Hallå där...

...Axel Asplund, som på lördagseftermiddagen genomförde sin fjärde halvmara varav den tredje i Stockholm. Hur känns det?
-Nja, målet var att komma i mål på minst samma tid som i fjol, 1.57, men jag kände tidigt i loppet att det skulle bli tufft. Hjärnan ville, men pumpen och benen orkade inte som Brolin säger i VM-krönikan -94.
Fast i det sammanhang han säger det pratade han ju om rätt extrema förutsättningar. Det var det ju över 30 grader varmt under Sveriges match mot Kamerun i Los Angeles. 
-Och?
Lite förmätet bara att ta till den referensen kan man ju tycka. 
-Hade du någon mer fråga eller?
Ja, vad blev tiden?
-Enligt min egen klocka 2.03. Vet inte vad den officiella klockningen blev. Jag kom i mål ganska exakt samtidigt som Santi Cazorla gjorde 2-1 mot Southampton. Alltid något.
Vad var det som gjorde att du inte nådde ditt mål?
-Det känns lite tidigt att svara på såhär direkt efter målgång. Vi måste se om loppet på video här i morgon och analysera vad det var som inte fungerade. Spontant tror jag att jag generellt höll för lågt tempo. Sen var det jävligt mycket folk i vägen i år också.
Publiken?
-Nej, andra löpare alltså. Spring inte halvmara om du är så otränad att du börjar gå efter fyra kilometer.
Hur upplevde du publikens stöd i år? 
-Det var något fadd stämning. Kanske var det brittsommarvärmen som fick folk lite matta. Men det var väldigt kul att se att bob hunds gitarrist Conny Nimmersjö hade kommit ut för att stötta mig vid 17 km-passagen.
Han ville kanske återgälda ditt stöd till Bergman Rock på Roskilde 2004?
-Sannolikt, ja.
Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
-Öl. Öl och världsfred.

Räckte det inte med den du tog på T-centralen när du väntade på tåget?
-Nej.

Destination anywhere

För er som har oroat er över min stressnivå i allmänhet och resultatet av nationella provet i svenska i synnerhet har jag odelat positiva besked. Min stressnivå är nu nere på normal nivå, det vill säga långt nedanför en flygvärdinna som just har blivit informerad att det finns en egyptisk kapare med bombbälte ombord men något över den mer obrydda "nu går jag och tar en selfie med kaparen"-nivån. Att jag är mer normal till kynnet igen har nog mest att göra med att det är påsklov och att jag för en gångs skull är ledig på lovet och dessutom har valt att ta det ganska lugnt som en smula omväxling.

Fast det där med ledig kanske är att ta i; några timmars smygjobb har jag allt fått unna mig. Det var ju det där med ett nationellt prov som skulle bedömas.

Jag har ägnat påsken åt att besöka Linköping och barnhemmet - om det nu räknas som barnhem fortfarande då mamma och pappa vid det här laget har restaurerat samtliga rum i huset. Eller renoverat kanske det heter. Bortsett från Hannes pojkrum, för det fick de garanterat både sanera och restaurera när han flyttade till Uppsala för att det skulle leva upp till Naturvårdsverkets minimikrav för acceptabel nivå av föroreningar.

Det var trevligt att besöka mamma och pappa igen, och det var kul att Hannes och Sara följde med också. Vi inledde resan med några semesterlyckliga öl på Stationen innan vi hetsköpte chips till tågresan som blev alldeles lagom angenäm, tack vare färdkosten primärt. I gamla fina Lambohov hann vi med både det ena och det andra, och där räknar jag mat som det ena och dryck som det andra. Det var nog mest det vi gjorde, åt och drack. Våfflor till exempel, då det var våffeldagen i lördags (trots att ingen av oss är under sju år insisterade Hannes på förtäring av denna rätt).

Jag hann också träffa Per och Kenneth Andersson-Erik över en hel del rödvin och ännu mer Cloettagodis, då Erik jobbar där och hade fått ett bra pris. Erik ville mest diskutera Tottenham, men av förklarliga skäl, som till exempel att vi inte är helt dumma i huvudet, försökte jag och Per styra över samtalet till annat. Vi rundade av kvällen på Mörners innan alla (läs Per och Erik) blev för slitna och gick hem. Då reinkarnerade jag mitt tjugoåriga partyjag med en sväng förbi Kebabbaren (den där eviga tävlingen om var den godaste kebabsåsen finns har jag aldrig förstått mig på då Kebabbaren slog in matchbollen redan någon gång runt 1999) innan det blev taxi hem där Hannes väntade med chips och Tosh.0 på tv. Bättre än så kan knappast en utekväll i Linköping sluta.

På påskdagen kom mormor förbi, men det gick bra för den här gången tyckte hon att Hannes hade "lagt på sig". När de inte drabbar mig är hennes viktkommentarer väldigt, väldigt roliga. Den enda kritik hon hade att delge mig gällde mitt skägg, men det är knappast mitt fel att min trimmer har gått sönder och jag inte har orkat köpa en ny. I övrigt vann jag äggpickningstävlingen, trots att pappa (enligt all sannolikhet var det han) i hemlighet hade bytt ut mitt ägg mot ett okokt. Det var således han som slutade med egg on his face även i år, även om det inte var bokstavligt som i fjol.

