You listen to it twice 'cause the DJ is asleep

Så var var jag? Just det - tupplur.

Den blev gedigen.

Idag har jag ägnat mig åt att fira att vi redan är mer än halvvägs genom november. Det var ju faktiskt inte så farligt (så här långt) i år, bortsett från när jag var ytterst nära att avlida i en halkolycka. En trappa precis utanför jobbet följs av ett förrädiskt medlut och där var det glashalt häromdagen. Endast min mytomspunna balansvätska i inneröronen räddade mig från ett hemskt och mycket förnedrande slut.

Hittills tycker jag att november 2017 har varit en trevlig bekantskap. Jag har träffat både Tord Grip och Gianluigi Buffon, och även om jag mest vinkade till tog kort på Buffon från håll så var båda så gentlemannamässiga som ryktet säger. Grip har jag i och för sig träffat förut, men trots att det bara var tio-tolv år sedan så kände han inte igen mig. Åren har väl slitit hårdare på mig, antar jag.

Jag var på fotboll när det hände, årets 54:e livematch (vilket är få om man jämför med Lander och Backevik, men så räknar de också matcher som de bara har sett 15-20 sekunder av så jag vet inte om man ska ta deras statistik på fullaste allvar), och det var Sverige som spelade och slog Italien med 1-0 på Kompisvallen. Det var riktigt fint att gå på landskamp med sådant bra tryck på läktaren och så bra spel. Kul med VM också. Fast fotboll är ju kul oavsett nivå om det så är VM-kval eller VP Uppsala mot Bälinge i division IV. Jag gillar all fotboll (utom Dalkurds).

I helgen besökte jag också Irsta. Det var ingen fotboll på agendan, men väl fyraårskalas och en klassisk temamiddag (Tema: Medelhavet). Det borde ha varit tema efterfest eftersom vi åt kebab och pizza och sådant, men varför vara så petig? Huvudsaken var att vi hade kul, fick dricka lite öl och att ingen kräktes. Inte ens Sara gjorde det den här gången.

Jag fick också möjligheten att lära Elis litegrann om att teckna. Tyvärr fanns det ingen gouache, som är mitt weapon of choice när det gäller bild och form, men som de flesta vet är jag inte så dum på blyerts heller. Jag visade honom hur man ritar en lastbil som kör apelsiner och jag fick en hel del ovationer även från den del av hushållet som inte faller under kategorin barn. Å andra sidan är det här med ironi en riktigt djungel.

Annars jobbar jag på med mina yrken. Skolterminen har varit till belåtenhet och vår årliga spelning med personalbandet på den klassiska personalfesten fredagen innan höstlovet innefattade en låt av Kjell Höglund så det var ju ett life goal uppfyllt om något. I supporterklubben har vi just smällt ihop nummer 74 i Kanonmagasinet och då är jag alltid lite extra nöjd.

Nu ska jag ta en ny tupplur tror jag.

Se på mig

Äntligen är det dags för den årliga hyllningen till folkhemshjälten Gustav Möller. Tveklöst den mest gedigna socialminister det här landet har haft. Det är väl bara Anders Sundström som utmanar, men då han bara innehade den portföljen i 19 dagar tycker jag inte att det är rimligt att ens nämna honom. Så vi stryker detta.

Jag inledde min semester precis enligt målbilden. Dels hade jag under första dagen igår, trots den överhängande risken att misstas för en norrman, bara kläder i funktionsmaterial på mig, och det är också ambitionen för hela den här sommaren. Jag ska ändå inte på något bröllop i år, så det finns potential. Dels drabbades jag också av den obligatoriska slappna-av-tröttheten. Efter att ha varit vaken i några timmar då jag hann med att ta en promenad till Sirius förmiddagsträning samt städa lite och äta frukost, kunde jag med gott samvete gå och lägga mig och ta en tvåtimmars tupplur. Jag gissar att det var detta Gustav Möller såg framför sig där på 30-talet.

Precis som vanligt har det varit en intensiv läsårsavslutning. I år har jag visserligen inte släppt några nior, med allt av emotionella slaggprodukter det innebär, men det är alltid utmattande att dra ett läsår in i kaklet. När det var två veckor kvar till skolavslutningen började jag räkna dagar, och när det var en vecka kvar räknade jag timmar. Det var visserligen bättre än förra läsåret, för då började jag räkna ner veckor när det var 29 veckor kvar av läsåret. Exklusive loven. Jag tror att det var i november. Det har med andra ord varit ett något mindre ansträngande år det här varvet.

Skolavslutningen för två veckor sedan var en succé, men fråga inte mig. Fråga Jan Johansen. Just det, Se på mig-Jan. Eller Janne, som vi som är bekanta med honom brukar säga. Det årliga lärarframträdandet bestod i år av George Harrisons fina bit Here comes the sun, och Janne, vars bonusdotter slutade nian nu, kom fram efteråt och tackade mig för sången. Han tyckte att vi på scenen hade gjort det bra. Sedan pratade vi lite om våra riders och om Kjell Höglund. Ni vet sådant som vi artister snackar om när vi ses. Eller det vet ju inte ni som inte är artister, men nu vet ni vad vi artister brukar snacka om efter att vi har kändishälsat på varandra.

Jag skulle också vilja diskutera det faktum att jag under den senaste tremånadsperioden sedan vi senast sågs här och pratade om mig (det bästa jag vet) är att jag har blivit allergisk. Björk har blivit min största fiende sedan Ruud van Nistelrooy i början av 00-talet. Då menar jag inte hon från island som jag skippade att se på Roskilde 2003 för att jag hade överdoserat koffeintabletter och hellre ville ligga utanför tältet och titta på granncampet som hade kalsongfest, som gick ut på att alla stod i kalsonger och hoppade samtidigt som de skanderade KALSONGFEST KALSONGFEST KALSONGFEST (ända tills en tysk kom förbi och de bytte till UNTERHOSENFEST UNTERHOSENFEST UNTERHOSENFEST). Inte hon alltså, utan trädet.

Jag har svårt att se vad mänskligheten tjänar rent evolutionärt på att vi är allergiska mot träd och växter. Den här oväntade utvecklingen har påverkat såväl mitt allmäntillstånd som min träning. Där i mitten av april började jag, efter några fina månader, snegla på Charlotte Kallas sommarupplägg för att få inspiration, men efter att allt pollen började hata mig är jag tillbaka på nivån där Gilbert Grapes mammas träningsschema känns mer rimligt. Det gjorde att min, Thylwes och CH:s placering på årets triathlonstafett blev sämre än förra året, och det var knappast deras fel. Trist när till och med naturen motarbetar mig.

Annars har jag hunnit med ett par Londonresor, träffat Emmanuel Petit, surrat lite med Niklas Bush Thor och hälsat på Super-Dragan Kapcevic samt vunnit FA-cupen. Inte jag då, men Arsenal och det är härligt att man då och då faktiskt får njuta av att vara Arsenalsupporter. I dessa tider när alla älskar att håna oss är det rätt skönt att vinna en titel och på så sätt köra en gedigen tvåhands-fuck-you till alla haters.

Trots att det har varit elevfritt de senaste två veckorna har det ändå varit superintensiva veckor, för jag har haft fullt upp även på kvällarna. Om det inte har handlat om korpmatcher och jobb med supporterklubben så har det varit avslutningsfester och Visingsöfester att hantera. Dessutom tillbringade jag tre timmar i Finspång av alla jävla ställen i söndags för att Backevik och Lander ville se en divison tre-match där. Jag tycker oftast att det är roligt med groundhopping, men när det kommer till groundhopping i Finspång är jag beredd att göra ett undantag. Inte vann jag minigolfen vi lade in som tidsfördriv innan matchen heller, men det är inte så lätt att vinna när hål 18 har utsatts för mordbrand.

I måndags var jag på Gröna Lund och såg First Aid Kit efter jobbet. Det var en fin spelning, och systrarna Söderberg börjar bli så pass rutinerade nu att de till och med låter hyfsat säkra under mellansnacket. Jag måste dock undra lite varför Gröna Lund inte vill att folk ska kunna köpa en öl innan konserter, för det var så mycket folk i varje kö att trängseln framför ölställena fick trycket framför baren på Östgöta Nation när det begav sig att framstå som gågatan i Bollnäs en måndagskväll under industrisemestern. Det hade aldrig varit accepterat i USA. Man kan säga mycket om USA och mänskliga rättigheter, men det är fan inte svårt att få tag på en öl i samband med evenemang där. UNESCO, eller vilka det nu är som håller i sådant här, borde göra en insats. Eller socialdepartementet kanske skulle ta och göra en minnesvärd insats för första gången sedan Gustav Möllers tid. *skriver vit kränkt man-mail till Annika Strandhäll*

Idag tog jag en gedigen tonårssovmorgon innan jag gick till Löten för att kolla på träningsmatch mellan Sirius och Örebro. Det var kul, för Sirius vann med 1-0. Alltid fint med lite groundhopping som jag brukar säga.

Nu blir det spännande att se vad resten av semestern har att erbjuda. Kan man kanske hoppas på en tupplur?

We're ugly, but we have the music

Ska vi ta och skaka liv i 2017 en gång för alla? Nu när det vidriga laminat av is som har inkapslat Uppsala i alldeles för många månader börjar skrumpna ihop och flagna iväg i vinden är det hög tid. Dessutom fick jag storartad inspiration efter gårdagens Leonard Cohen-hyllning av First Aid Kit med vänner på Dramaten som jag och Becks var tillräckligt begåvade för att lyckas köpa biljett till. För en gångs skull köpte jag biljetter direkt när de släpptes, istället för det amatörmässiga och orimligt ofta återkommande "äh, det finns nog kvar i morgon - jag går och lägger mig i soffan och stirrar på GIF:ar i min mobil istället".

Det var en föreställning som kändes skräddarsydd för mig, för jag vet inte riktigt vad som ska toppa att se Annika Norlin sjunga Hallelujah understödd av First Aid Kit. Ett äkta hattrick på något sätt. Hade de skohornat in Dennis Bergkamp på något vänster också så att han hade kunnat ta tersen där i Hallelujah-partiet hade jag varit redo att dö med gott samvete nu.

Dessutom var Frida Hyvönen, en annan gammal favorit, med på ett hörn, och rev av Everybody knows på ett väldigt hyvönensk sätt. Det gällde för övrigt för alla arrangemang - artisterna gjorde dem till sina samtidigt som respekten för Cohens texter och toner vibrerade ut ända till rad åtta på parketten.

Det blev en mycket värdig hyllning till en av tidernas bästa poeter och artister. Jag blev genuint sorgsen i höstas när Cohen med kuslig tajming valde att knyckla ihop sitt sista ciggpaket, tömma den sista vinpavan och tysta sin gyllene röst samma vecka som Donald Trump valdes till president. Ett tecken i en många gånger dyster tid, eller som Cohen själv sjunger: "I've seen the future, brother - it is murder".

