I'm moving on

I någon mening befinner vi ju oss alla mellan två flyttar. Alla har vi flyttat någon gång och rimligtvis kommer vi flytta även i framtiden - om det så är till bårhuset. Jag befinner mig dock mer konkret mellan två flyttar, och då menar jag inte det faktum att jag flyttar i genomsnitt 1,7 gånger per år utan att jag befinner mig mellan Love och Kerstins flytt i lördags och min egen nu i helgen.

Om vi börjar i Västerås, eller rättare sagt i Irsta där min bror och hans familj framöver ska leva småborgeligt Svenssonliv i ett område där jag misstänker att grilloset kommer ligga tätare över trädgårdarna än Pekingsmog när första försommarfredagen öppnar famnen senare i år. Nu kanske jag framstår som lite nedlåtande här, men så är det inte alls för det verkade vara ett väldigt trevligt och lugn område. Helt perfekt för en barnfamilj, så jag är övertygad om att de kommer att trivas. Fast det är fortfarande oerhört småborgeligt.

Dessutom gillar jag grillat en hel del, så jag ser fram emot att sitta på uteplatsen med Hannes och dricka öl och ljuga iförd stråhatt. Fråga mig inte om den där stråhatten, men den verkar väldigt viktigt för honom. Det är typ det enda han har pratat om de senaste tre månaderna så fort Loves flytt har kommit på tal. Han är väldigt speciell min lillebror.

Hannes och jag fick skjuts till Irsta i lördags av Hedemora. Han dök upp hos mig i fredags lite spontant efter att ha ringt när jag satt på bussen, på väg hem på bussen för att avnjuta en alldeles underbar småborgelig fredagskväll framför På Spåret och sagt att han skulle "dyka upp om två timmar". Sån är han. Men det är kul när folk är spontana, för nu för tiden kan ju inga som helst aktiviteter planeras in mindre än fyra månader i förväg (förutsatt att det har skapats ett Facebook-event alltså, annars ökar framförhållningstiden till ett halvår) för att man överhuvudtaget ska kunna umgås med folk.

Vi gick till nya puben Sherlock's, vilken var en småtrevlig bekantskap. Jag ville dock tillbaka in i boxen efter den utsvävningen så nog hann vi med Pipes of Scotland en sväng också.

Tillbaka till lördagen så. Hannes och jag tajmade flytten rätt så bra då vi dök upp när grovjobbet, det vill säga bärandet, redan var fixat. Vi ägnade oss åt att leka med Elis samt att styra upp biblioteket. Planen var att jag skulle hänga lite med Edith också, men ettåringen saknar i dagsläget totalt förtroende för mig. Det märktes om inte annat på hennes isande bitchblickar. Maken till sådana har jag inte upplevt sedan våren 2013 när jag och rektorn hade konfliktsamtal i konferensrummet med tjejerna i min förra klass. Mark my words, om en sådär tolv-tretton år är Edith en högstatusmedlem Plastics-gänget i Mean Girls .

Mitt och Hannes projekt var alltså att styra upp biblioteket när vi inte tog paus för att dansa till
Chacarron Macarron med Elis. Vi började ambitiöst med att sortera upp all skönlitteratur i bokstavsordning och när vi var klara med det efter ett par timmar och ett par öl tog vi oss an facklitteraturen. Där blev sorteringen mer otydlig, och till slut hamnade det mesta, inklusive Bibeln och en bok om Bohusläns kust, under den något spretiga kategorin livsstil. Något säger mig att Kerstin kommer att revidera vår kategorisering inom en inte allt för avlägsen framtid.

På kvällen hängde vi lite i vardagsrummet, men då tv:n inte fungerade blev det snabbt desperat. När vi hade kört en hel del feta ostskämt (pun intended) och drickit lite bubbel fick Kerstin nog och gick och la sig, medan jag, Love och Hannes började spela Quizkampen som om det var 2012 igen. Love gav också upp så småningom varpå Hannes och jag tog några öl till innan vi högljutt och oelegant papphamrade loss på det vikbara fåtöljerna som fungerar som extrasängar så att hela huset och säkert också stora delar av Irsta vaknade. 