På söndagen åkte jag och Hannes hem, och det var efter Prag-Linköping 29 timmar 2003 och Gällivare-Uppsala 24 timmar 2014 den längsta tågresa jag har varit med om. Någon hade bokat biljett med byte i Sala, så vi fick åka snälltåg så oerhört länge innan vi kunde debarkera i Sala (jag skriver debarkera då jag i mitt bokläsande för tillfället är inne i en svårartad Peter Englund-period på grund av orsak, och han använder det ordet i exempelvis Stridens skönhet och sorg). Efter den pärsen var vi helt enkelt tvungna att stanna till på Stationen för årets första utserveringsöl. Och den andra, tredje och fjärde. Plus ett par därinne också.

Sedan dess har jag ägnat mig åt att smygjobba samt att börja hårdsatsningen mot halvmaran i Ekeby i juni. Jag har tillryggalagt många kilometrar de här dagarna, då det till och med har blivit dubbla pass igår och idag. Till yttermera visso (Peter Englund) blir det spinning i morgon, så jag kommer att vara en helt ny människa efter påsk. Den där nedbrutna, sönderstressade och slitna Quasimodoliknande karaktären som lämnade jobbet i torsdags kommer vara ersatt av en rakryggad man i sina bästa år som likt en frustande ardenner redo att välta en hel urskog galopperar in i lärarrummet. I alla fall fram tills vecka 17 då nationella provet i engelska hålls.

Bara massor utav sport

Sitter och funderar på om jag redan nu ska fatta beslut om att stanna uppe och titta på Oscarsgalan, eller om jag trots allt ska försöka somna för att sedan, runt 2.30, ge upp och börja kolla då istället. Jag brukar ha svårt att somna på söndagar i allmänhet men efter längre ledigheter är det som att vara jetlaggad. Det är omöjligt att få mer än fyra timmars söndagssömn då. Samtidigt har jag inte gristonårssovit sådär som jag trots min numera rätt gedigna ålder fortfarande har kapacitet att klara av vissa helger, så det kan nog bli att somna före klockan två i alla fall. Hemligheten är väl att inte dra igång något projekt sådär runt elvasnåret, som till exempel att skriva blogg, utan istället fokusera på att varva ned.

Eh, som att skriva blogg ja. Skitsamma. Nu kan jag lika gärna fortsätta ett tag till.

Jag sitter med en veckas sportlov i ryggen, och det har varit rätt skönt att slippa eleverna lite samt att kunna jobba undan och planera framåt. Jag antar att det är så det är att ha ett riktigt jobb. Eller inte riktigt, för lärare är ju ett riktigt jobb, utan mer som ett jobbjobb. Ett sådant man tänkte på när man tänkte på att jobba när man var liten. Typ att sitta vid ett skrivbord i ett kontor och flytta runt lite viktiga papper och svara i telefon och så. Så var det på jobbet i tisdags och onsdags i stort sätt. Fast minus det där med telefon, för när det ringde i onsdags var det ett okänt nummer och då är det ju bara folk med svår dödslängtan som svarar.

Vi passade dock på att vara lite sportiga på jobbet i onsdags genom att utnyttja en av tiderna för idrott och hälsa som skolan abonnerar på i ett närliggande gym. Jag vann alla sporter vi körde, både fotboll och innebandy. Korgbollen som avslutning räknades inte för dels så hade alla börjat tramsa då och bara skulle dunka och tro att de var med i Harlem Globetrotters och hålla på, och dels så har man ingen målvakt i basket vilket är fånigt. Så jag vann alltså allt. Eller mitt lag vann allt, men å andra sidan finns det inget lag i jag så man kan nog säga att jag vann.

I tisdags var jag och Oskar sportiga på ett annat gym. Han är gammal roddare (alltså inte sån som hjälper Metallica bygga upp scenen utan en sådan som är medaljhopp i OS, men sedan kommer fyra) så han visade vägen på roddmaskinen. Jag kände mig som Kevin Spacey i House of Cards så jag fick bita mig i läppen för att inte börja yppa mina planer för att nå mer makt in i mobilkameran.

Torsdag och fredag var lediga dagar (tror jag i alla fall, för jag vet inte om chefen beviljar min ledighetsansökan i och med att jag har glömt bort att lämna in den) och jag hade klokt nog inte planerat in några som helst utflykter. Efter förra helgens totala brist på omdöme höll jag dessutom lägre profil än Greta Garbo mellan 1941 och 1990 och ägnade mig åt hälsosammare saker än Jägermeister. Nämligen sport.

I torsdags körde jag två längre powerwalks och i fredags följde jag upp med en frisk promenad och en dryg timmes fotboll på gymmet. På fredagskvällen visade jag mer karaktär än den där gången jag beställde en sallad på McDonalds och köpte inte chips trots att jag var galet sugen (och värd det). Jag gjorde - konstpaus - morotsstavar istället.

Lugn nu, innan ni ringer psykakuten och bokar tid åt mig, för jag åt faktiskt en kanelbulle i lördags så jag har inte gått och blivit en fullständig renlevnadsmänniska. Så bra karaktär kommer jag, och vill jag inte, någonsin visa.

Jag har också tittat på mycket idrott på tv. Det har blivit en del skid-VM så klart, men jag måste säga att jag är besviken på att svenskarna är så sinnessjukt dåliga. Silver är den förste förloraren och brons ska vi inte ens snacka om (om det inte är i fotbolls-VM för där är det faktiskt jävligt svårt att ens vinna brons). Stina Nilsson får ta och kamma sig vad mig anbelangar. Charlotte Kalla - henne vi vet ju redan vad vi tycker om i den här familjen. Hellner och grabbarna är jag så besviken på att jag inte ens vill se resten av VM. De gör ju bort sig. Fotboll har jag också ägnat mig åt. Det är kul när det går bra och Giroud gör mål och sådär.