Men innan vi deppar ihop fullständigt över sakernas tillstånd får vi fråga vår inre framfrustande ryttare från Rohan: "What news from the Mark!?". Och då kan ju vi som en kanske inte lika högrest, och något mindre stolt, Eomer svara på det.

(Kanske inte en övergång som Anders Eldeman hade godkänt, men vi är också rostiga vad gäller den här typen av skrivande och i våra mailkontakter med föräldrar till eleverna, som ändå får räknas som den försvarliga delen av vårt författarskap numera, är det tydligen eftersträvansvärt att hålla nere eventuella referenser till Tolkien till ett minimum, så det är kanske inte så konstigt att vi spårar ur när vi får skriva så här fritt igen.)

I en första tanke så tycker jag inte att det har hänt så mycket nytt, men börjar jag bläddra i kartoteket över vintern -17 så ser jag att det finns lite att uppmärksamma trots allt. Vi kan väl börja med att redan nämnda Becks gick och gifte sig i februari. Det var en hemlighet för många, så när Becks plötsligt bjöd in till fest hade jag redan gjort upp planer för helgen. Emma, som var invigd i ränkerna, skickade dock ett par meddelande med inte alls särskilt subtil underton om att jag nog kanske eventuellt skulle ta och fundera på om det inte var en bra idé att möjligtvis överge de där planerna ("Tror att det är något stort på g. [...] Hon har liksom pratat om det här lite för mycket för att det bara ska vara en vanlig middag."*)

Så istället för att åka till Stockholm och se Arsenal förlora igen gick jag på bröllopsmiddag, och det var ju minst sagt festligt. Jag hann ju inte förbereda något tal, så det ska jag ta i något annat passande sammanhang. Men om jag hade hållit ett tal där och då hade det kretsat runt hur allting hade sett ut om min första förslag på smeknamn på Rebecca där för drygt tio år sedan hade gått igenom granskningen i engelskgänget. Folk tyckte att Elisabeth Herion Sarafidis, som jag kom på när jag såg att en lärare på engelska institutionen hette just Elisabeth Herion Sarafidis, inte hade samma schvung som mitt andra förslag Becks. Såhär i efterhand kan jag ge de andra rätt, men jag vill minnas att jag använde smeknamnet Becks med viss bitterhet under de första fem-tio åren av vår vänskap.

Det hade kanske inte blivit ett superbra tal när jag tänker efter. Men jag tycker trots allt att jag kan passa på att skriva ett formellt grattis till Becks och Erik här. Jag har dock ännu inte riktigt accepterat det nya efternamnet Flodén. Det är ett väldigt bytande av efternamn bland mina vänner generellt tycker jag, och för oss som ibland är inne och känner av stämningen inom det autistiska spektrat är det problematiskt. Det får stå kvar Lindström i mobilen ett tag till.

Jag har också passat på att gå på två musikaler. Först inkasserade jag julklappen från mamma och gick på Fantomen på operan med Peter Jöback. Eller jag gick inte med Peter Jöback utan jag gick med mamma, pappa, Love och farbror Per-Eric. Och Petter Hansson. Även om han var i ett annat sällskap. Och ÖB. Men det var inte på Cirkus där Fantomen spelades utan på Abba-museet där vi åt lunch. Men det spelar ju ingen roll. Sverige har ändå inget försvar att tala om. Men SÄPO-vakter skulle han ha minsann. Orättvist att han får allt skydd. Fantomen var i alla fall en fin uppsättning och Jöbacks pipa var alldeles överjävlig.

Sedan var jag, Hannes, Sara och Jonas på premiären av Book of Mormon. Jag gissar att de flesta rimliga personer redan har sett den i London, men om inte: SE. Det är alla gånger den roligaste uppsättning jag har varit på, och musiken är dessutom riktigt bra. Jag träffade även Robert Gustavsson i foajén. Även om han var i ett annat sällskap.

Jag har också hunnit med en heldag med Siriusmatch och Trainspotting 2 tillsammans med Lander. Det finns få filmer vi har citerat så mycket som den, så det kändes bra att knyta ihop säcken och se uppföljaren tillsammans. Den höll dessutom måttet. Francis Begbie.

Slutligen behöver jag nämna vadet som jag har slagit med Anna. På nyår i Östersund antog jag en utmaning om att lyckas med att springa milen på 50 minuter innan sista april. Vinnaren får en trerätters på Hambergs fiskrestaurang här i Uppsala. Om båda klarar får Kalle bjuda och om ingen klarar får vi bjuda Kalle. Just nu lutar det åt att jag kommer tvingas bjuda, men jag har inte gett upp ännu. Tre pass i veckan fram till april borde räcka. Men då gäller det att göra det varje vecka och inte bara en av veckorna fram till aprils slut.

Vi hörs i samband med nästa kvartalsrapport.

*Ytterligare utdrag ur mina Messenger-konversationer kan begäras ut från Uppsala Arkivcentrum enligt sedvanliga rutiner.

Hallå där...

...Axel Asplund, som på lördagseftermiddagen genomförde sin fjärde halvmara varav den tredje i Stockholm. Hur känns det?
-Nja, målet var att komma i mål på minst samma tid som i fjol, 1.57, men jag kände tidigt i loppet att det skulle bli tufft. Hjärnan ville, men pumpen och benen orkade inte som Brolin säger i VM-krönikan -94.
Fast i det sammanhang han säger det pratade han ju om rätt extrema förutsättningar. Det var det ju över 30 grader varmt under Sveriges match mot Kamerun i Los Angeles. 
-Och?
Lite förmätet bara att ta till den referensen kan man ju tycka. 
-Hade du någon mer fråga eller?
Ja, vad blev tiden?
-Enligt min egen klocka 2.03. Vet inte vad den officiella klockningen blev. Jag kom i mål ganska exakt samtidigt som Santi Cazorla gjorde 2-1 mot Southampton. Alltid något.
Vad var det som gjorde att du inte nådde ditt mål?
-Det känns lite tidigt att svara på såhär direkt efter målgång. Vi måste se om loppet på video här i morgon och analysera vad det var som inte fungerade. Spontant tror jag att jag generellt höll för lågt tempo. Sen var det jävligt mycket folk i vägen i år också.
Publiken?
-Nej, andra löpare alltså. Spring inte halvmara om du är så otränad att du börjar gå efter fyra kilometer.
Hur upplevde du publikens stöd i år? 
-Det var något fadd stämning. Kanske var det brittsommarvärmen som fick folk lite matta. Men det var väldigt kul att se att bob hunds gitarrist Conny Nimmersjö hade kommit ut för att stötta mig vid 17 km-passagen.
Han ville kanske återgälda ditt stöd till Bergman Rock på Roskilde 2004?
-Sannolikt, ja.
Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
-Öl. Öl och världsfred.

Räckte det inte med den du tog på T-centralen när du väntade på tåget?
-Nej.

Cause you know I'd walk a thousand miles

"Det händer något med mig under den där vandringen på Kungsleden 1949" 

Orden sades av förre Statsministern (och en av huvudrollsinnehavarna i den så kallade Katrineholmsincidenten, se fotnot) Ingvar Carlssons i hans Sommarprogram från början av juli och han berättar att den turen födde en livslång kärlek till fjällvärlden. Jag kan bara hålla med. För att på nytt låna av Carlsson: "Utsikten, de höga fjälltopparna, dalarna med jokkar som forsar, tystnaden, enstaka fåglar som letar efter något ätbart, men framförallt det utmanande äventyret".

Ja, något hände även med mig på Kungsleden. Min kärlek till fjällvandring har funnits ända sedan Bakvattnet 1993, men den här vandringen var något annat. Att vara ute i nästan en vecka och så intensivt uppleva uppleva lugnet som råder där och se de makalöst dramatiska vyerna avlösa varandra är beroendeframkallande. Jag kommer nog alltid återvända. Men vi tar det från början.

Vi, jag och Mattias (även känd som Hedemora på Expeditionen och en trogen resekompanjon) startade resan förra måndagen med att hoppa på tåget norrut. Genast inträffade en kris då bistrons kortsystem hade brakat samman och det inte gick att handla förtäring. Som tur var hade jag innan embarkering påstridigt sett till att vi tog ut kontanter (alltid bra att ha) så vi kunde köpa öl ändå. Vi hade en egen kupé fram till Kramfors vid midnatt då helvetet brakade loss när fyra andra skulle in i det lilla utrymmet och försöka bädda och stuva undan sina gigantiska väskor. Det var svårt att läsa mina goda bok (Haruki Murakami - Norwegian Wood) under sådana stressade omständigheter.

Vi kom dock fram till Kiruna nästa morgon utan någon gigantisk försening och tog oss vidare till Nikkaloukta för att starta vår 106 kilometer långa vandring. Solen strålade och myggen var på ett särdeles piggt humör. Våra väskor var sprängfyllda med de viktigaste persedlarna och framförallt en veckas proviant. En och en väger inte frystorkade påsar mat särskilt mycket, men frukost, lurre och middag i sex dagar - det blir vad flygbranschen hade kallat "övervikt".

Dagens etapp till Kebnekaises fjällstation var på styva 19 kilometer och vi gjorde ett klassiskt nybörjarmisstag i och med att vi fyllde på med för lite energi under vandringen - en renburgare för facila 150:- var inte tillräckligt, så i värmen blev det ganska tufft. Med några kilometer kvar började det dessutom åska och duggregna och vid ett tillfälle slog blixten ner bara några hundra meter bort. Man är inte kaxig när det börjar åska och man är ovanför trädgränsen. Eller i alla fall mindre kaxig än vanligt, för all min kaxighet kan inte ens blixten skrämma bort. Vi kom dock fram till Keb helskinnade och fick sedan duscha i kallvatten som brukligt är på den fjällstationen. Upp med tältet, några obligatoriska midnattsolsselfies, och sedan var det bara att återhämta sig inför nästa dag.

På onsdagen tyckte min kropp att "nejmen vi tar väl en vilodag i soffan med lite dillchips idag va Axel?" men på fjällvandringar ska man aldrig lyssna på kroppen, utan det var bara att köra på och efter ett tag var den med i matchen igen. Det var fortsatt shortsväder, men efter den olyckliga vadbrännarhistorien från toppturen på Keb 2014 körde jag solskyddsfaktor 50 för att även fortsättningsvis den här sommaren kunna ha shorts utan att bli betraktad som Uppsalas svar på Linköpingsprofilen "Handsken".