Det var värt att krångla in sängarna i biblioteket för där kunde vi stänga om oss, vilket innebar att vi inte vaknade av att Elis kom in klockan 7.00 och började viskskrika som han brukade göra när vi fick sova i vardagsrummet i den gamla trean.

Vi hängde kvar i Västerås ett tag innan vi sa hejdå medan Edith gjorde sin sista jag-ska-skära-halsen-av-dig-din-jävel-gest mot mig och drog till Uppsala. 

Den här veckan har mest handlat om att Vabruari har kommit tidigt i år. Jag ska inte klaga, men när hälften av personalen är borta på samma gång är det inte direkt vilopuls på jobbet. Tur att det snart är sportlov, och sedan är det typ sommar. 

Veckan har också handlat om att så smått förbereda flytten. Jag har slängt en hel del skit igen, så bohaget blir fortsatt mer lätthanterligt så nu räknar jag med att ta alla ägodelar i en treliters fryspåse och en bigpacklåda för det mer omtåliga. Hörde jag bussflytt? 

Början på nåt nytt och nånting underbart för mig, för mig, för mig

2015 års tyngsta comeback (begreppet "tyngsta" för i sammanhanget en mångbottnad betydelse med tanke på hur farligt nära vågen är tresiffrigt) är genomförd. I tisdags var jag tillbaka. Tillbaka på gymmet Campuz 1477. Det tog sin lilla tid, för enligt snubben bakom disken har jag inte tränat där sedan 2012 och mig veterligen har jag inte satt min fot på något annat gym under åren som har passerat. Om inte relaxavdelningen på Sandhamn Seglarhotell räknas som ett gym vill säga.

Det skulle vara något förmätet att påstå att tisdagen var den första dagen i resten av mitt liv, för första dagen i resten av mitt liv inföll redan i juni 2012. Så det var kanske 800:e dagen i resten av mitt liv i förrgår, men det har ju inte samma lyster. Skitsamma. Satsningen mot Halvmaran 2015 har börjat. I år ska jag i mål på under två timmar. Isabellah Andersson får nog ta och revidera sin träningsplan för våren för annars kommer Uppsalas Pirlo spurta om henne på Skeppsbron så att betongen bara yr från Slussen.

Det var faktiskt länge sedan jag var så här motiverad att komma igång på allvar med träning, så för en gångs skull kanske jag pallar hålla i den längre än tre veckor - vilket är snittiden på hur länge mina senaste tio "mitt nya liv" har hållit.

Första träningen i tisdags var det jobbigaste jag har gjort sedan jag sprang halvmaran förra gången. Jag sprang på löpbandet en timme och till slut hade jag så ont överallt att jag knappt kunde gå till bussen efteråt. Det var inte ens så där endorfinskönt som det brukar bli efter träning - känslan var mer lik den man har när man har ätit en påse dillchips själv. Lite stukad och skavd sådär med omotiverade smärtor i överkroppen. Idag bet jag dock ihop och körde ett nytt löppass, och nu kändes det mycket bättre. Viktigt, för jag var nära att ge upp devisen "man har aldrig ångrat ett träningspass" där ett tag.

Det återstår alltså att se hur detta kommer att sluta. Eller när detta kommer att sluta är kanske den rätta frågeställningen. För så väl känner jag mig själv att denna satsning kommer att avbrytas när jag kommer ihåg hur gott det är att dricka öl i kombination med att äta chips igen.

Vid sidan av att ha startat mitt nya liv har terminen kommit igång på allvar. Första hela veckan, som inte styckades upp av utvecklingssamtal, är snart i hamn och hittills har allt rullat på bra. Det har bara varit två slagsmål om jag har räknat rätt. I tisdags var jag dessutom tf rektor så då passade jag på att ta en hel del långsiktiga strategiska beslut för skolan. En hel del.

Nu ska jag återgå till säsong två av West Wing. Det är en jävla serie det där alltså. Jag ser redan fram emot att se om alla sju säsongerna en gång till efter att jag har sett om dem den här gången.

This is my life my friend

Vakna. Det är 2015 nu!