Det var skönt att ha fyra dagar på mig att göra ingenting, och jag hade gärna kunnat leva så några dagar till. Nu kallar dock verkligheten, så det är bara att ladda för föreläsningen i grammatik jag ska ha i morgon. En skön liten käftsmäll till välkomnande av eleverna efter en veckas oförtjänt lov.

Recension: Bruce Springsteen

Var: Friends Arena, Stockholm
När: 3 maj 2013
Bäst: Thunder road
Sämst: Infrastrukturen utanför arenan. Kan man muta sig till en 300-miljaders arena borde man också kunna muta till sig vettiga vägar därifrån så att hederliga skattebetalare slipper gå genom terräng och klättra över saker för att komma hem.
Fråga: Var satt Mona?
Betyg*:

*För Bruce Springsteen gäller, har jag förstått, inte skalan 1-5 som brukligt är, utan det är tydligen 1-6 som är standard. Expressen har bestämt det.


Tänk vilka kontraster man kan uppleva. Ena veckan står man i en liten pub i London och lyssnar på en halvpackad irländska som sjunger Delilah inför tio 60-åringar, för att inte många veckor senare dela tre timmar i världsklass med Bruce Springsteen och The E Street Band tillsammans med 50 000 andra på Kompisvallen i Stockholm. Båda upplevelserna faller under kategorin musik, men de är onekligen i varsin utkant av paletten.

Jag bör på en gång fastslå att jag inte är någon kännare av Springsteen, som en liten varning för de som har googlat vilse och åsamkats denna text. Jag är däremot ingen ovan konsertbesökare, så jag har en bestämd uppfattning om när något är kvalitativt eller inte - och detta var kvalitet i princip rakt igenom.

Bossen, klädd i svarta Levi's samt svart skjorta och väst, inleder spelningen gediget med We take care of our own och Out in the street. De övriga 16 på scenen i mäktiga Friends, med den trulige Steve van Zandt i spetsen, är tighta och backar upp stabilt. Jag saknar dock i det läget fortfarande någon nivå för att gå igång.

Då, efter en knapp timme, kommer lyftet. Springsteen berättar att han under vistelsen i Stockholm fått frågan om hur han skulle överraska på den här spelningen, och kommit fram till att köra skivan som en gång tog honom till Europa och Sverige, Born to run, rakt igenom. När munspelsintrot till Thunder Road, introspåret på skivan, börjar blåsas kommer kvällens riktiga sex bultbrädeögonblick för mig. Det är en låt som väcker många fina minnen från de senaste tio åren och det är precis den typen av upplevelser som är mitt mål med att söka kulturupplevelser.

Jag förstår det unika i att spela hela skivan, även om jag som mainstream-åskådare naturligtvis inte får ut lika mycket som de riktiga fansen. Born to run-passagen har dock låtar som titelspåret och VM -94-krönikeklassikern Jungleland, med det berömda saxsolot som klipps in när Ravelli räddar sista straffen mot Rumänien. Det räcker gott för mig.

Det finns dock många godbitar kvar under den timme som återstår när Born to run-delen är genomförd. Blåset får glänsa på Pay me my money down och Shackled and drawn och när extranumren tar vid kommer klassikernas Springsteen-klassiker i form av en tung Born in the USA följt av bland annat Glory Days och Dancing in the dark.

Bandets energi verkar aldrig ta slut och min gamle Conan O'Brien-favorit Max Weinberg bakom trummorna sitter oberörd med samma stenansikte genom hela spelningen, samtidigt som han bankar skiten ur pukorna. Fast det är givetvis Bossen själv som röjer mest, och är den självklare centralgestalten. Han  skämtar och plockar upp folk på scenen samt kör rejält bredbenta rockposer. Vilket givetvis är helt på sin plats i och med att han typ uppfann den bredbenta arenarocken.

Det är ren och skär underhållning genom hela showen och avslutande Twist and shout skapar bra tryck inne i fållan längst fram vid scenen där vi står. Kanske ska spelningen ha sina sex bankbrädor, men då mitt förhållande till flera av låtarna - som visserligen är lysande många gånger - är i princip obefintligt är det inte rimligt att gå så långt. Jag upplevde fortfarande en grym rockkonsert och är mycket nöjd över att jag äntligen prioriterade att se legendaren live. Det var värt varenda hundralapp.

Jag lämnade Friends lätt i steget trots smärta i rygg och ben, lycklig efter en fin upplevelse. Det gjorde inget att trängseln var enorm vid pendeltågsstationen samt att ingen hade tänkt ut något vettigt system för att undvika att människor kläms ihjäl. Vi hann ju med sista direkttåget till Uppsala, som gick en timme efter det att konserten var slut, med en minut till godo.

A flea can bite the bottom of the Pope in Rome

Så fick vi ett nytt sådant där ögonblick som man om tio år kommer tänka tillbaka på och känna ett behov av att prata om exakt var man befann sig, vad man gjorde och hur man reagerade. Som vid elfte september-dåden. Som vid Ravellis straffräddning i VM -94. Som vid första gången man såg Mikael Persbrandts peruk i Tre solar.