Det var en fin dag. Stundtals helt perfekt för fjällvandring och jag njöt av tillvaron. Dessutom såg vi en ren som joggade över en jokk. Exotisch. (Det betyder "bra" på tyska.) Samtidigt försvann mobiltäckningen, och det var spännande att se hur jag skulle hantera att vara internetfri under fem dagar för första gången sedan högstadiet. Trots att det bara var 14 kilometer att gå var det ändå två slitna själar som anlände till Singis fjällstuga. Kropparna var inte riktigt inne i lunken ännu, kunde vi konstatera. Men det var, efter tältresning och och iskallt bad i jokken, harmoniskt att sitta på en sten i solen och läsa mot en fond så bedårande att den rimligen var photoshoppad.

Nästa dag var det stora kraftprovet. Eftersom de kommande två sträckorna på leden var 12 kilometer hade vi bestämt oss för att dubbla. Vi dubblade det mesta. Dubbla luncher. Dubbla paket russin. Dubbla powerbars. Nu jävlar skulle det bli åka av och första tolvkilometaren gick alldeles utmärkt. På den andra tolvan började det dock bli slitigt, men då vi investerade i ett par öl där halvvägs i fjällstugan Sälka hade vi en tydlig målbild framför ögonen. Att få en öl. Mer än så krävs oftast inte som mål för en enkel man som jag.

Men jävlar vad vi fick kämpa för den där ölen - och whiskyn för den delen, för jag hade med en liten plunta bara för denna etapp. Med ungefär fyra kilometer kvar dök det beryktade Tjäktjapasset upp i fjärran likt ett Mount Doom i Sagan om Ringen. Minus lava och flygande vålnader - jag är tämligen säker på att de flygande vålnader jag såg framför mig när vi genomförde stigningen upp över det höga passet (Kungsledens högsta punkt på 1150 meter) bara var rimliga hallucinationer på grund av utmattningen.  Efter passet hade vi fortfarande några kilometer kvar, och stenlandskapet som gjorde sitt bästa för att imitera Mordor var kanske ingen favorit. När det dök upp spångar att gå på kan jag ha uttryckt något som kan ha tolkats som att jag älskar spångar mer än min egen familj, men det ska givetvis tas med en nypa salt. Samtidigt var jag väldigt, väldigt lycklig över spångarna, för det var inte direkt hoppsastegsläge där den sista biten fram till Tjäktjas fjällstuga. (Jag vet, helt omöjligt att uttala).

Det var en fest utan dess like i tältet på kvällen, efter tio timmars vandring. Öl och whisky. Nötmix och torkad skinka. Kanske resans godaste stämning, och det säger mycket för stämningen var god hela resan, förutom då när Mattias slog mig i huvudet stenhårt under förevändningen att han skulle döda 0,0000000000001 promille av Norrlandsfjällens myggor. Då var det irriterat en stund. Att ölen gjorde så att jag var tvungen att gå ut ur tältet två gånger på natten för att kissa låter kanske inte så jobbigt, men tänk då på att man för att ta sig ut ur tältet måste krångla sig ur en sovsäck, ta på sig kläder, hitta badskorna i förtältet, öppna förtältet, resa sig upp på Bambisvajiga ben och gå bort lite avsides för att uträtta behoven samtidigt som man får kallbrand i hela kroppen så förstår du vilket projekt det blir. Trots det har det sällan varit så gott med en fyrtiokroners folköl 3,5.

Dagen efter blev känd som "Tramssträckan", för den var så oerhört enkel jämfört med dubbelpasset på torsdagen. Nedförsbacke både bildligt och bokstavligt. Vi var framme vid Alesjaures stuga på bara fyra timmar och det mest spektakulära som hände var den stora mygginvationen på lunchen där de små asen verkade tävla i att omkomma på mest spektakulära sätt. Topp två var hen som flög ner i min lapskojs och drunknade och hen som tog sig in i min munhåla och avled av oklar anledning därinne.

I Alesjaure hade de vedeldad bastu och det var underbart att sitta i värmen och sedan kasta sig i den iskalla forsen utanför. En av veckans höjdpunkter.

I lördags var det dags för ännu en lång sträcka. 21 kilometer hade vi fram till Abiskojaure, men enligt uppgift skulle den vara rätt behaglig. Om det inte regnade och blåste i 16 timmar dårå. Vilket det givetvis gjorde. Men det var bara att dra på sig regnstället och streta på ett steg i taget. I början tänkte jag att regnet kanske skulle upphöra, men efter några timmar var det bara att inse att detta var förutsättningarna för resten av dagen. Då gällde det att tänka positivt. Jag gillar precis som alla andra listor, så jag ägnade mycket tid åt att mentalt sammanställa en sådan över positiva aspekter på det idoga regnet. Här följer ett utdrag, för med tanke på hur länge regnet föll blev också listan längre än vad som är rimligt att återge här. Men:

1. Det är bra för grödorna
2. Djuren behöver dricka
3. Det blir färre mygg
4. Ingen solbränna
5. Positivt för grundvattnet på Öland
6. Svettsaltavlagringarna på kepsen tvättas bort
7. Kängorna får en rejäl testkörning

Kängor ja, mina nya kängor. Alltid ett känsligt ämne på en fjällvandring. Dåliga kängor kan sabba en hel resa, medan bra kan rädda dig under de mest ogästvänliga förutsättningar. Mina nya kängor är klumpiga som en högstadiekille där armar och ben växt ifrån övriga kroppen och grova som smeden i valfri Astrid Lindgren-roman. Men de är ändå mina älsklingar. Trots regn, lervälling och vadande över ilsket strömmande jokkar höll de mig torrare än lärarhumor. Och jag klarade mig med ett enda skavsår, och det fick jag för att jag nonchalant lämnade ett väck på strumporna - inte på grund av kängorna.

Målnedvetet jobbade vi oss igenom kilometer för kilometer och plötslig var vi framme och fick av oss de blöta kläderna, för att ta plats i en bastu där två finnar satt och styrde och ställde över ösningen. Då blir det ju bra, även om en av dem grymtade lite över det bedrövliga aggregatet. Det är kontroversiellt med bastuaggregat för finnar.

Sista dagen och sista sträckan var den lättaste. Dels var packningen lättare än någonsin och dels regnade det inte längre. Tänk vilken tacksamhet man kan känna över uppehåll. Den här dagen mötte vi många som gick åt andra hållet, och det kändes skönt att inte vara den som hade kvar fem-sex dagar på trailen framför sig, vilket vi också sa högt så fort någon passerade. Till sist var vi framme Abisko Fjällstation och vår promenad var över. Det var skönt att för sista gången den här resan slå upp tältet och sedan jogga förbi Lapporten till bastun. 

På kvällen hängde vi i fjällstationen och drack rimligt många dubbel-ipor med utsikt över Torne Träsk samtidigt som vi kunde uppdatera oss på vad som hade hänt i världen. Det var deprimerande. Inte dubbel-iporna, men världen. Terrordåd, nedslagna kuppförsök, Donald Trump, inga nya Arsenalvärvningar och ett helt jävla samhälle som plötsligt springer omkring som dårar och letar Pokemon. Det var ju bara att stänga av igen. Vi avnjöt också en delikat trerätters på restaurangen och det säger jag inte bara för att den inte bestod av primärt fyrstorkad mat, för den var helt fantastiskt även objektivt sett. 

Sedan återstod bara ett dygn av att slå ihjäl tid. Först genom att vänta på tåget i sex timmar, och sedan genom att sitta/försöka sova på tåget i ytterligare fjorton timmar. Det var mer än skönt att komma fram till Uppsala. Tack till Mattias för en suverän resa. Det enda som var trist var att jag inte såg en enda lämmel. Det var tydligen inte lämmelår. I år heller.

Fotnot: Den så kallade Katrineholmsincidenten tilldrog sig på ett bibliotek i staden då jag och Love var med pappa och uppträdde som vi ofta gjorde under början av 90-talet när pappa var ute och spelade som den mycket populäre men fege sjörövarkaptenen Svarte Bill. Av någon anledning, kanske för att främja barnkultur, fanns Ingvar Carlsson i publiken och spänningen inför spelningen gjorde att någon drabbades av riktigt elak gasbildning. Lukten var outhärdlig där vi väntade på att gå ut på scenen. Än idag är det omdiskuterat i vår familj vem som var skyldig. Love hävdar bestämt att det var jag som orsakade den hemska odören, medan jag gärna vill rebukera med den alltid så gångbara devisen "den som nämnde't han klämde't". Oavsett så fick begreppet "Katrineholmare" en ny betydelse den dagen, och användes sedermera under många år i vår familj när någon släppte väder.

Det är tuffa tider, för en del

Det är sådana tiderna nu säger man ganska ofta. Eller man och men (eller en och en om vi ska vara sådär königa av oss), det är snarare jag som ofta säger det, som den gedigna gubbe jag numera i allt större omfattning är.

(Jag har till och med varit nära att göra den mest gubbiga saken någonsin i mitt liv - förutom att jag har börjat köpa 400 kronorswhisky - då jag idag bara var några djupa andetag från att gå och slänga en elevs väska i brännbartkärlet i soprummet. Bakgrunden är att han alltid nonchalant lämnar den överallt på fel ställen och jag som svar har börjat gömma den för honom, ibland i dagar. Min mycket mogna och pedagogiskt föredömliga strategi har dock inte gett det genomslag jag har önskat då väskjäveln fortsatt ligger och skräpar överallt efter skoldagens slut. När inte det har fungerat tillfredsställande har jag börjat hota med att slänga den i soptunnan. Idag låg den och skräpade i en korridor igen, och jag kände hur jag, i någon form av Hulkenmetamorfos, långsamt förvandlades till en man som heter Ove. Lyckligtvis behärskade jag mig och gick och gömde den i materialförrådet istället.)

(Nämnde jag förresten att jag har känt mig en aning stressad den här veckan? Inte?)

Det är alltså sådana tider nu. Det är ett bra begrepp att använda alltid. Vid tröttheten i november. Vid vabb- och sjukhelvetet i februari (mest helvete för mig som inte har ovanan att vara sjuk eller vabba som får dubbelt så mycket att göra). Vid betygsättning. Veckan före ett lov. Eller vid, som nu, nationella prov-säsongen.

Proven omgärdas av en hel del meck för det ska ordnas med en massa praktiska detaljer inför provet, och så är det en anspänning för mig som har undervisat eleverna i nästan tre år för det är ju något av ett kvitto på hur effektiv undervisningen har varit. Det samtidigt som allt annat jag gör vanligtvis också ska skötas. Så idag var jag på jobbet klockan 7.00. Sedan öste det på i full fart tills jag kom hem klockan 20.30. (Har jag nämnt det här med stress?) Som lite rutten lök på den sönderkokta laxen har dessutom halva min klass bestämt sig för att spåra ur, såhär lagom till halvtid på terminen då det fortfarande är för långt tid kvar för att man ska kunna släppa något och det är för kort tid kvar för att man ska orka hoppas på någon långsiktig förbättring.

