Jag har traditionsenligt firat midsommar på landet och det var mycket som var som det brukar. Upphämtning av mamma och pappa i Armboga, snapshetsande och den vanliga ambivalensen över huruvida det går att sitta ute och äta eller om de där molnen över skogsbrynet innebär inkommande nederbörd. Det nya nu jämfört med tio år sedan är väl att när regnet väl börjar står alla och glor på sina väderappar och kliar sig i huvudet ("Det här är fel, det ska inte komma något regn idag") istället för att bära in porslin, dynor och dukar.
Det fanns andra skillnader också. Hannes och Sara till exempel. De var med i år, och det var kul. Sara byggde en liten majstång till exempel. Jag kan tycka att den falliska majstången är en väl patriarkal symbol för det moderna samhället och att man kanske inte behöver trycka på just den delen av firandet, men det var visst bara jag som brydde mig om jämställdhet den här midsommaraftonen.
Annars var det stora samtalsämnet att en svala hade byggt bo under takpannorna vid uteplatsen och svalmamman eller svalpappan - det gick fan inte att könsbestämma i de där hastigheterna - gjorde regelbundna utfall mot oss som satt där och inte gjorde en fluga förnär. Vilket är mer än man kan säga om svalorna. Hannes var livrädd. Det var väldigt, väldigt roligt. Särskilt när svalan en gång flög ut ur boet och dök rakt emot honom och han använde Sara som en mänsklig sköld. Väldigt Ruben Östlundskt.
Jag gillar ju nattsudd, och det gör min farbror Per-Eric också. Vi är är mycket bra, eller mycket dålig kombination, beroende på hur man ser det. Varje kväll avslutades med att han och jag satt uppe när alla andra gick till sängs och löste världens problem. Vi började i torsdags med att styra upp bankväsendet och på midsommarnatten ägnade vi oss åt skolan och Torsten Flink. Vi tog oss också an religionen, gruppmentalitet och EU-migranterna. Som jag ser det är alla problem lösta nu. Det var väl bara klimatförändringarna, Grexit och Decemberöverenskommelsens eventuella demokratiska brister som vi inte hann med.
Det var en skön inledning på semestern och hittills har jag kunnat släppa jobbet ganska bra. Jag hade en avslutande låtsasarbetsvecka där jag fick plana ut lite efter en som vanligt snärjig terminsavslutning. Vi i kollegiet åkte på konferens på Arholma när eleverna hade slutat och det var en riktigt fin avrundning på året. Vi jobbade en hel del, men mest var det tid för att bara umgås, bada bastu, skratta och bränna sig i fejjan (hur kan jag glömma solskyddsfaktor så ofta? HUR?). Utflyktens höjdpunkt kom när vi stod på en klippa och spejade ut över Östersjön efter ryssen och Oskar började berätta om evolutionen och om hur valarna bildades - de var kor som ångrade sig. Verkar rimligt. De är ju oerhört lika.
Shit, vad lik en val den är.
Mina kollegor och djur alltså. De har ingen koll. Mina NO-lärarkollegor kan till exempel inte ens se skillnad på ett lodjur och en katt.
Jag har också varit på den årliga sommarfesten på Visingsö och det spektakulära i år, förutom att ingen sprutade ner halva ön med en brandsläckare, var att jag körde bil dit. Efter konferensen var det bästa alternativet för mig att hyra en bil och övningsköra ner till Småland och därefter hem igen. Jag ska inte säga att det gick som en dans, för jag är inte särskilt van vid att köra numera men jag var aldrig nära någon incident. Vad jag vet. Utvecklingsområden: Start i backe, att komma ihåg att sätta på lyset samt att undvika att ta rast där Lander och Backevik är.
Avslutningsvis vill jag ha beröm för att jag motstod frestelsen att lägga ut en fånig "Kolla på mig! Nu har jag semester!"-bild på sociala medier. Jag tycker att den typen av uppdateringar är för förutsägbara (vilket jag börjar tycka om alla bilder i och för sig) så vi bör alla hitta andra sätt att hylla Gustav Möller.
Nu ska jag vända dygnet semesterrätt igen efter bagarväckningen i morse. Jag skulle hem från landet och Per-Eric skulle köra in till Eskilstuna redan vid klockan 12 på morgonen. Det kändes sjukt när klockan ringde redan vid halv tio.