Påven Benedictus XVI:s avgång skakade givetvis om den här dagen. Jag var redan rätt okoncentrarad i morse då vissa gifter uppenbarligen ännu inte hade gått ur kroppen efter lördagens holmgång, men när det där beskedet kom var det omöjligt att fokusera på något vettigt. Jag fick köra lite "din mamma"-kommentarer mot några nior istället för att jobba. Det var en sådan dag.

Jo, jag var alltså trött. Det var faktiskt inte så konstigt efter den gångna helgen, så tillbringades i barnhemmet. Jag kastade mig ut från jobbet i fredags för att hinna med tåget ner till Linköping (att jag sedan hade kollat fel på tiden och hade tjugo minuter till godo gjorde ingenting eftersom att jag då hade tid för en snabb AW på egen hand på Stationen), och nere på Östgötaslätten mötte mor och far upp för en snabb asiatisk rätt. När den nästan var uppäten (pappa var inte stressad alls när maten dröjde) gick vi vidare till Stora Teatern för att kolla på musikalen Familjen Addams.

Det var tydligen premiär och det kryllade av kändisar som till exempel Ragnar Dalhberg och han som läste nyheterna på Östnytt förut. Kanske inte min allra bästa kändisspotting hittills (de bästa är 1. Pelé, 2. E-Type, 3. Vigilante Carlstroem från The Hives) men den kändes som att kvaliteten på den motsvarade kvaliteten på uppsättningen. Jag gick visserligen inte med rätt lågt ställda förväntningar, och då blir det sällan en riktigt sprudlande upplevelse. Skådisarna gjorde rätt bra ifrån sig och det var läcker scenografi, men texten och låtarna föll inte mig i smaken. Sedan var jag väldigt orolig att de skulle trilla ner i orkesterdiket när det dansade runt på scenen.

I lördags tog jag det till en början lugnt och hängde lite med mamma, innan jag satte mig helt mol allena på en sportbar och kollade på Arsenal. Det gick bra, så jag kunde glad i hågen möta upp ett koppel gamla vänner på en hotellbar (jag dras mer och mer till sådana numera - Lost in translation-komplexet växer). Huvudanledningen till min besök i Linköping var Lottis 30-årsfest så nu blev det lite uppvärmning inför den.

Temat på festen var 80-talet, men eftersom att jag är lite småless på utklädningsfester gick jag inte direkt all in den här gången. Det var inte ens tio procent in om jag ska vara helt ärlig. Jag drog bara på mig kostymen och ett par solglasögon och kom som "yuppie". Tur att det fanns roliga människor på festen som hade tagit temat på större allvar.

Jag hade grymt kul, och det var särskilt kul att tillbringa tid med vännerna som jag umgicks mest aktivt med under pre-Uppsalaåren. Det skönaste var att ingen verkade ha förändrats särskilt mycket sen det begav sig för det var samma gamla goda stämning som alltid. Eller så var det helt enkelt så att det sociala sammanhanget och viss förtäring gjorde att vi alla regredierade en smula. Sak samma. Det var fint.

När festen tog slut var vi inte riktigt klara. Vi gick till det mycket tveksamma stället Hamlet, där man hela tiden har känslan av att det är lite lite farligt att hänga. Man jag börjar gilla sådana ställen också mer och mer. Eller så gillade jag bara att man kunde köpa öl fast klockan var mer än ett.

Kvällen avslutades med en skrattfest i taxin till Lambot där jag och chauffören förenades i ett ljuvligt hat mot FC Barcelona. Forza Real!

Igår var jag således trött. Tågresan hem var mindre angenäm, men räddades av de avslutande avsnitten av säsong två av Homeland. Nu får man tydligen vänta till september innan det kommer en ny säsong. Osportsligt.

Nu bör jag försöka varva ned. Klockan ringer 04.50 i morgon. Känns jävligt bra ska jag be att få tala om.

Gloryland in gloryland, you're here in gloryland

Egentligen ska man ju författa någon form av årskrönika så här dags på året, och jag har också haft högtravande planer på att göra det i form av en podcast. Dessvärre kunde inte någon av Mats Nyström eller Albert Svanberg läsa in den på så här kort varsel, och Dennis Videmyr är på semester fram till sjunde januari så det fanns ingen som kunde fixa med redigeringen. Dessutom har jag trots idogt sökande inte fått tag på hon som ska säga "Heja Sverige, friska humör. Det är det som susen ghör - is it ghör?" i inledningen. Alla vet ju att minst tre av dessa måste vara involverade om det ska bli en krönika värd namnet.

Men ta det lugnt, som Tommy Svensson sa inför midsommarfirandet i Pontiac Silver Dome. Vi vinner detta.

För tillfället sitter jag på tåget mot Norrlands inland. Målet är nyårsfirande i Östersund med Karl och familjen. När jag bokade den här resan upptäckte jag att biljetterna var billigare i första klass än i kreti och pleti-vagnarna, så jag har sett fram emot resan sedan dess. Allt har dock slutat i ett rejält självmål. Ett självmål med ofattbar konsekvens.

När jag kom ombord var det inte alls den obeskrivliga lyx jag hade sett framför mig. Istället sitter jag i en vanlig trång jävla fyrsittsplats med en hetsig unge bredvid mig som spelar spel med volymen påslagen på sin iPad. Det är precis som Tomas Brolin säger om värmen i Los Angeles under premiärmatchen mot Kamerun i VM -94. Hjärtat fick en chock.