Visst vänjer man sig snabbt vid ett nytt år? Det är väl egentligen bara första gången man ska skriva upp dagens datum som är lite ovant och man funderar på om det är 13 eller 15 som kommer efter 14. Vid det här laget - nästan två veckor in på nyåret - känns det som att det aldrig har varit något annat än 2015 och när man skriver ett datum gör man det med sådan kännarmin att det är som om att man har uppfunnit den gregorianska kalendern.

Sedan vi sist hördes av (visst gillade ju alla listan?) har jag varit i farten. Jag har också varit utanför farten vid tillfällen, för vissa dagar har jag slagit någon form i inofficiellt världsrekord i att inte göra någonting. Det beror väl mest på att West Wing dumt nog finns på Viaplay nu och att jag dumt nog skulle "slänga ett öga på första avsnittet för gamla tiders skull". Då blir det ju som det blir vissa dagar - man kollar på en halv säsong. Det bara sker liksom. Samtidigt är det världens bästa serie genom tiderna, så nog är den värd att se om.

I farten har jag varit i England och på jobbet (nåja). Jag och Lander drog till öarna på självaste nyårsafton. Det blev kanske inte så mycket till firande då den goda stämningen vi fick till efter en öl och skumpa på ARN och en flaska rött på planet peakade någonstans väster om Rotterdam. Den blev något haltande när det tog fyra timmar att åka tåg tolv mil ner till Southampton, och säga vad man vill om Havants station - det är inte ett ställe du vill tillbringa två timmar av nyårsafton i. Särskilt inte på en kall bänk.

I Southampton gjorde vi ett halvhjärtat försök att gå ut och paaaaaarty, men det slutade med att vi var 78 år gamla och tyckte musiken var för hög så vi gick via McDonalds till hotellet och firade tolvslaget framför BBC med att kasta Cheeseburgare i ansiktet. Det är ändå sjukt överskattat med tolvslag.

Dagen efter var det match, men Arsenal förlorade. Det roligaste som hände var att jag vid två olika tillfällen blev igenkänd som Dortmunds tränare Jürgen Klopp. Jag fick till och med vara med på selfies. Efter matchen hade vi paaaaaarty. Ingen annan i Southampton hade dock det så vi fick dricka Jägerbombs själva.

Fredagen var mellandag och på lördagen åkte vi till Liverpool med far och son Bakken för att se Tranmere Rovers-Swansea i FA-cupen. Det var en riktigt trivsam resa, och jag lärde mig att säga fucking på Liverpooldialekt då han som satt bakom oss på matchen sa det i genomsnitt var 30:e sekund. Sen åt jag en superäcklig fish and chips och sen åkte vi till London.

På söndagen var det match igen, och den här gången vann Arsenal. Stämningen var rätt sömnig som den kan vara när det är kickoff klockan 17:30 en söndag, men det var skönt att se en seger igen. Efter matchen gick vi till klassiska italienaren Antonios på Upper Street där Lander snart är invärvad som en del av släkten. Förra gången vi var där fick han ett paraply. Nu fick han ett mycket otympligt chokladbakverk. Den var så stor att den sannolikt inte hade gått igenom som handbagage så den fick stå kvar på hotellet när vi åkte hem i måndags.

I tisdag hade jag en sådan där dag när jag gjorde absolut ingenting bortsett från att vara vaken väldigt sent på natten på grund av jetlag efter jullovet. Eller jag började mitt nya liv också, det vill säga att vara nyttig och såntdär tråkig skit. I onsdags började jobbet igen, och det var kul att trampa igång. Jag kände mig inspirerad och jag fick sådana vibbar av de andra också. Det höll i sig när eleverna kom i torsdags - skönt!

Den här helgen har jag tagit det lugnt. Jag blev lite förkyld i fredags så därför fick mitt nya liv en liten paus, i alla fall vad gäller träning. Jag åkte dock in till Campuz-gymmet för att köpa rabatterat årskort, men kön var förnedrande lång så jag tog vändande buss hem istället. Jag får väl köpa orabatterat kort istället. Tur att pengar inte är något problem. Något man inte har kan liksom inte vara ett problem.

Nu ska jag ägna resten av den här veckan åt att titta på West Wing. Jag misstänker att jag även kommer använda de inledande timmarna av vecka tre till samma sak, för jag sov lite för länge i morse. Den delen av mitt nya liv har jag inte riktigt fått till - dygnsrytmdelen.