Dessutom går ju Arsenal som tåget. Som det där tåget som spårade ur fullständigt i Getå för 98 år sedan när 42 personer dog och eldare Carlsson blev begravd under kolet. Den typen av haverier gör naturligtvis sitt för att skapa mer SJ-stämning - för att ta den har mycket välfunna tågmetaforen hela vägen in i banhallen - i detta pressade liv.

Nåja, nog för att det är skönt att ventilera lite gnäll emellanåt så ska vi inte bara fokusera på det som skaver. Det har varit många trevliga helger på sistone, med olika karaktär. För två veckor sedan var jag på 30-årskalas hos min kollega Annica och det var lite utanför bekvämlighetszonen då jag inte kände så många där. Dessutom fick jag hänga med kultureliten i form av en före detta ständig sekreterare i en av Sveriges mest kända akademier - och då pratar jag inte om Sirius fotbollsakademi eller om Horace. Jag som är väldigt imponerad av kändisar var mycket nöjd. Samtidigt kan jag konstatera att jag har fått en ny bild av nobelpriset efter den skivan.

Förra veckan hade vi en trevlig AW på fredagen innan det blev Stockholm i lördags och jobb med supporterklubben innan vi gick på lokal. Lander, som tidigare har myntat begreppet tvångsarkebusering (till skillnad från frivillig sådan), kom på en ny bevingad sammansättning när han  som första person i världshistorien, rimligtvis, nämnde ordet bukmåg. Det känns som att det i någon mån går att härleda det till det något svensexesunkiga begreppet buksvåger, men vi kom inte riktigt överens om dess slutgiltiga definition. När jag lyfte det med Hannes igår föreslog han att det kan vara ett begrepp för två snubbar som är ihop med samma tjej utan att de känner till varandra. Eller med varandras goda minne. Diskutera gärna detta i smågrupper i samband med valfritt socialt sammanhang till helgen. Jag lovar att det blir succé.

Den kommande helgen tänker jag ska bli rätt städad. Det är visserligen bara en vecka till påsklovet, men efter den här veckans helvete utmaningar behöver jag all återhämtning jag kan få. Det är ju lite sådana tider nu. Bukmågarnas tid.

Om jag ångrar nån enda sak så är det den, att jag inte for hit för längesen

I ungefär femton år har jag med jämna mellanrum känt ett sting av bitterhet att jag aldrig gick och såg Kristina från Duvemåla när den gick på Cirkus i Stockholm i slutet av 90-talet. När jag såg att den sattes upp på nytt blev jag därför glad, men det den känslan grusades av att den inte ens skulle spelas i Sverige utan i Finland. Jag kunde liksom inte åka till Finland bara sådär. Hur skulle det se ut? Man ba "Terve?". Orimligt.

Föreställningen blev en succé i Helsingfors, och efter något år kom nyheten att den skulle spelas i Göteborg. Det är tyvärr ungefär lika orimligt att åka till Göteborg som det är att åka till Finland, så det var inte heller ett alternativ. Man ba "E du görgo änna?". Skulle inte tro det. Jag skulle alltså, precis som föra gången, gå miste om att se Björn och Bennys utvandrarepos.

Men till sist. I våras såg jag en annons i DN: Nu sätts Kristina upp på Cirkus igen. Femton års daglig, eller åtminstone årlig, bitterhet skulle snart vara över.

Det var alltså rätt högt ställda förväntningar när jag, inte så bakis som jag förtjänade efter Vickans 40-årsfest kvällen före (i övrigt lämnar jag den okommenterad på grund av olika anledningar - främst alkoholhaltiga drycker i olika färger, smaker och former (aldrig mer)), satte mig på tåget till Stockholm. Och till Stockholm åker jag gärna, där är jag inte lika obekväm som i Finland och Göteborg. Man ba "Hur e de? Det är lunch ba!". Mer naturligt på något sätt.

Mina förväntningar underträffades knappast, så det var fyra timmars njutning till fina bitar som Vildgräs, Guldet blev till sand och gåshudska Du måste finnas. Den enda gången det skavde lite var väl då brandlarmet gick där i andra akten. Man kan säga att teaterchimären bröts något när ljuset i salongen tändes och alla fick gå ut. Men det är synd att klaga och Cirkuspersonalen kan vara nöjd med en smidig utrymning. Det är viktigt att sådant fungerar, något vi märkte av på jobbet förra veckan då någon micrade popcorn tills brandlarmet gick.

Jobbet ja. Det är över för den här terminen. Jag är rätt nöjd med min termin då jag har känt mig mycket mer tillfreds med mig själv och min insats jämfört med förra läsåret då jag var rätt less. I fredags fick jag dessutom ett jättefint och rörande brev från en elev (som valde att skriva anonymt på engelska, så det var inte ens smörande) som gav inspiration inför vårterminen. Det är ju det bästa med jullovet, att det är så kort tid till vårterminen som jag brukar säga.

December har annars varit kul (och inte bara för att det inte är snö). Vi har betat av den årliga julfesten med vännerna och den är alltid lika härlig. Det roligaste är att Hannes numera är så etablerad i gänget att han har blivit driftkucku även i detta sammanhang. Det kan inte bara vara mitt fel att det blir så. Emmas Jansson är ju också en årlig höjdpunkt. När jag blir stor ska jag lära mig att laga sådan Jansson.

Jag har också besökt Aten och fått ett nytt härligt Arsenalminne i och med 3-0 mot Olympiakos. Jag har också fått härliga minnen från både Frankfurts och Münchens flygplatser, då jag vid bokningen av resan var lite ofokuserad så väntetiderna i samband med bytet var kanske inte exemplariska - fem respektive sex timmar. Fast jag såg Carl Bildt i München. Det gjorde det nästan värt det.

I Aten hade vi Ouzofestival, besökte Akropolisklippan ("En jävla stenhög" - ur samlingen Landers bevingade ord 2015) och fastnade i hissen då vi tänkte att åtta välbyggda svenska gossar motsvarade standarden för de generiska åtta greker som säkerhetsföreskriften på hissväggen avsåg - den gjorde den inte. Det var nog en och annan som hann bli lite svettig då det bara var fyra timmar kvar till matchen när den fastnade. Men tack vara gravitationen, antar jag, gled vi ner till bottenvåningen igen och använde sedan trapporna resten av resan.

Vi visade också hög klass då vi gled in på en vinbar på eftermiddagen före matchen. Ost och vin var en ny typ av uppladdning, mer sofistikerat än att stå och bröla på ett torg och kasta ölbrukar på varandra - vilket även det har sin charm naturligtvis. Det var väl bara Hedemora som inte riktigt kände sig bekväm inne på vinbaren. I alla fall inte efter det att han hade armbågat sönder sitt vinglas.

Efter segern var det verkligt god stämning, förutom då Backevik upptäckte att några Olympiakosultras började maskera sig ett femtiotal meter utanför utgången för bortafansen. Det kan ju ha varit så att de skulle köra en sen trick or treat, men vi chansade på att det inte var de snällaste pojkarna i Pireus så vi gick ganska raskt till tåget och kunde sen gå och fira. Vi tog en liten kvarterskrog i besittning och fick dem att hålla öppet två timmar längre än vad öppettiderna sa. Tänk om pubarna var så flexibla i Sverige. Det skulle i och för sig vara en katastrof för mig då jag i så fall aldrig skulle gå hem.

Hemresedagen bjöd på den mest osköna taxiresan sedan jag åkte svarttaxi ensam i London för en sådär tio år sedan. Vi hade halvtight med tid på oss från hotellet till flygplatsen och trafiken var orimlig tät med tanke på att det var en torsdag klockanhalv tolv - har de inga jobb att gå till elle... Just det, det var i Grekland vi var ja... Flyget gick vid typ ett så det hann aldrig bli riktig panik, men när kön sniglade sig fram i kombination med att chauffören satt och skrekpratade i telefon hela tiden lyckades i alla fall inte jag anlägga mindfullnessfiltret den här gången. Förutsättningarna för sådant blir usla om man har kommit hem från segerfesten klockan fyra på natten.

Nu tänkte jag testa på det här med julfirande som jag har hört så mycket om.

Tango i Nizza

Det är bara ett par timmar sedan jag var tillbaka på vilopulsnivå igen så att jag kan klara av att berätta om det här. Stressexplosionen som inledde resan till London förra helgen slår det mesta, den var så elak att pulsen har varit konstant uppe på ohälsosam frekvens sedan dess.

En smärre överdrift, naturligtvis, men att börja en resa på det sättet önskar jag inte ens min värsta ovän (jo, det gör jag, skulle fan vara rätt åt honom). Allting började i Uppsala när jag satt på bussen till stationen för att ta pendeln till ARN när Lander skickade SMS om att jag borde öka takten. Jag fattade ingenting till en början, men efter ett par meddelanden fram och tillbaka började jag, medan en flortunt lager av kallsvett bröt ut i pannan, långsamt ana oråd. Hade jag möjligtvis misstagit tiden för flygets avgång?

Stirrigt och med darrande händer jobbade jag mig in på Swedavias hemsida för att dubbelkolla flygtiden. Klockan var strax efter nio och min naiva förhoppning var att få bekräftat att Londonkärran skulle lyfta klockan 11.20. Men nej. Rätt tid var 10.20. Nu var goda råd lika dyra som paniktaxiresan jag fick kosta på mig. Jag sprang över Vaksala Torg till första bästa bil. "Ahr-lahn-dha" hyperventilerade jag fram till taxichauffören som konstaterade att vi skulle hinna i tid. "Det är lugnt" sa han lika förtroendeingivande som en kurator på Uppsala kommuns krisenhet (till vilken jag hade styrt taxin om han hade sagt att vi inte skulle hinna) och log blekt.

Vi hann så klart fram i tid, men först skulle bakluckan krångla så att jag inte fick ut min väska ("Det här har aldrig hänt förut...") och med en dryg halvtimma till avgång svettades jag igenom säkerhetskontrollen innan jag med härjade språng tog mig bort genom terminalen till Londongaterna där mina vänner från supporterklubben satt och pekaskrattade. Ögonblicket när jag satte mig till rätta i min flygstol bjöd på årets suck av lättnad.

Efter en sådan start på resan - det var ändå fredagen den trettonde - räknar man knappast med att resten av resan ska bli en succé, men jag har faktiskt inte så mycket att klaga på. Första dagen i London präglades av den middag vi hade med förre Arsenalmålvakten John Lukic, och då jag skulle intervjua honom föll det på min lott att surra med honom under middagen. Han var lättsam så det var inga problem, och själva intervjun gick bra. Jag var dock helt slut efter den galna dagen och somnade tungt trots att Lander och Luks diskuterade politik i grannsängarna.