Jag tycker att detta är dåligt. Man har rätt att, precis som Tommy Svensson påpekar om sin utskällning i halvtid i semifinalen mot Brasilien, bli arg någon gång. De har gjort bort sig helt enkelt. De får inte bygga en första klass-vagn så dåligt. Första klass för vem kan man undra. Boskap?

Det är tur att det bara är fyra timmar kvar tills vi är framme.

Om man skulle ta och investera i en bil 2013?

Ont, det gör ont, det gör ont

Efter några intensiva dygn är jag nu tillbaka i lugnet i lärdomsstaden igen. Det har varit fina dagar med en hel massa återseenden av gamla vänner, men det är faktiskt skönt att mellandagsmellanlanda innan jag drar norrut för vidare festligheter.

Sist vi samlades här i skvallerångorna i vårt elektroniska fikarum var det juldagens eftermiddag. Juldagens kväll är ju den därpå följande tidsmarkeringen och een innebär också den stora hemvändarkvällen i många av Sveriges kommuner. Linköping är inget undantag, men jag har dock noterat en förändring i min krets de senaste åren. Vi blir färre och färre.

Det var traditionsenligt samling hos Per dit jag och Erik gick efter ett par stärkande trappistöl på De Klomp som uppvärmning. Det var som jag nämnde mindre folk där än tidigare år, och dessutom mer städat än förr (i alla fall bland merparten hos besökarna, jag själv tar givetvis inget som helst ansvar för eventuella utbrott av städad beteende). Kvällen var dock väldigt trevlig och det är alltid kul att få uppdateringar om vad vännerna jag inte har pratat med på länge gör för tillfället.

På annandagen studsade jag upp klockan tolv, pigg som en döende lärka, för att åka till mormor och äta min kroppsvikt i julmat för femte gången på lika många dagar. Hannes hade också haft hemvändarkväll kvällen innan så det behövdes bara några ögonkast för att stämma av att han kände sig nästan lika svag som jag. Bilresan dit företogs under tryckt tystnad, men väl hos mormor började jag ändå må lite bra.

Den känslan skulle dock inte hålla i sig särskilt länge. När jag var inne på tallrik två var det som att någonting i mig gick sönder. Varje köttbulle växte till storleken av en köttfärslimpa i munnen och kallsvetten började sippra fram i pannan. Hannes såg hur dåligt jag mådde och gladde sig så skadeglatt man bara kan göra när man själv är lite bakis men är med någon som är mer bakis. Jag tror att jag nådde julens lågvattenmärke där i mitten av andra portionen.

Jag la mig i fosterställning på soffan ett tag, och då blev allt mycket bättre. Sedan dök Elis (och hans mor och far upp, som han så väluppfostrat introducerade för mig som Kerstin och Love) upp och då kan man ju inte må dåligt så då kan man säga att vi lämnade defcon 5 och började må civilt igen. Resten av annandagen mådde jag rätt så bra, i alla fall om man jämför.

Dagen efter annandagen var någon form av normal veckodag men fråga mig inte vilken för jag tappade räkningen på dagarna redan förra helgen, och under denna hade jag inga storslagna planer. Jag lekte lite med Elis innan jag valde att åka ut till köpmarknadsmekkat Tornby för ett besök i den underbara tillvaron de kallar mellandagsrean. Mitt mål var att köpa en extern hårddisk som jag har tänkt göra i fyra år ungefär, men inte riktigt hunnit med för att det har varit så mycket med allting, och kanske en ny skjorta eller något annat fint. Jag genomförde målet med hårddisken utan problem, men när jag skulle börja gå i affärer utvecklade jag svår agorafobi på grund av folkmassorna inne på Ikanohuset så jag kastade mig in i första bästa buss därifrån.

På kvällen träffade jag Erik och Oskar samt hans tjej Hanna på vårt stammishak De Klomp och det var som vanligt mycket trevligt tills jag började berätta om mina färdigheter i slöjd varpå Oskar skrattade så mycket att han fick svår hicka.

Dagen efter var det den årliga fotbollsturneringen Coppa di Natale och för en gångs skull gjorde vi ett riktigt bra gruppspel och vann alla matcherna. Det var särskilt viktigt att vi slog Hasselqvist och kompani i Lokomotiv Lambohov efter deras förnedring av oss i fjol. Vår vana trogen åkte vi dock ut i kvartsfinalen, trots mitt peptalk innan matchen där jag lånade Tommy Svenssons Karin Boye-citat från VM -94. Tyvärr var den bästa dagen inte en dag av törst utan vi var rätt mätta med att gå till kvartsfinal (vilket man gör automatiskt då det inte går att åka ur i gruppspelet). Skitsport.

Hela turneringen är dock en av julens höjdpunkter eftersom att det är så mycket trevliga människor som är där och bjuder på sig själva. Bara att hänga med Biffen litegrann är ju skäl nog för att vara med. Banketten efteråt på Santinis var också mycket trevligt och jag passade dessutom på att nätverka där på slutet av kvällen innan jag började få träningsvärk av tredje graden och släpade in mig själv i en taxi. De andra pratade om att gå till Platens, men så ont som jag hade då var det mer troligt att jag skulle framföra ballongdansen på huvudet av Folke Filbyter-statyn än att gå dit.

Smärtan då var dock ingenting mot den träningsvärk jag har haft idag. Jag vill faktiskt helst inte prata om den.

