Jag skulle inte påstå att jag är ute mitt i ingenstans för det vore verkligen en geografisk kuriositet. Man kan liksom inte vara ingenstans, eftersom att man alltid är någonstans. Det går heller inte mäta ett så abstrakt område som ingenstans så mitten av det går knappast att lokalisera. Andemeningen i uttrycket "mitt i ingenstans" går dock att applicera på min belägenhet för tillfället. Vi ska ju inte bli alltför ordagranna.
Jag är i Åsgård i mörkaste Jämtland och hälsar på Björn och Elin. Detta är Elins släktgård så överallt stöter man på kusiner, svägerskor, kusinbarn och pysslingar. För en utböling som mig går det inte att hålla reda på alla, men jag känner mig verkligen välkommen och gästfriheten är stor.
Här är tempot lågt och till skillnad från Kalle har Björn inte 200 järn i elden. Han har snarare två järn i elden: 1. Att det spelas bra musik och 2. Att det finns kyld öl. Det räcker gott för mig.
Sedan tar han givetvis hand om sin dotter också, men det räknas inte som ett järn. Och jag som historiskt sett kommer från en gjuterisläkt borde veta vad jag talar om där.
Vädret har precis som i övriga Sverige haft PMS ett tag vilket gör det aningen nyckfullt och lättstött, men det går bra att vara inomhus också. Igår satt vi hela kvällen och körde olika quizappar ända fram tills det blev ljust. Vilket så klart inte säger någonting eftersom att det är ljust dygnet runt.
Nu ska jag ta min eftermiddagslur i min lilla gäststuga, men först ska jag fortsätta läsa om hur det går för Katniss i Hungerspelen. Jag misstänker att hon kommer klara sig, men man vet ju aldrig.
Sen misstänker jag också att det ligger en veteöl och gonar sig i kylskåpet i väntan på att jag ska pysa upp den. Det funkar, som jag brukar säga.
lördag 30 juni 2012
onsdag 27 juni 2012
Surströmmingspolkan i Norrland går
Efter alla intryck igår var jag bara tvungen att ta en rejäl sovmorgon idag. Jag hade nog kunnat sova hela dagen faktiskt, för gårdagen var så omtumlande att en centrifug framstår som ett hamsterhjul i jämförelse.
Jag var vanvettigt trött när jag vaknade igår, vilket antagligen var en bieffekt av bastun kvällen före, men kämpade mig ändå upp. För på förmiddagen skulle vi lägga och förankra en flytbrygga i sjön. Det var något jag inte hade räknat med att göra när semestern startade.
Så malplacerad jag kände mig när traktorföraren och bryggförsäljaren diskuterade hur de skulle få ner den sex gånger tre meter stora bryggan ner för den 45-gradiga branten ner till vattnet har jag inte känt mig sedan jag var på Stureplan senaste gången. Jag höll jävligt låg profil, för jag kände att all imput jag skulle kunna tänkas komma med där sannolikt skulle mötas av pinsam tystnad och titta-på-varandra-i-samförstånd-och-skaka-på-huvudet-blickar.
Till sist lyfte traktorn ner bryggan i vattnet, och det kändes skönt att det inte var jag som kastade mig i vattnet för att hålla den på plats. Det var Kalles och hans pappa Mickes jobb. Det såg...kallt ut. Väldigt kallt faktiskt.
Bryggan skulle sedan transporteras bort till rätt läge men det var inte lätt när det nästan blåste storm. Jag funderade på att hoppa i vattnet och hjälpa till, men det såg så oerhört kallt ut i vattnet så jag stannade på land och drog lite i ett rep istället. Sedan skulle bryggan knytas fast i botten provisoriskt med rep, och det tog sin lilla tid. Kalle var i det typ nollgradiga vattnet i nästan en timme och på slutet huttrade han så mycket att han knappt kunde prata. Jag frös uppe på land, men i det läget kändes det inte rimligt att gnälla.
En timme senare gjorde han om proceduren fast med kättingar. Kalle alltså, vilket monster. Men han blev nog lite nedkyld för även i bastun efteråt satt han och huttrade.