Dagen efter var det match - 3-0 mot West Ham och riktigt bra platser - som följdes upp av en rejäl urblåsning på några pubar. Shotsbrickan alltså. "Det här kommer jag få ångra i morgon" sa jag inte när den kom in.

Men det fick jag ju så klart.

Söndagen var resdag och resdagar i kombination med bakisångest är ju inte på min topptrelista över de bästa dagarna, så vi spolar fram tills det att vi kom fram till Nice. Tanken var att vi skulle möta våren på Rivieran, men Rivieran hade inga planer på att gå oss till mötes på någon av punkterna i förhandlingen så vi fick huka i ett elakt vinterregn istället. Första restaurangen blev dessutom ett misslyckande.

Dagen efter gick vi på sightseeing i stan, och jag kunde konstatera att den säkert var fin och mysig på sommaren, men nu var vi ju då inte där på sommaren så då var den lite kyligt fransk i kynnet så där. Efter en kortare debatt om huruvida vi ville bli svettiga eller inte gick vi upp för kanske en miljon trappsteg till det osynliga slottet som inte längre hovrar över palmerna på Engelska Promenaden. Det var bra utsikt i alla fall, och är det något jag har lärt mig på alla semestrar med mamma och pappa så är det att man inte missar en bra utsikt om man får chansen. Man gör bara inte så. Det är samma sak som en grotta. Det får man inte heller missa.

På kvällen åt vi upp alla musslor som Côte d'Azur kunde uppbåda innan jag gick loss på hummern. Fint ska det vara. Sen gick vi på Landers uppmaning ner till Medelhavet där i nattbrisen från bergen i Provence och bad om ursäkt för att vi hade ätit upp alla skaldjuren.

På tisdagen åkte vi till Monte Carlo för att Bäckström skulle köpa en Lamborghini samt för att vi skulle kolla på Monaco-Arsenal. Det var fint att se Monaco, som planenligt kändes rätt lyxigt. Jag såg tyvärr bara en lustjakt med inbyggd helikopter, så lite missnöjd över utbudet var jag allt. Matchen vann Arsenal med 2-0, men det räckte inte för avancemang så det var bittert. Samtidigt är Arsenals uttåg ur Champions League det första riktiga vårtecknet, så man får ta det onda med det goda.

Hemresan behöver jag inte orda om, mer än att vi såg Simon Bank på flygplatsen. Man gillar ju kändisar va. Fast inte så mycket om de, som i det här fallet, håller på Tottenham. Jag kan väl också nämna att vi testade klassikern "försenad på Kastrup" ett tag där vid mellanlandningen i Danmark. Sådant är småkul när det enda man önskar är att få komma hem.

Sedan var det bara att svälja postreseångesten och gå och jobba. Skönt att det snart är påsklov.    

Sammanfattningsvis har jag lärt mig ett par saker på den här resan. Den viktigaste lärdomen jag tar med mig är att det är smart att i god tid före avresa ta reda på när flyget går istället för att lite vagt höfta fram en möjligt tid för wheels up och sedan tänka att det är den som gäller. Jag har också lärt mig att Sambuca paradoxalt nog kan vara en bra idé ena stunden och en superdålig idé bara åtta timmar senare.

Nu ska jag ringa och avboka platsen på psykakuten som jag i panik bokade på Arlanda när taxin inte fick upp bakluckan. Allt gick ju bra, trots balansgången på gränsen till sammanbrott.

Kapitalist! Nu Ska Du Dö!

Härmed bryter jag både radiotystnaden och blorkan© för en snabb brevväxling med demonerna som rider mig. Eller demoner är kanske att ta i, men det finns oroshärdar som behöver kylas ned.

För det första känner jag att den där mitt livs form som jag hade planerat att vara i vid det här laget lyser med sin frånvaro. Lyser är till och med svagt i sammanhanget, frånvaron snarare bländar oss. Man behöver sådana där bergsbestigarglasögon som är helt kolsvarta för att överhuvudtaget kunna snegla lite mot frånvaron. Tittar man rakt in i den förkolnas gula fläcken till en kolbit innan du ens hinner säga joggingsko.

Jag hade ju tänkt att jag skulle hinna med att springa 30 gånger, cirka en mil per gång, från starten av juni fram till nu. Det kändes inte orimligt på förhand. Facit är nu här och jag kan konstatera, efter att ha kontrollerat min löpapp, att jag lyckades mindre bra med ansatsen. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att det är ett misslyckande. Eller fiasko rentav. Sedan första juni har jag tydligen bara mäktat med elva längre löprundor, om jag nu har bokfört alla turer. Chansen att jag skulle ha glömt bort att starta appen vid nitton löppass den senaste tiden känns dock ungefär lika stor som att jag gör halvmaran på lördag på under en timme.

För halvmaran har ju hela tiden varit målet med den här svårt hybrisbeslagna idén om mitt livs form. Jag och Marie fick feeling på en AW i våras varpå vi bestämde oss för anmäla oss, och då var det tydligen en lysande idé. Det här med att gå på AW med folk från Hälsingland verkar göra något med mitt omdöme. Jag ska inte ens gå in på min och Vickans urspårning för några veckor sedan.

Nu befinner vi oss dock i den här situationen, och jag tänker naturligtvis inte backa. Jag ska ta mig runt om jag så ska krypa i mål. Fixade jag Kebnekaise i somras klarar jag av detta. Jag gjorde ändå elva kilometer i måndags utan att fullständigt vilja lägga mig i gipsvagga dagen efter, så det ska nog gå. Jag vilar mig i form de här sista dagarna tror jag dock. Kör lite kolhydratladdning och så. Chips räknas va?

Bortsett från den här barbapappska bristen på form är annars mina tankar på valet, för jag har drabbats av någon form av ideologisk kris. Jag vet vilka partier som står mina värderingar närmast, dels efter många års egen samhällsanalys och diskussioner, och dels efter att ha gjort valkompassen. Dessvärre vill alla de partierna att jag ska bli arbetslös eftersom de ogillar friskolor. Så har i alla fall jag uppfattat debatten, för om de förbjuder friskolor att göra vinster vill väl inte kapitalisterna som äger bygget vara med i leken längre? Eller?

Hursomhelst blir det en händelserik helg. Allt blir nog bra till slut.

Innan jag lämnar det här uppiffade skyltfönstret till mitt liv som är bloggen måste jag dela med mig av en tung celebrity spotting, då detta alltid har varit en grundpelare här på Expeditionen - Micke Persbrandt. Mycket större än så blir det inte i Sverige. Jag skulle påstå att det bara är kungafamiljen, Björn och Benny och Robinson-Kent som slår honom.

There'll be no rest for the wicked

Så kom och gick ännu ett Valborgsfirande i denna mesta av vårstäder; Uppsala. Det var mitt tionde firande och samtidigt det mest städade. Till en början i alla fall.

Jag inledde med en ny vinkel på kvalborg. Istället för att börja borsta på redan då valde jag att gå på Cabaret på Stadsteatern med Marie och Magnus (och Lill Lindfors - min selfie med henne är episk). Det var en mycket bra uppsättning, det bästa jag har sett där på länge. De fångade både dekadensen i Berlin under mellankrigstiden, och gav också en obehaglig bild över nazisternas uppgång. Något som är alldeles för aktuellt även idag. Bra skådisar också - både min gamla favvo Sarah Dawn Finer (minns hennes insats i Bert - Den siste oskulden) och Babben Larsson gjorde minnesvärda rolltolkningar.

Jag rundade av kvalborg med en rejäl whisky och att skriva en krönika. Fan vad svårt det är att formulera vad man tänker ibland. En skvätt Jameson trycker då bort det värsta självhatet över den egna skrivförmågan.

På valborg fick jag sovmorgon innan jag mötte upp Becks på Pub 19 för tredje året i rad. Efter ett par timmar gick vi vidare till Churchill Arms där jag beställde in en halvmeter korv. Jag åt hela. Därefter lämnade mitt matspjälkningssystem in sin avskedsansökan vid sidan av en lapp där det bara stod "Inte ok." innan vi rullade vidare på stan. Jag vann precis som i fjol elevräknartävlingen. Jag tror det blev 15-7 till slut. Överlägset är nog ordet ni alla sitter och letar efter.

Sjukaste korven någonsin.

Vi gick ett varv och kände av stämningen. Vi såg alla de kontraster som Uppsala erbjuder denna dag. Allt från överförfriskade studenter till champagnesprutande orgier inne på nationerna vidare till högtidsklädda exstudenter med gulnande studentmössor framför Universitetsaulan där Orphei Drängar sjöng vackert. En härlig dag.

Framåt kvällen gick vi och åt middag hos Becks mormor tillsammans med hennes föräldrar och moster och var vi för en gångs skull de minst stökiga. Det hade minsann rullats hatt åt alla möjliga håll under eftermiddagen, den saken var säker. Becks var väl inte helnöjd med framförallt sin far, men jag tyckte bara att det var roligt. Dessutom var jag vid det laget upptagen med att kallsvettande smälta ett halv kilo Jansson utöver den där jävla korven.

Kvällen avslutades hos Becks med snack om lärarrollen, ljudkvalitet på konserter och barnuppfostran. Allt till ljudet av en BIB som långsamt tömdes samt terminmusik på YouTube. Det är inte varje dag man lär sig ett nytt instrument. När det blev sent lånade jag en mössa och en fleecetröja och gick sedan hem i snöstormen. Jag vet, på valborg. Inte ok, vädret.

Den här veckan har jag också gjort debut i korplaget Knivsta Kings där Jajje spelar och det kändes som att det var lagom nivå för mig. Division fyra i korpen alltså. Det är tydligen lagom nivå numera. Känns som att drömmen om att bli fotbollsproffs aldrig har varit längre bort.

Idag har jag varit och sett Sirius samt träffat familjen von Essen. Sirius förlorade och von Essen bjöd på glass. Sammantaget får jag nog säga att dagen slutade på plus ändå. Trots att jag för tionde året i rad tänkte "Nästa år åker jag bort på valborg" i morse. Känner jag mig själv rätt är dock risken överhängande att jag trots allt är i stan även valborg 2015. Jag kan ju undvika de där sista sju glasen nästa år...

I morgon drar jag till Baltikum med mina bröder. Kul!

Den episka selfien med Lill.

Vi går hand i hand, ner i TylöSun

Bland det skönaste med fredagar är vetskapen om att man får sova tills man vaknar på lördagen. Därför läggs det lite sordin på fredagsstämningen när man vet att man ska upp tidigare än på vardagarna när helgen äntligen kommer. Men det är ju bara att gå upp.