Sedan jag kom tillbaka till Uppsala har jag latat mig något så oerhört samt träffat Dennis över några öl och en hamburglare framför Arsenal-Newcastle på O'Learys. 7-3. Kul match. Ännu ett märkligt resultat - jag har slutat bli förvånad.

Nu ska jag fortsätta njuta av att jag har HBO i mitt lyxiga abonnemang. Är inne på avsnitt tre av Band of Brothers. Winters är klart mer sympatisk här än i Homeland.

Vi lever på Studenternas och odlar polisonger

Idag beslöt jag mig för att ta mig ur de svettiga träningskläderna för en gångs skull och bege mig ut på stan som en vanlig man. På grund av rådande klimat blev jag snabbt svettig ändå. Juli och augusti är helt klart de sämsta månaderna för oss som har nära till tårar i svettkörtlarna, när det är som varmast och klibbigast i luften. Fan, det räcker ju med att ta på sig ett par strumpor så börjar svetten pärlas i pannan.

Nu gnäller jag visserligen själv på vädret, men gud vad alla gnäller på vädret! Enda skillnaden verkar dock vara att alla andra tycker att det är för lite sol. Som om det skulle hjälpa liksom. Mer sol innebär ju bara mera svett. Vi ska vara tacksamma för att sommaren ser ut som den gör. Att bli solbränd är ju också rätt så meningslöst, för dels får man cancer av solen och dels behöver man ingen färg. Vi är liksom inte korvar på en sådan där rullande grill på Pressbyrån, vi ska vara grisrosa. Det är bara att acceptera.

Ja, ni förstår vad jag menar, som exakt alla sommarpratare lägger in i sina program med jämna mellanrum. "Ja, det gör vi" får man lust att skrika då. "Vi är inte dumma i huvudet!" men det gör man inte eftersom att man då är ute och powerwalkar mitt i centrala Uppsala och DÅ skulle folk verkligen tycka att man var dum i huvudet.

Men det var inte det jag skulle prata om. Jag var bara tvungen att få ur mig lite allsköns kritik från min senaste samling spaningar.

Jag tog alltså på mig mina vardagskläder (som snart badade i ett svettinferno världen inte har skådat sedan Pontiac Silver Dome) och gick ner till Studenternas där Magnus mötte upp. Vi satte oss nedanför Västra Sidan, Sirius supporterklubb som jag numer är stödmedlem i, och catchade upp om det senaste. Det var kul att höra att han har fått ett jobb, men mindre kul att höra att han är ledig två veckor längre än mig. Fast det är han faktiskt värd.

Sirius gjorde fullständigt mos av Syrianska Kerburan och vann med de rågade tennissiffrorna 7-0. Det kan man kalla både det ena och det andra, men framförallt utklassning.

Efter matchen blev jag oförklarligt sugen på grillad kyckling, och gick således och inhandlade en sådan på Kvarnen. Den åt jag upp efter konstens alla regler. Sedan dess har jag haft värre paltkoma än Karl-Oskars och Kristinas dotter Anna efter det att hon käkade upp ett helt fat med gröt. För henne slutade med att hon dog, men så illa hoppas jag inte att det ska gå här.

Ja, ni förstår vad jag menar.

I like to move it, move it

Man tänker att harre, vilken dag. Det stora flyttlasset har gått och min kropp känns som efter ett längre pass på Fedex, då man stod och krossade paket i stengolvet på fragila avdelningen i åtta-nio timmar. Nu är det inte bara lådor som har hållits, utan möblemang. Möblemang utav helvete.

Jag inledde dagen klockan halv åtta och gjorde klart det sista (läs slängde allt som fortfarande inte var nedpackat i brännbart). Redan där trängde de första svettdropparna fram på min panna - och detta var bara en försmak på svettcirkus jag skulle uppleva under dagen. Vid ettiden började jag bära ner allt jag äger tillsammans med Esh och Jajje, som var så oerhört vänliga att ställa upp som flytthjälp. Det var tungt men gick förhållandevis bra, och till slut var bilen full.

Och ja, mina svettningar fick Tomas Brolin i Pontiac Silver Dome att framstå som tungan på en festivalbakis människa i ett julivarmt tält.

Framme på Höganäsgatan (det är alltså där jag ska bo ett tag, i en etta med stort kök) anslöt Martina och vi fick upp grejerna ganska snabbt. Hur jag ska få plats med allting blir en annan historia. Jag får nog finna mig i att leva lite trångt ett tag, vilket är ganska logiskt när ett trea ska tryckas in i en delvis möblerad etta. Tur att jag valde att slänga/sälja/ge bort hälften av mina möbler, annars hade det blivit omöjligt att bo här.

Nu trodde de flesta att vi var klara, men flyttbilen hade ett uppdrag till. Att köra min säng till Eriksberg och sälja den. Det fanns ingen tid att skruva isär sängstommen, så genom ett under fick vi ned den för trappan. Mitt egna PIVOT!-moment var inte långt borta där kan jag säga.

Vi lämnade till slut av sängen och jag lämnade tillbaka flyttbilen med fem minuters marginal. Och kunde dra en lättnadens suck och gå och äta flyttpizza med Esh och Martina. Men sen var det bara påt igen - och städa lägenheten. Vilket jävla meck. Aldrig mer flyttstäda (tills nästa gång). Tur att Camilla kom över och hjälpte mig med att rengöra köket, för annars hade jag stått där än.