Efter den pärsen var det inte mer än rimligt att gå och lägga sig en timme så att jag skulle vara pigg till kvällens begivenhet: Surströmmingen. Min debut helt enkelt.
Jag, Karl och Micke drog iväg till deras rustika fäbod några kilometer bort. Det luktade inget vidare när Micke öppnade burken, men så farligt var det inte. Sedan var det bara att stålsätta sig inför första tuggan. Det smakade helt okej faktiskt. Lite salt och härsket bara. Känns bra att äntligen ha provat denna nationalrätt.
Jag träffade också Rusta, Optandsblixten och Optandsdamen. Det kanske låter som gengångare men är i själva verket hästar. Karl och Micke var därinne i hagen och hånglade med djuren men jag tyckte att jag hade varit nog modig för en dag och höll mig på annersida.
Sen åkte vi på älgsafari men såg bara en orkidé. Sen hem och försöka övertala kroppen att det var natt och inte klockan två på eftermiddagen.
Idag har jag varit nära att förlora mot en sjuåring i minigolf. Tur att han vek ner sig på slutet.
Jag var vanvettigt trött när jag vaknade igår, vilket antagligen var en bieffekt av bastun kvällen före, men kämpade mig ändå upp. För på förmiddagen skulle vi lägga och förankra en flytbrygga i sjön. Det var något jag inte hade räknat med att göra när semestern startade.
Så malplacerad jag kände mig när traktorföraren och bryggförsäljaren diskuterade hur de skulle få ner den sex gånger tre meter stora bryggan ner för den 45-gradiga branten ner till vattnet har jag inte känt mig sedan jag var på Stureplan senaste gången. Jag höll jävligt låg profil, för jag kände att all imput jag skulle kunna tänkas komma med där sannolikt skulle mötas av pinsam tystnad och titta-på-varandra-i-samförstånd-och-skaka-på-huvudet-blickar.
Till sist lyfte traktorn ner bryggan i vattnet, och det kändes skönt att det inte var jag som kastade mig i vattnet för att hålla den på plats. Det var Kalles och hans pappa Mickes jobb. Det såg...kallt ut. Väldigt kallt faktiskt.
Bryggan skulle sedan transporteras bort till rätt läge men det var inte lätt när det nästan blåste storm. Jag funderade på att hoppa i vattnet och hjälpa till, men det såg så oerhört kallt ut i vattnet så jag stannade på land och drog lite i ett rep istället. Sedan skulle bryggan knytas fast i botten provisoriskt med rep, och det tog sin lilla tid. Kalle var i det typ nollgradiga vattnet i nästan en timme och på slutet huttrade han så mycket att han knappt kunde prata. Jag frös uppe på land, men i det läget kändes det inte rimligt att gnälla.
En timme senare gjorde han om proceduren fast med kättingar. Kalle alltså, vilket monster. Men han blev nog lite nedkyld för även i bastun efteråt satt han och huttrade.
Efter den pärsen var det inte mer än rimligt att gå och lägga sig en timme så att jag skulle vara pigg till kvällens begivenhet: Surströmmingen. Min debut helt enkelt.
Jag, Karl och Micke drog iväg till deras rustika fäbod några kilometer bort. Det luktade inget vidare när Micke öppnade burken, men så farligt var det inte. Sedan var det bara att stålsätta sig inför första tuggan. Det smakade helt okej faktiskt. Lite salt och härsket bara. Känns bra att äntligen ha provat denna nationalrätt.
Jag träffade också Rusta, Optandsblixten och Optandsdamen. Det kanske låter som gengångare men är i själva verket hästar. Karl och Micke var därinne i hagen och hånglade med djuren men jag tyckte att jag hade varit nog modig för en dag och höll mig på annersida.
Sen åkte vi på älgsafari men såg bara en orkidé. Sen hem och försöka övertala kroppen att det var natt och inte klockan två på eftermiddagen.
Idag har jag varit nära att förlora mot en sjuåring i minigolf. Tur att han vek ner sig på slutet.
tisdag 26 juni 2012
Kära barn du flänger och far
På en rullande sten växer ingen mossa brukar jag hävda. Detsamma gäller för personer som reser mycket. Å andra sidan har jag aldrig sett någon på vars kropp det växer mossa, så det är mycket möjligt att min liknelse här föll lika platt som curlingbana.