Kl 7.11 igår rullade tåget ut ur Uppsala och knappt sex timmar senare klev jag efter två byten av i Halmstad. Jag hade inte besökt staden sedan 1996, så jag kände inte igen mig alls. Jag hittade dock till hotellet och därefter till Freddie's sportbar där en stor Arsenalsamling redan hade börjat - den var givetvis syftet med besöket i Halmstad.

Jag hade dock inte varit på plats i mer än en timma innan det stod 4-0 till Liverpool, så just då var det inte supermuntert. Jag satt dessutom nästan bredvid Anton Hysén som är en profilerad Liverpoolsupporter, så det gjorde ju inte saken bättre när han lets dansade mellan borden efter varje mål.

Efter matchen blev jag sittande med ett gäng medlemmar i supporterklubben, och det var kul att lära känna dem litegrann. Arsenal är ju ett givet samtalsämne i dessa sammanhang så det är aldrig svårt att börja surra med folk även om man inte känner dem sedan innan. Som vanligt i Arsenal Sweden-sammanhang var folk lättsamma och trevliga och jag älskar att se hur föreningen får folk att hitta varandra. Det är precis därför den existerar.

Jag och Kicken blev kvar längst av alla, innan vi tillsammans med några lokala förmågor gick vidare till Bull's Bar för några drinkar. Först där hörde jag kvällens första Roxette-låt, och det gjorde mig lättad för man kan ju inte lämna Halmstad utan att ha hört en Gesslekomposition. Framåt tvåtiden kvistade vi tillbaka till hotellet för en god natts sömn.

Det var lite småsegt i morse, men efter en medelmåttig frukost och en stärkande promenad förbi Picassoskulpturen vid Nissans strand till tåget piggnade jag till. Av någon mycket oklar anledning hade valt att åka över Lund på hemresan, så det kändes smått onödigt att åka en timme åt fel håll. Det var dock trevligt att återse Lund. Jag hade tre kvart på mig innan tåget till Stockholm gick så det blev en liten promenad i den första glimten av våren. Jag tänkte då att det skulle vara grymt skönt att flytta till Skåne och kanske få vår redan i slutet av februari, men sedan kom jag på att det skulle innebära att jag då skulle vara tvungen att bo i Skåne så den tanken ströp jag innan den var färdigtänkt. Man kan ju inte bo i Skåne. Hur skulle det se ut?

På tåget kollade jag på film och lyssnade på småbarn som grät i kupén. Jag kan framförallt rekommendera Her, den var fin. Monica Z var mest jobbig, men det var kul att se det varma porträttet av Tage Danielsson. Sju timmar senare var jag framme. Då spelade jag in podcast eftersom jag inte kan få nog av att grotta ner mig i brutala Arsenalförluster.

Nu är det en vecka till i gruvan och sen är det sportlov. Skönt, man får ju aldrig vara ledig annars som lärare.

Gå til det landet hvor trollene bor

Så har semestern nått sin sista suck. I morgon börjar jag jobba, och även om jag ser fram emot det nya läsåret, med allt kul det innebär, hade jag kunnat leva med en vecka ledigt till. Vilket givetvis måste sticka i ögonen på alla som har haft kortare semester än jag. Men sådan är jag, mycket vill ha mer. 

Nu är jag på väg hem från Bodø där jag har besökt Erik och Jenny som är här och arbetar inom psykvården. Även om jag säkert skulle ha stor hjälp av deras terapi, så var det inte för deras kvaliteter som psykologer jag reste hit utan det var för att se hur de har det här norr om Polcirkeln. 

Resan började segt med alltför tidig uppstigning i Uppsala, men jag tog mig till Gardermoen utan problem. Där blev jag väldigt uppspelt när jag såg Bam Magera från Jackass i ankomsthallen, så då piggnade jag till. Sen fick jag vänta i tre timmar så då blev jag trött igen. 

Slutligen åkte jag till Bodø, som borde ligga högt upp på listan över flygplatser med mest otäck inflygning. När det närmade sig landning dök ett dramatiskt landskap med vassa fjälltoppar och klarblåa fjordar upp där under molnen, men från ingenstans gjorde planet plötsligt en gir så djup att det kändes som att vingen klöv vattenytan för att sedan sjunka djupare och djupare. Jag ville skrika "Kapten! Du landar i havet!" och dra i nödbromsen för att varna crewet, men höll käften. Och det var tur, för med vad som kändes som fyra meter till godo dök fastlandet upp och vi landade, inte tryggt men säkert. Där var jag nära att göra bort mig. 

Erik kom och mötte mig, och vi åkte och hämtade Jenny för att åka titta på omgivningarna samt äta picknick. Bodø, som ju inte är en ö (ö=øy på norsk) kändes som en högst normal småstad som har blivit utslängd på en udde mitt i en trollbindande miljö. Vyerna var stundtals magnifika. 

Vi satte oss på en klippa vid havet och åt makrill i tomatsås, som man gör här, innan det var dags att testa kastspöet. Erik sa att han inte räknade med att vi skulle få fisk, men det tog inte lång tid innan Jenny hade dragit upp en makrill. Därefter fick jag testa att fiska för första gången sedan tidigt 90-tal, och ni kan kalla det nybörjartur eller naturbegåvning, för inom någon halvtimme hade jag fått två makrillar på kroken. Själv kallar jag det nybörjartur eftersom ett av dragen numera vilar på botten av Norska havet på grund av mig. Det var oväntat att få fisk och hade någon sagt till mig i juni att det här är sommaren då jag skulle få min första makrill hade jag sagt "Är det här sommaren då jag ska få min första makrill?".

När Erik också hade fått en fisk åkte vi tillbaka till byn, gick till Kaia och tog en öl för 83 nok innan det blev grillning av den timfärska makrillen på uteplatsen. Det finns bättre middagar och det finns bättre middagar. Det här var en bättre middag. 

Dagen efter hade vi bestämt att vi skulle gå på tur som ett par riktiga dårar, förlåt norrmän, så efter en bilfärd i fjällmiljö kom vi fram och började tura. Det var inte ett jättebra beslut att köra i gymnastikskor, för jag var genomblöt om fötterna redan då det återstod 99 procent av den nio kilometer långa leden. Som tur var frös jag inte eftersom det var relativt varmt. 

Leden, som en norrman sannolikt skulle ta för handikappanpassad, var stundtals tuff. Vid ett tillfälle pekade Erik upp för vad han kallade "en brant" men som jag mer vill kalla "stup" och sa att vi skulle upp där. På något sätt tog jag mig upp över klippblocken, men jag blev helt utmattad. Erik var oberörd:

-Nu ligger man lite över vilopuls, kvittrade han och studsade framåt som en bergsget som imiterar lilla Ru i Nalle Puh. 

Detta samtidigt som jag stod med svetten forsande och en puls på 480. 

Vi kom dock fram till hyttan där vi skulle övernatta och där fick jag belöning för mitt slit. Utsikten var ljuvlig och snart bröt också solen fram. Det var verkligen inte dumt att sitta där och njuta av semesteravslutningen. På kvällen spelade solen så vackert rosa över molnen att vi var övertygade om att någon måste ha photoshopat vyn. 

Idag har vi knallat ner samma väg som vi kom och jag ska erkänna att jag känner mig rätt stukad i kroppen. Erik skulle å sin sida gå till gymmet. Man är ju olika om man säger så. 

Nu har jag bara flygning till Oslo och därefter till ARN kvar innan vi drar sladden ur respiratorn som håller semestern 2013 vid liv. Det blev en fin avslutning på en mycket bra ledighet. 

Forgive me Delilah I just couldn't take any more

Så kom man hem, säkert och ljud (eller vafan safe and sound nu heter på svenska). Ännu en resa läggs till handlingarna, och jag antar att det bara är att börja planera inför nästa. Som man gör. Surrade inte Hedemora om att det fanns en lägenhet att låna i Prag?

Det var en högst normal resa på alla sätt och vis, där man i så stor utsträckning som möjligt undviker att utsätta sig för nya saker. Det man gör är att gå på exakt samma affärer och pubar som alltid annars, handla samma typ av saker (Adidas-trainers), träffa samma människor och sjunga samma ramsor.

Nåja, jag ska kanske inte överdriva. Lite nytt blev det allt. Vi (moi, Bäckström, Lander och Kaj) bodde inte i Islington för en gångs skull utan vi hade tagit sikte på Shoreditch och bara en sådan förändring är ju tillräckligt för att man ska få ångest. Som tur var gick det bra, och hotellet var bra. Det enda man kan anmärka på var att bilden på Skysport News var av VM -90-kvalitet.

Vi råkade dessutom ut för en udda situation när vi skulle gå hem från våran lokala pub på söndagskvällen. När vi passerade en klassisk hål-i-väggen-pub hörde vi Tom Jones gamla dänga Delilah eka ut i kvällen. Eftersom att vi älskar engelsk fotboll så vet vi att det är Stokes låt och därför har vi enligt logikens alla lagar lärt oss den, även om vi hatar Stoke mer än skräcken över att ens väska inte dyker upp på bagagebandet på flygplatsen. Med andra ord var det bara att dyka in.

Därinne pågick en 50- eller 60-årsfest (Eller 70? Oklart vilket.) där en dam med tung altröst sjöng och kompades av en klassisk pubtrubadur. Alltså inte en sådan där flåsig svensk på after ski utan en riktigt brittisk. Kaj gick fram och önskade You were always on my mind som de rev av till vår allsång och sedan bjöd han upp födelsedagsbarnet till Walk of life. Kvällen avslutades med en klassisk lock-in där den ena gästen efter den andra gick upp och drog av någon irländsk folksång. En sådan kväll man skriver hem om, så nu gör jag det.

Matcherna var helt okej. Norwichmatchen var tråkig, men blev kul (3-1) och Everton var kul, men blev tråkig (0-0). Finns inte så mycket mer att säga om det. Har sagt tillräckligt om fotboll ändå.

Det mest intressanta som hände i måndags var att åka båt på Themsen. Kan inte minnas att jag har åkt under Tower Bridge förut. Nu har man en sak till gemensamt med David Beckham alltså.

Tisdagskvällen avslutade vi med att beställa upp en pizza på rummet och när vi väntade på den märkte vi att det satt en svensk tjej i baren. Det visade sig att hon jobbade med den mycket berömde house-killen Avicii och sjunger på hans Englandsetta I could be the one. Ni vet mig och kändisar. Jag gillar ju dem. Även de jag inte vet vilka de är. Noonie Bao heter hon i alla fall och släppte en bra skiva i fjol. Jag skulle säga att jag var jäkligt nära att bli ihop med henne, men mitt skämt om Benny Anderssons Orkester förstörde allt. Plus att Kaj började håna mig för det direkt efteråt. Typiskt.

Idag vaknade jag med hemsk måndagsångest, som genast övergick i ljuv eufori eftersom att jag insåg att det var torsdag. Så borde alla måndagar vara.