Jag rundade av kvällen med kinabuffé hos Camilla och sedan gick jag, ja, det är ju hem numera. Fast det är fel sida av ån. Grannen har välkomnat mig med att spela Famous Blue Raincoat med Leonard Cohen, så det tar jag som ett tecken på att jag kommer att trivas här. Men att det är ett trevlig hus visste jag sedan innan - Josefin Larson har en gång i tiden bott i lägenheten under mig.

This will do. I alla fall i tre månader - sedan får vi se var jag hamnar.

Mina värsta nätter

1. Natten mellan 3 och 4/7 2003
Det var högsommar i Köln, Tyskland. På en liten ö i Rehn pågick sedan en dag reggaefestivalen Summer Jam. Det var mitt och Oskars första riktiga stopp på vår mytomspunna tågluff. Kvällen hade varit fin, efter en stressig dag med resa från Hamburg och konstiga förvaringsboxar där i centralstationen i skuggan av den mäktiga Kölnerdomen. Vi hade ätit något utomeuropeiskt och sköljt ner det med några afrikanska öl av bättre kvalitet och började göra oss redo för tältet. Vi bodde spartanskt och hade rationaliserat bort vissa detaljer från vår packning (liggunderlag, sovsäck - men vi hade en gitarr!) och till en början gick det bra. Vi var fortfarande varma efter att ha vandrat omkring på festivalområdet och så gjorde ju ölen sitt. Några timmar senare vaknade jag och förstod ingenting - det var fullkomligt iskallt. Överlevnadsinstinkten gjorde sitt och vi började helt enkelt skeda och hålla om varandra där i vårat ÖB-tält. Det var inget sexuellt alls utan det handlade bara om att klara natten, så få inga idéer. Det var som i en livflotte efter Estoniakatastrofen kan jag tänka mig. Den natten ville verkligen aldrig ta slut. Dagen efter åkte vi till centrala Köln och köpte filtar.

2. Natten mellan 5 och 6/7 2011
Jag vill inte börja göra osmakliga jämförelser här mellan en raststuga på Nipfjället i Dalarna och Auschwitz, men jag är nog så illa tvungen. För det var precis på sovplatserna i ett koncentrationsläger jag tänkte på när jag först lade mig till rätta på träbritsen som skulle bli mitt hem de närmaste åtta timmarna. Inga jämförelser i övrigt, kanske ska tilläggas. Den här natten var själv antitesen till komfort, och jag som ibland har svårt att sova i en normal säng visste redan på förhand hur det skulle bli. Så fort jag somnade vaknade jag av att jag hade brutit en ny höftkula eller lårbenshals. När jag provade att lägga mig på något annat sätt blev det bara värre. Det var en befrielse när klockan blev halv sju så att jag kunde kliva upp.

3. Natten mellan 12 och 13/7 1998
På dagen hade jag tillsammans med tusentals andra Gothia Cup-deltagare sett Emmanuel Petits gyllene vänsterfot tala då han gjorde 3-0 för Frankrike i VM-finalen mot Brasilien på storbild i Scandinavium. Det var alltså med en positiv känsla jag kröp till kojs där på golvet i skolsalen någonstans i Göteborg. Den känslan vändes snart till negativ då jag insåg att liggunderlaget jag hade plockat med mig hemifrån var två millimeter tunt och inte alls gjort för att sova på. Det var ogörligt att somna, och inte förrän jag provisoriskt tillverkat en madrass av tidningspapper och en handduk fick jag några timmars vila a la uteliggare. Och så gick det som det gick i Gothia också.

4. Natten mellan 12 och 13/7 2003
Efter att ha burit en femton kilo tung ryggsäck och den där jävla gitarren genom halva Paris kom jag och Oskar till sist på vårat nattåg till Barcelona. Vi installerade oss i den likkistestora kupén - och blev utkörda. Vi var i fel vagn. Istället gick vi till rätt vagn och gjorde om proceduren i rätt trevåningssängskupé, nu med kupékamraterna som publik. Jag var så svettig att det fick Tomas Brolin i Pontiac Silver Dome att framstå som skorpmjöl. Det var alltså där vi skulle sova. Vilket så klart var omöjligt i värmen och skumpandet. Till råga på allt gick det inte att andas med näsan då två av kupégrannarna - gissningsvis fransoserna - hade gått all in på vitlöken samma kväll. Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd. Karin Boye har aldrig snackat så mycket skit.

5. Natten mellan 13 och 14/7 2003
Ännu en tågluffarnatt, ännu ett traumatiskt minne. "Oh, sova i en riktig säng" tänkte jag när jag såg sovsalen på det Youth Hostel vi skulle tillbringa natten i, med vitlökskupén i färskt luktminne. Det jag inte ohade (hehe) över var rumskamraterna, för ofta får man dela rum med okända på dessa Hostels. De kom in, fulla och dana, när jag hade somnat på kvällen och sedan kunde jag inte somna om. Dels saknade rummet AC, och Barcelona i juli är tydligen varmt även på natten och dels fläktade det ingenting från den öppna balkongdörren. "Jag kommer aldrig få sova mer i mitt liv" tänkte jag uppgivet i slutet på denna andra vakande natt i rad. Men det fick jag. Redan nästa kväll - fast det berodde nog mer på de katalanska Mojitosarna än på att jag lärde mig hantera värmen.

