See them tumbling down

Jag och Magnus var högkulturella och gick och såg hyllade Apflickorna idag efter jobbet. Det var en perfekt tisdagsrulle. Sådär lagom suggestiv och ångestframkallande, och precis vad man behöver för att cementera den tidiga veckans melankoli när man tar steget upp på krönet av vardagscykeln.

Det var en bra film ur många avseenden, men det absolut bästa med den var att det vid två tillfällen förekom så kallade "tumbleweeds". Som den språknazistvårdare jag är skulle jag gärna använda ett svenskt begrepp, men i detta fall har jag inte hittat något som passar. Men jag tror ni är bekanta med företeelsen, alltså att en förtorkad buske eller snår som har formats till en boll blåser över prärien. Eller som i det här fallet vid hästhagarna. Att få in sådana på ett naturligt sätt i en långfilm är ren världsklass. Jag vet många som har misslyckats.

Det är bra att gå på bio. Förra veckan var jag och Becks på Jane Eyre. Jag ska försöka snitta en i veckan - det borde gå.

I övrigt var det en bra avslutning på förra veckan med after work och Sahara Hotpants. Jag träffade också Sara några gånger, och det känns bra att vi kan ses som vänner utan att det blir stelt och alltför konstigt. Det tog bara ett tag att komma dit för mig. Jag kan dock trösta mig med att jag i alla fall är bättre på relationer än huvudkaraktären i Apflickorna. Hon var riktigt jävla trasig. Skönt att se.

På jobbet var det något av en skitdag, men så är det ibland. Jag har dock tröstätit två kanelbullar dagen till ära så mig går det ingen nöd på. Men det skulle vara skönt om någon skruvade ner tempot på jobbet ett hack. Vi börjar nämligen skymta bergväggen därborta i skymningen, och jag vet inte om jag håller vaken bakom ratten fram tills dess att vi når den. Måtte vecka 44 komma snart.

I helgen ska jag åka till Jönköping. Det känns surrealistiskt.