Jag kan också konstatera att mina elever på nytt har orsakat tredje världskriget när jag har varit borta, men jag tror att jag lämnar detaljerna till fantasin. Jag tänker i alla fall inte vara ledig något mer så länge de här eleverna går kvar på skolan.

Nu funderar jag på om jag ska avsluta med anekdoten om de två hundarna som parade sig på öppen gata på Hackney Road. Min bedömning är dock att läsekretsen inte ser det väldigt, väldigt roliga i det, så jag lämnar även dessa detaljer till fantasin.

A flea can bite the bottom of the Pope in Rome

Så fick vi ett nytt sådant där ögonblick som man om tio år kommer tänka tillbaka på och känna ett behov av att prata om exakt var man befann sig, vad man gjorde och hur man reagerade. Som vid elfte september-dåden. Som vid Ravellis straffräddning i VM -94. Som vid första gången man såg Mikael Persbrandts peruk i Tre solar.

Påven Benedictus XVI:s avgång skakade givetvis om den här dagen. Jag var redan rätt okoncentrarad i morse då vissa gifter uppenbarligen ännu inte hade gått ur kroppen efter lördagens holmgång, men när det där beskedet kom var det omöjligt att fokusera på något vettigt. Jag fick köra lite "din mamma"-kommentarer mot några nior istället för att jobba. Det var en sådan dag.

Jo, jag var alltså trött. Det var faktiskt inte så konstigt efter den gångna helgen, så tillbringades i barnhemmet. Jag kastade mig ut från jobbet i fredags för att hinna med tåget ner till Linköping (att jag sedan hade kollat fel på tiden och hade tjugo minuter till godo gjorde ingenting eftersom att jag då hade tid för en snabb AW på egen hand på Stationen), och nere på Östgötaslätten mötte mor och far upp för en snabb asiatisk rätt. När den nästan var uppäten (pappa var inte stressad alls när maten dröjde) gick vi vidare till Stora Teatern för att kolla på musikalen Familjen Addams.

Det var tydligen premiär och det kryllade av kändisar som till exempel Ragnar Dalhberg och han som läste nyheterna på Östnytt förut. Kanske inte min allra bästa kändisspotting hittills (de bästa är 1. Pelé, 2. E-Type, 3. Vigilante Carlstroem från The Hives) men den kändes som att kvaliteten på den motsvarade kvaliteten på uppsättningen. Jag gick visserligen inte med rätt lågt ställda förväntningar, och då blir det sällan en riktigt sprudlande upplevelse. Skådisarna gjorde rätt bra ifrån sig och det var läcker scenografi, men texten och låtarna föll inte mig i smaken. Sedan var jag väldigt orolig att de skulle trilla ner i orkesterdiket när det dansade runt på scenen.

I lördags tog jag det till en början lugnt och hängde lite med mamma, innan jag satte mig helt mol allena på en sportbar och kollade på Arsenal. Det gick bra, så jag kunde glad i hågen möta upp ett koppel gamla vänner på en hotellbar (jag dras mer och mer till sådana numera - Lost in translation-komplexet växer). Huvudanledningen till min besök i Linköping var Lottis 30-årsfest så nu blev det lite uppvärmning inför den.

Temat på festen var 80-talet, men eftersom att jag är lite småless på utklädningsfester gick jag inte direkt all in den här gången. Det var inte ens tio procent in om jag ska vara helt ärlig. Jag drog bara på mig kostymen och ett par solglasögon och kom som "yuppie". Tur att det fanns roliga människor på festen som hade tagit temat på större allvar.

Jag hade grymt kul, och det var särskilt kul att tillbringa tid med vännerna som jag umgicks mest aktivt med under pre-Uppsalaåren. Det skönaste var att ingen verkade ha förändrats särskilt mycket sen det begav sig för det var samma gamla goda stämning som alltid. Eller så var det helt enkelt så att det sociala sammanhanget och viss förtäring gjorde att vi alla regredierade en smula. Sak samma. Det var fint.

När festen tog slut var vi inte riktigt klara. Vi gick till det mycket tveksamma stället Hamlet, där man hela tiden har känslan av att det är lite lite farligt att hänga. Man jag börjar gilla sådana ställen också mer och mer. Eller så gillade jag bara att man kunde köpa öl fast klockan var mer än ett.

Kvällen avslutades med en skrattfest i taxin till Lambot där jag och chauffören förenades i ett ljuvligt hat mot FC Barcelona. Forza Real!

Igår var jag således trött. Tågresan hem var mindre angenäm, men räddades av de avslutande avsnitten av säsong två av Homeland. Nu får man tydligen vänta till september innan det kommer en ny säsong. Osportsligt.

Nu bör jag försöka varva ned. Klockan ringer 04.50 i morgon. Känns jävligt bra ska jag be att få tala om.

I do, I do, I do, I do, I do

Det här var ingen vanlig tisdag. Jag har gått på kurs, och inte vilken kurs som helst. Den var i statlig regi, och det är ju udda för oss Wallenbergs lakejer. Jag och Marie tog tåget till Stockholm för ett besök hos den svenskaste av tjänstemän, nämligen ombudsmannen. Diskrimineringsombudsmannen närmare bestämt.

När jag fick höra om kursen blev jag förvånad. Jag hade för mig att DO var avskaffat, för jag trodde att allt sådant som har med jämställdhet och arbete mot diskriminering avvecklades den 6 oktober 2006 då Regeringen Reinfeldt tillträdde. Men där hade jag uppenbarligen fel. Det bara verkar som att allt sådant arbete är avskaffat.

Jag tyckte att kursen var bra, och även om de inte kom med några nya överraskande rön är det alltid bra att påminna sig själv om vilka slavar vi är under normer och omgivningens förväntningar. Vi som jobbar med elever ska särskilt tänka på detta, och alltså inte kränka eleverna varenda dag som jag brukar göra. Känns bra att gå på kurs och faktiskt få ut något av den. Jag måste dock säga att lärare är världens sämsta föreläsningspublik. Jävlar vad det ska småsurras hela tiden - och jag är säker på att just de personerna som stör mest är desamma som skäller mest på sina elever när de i sin tur är snackiga. Hyckleri kan vara vackert, men inte i det här fallet.

Det märktes att det var en statlig myndighet som anordnade kursen, för det var överdådiga giveaways som östes över oss. Mobilfodral, pennor, tygpåsar, påsklämmor, bokmärken. Ja, listan kan göras längre. Jag vet inte riktigt vad syftet var med det, och konstaterar bara att det alltså är till sånt mina skattepengar går. Avgå, Anders Borg.

När vi gick från DO såg jag Reinfeldts företrädare - och min gamle bekant - Ingvar Carlsson på stan. Jag tror att han noterade mig för han fick något härjat i blicken och vände sig om, så jag antar att han erinrade sig den pikanta händelsen på Katrineholms bibliotek i samband med ett av våra möten för en sådär drygt tjugo år sedan. Jag vill absolut inte gå in på den mer än så, av hänsyn till alla inblandade och framför allt mig själv.

Jag störde mig dock lite på att den förre statsministern såg ut att gå utan livvaktsskydd. Man tycker ju att SÄPO borde ha lärt sig något efter det som hände med Olof Palme. Det kan ju i och för sig ha varit så att livvakterna bara var väldigt diskreta, men såvitt jag såg var han ute själv. Det känns inte bra, men nu har jag i alla fall uppmärksammat problemet.

Innan vi hoppade på tåget hem tog vi en arbetsmiddag på Wagamama och väl hemma undvek jag att somna i soffan och tog istället en längre promenad. Slutligen köpte jag en Skogaholmslimpa. Så till sist blev det en helt vanlig tisdag ändå.

When you're a famous boy

Jag har ägnat mig åt kvalitetssamkväm de senaste kvällarna, så därför måste jag nu ta en alldeles ledig lördag utan några som helst aktiviteter som stör. Det där sociala djuret jag en gång var har mer och mer börjat dra sig undan i en fuktig klippskreva för att långsamt möta döden. How's that 30-årskris for you?

I centrum för umgänget har filmkonsten stått. Det började i torsdags kväll när jag gick hem till Björn och bjöds på pasta, skrämde halvt livet ur stackars Em med min blotta närvaro och kollade på en dansk rulle som heter Submarino som var så deppig att den fick Lilja 4-ever att framstå som ett avsnitt av Pingu. Den handlade om missbruk, kriminalitet och död. Tunga grejer, men ibland måste man utsätta sig för sådant också för annars utvecklas man inte som människa.

Det var kul att träffa Björn också och han verkade trivas hyggligt bra med rollen som pappaledig. Han visade en rörande bok med meddelanden från hans elever som han hade fått när han klev av i julas och jag kände att en sån vill jag också ha med anledning av mitt bekräftelsebehov. Det känns dock fel att uppmana eleverna att göra en sådan, så jag får fila på hur jag ska lägga fram det.

Igår hängde jag med Hannes efter jobbet. Vi gick på bio och såg Django Unchained, och den var precis så välgjord och full av blod som man förväntar sig av en Tarantinofilm. Efteråt gick vi längs med Sysslomansgatan och utvärderade filmen på väg till Vdalas pub, och vi kom fram till att den hade vunnit på att vara något kortare.

Eftersom att Hannes är ute i svängen tjugofyra sju kände han exakt alla som vi mötte på vägen till Vdala, alla som stod utanför puben och alla som var på puben. Jag kan inte minnas att jag hade ett så stort kontaktnät i slutfasen av min pluggtid, men det berodde kanske på att jag pluggade så oerhört länge så att alla jag kände hann flytta från stan innan jag var klar. Det plus att jag blev jävligt tråkig där på slutet av pluggtiden och bara satt hemma på min sten och tittade på TV.

Vi hade en fin kväll där på Vdala bland nervösa reccar på pubrundor och människor med fåniga medaljer på sina ännu fånigare utklädnader. Jag bjöds på en öl av en kille som är medlem i supporterklubben som kände igen mig, och - i och med att jag inte är mindre bekräftelsehora än någon annan - det gjorde mig glad och stolt. Tidigare har jag blivit igenkänd som Arsenalman sådär någon gång var tredje år, men nu har det hänt två gånger på en månad. The celebrity spotter becomes the spotted.

Det blev en bra vecka det här. Hoppas att helgen blir lika fin. Och kom ihåg - det bästa med helgen är att den är så kort att det snart är måndag igen.

I morgon är en annan dag

Jag har tänkt att testa en ny grej. Det är att uppleva en helg utan att jag en av dagarna sitter uppe och håller låda till klockan fem på morgonen. Jag tror att det skulle kunna höja min livskvalitet flera snäpp. Men alla vet ju hur svårt det är att bryta vanor, så snart sitter jag väl där igen och tramsar och upptäcker att det börjar ljusna ute trots att vi är inne i årets mörkaste period.

