Sitter och accepterar hösten här på söndagskvällen. Det är en rätt skön känsla att vila i samtidigt som jag spelar officiell höstmusik i form av Winnerbäck, dricker officiell höstdryck i form av te och känner en gnutta officiell hösttypisk söndagsångest. För nu är det höst vare sig man vill eller inte. Vi konstaterade, jag och min klass, i fredags att det redan har hunnit gå typ en fjärdedel av terminen, och då är det höst. Eller vi och vi, det var väl mest jag som försökte skrämma/stressa upp dom lite så att de får något gjort någon jävla gång. Jag är mer en piska- än morotkille.
Jag har gjort en hel del roliga saker sedan vi hördes senast, men det viktigaste som har hänt är givetvis att jag har fått över 70 likes på en Instagram-bild igen (72 i skrivande stund). Det är så sjukt tillfredsställande.
Det var ett skämt så klart, jag har givetvis varit med om massor saker i riktiga livet som har varit både roligare och viktigare än så. Så viktigt är det faktiskt inte med likes på Instagram. Fast det är klart, när man får så många som jag får blir det naturligtvis så att man inte tycker det är så viktigt. Det är lite som jag tänker att det är för Bill Gates och pengar. Om han får en miljard dollar till gör det liksom ingen skillnad.
Anledningen till lajkfesten var att jag publicerade en svettig selfie efter Stockholms halvmara som jag sprang igår. Jag hade två mål med årets lopp. 1. Att upplevelsen inte skulle vara som i fjol, nämligen galet jobbig hela loppet. 2. Att gå i mål på under två timmar.
Utfallet: Succé. Där jag för ett år sedan började fundera på hur långt det egentligen var kvar redan efter 2,5 kilometer samt om det inte var ett bättre alternativ att jogga upp på rälsen vid T-Centralen och avsluta lidandet, kände jag mig i år riktigt stark fram till 17-18 kilometer när uppförsbacken genom Knivsöder upp mot Slussen började. Då fick jag kämpa lite, men jag sprang hela tiden förbi folk istället för att bli omsprungen och det var självklart en mental fjäder löparhatten och gav nog med energi för att ta mig i mål på 1:58:03 och en hedrande 5337:e plats av cirka tolvtusen startande, bara 48 minuter efter vinnaren.
Med tanke på att jag förbättrade mig 14 minuter jämfört med i fjol så bör jag rimligen vara med och utmana om segern 2018-19 någon gång, förutsatt att min utveckling fortsätter i samma takt. Känns som en rimlig målsättning. Det är viktigt med mål. Det har alla idrottspsykologer och mentala coacher jag har pratat med sagt.
Jag skulle också vilja nämna att jag var på bröllop mellan Erik och Jenny i slutet av augusti, vilket var en fantastisk dag, kväll och natt - som ett bröllop ska vara. Min roll var att vara toastmaster tillsammans med Jennys kompis Erika och det var också väldigt kul, för vår plan höll så bra som vi hade hoppats. Det var också festligt att bära väst. Det ska jag göra oftare. Synd bara att man blir bjuden på så få västkompatibla fester.
Nu ska jag fortsätta acceptera hösten med en god bok av Martin Kellerman. Han kan skriva böcker också, inte bara teckna Rocky.