Det jag, med hjälp av ännu en patenterad Expedition A:sk språklig omväg, är att jag är ute på nya strövtåg. Den här gången har jag tagit mig hela vägen upp till Norrland och dess riktiga huvudstad Östersund. Sundsvall brukar ju hävda i olika kommunala publikationer att den orten är Norrlands huvudstad, men jag säger som Ewert Ljusberg sa i sitt presidenttal på Yran för några år sedan: Huvudstad är ingenting man utser sig till - det är någonting man är.
Jag ägnade tågresan åt att, först och främst, sova (eftersom att jag råkade kolla på The Royal Tenenbaums till klockan tre i natt och tåget gick typ då. Det kändes i alla fall som det när jag vaknade. När jag var pigg igen lyssnade jag på alla jämtländska artister jag kunde komma på samt läste ut Knausgård en gång för alla.
Kalle fiskade upp mig på stationen och sedan handlade allt om att spela fotboll med Lill-Esh. Jävlar i mitt lilla lådvin vad mycket energi den pojken har, och han är smart också. En gång körde han den klassiska gråtfinten (man fejkar skada gråtande och när en empatisk människa kommer för att på huk ge tröst tar man bollen och gör mål) som jag alltid har försökt förädla utan att lyckas. Jag fick också chansen att umgås lite med lilla Ingrid som bara var några veckor senaste gången jag besökte Optand. Hon var också mycket energisk. Barn verkar vara det generellt sett. Och det är som det skall, som Tranströmer säger.
Eftersom att jag är något av en solgud var vädret så bra som det nästan aldrig är här vid Storsjön, så vi kunde sitta ute och äta samt till och med titta på solnedgången som byggde en underbar vy med sjön i framkant och den snöklädda Åreskutan i horisonten.
Dagen rundades av med en bastu och nu ligger jag och funderar på hur man hanterar det faktum att det är dagsljus dygnet runt. Jag tror att jag ska låtsas att det är fredag eftermiddag i mitten av maj. Då somnar man ju alltid trots dagsljus, larm från gatan samt Avicii-pump från grannens förförfest.
Ska rekonstruera den ljudkulissen nu. Var fan är den där levande effektmaskinen från Polisskolan när man behöver honom?
Det jag, med hjälp av ännu en patenterad Expedition A:sk språklig omväg, är att jag är ute på nya strövtåg. Den här gången har jag tagit mig hela vägen upp till Norrland och dess riktiga huvudstad Östersund. Sundsvall brukar ju hävda i olika kommunala publikationer att den orten är Norrlands huvudstad, men jag säger som Ewert Ljusberg sa i sitt presidenttal på Yran för några år sedan: Huvudstad är ingenting man utser sig till - det är någonting man är.
Jag ägnade tågresan åt att, först och främst, sova (eftersom att jag råkade kolla på The Royal Tenenbaums till klockan tre i natt och tåget gick typ då. Det kändes i alla fall som det när jag vaknade. När jag var pigg igen lyssnade jag på alla jämtländska artister jag kunde komma på samt läste ut Knausgård en gång för alla.
Kalle fiskade upp mig på stationen och sedan handlade allt om att spela fotboll med Lill-Esh. Jävlar i mitt lilla lådvin vad mycket energi den pojken har, och han är smart också. En gång körde han den klassiska gråtfinten (man fejkar skada gråtande och när en empatisk människa kommer för att på huk ge tröst tar man bollen och gör mål) som jag alltid har försökt förädla utan att lyckas. Jag fick också chansen att umgås lite med lilla Ingrid som bara var några veckor senaste gången jag besökte Optand. Hon var också mycket energisk. Barn verkar vara det generellt sett. Och det är som det skall, som Tranströmer säger.
Eftersom att jag är något av en solgud var vädret så bra som det nästan aldrig är här vid Storsjön, så vi kunde sitta ute och äta samt till och med titta på solnedgången som byggde en underbar vy med sjön i framkant och den snöklädda Åreskutan i horisonten.
Dagen rundades av med en bastu och nu ligger jag och funderar på hur man hanterar det faktum att det är dagsljus dygnet runt. Jag tror att jag ska låtsas att det är fredag eftermiddag i mitten av maj. Då somnar man ju alltid trots dagsljus, larm från gatan samt Avicii-pump från grannens förförfest.
Ska rekonstruera den ljudkulissen nu. Var fan är den där levande effektmaskinen från Polisskolan när man behöver honom?
söndag 24 juni 2012
I'll take a shower, I will scour
Du vet känslan när man har gått på utedasset och känner för att våldtäktsduscha? Och sen när man sitter ihopkrupen i duschen som om man tänker göra bomben i duschbrunnen och skrubbar så att det gör ont och inser att vattnet luktar konstigt så att man känner att man behöver gruppvåldtäktsduscha efter våldtäktsduschen? Visst är den känslan inte särskilt kul?
Ja. Du vet.
Midsommardagen påminde om midsommarafton, fast det var mindre snapsande. Inget alls faktiskt. Jag gick ut och gick en mil i den sörmländska idyllen där vid lunch och spanade efter vildsvin, men jag såg bara lite trötta hästar. "Hårt igår?" skämtade jag, men fick ingen respons. Otrevligt.
Kusin Thomas dök upp efter lunch och vi beslöt att en gång för alla styra upp boomeranggate. Vi började skjuta upp fotbollar i trädet och till slut fick jag till en fullträff med en flaskskeppsbyggares precision och boomerangen åkte ner. Problemet var att bollen fastnade istället. Är det inte det ena så är jävlar i mig det andra som kärringen sa.
Men ni behöver ikke være bænge. Bollen blåste ner i natt, så nu kan ungarna i fågelboet upp i trädet slappna av igen efter det två dagar långa blitzkrieg som har pågått utanför deras bostad.
Folk var lite trötta på kvällen så vi kollade på fotbollen under stor tystnad (för att vara Asplunds - det vill säga att vi inte pratade exakt hela tiden). Sen hände det inte så mycket mer värt att berätta.
Idag har jag mest tagit det lugnt, och till slut fick jag skjuts in till Eskilstuna för att ta tåget hem. Jag noterade en ovanligt hög frekvens av Converseskor, tygpåsar och tält på tåget och insåg att detta var ungdomar som var på väg till Peace & Love i Borlänge. Ett tag önskade jag att jag var 18 år och på väg till Hultsfred, men när en snubbe började läsa exakt hela spelschemat högt och inte kunde uttala varken Anna Ternheim eller Regina Spektors namn korrekt kom jag på att man alltid bodde granne med någon idiot som man störde ihjäl sig på under festivalens gång. Det fick mig att önska mig tillbaka till 28 igen.
Jag tycker vi låter festivalminnena vara som de är. Det blir nog bäst för alla.
Nu har jag i alla fall duschat här hemma så nu känner jag mig fräsch som en schamporeklamstjej igen. Jag känner att vi alla ska anstränga oss rent hygieniskt så här när Expeditionen är hemma för en kväll. I morgon tar vi en ny etapp.
Ja. Du vet.
Midsommardagen påminde om midsommarafton, fast det var mindre snapsande. Inget alls faktiskt. Jag gick ut och gick en mil i den sörmländska idyllen där vid lunch och spanade efter vildsvin, men jag såg bara lite trötta hästar. "Hårt igår?" skämtade jag, men fick ingen respons. Otrevligt.
Kusin Thomas dök upp efter lunch och vi beslöt att en gång för alla styra upp boomeranggate. Vi började skjuta upp fotbollar i trädet och till slut fick jag till en fullträff med en flaskskeppsbyggares precision och boomerangen åkte ner. Problemet var att bollen fastnade istället. Är det inte det ena så är jävlar i mig det andra som kärringen sa.
Men ni behöver ikke være bænge. Bollen blåste ner i natt, så nu kan ungarna i fågelboet upp i trädet slappna av igen efter det två dagar långa blitzkrieg som har pågått utanför deras bostad.
Folk var lite trötta på kvällen så vi kollade på fotbollen under stor tystnad (för att vara Asplunds - det vill säga att vi inte pratade exakt hela tiden). Sen hände det inte så mycket mer värt att berätta.