Igår var det en dag i supporterklubbens tjänst, och det blev en mycket produktiv dag där vi hann med både styrelsemöte samt ett bra informellt snack om klubbens framtid. Utöver det var det mycket garv som vanligt, särskilt när Kicken drog igång sitt resonemang om var det är okej att kissa. Överallt uppenbarligen.

Vi inledde dagen på O'Learys med mötet och sedan var det tydligen någon match på tv, men den är inte så viktig att lyfta här känner jag. Efter det gick vi vidare till hotellet vid Skanstull via en vätskepaus på Oliwer Twist. Vi satt och surrade om klubben på mitt och Luks rum och tvingade stackars Uffe och springa och köpa öl hela tiden eftersom att han ändå skulle ner och röka.

När allting började spåra ur gick vi till en bra fransk restaurang ett stenkast bort för en kompetent skomakarlåda och en bättre Creme Brulee samt allmänt trevlig stämning. Kvällens avslutning, som var rejält utdragen, inleddes vid midnatt i hotellfoajen. Kicken kom med den briljanta dramaläraridén att alla skulle få säga något positivt om var och en av de närvarande, så stämningen blev oerhört gemytlig och nästan rörande på sina håll. Det borde man göra i fler sammanhang.

Till sist fick vi inte sitta kvar i lobbyn längre så vi gick upp och körde en fotbollsfrågesport på Landers och Andreas rum. Luks var vassast när han i princip sovande på golvet fick alla rätt på ett av sina frågekort. Uffe fick återigen springa och köpa öl i och med att han röker, men han hämnades genom att komma tillbaka med en runda Jäger så man kan säga att han fick sista skrattet.

Sådär höll det på, bortsett från att vi länsade minibaren när Uffe inte fick handla fler öl en våning ner, fram till klockan blev fem. Då tyckte jag att det fick vara nog och gick till mitt rum (jag hade varit smart nog att skriva upp rumsnumret i mobilen, för annars hade jag fått sova i hissen eller något).

I morse hade jag svår huvudvärk och ville bara vila så länge jag kunde innan jag blev utslängd ur rummet. Det var dock en strid ström av besök på rummet när de andra sa hejdå, vilket givetvis var trevligt även om det var sjukt jobbigt att gå upp hela tiden och svara på knackningarna på dörren. Det finns faktiskt SMS...

Till slut orkade jag upp och gick ner och checkade ut samtidigt som Pontus Kåmark, innan jag, Kicken och Lander tog färjan till Hammarby Sjöstad för en skön höstpromenad och lite medelmåttig thaimat. Hammarby Sjöstad är nog den finaste sjöstad jag har varit i tror jag.

Sen var det bara att ta tåget hem och lägga sig och sova i tre timmar. Det var dumt. Nu kommer jag ju vara vaken hela natten. Men så går det när man håller på och är vaken till i morgon. Dygna alltså, vilket jävla påhitt.

Nu är det vardag igen, och inget lov har man att se fram emot. Tur att det bara är dryga två veckor kvar till London.

På läger, på läger, på läger trivas vi

Äntligen är jag tillbaka i Dalarna, detta landskap jag har börjat kalla mitt andra hem. Om man med hem menar "plats man åker till då och då och trivs bra och sådär men man kanske inte vill bo där året om". Om det är det man menar är London mitt första andra hem, men Dalarna är god tvåa på bollen.

Jag är alltså i Falun med jobbet. Dessa resor börjar bli rutin nu, så det är inte särskilt mycket som stressar upp mig längre. Det enda som eventuellt skulle påkalla någon form av puls är om en elev rent hypotetiskt tar en för sen buss till samlingen och jag således måste ta beslutet att bussen till Falun får åka utan hen.

Det var dock bra, för då fick jag övningsköra lite med bilen som vi har tillgång till här eftersom att eleven som gjorde bort sig, rent hypotetiskt alltså, tog tåget upp framåt kvällen och jag behövde hämta på stationen. Om jag var ringrostig vid ratten?

Säg såhär. Är Mördarbacken brant? Jag körde ungefär lika bra som en berusad och dement 90-åring med starr i hela ansiktet. Rent hypotetiskt förstås.

Första dagen var annars bra. Jag och Tina var iväg med ett gäng som fick simma och leka i vattnet nere i Lugnets sportkomplex. Enligt uppgift missade jag Sanna Kallur med en hårsmån inne i simhallen, men även en inställd celebrity spotting är en celebrity spotting som Lundell brukar säga. Att uppgiften om friidrottsstjärnans (som är så oskönt sund, som jag en gång utbrast bittert på väg hem från krogen) närvaro kom från min mest fabulerande elev tar jag med en näve salt.

På kvällen hände inget särskilt, utan det flöt på som det ska. Eleverna köpte slut på ICA Maxis godislager som de brukar, och jag skrämde några tjejer i källaren som man gör. Till sist var det lite kvällsvak med en god bok i korridoren tills det blev tyst i rummen. Sedan var det bara att sova och drömma om schemaläggningsproblem. Det var säkert något freudianskt med den drömmen också.

Idag har jag passat på att vara ute så mycket som möjligt för kommande dagar ska jag tillbringa i Faluns motsvarighet till den tredje kretsen i Den gudomliga komedin. Slöjdsalarna alltså. Jag har gått ner på stan två gånger, och eftersom att huset vi bor i ligger i jämnhöjd med hoppbackarna är det en liten stigning på tillbakavägen. På typ 2000 meter. Det är bara Ola Skinnarmo, och kanske Lassi Karonen, som fixar trapporna genom skogen, som är genvägen upp, utan syrgas.

Promenader med elever borgar för intressanta samtalsämnen, som till exempel lanseringen av teorin om att Quentin Tarantinos Kill Bill-filmer är löst baserade på Vi på Saltkråkan. Eller varför inte den alltid lika fascinerande legenden om Fet-Mats?

Sedan kan man givetvis ägna sig åt att förfina gnälltekniken. Känslan när eftermiddagsgruppen började gå mot stan var att jag var ute och vallade en hjord med Vem ska trösta Knyttet? Det var förvånande hur mycket gnäll en grupp på 13 elever kan uppbåda, och på något sätt rikta mot mig. Visserligen kan jag acceptera kritiken mot att vi skulle gå tre kilometer till stan i och med att det var min idé, men att det inte finns någon Topshop i Falun tänker jag verkligen inte ta ansvar för.

Nu är det laddning inför kvällen som gäller. En halvtimmes rast först är ett måste, så att man orkar lyssna på bräkande målbrott och sockerspeedade staccaton i trakterna av femstrukna C under ännu en kväll i lägerskolans underbara värld.

Jag har väntat så länge på just denna dag

Herregud. Vilken vecka. Jag tror att jag behöver semester.

Det är nog så att effekten av semestern har klingat av nu, för nu börjar det bli tufft att kliva upp på morgonen. Fast det kanske mer beror på att jag är lika dålig som alltid på att gå och lägga mig.

Den här veckan har varit späckad. Nu har verksamheten kommit igång på allvar på jobbet med utvecklingssamtal och lektioner, så nu är det full fart igen. Dessutom hade vi årsmöte i supporterklubben igår så all ledig tid har gått åt till att förbereda inför det.

Årsmötet gick bra och var rekordkort. Efteråt hade vi styrelsemöte, följt av festligheter. Det var hur trevligt som helst och som vanligt i Arsenal Sweden-kretsar avlöste skratten varandra. Så mycket att en granne till Walle kom och sa till oss där vi satt på uteplatsen. Hon varnade för att andra grannar kanske skulle komma och säga till, så det var mer en metautskällning.

På kvällen åkte vi färja till Hammarby Sjöstad och åt middag tillsammans med Bengt Magnusson. Eller kanske inte med honom, men vi var i alla fall i samma lokal.

Kvällen avslutades på Knivsöder hemma hos Walle med att Hedemora somnade i bersån, jag hade sönder ett vinglas och avsmakning av dyr armagnac.

Idag har tempot inte varit särskilt högt. Av förklarliga skäl. Det blev O'Learys och Stoke-Arsenal, men det blev 0-0 för andra matchen i rad så det var ju inget att se.

När jag skulle gå till tåget började det ösregna och dessutom var halva Stockholm avspärrat på grund av någon jävla triatlontävling så jag fick stressa för att hinna med tåget. Blöt, svettig och bakis kunde jag slutligen åka hem. Inte den bästa tågresan i mitt liv.

Resten av dagen har jag gjort exakt ingenting. Det är grymt skönt med några lugna timmar efter en intensiv vecka. Men i morgon trampar vi igång på nytt. Ny vecka, nya möjligheter.

Recension: The Lemonheads

Var: Debaser Slussen, Stockholm
När: I fredags
Bäst: Frank Mills
Sämst: Att vi kom hem klockan tre när jag skulle upp klockan åtta dagen efter
Fråga: Var befann sig övriga 75% av Sahara Hotnights?
Betyg:


Jag kan inte påstå att jag är ett fan av The Lemonheads. Faktum är att jag knappt hade hört en enda låt med gruppen för en dryg vecka sedan. Det var då Björn hörde av sig och frågade om jag ville hänga på till Stockholm och se bandet, och eftersom att han har erkänt mycket god kunskap om musik brukar jag hänga på till hans spelningar då och då. Det brukar bli bra, och den här kvällen var inget undantag.

The Lemonheads är egentligen Evan Dando med kompmusiker. Det är han som är bandets grundare och låtskrivare, medan de andra medlemmarna har bytts ut genom åren. Enligt Björn är han den snyggaste rockstjärnan i världen, men det tycker jag är som att säga att Elisabeth Tarras-Wahlberg är den snyggaste presschefen i världen. Vissa kanske tycker det, men de är nog ganska få.


Till den här spelningen hade det utlovats att bandet skulle lira låtarna från skivan It's a shame about Ray eftersom att det är 20 år sedan den kom. Det som hade utlovats hölls också, och det blev ett tight set inledningsvis med effektiva rockpunkiga låtar. Jag blev övertygad om att Rivers Cuomo från Weezer har lyssnat en hel del på den här skivan, för det var mycket i soundet som påminde om det bandet.


Sedan tappade spelningen fart när det kom mer moderna låtar, efter det att Ray-skivan var färdigspelad. Det kändes som att de spelade samma låt tio gånger i rad, så då ägnade jag mig mest åt att kolla på folk och försöka att inte svettas ihjäl eftersom att garderoben inte var öppen. Avslutningen blev dock bra med mer melodiösa bitar på spellistan.


Överlag en klart godkänd spelning, och Debaser Slussen är en grym spellokal. Varför nämns den så sällan i debatten om nya Slussen? Det är ju skandal att den ska rivas om det här stället inte får finnas kvar.