Recension: Where The Action Is

På min förra blogg var recensionerna ett stående och mycket populärt (i alla fall bland skribenterna) inslag. Nu har jag tillfälle att plocka upp den tråden igen, så då gör jag det. Jag har valt att dela ut betygen (skala 1-5) i form av bultbrädor. Ni som kan era norska kultromaner förstår varför. För er andra finns Google.

Jag tar artisterna i den ordning de framträdde. Tyvärr missade vi Sarhara Hotpants, så därför uteblir recensionen. Några andra band saknas också, men det beror på att jag drack öl när de spelade. De var säkert inget bra ändå.

Where The Action Is
Var: Asyldalen, Slottsskogen, Göteborg
När: 28/6
Bäst: Gåshuden när Coldplays trummis började banka på klockan i Viva la Vida.
Sämst: Renligheten. Detta är inte festival enligt mig - lite skit under naglarna ska det vara.
Fråga: Vad är langos egentligen?

Artist: Serenades
Markus Krunegård och Adam Olenius från Shout Out Louds har slagit sina indiepåsar ihop och bildat det här bandet, och i solkaskaderna i Slottsskogen är det uppenbart att det fungerar. Mycket bra dessutom. "Krunkans" lätta falsett i kombination med Olenius tordönbas skapar en skarp ljudbild, och när detta kompletteras av såväl Beatles-stråkar som Hey Jude-körer blir helheten mycket bra. Har man dessutom en Xylofon med i leken är i alla fall jag fast. You can't go wrong with a Xylophong, som man brukar säga.
Betyg:

Artist: Jenny & Johnny
Jag hade lyssnat lite på den här amerikanska duon under veckorna före festivalen och då tyckte jag att de lät helt okej. Nu var det dock bara tråk rakt igenom. Tråk, tråk, tråk. Deras musik kan sammanfattas med ett enda ord: Radiosportenpop.
Betyg:

Artist: Daniel Adams-Ray
En gång pratade jag med Daniel Adams-Ray. Det var på ett dansgolv på Snerikes och jag frågade honom var Kihlen, Oskar Linnros alltså, var. På den här spelningen fick jag lust att upprepa frågan, för det var något som saknades. Om det var Linnros låter jag dock vara osagt. Adams-Ray (Grymt namn, en blandning av Tony Adams och Ray Parlour) gör en gedigen spelning, utan att det lyfter. Plus dock för att bandet har gemensam scenklädsel samt för de röda mickstativen. Dessvärre är det inget bra tecken när man börjar titta på scenografin istället för att lyssna på musiken.
Betyg:

Artist: The Ark
Ola Salo och hans vänner har åkt runt i, vad det känns som, två år och gjort "sin sista spelning" på den här turnén så det är inte konstigt att den där riktigt sorgliga avskedskänslan inte infinner sig. Det är liksom inte Broder Daniels final på Way Out West om man säger så. Bandet känns ointresserat och får inte med sig publiken ens i hitsen. Jag har sett The Ark minst tre gånger och har aldrig blivit imponerad. Å andra sidan har jag haft någonting emot bandet sedan Hultsfred 2001 då jag och Erik stod och dansade till It takes a fool to remain sane vid någon bandare i syfte av att få tjejer. Hur det gick med det raggningsförsöket har ni säkert redan räknat ut. Skit-The Ark. Jag kommer inte sörja att de lägger pälsboan på hyllan.
Betyg:

Artist: Glasvegas
Hur smart är det, när man har typ två bra låtar, att inleda med den ena? Glasvegas visar med all tydlighet att man saknar känsla för hur en bra spelning ska läggas upp, när de bränner av Geraldine som låt ett. Den är liksom svår att toppa, och därför självdör spelningen ändå tills Euphoria, take my hand kommer in och ger konstgjord andning på slutet. Två låtar i fem bultbrädeklass räcker till en svag trea. Plus också till svenska Jonna Löfgren som röjde stående bakom trummorna. Minus till sångaren James Allans arroganta mellansnack och vita jeans (1985 faxade och ville ha tillbaka dem).
Betyg:

Artist: Brandon Flowers
The Killers-sångaren visar med all tydlighet var skåpet ska stå med sin spelning. Och då menar jag det bildligt talat, för att vi inte ska förväxla skåpet med den byrå som av någon anledning står placerad på scenen. Hans närvaro är lysande och han når fram även till oss som har valt att ställa oss 100 meter från scenen. När han dessutom river av The Killers Mr Brightside och Read my mind är det bara att kapitulera. Me likes.
Betyg:

Artist: Coldplay
Det är uppenbart att större delen av besökarna på festival kom för att se Coldplay, för det är smockat framför The Mirror-scenen när Gwyneth Paltrows make och hans band kliver på. Jag hör att det är kompetenta låtar som framförs, och att det är skickligt hantverk men Coldplay tilltalar inte mig så mycket som jag hade fått för mig. Det blir ganska slätstruket. Chris Martin åmar och gör sig till så att han svettas så kopiöst att han får Tomas Brolin i Pontiac Silver Dome att framstå som fnöske. Trots det känns det som en rutinspelning och man får inte igång publiken (det är kanske publiken det är fel på - inte banden?), knappt ens på Viva la Vida som är en av 00-talets absolut bästa låtar. När klockspelet kommer igång till första refrängen kommer också mitt första och enda gåshudsögonblick den här festivalen. Tyvärr är Coldplay inte ens nära att hitta den känslan igen under spelningen.
Betyg: