen, och vi var till och med inne på Stråket och förfesten för Yran vilket gav fina flashbacks till då det begav sig för en sju-åtta år sedan. Vi var också i Brunflo, byggde dass och gick på trav. Jag var lika bekväm i alla tre situationerna. Vi vann noll kronor på travet.
I lördags var det karaokefest i logen, men jag vågade inte sjunga förrän alla okända gäster hade åkt. I want it that way i duett med Karl samt Hey Jude själv. Episkt. Hur det gick i pingismatcherna mot Karl och pappa Micke tycker jag är rätt irrelevant att nämna om jag ska vara helt ärlig.
Det blev en något darrig hemresa, men efter en kebab i Sundsvall på rekommendation av Jajje blev jag människa igen och kunde ägna tre timmar åt att skriva texter om Arsenals vinst mot Chelsea. Rätt bra tågresa ändå.
Idag har jag också mest ägnat mig åt jobb med klubben, men jag har också hunnit med 13,5 km löpning och på alla sätt hållit tankarna borta från att sommarens livsuppehållande maskiner inom kort stängs av - om det nu ens blev någon sommar. Jag tror oddset på att någon nämner den skrala vädersommaren på jobbet i morgon är just lägre än "icke spelbart".
Då kör vi nästa läsår då. Tur att det snart är jul.
PS. När jag googlade där i början kom bara en PDF om Bostadstillägg på bosniska upp. Jag ger upp, och går till jobbet i morgon som planerat.
PS 2. Det är klart Erik var tacksam. Jag skojade bara. Han sa nämligen att han var oerhört tacksam mellan 23 och 34 gånger under kvällen, plus några gånger på söndagen och en gång på Messenger på måndagen.
PS 3. Omnipollos hatt heter hipsterbaren. Jag är en jävel på att googla.