Idag har jag mest tagit det lugnt, och till slut fick jag skjuts in till Eskilstuna för att ta tåget hem. Jag noterade en ovanligt hög frekvens av Converseskor, tygpåsar och tält på tåget och insåg att detta var ungdomar som var på väg till Peace & Love i Borlänge. Ett tag önskade jag att jag var 18 år och på väg till Hultsfred, men när en snubbe började läsa exakt hela spelschemat högt och inte kunde uttala varken Anna Ternheim eller Regina Spektors namn korrekt kom jag på att man alltid bodde granne med någon idiot som man störde ihjäl sig på under festivalens gång. Det fick mig att önska mig tillbaka till 28 igen.
Jag tycker vi låter festivalminnena vara som de är. Det blir nog bäst för alla.
Nu har jag i alla fall duschat här hemma så nu känner jag mig fräsch som en schamporeklamstjej igen. Jag känner att vi alla ska anstränga oss rent hygieniskt så här när Expeditionen är hemma för en kväll. I morgon tar vi en ny etapp.
fredag 22 juni 2012
Bang en boome boomerang
Igår tog jag tåget till Arboga, denna historiska ort, och gick på systembolaget. Det var dock inte mitt primära mål, utan det var att bli hämtad och därefter skjutsad till landet av mina föräldrar. Det var ju midsommarfirande i planeringen för detta veckoslut.
På kvällen var det grillning som jag av någon anledning fick ansvar för, men det gick bra och kossan blev ätbar. Därefter EM innan jag och farbror Per Eric satt och drack öl och pratade om teater- kontra bioupplevelsen. Uppsala Stadsteater från insidan så att säga.
Idag har det varit händelserikt. Först gick jag ut på en promenad, och det var kanske inte så händelserikt i sig, men det är fan inte varje dag man kan studera en kalklinbana i detalj. Eller kossor. Kossor kan verkligen ge bitchblickar, det har jag lärt mig idag.
Sedan har jag mest hängt och druckit öl med kusinen Nils och de andra i solen. Givetvis glömde jag solkräm så nu ser jag ut som en pölse i fejjan igen. Att. Jag. Aldrig. Lär. Mig. Min hy ska inte vara i solen, aldrig någonsin.
Maten och snapsandet flöt på som vanligt, bortsett från att ingen hailade i år. Efter maten började dock allt spåra ur.
Först körde vi en något svajigt bocciaturnering där jag inledde starkt, och avslutade mycket svagt. Därefter plockade någon fram en boomerang som faster Marie hade köpt i Australien och det var framförallt då det började bli stökigt. Lärarintuitionen slog till direkt: "Detta kommer inte sluta lyckligt".
Of course. Först stod Per Eric och Roger och kastade den där dödsfällan mellan sig, farligt nära människor och bebyggelse. Jag visste redan då att om någon träffas av den där aboriginleksaken, så var det jag.
Of course. Till slut vräkte Marie in den rakt på verandan där vi satt och om det inte vore för mina kattreflexer hade jag varit ett huvud kortare nu. Nu satte jag ner foten en gång för alla och sa till dem att om de skulle leka fick de vara ute på havrefältet.
Till slut blev Roger så upprymd att han slängde upp den i en trädkrona och jag hade mycket svårt att dölja min förtjusning över att det vapen som bara minuter tidigare var nära att döda mig nu satt åtta meter upp i luften. Där sitter den ännu trots tappra försök att få ned den med bocciakulor och sopkvastar.
Det var en midsommar jag sent ska glömma.
Nu ska jag ut och plocka sju sorters blommor och kasta dem i ansiktet på pappa. Kan bli kul.
På kvällen var det grillning som jag av någon anledning fick ansvar för, men det gick bra och kossan blev ätbar. Därefter EM innan jag och farbror Per Eric satt och drack öl och pratade om teater- kontra bioupplevelsen. Uppsala Stadsteater från insidan så att säga.
Idag har det varit händelserikt. Först gick jag ut på en promenad, och det var kanske inte så händelserikt i sig, men det är fan inte varje dag man kan studera en kalklinbana i detalj. Eller kossor. Kossor kan verkligen ge bitchblickar, det har jag lärt mig idag.
Sedan har jag mest hängt och druckit öl med kusinen Nils och de andra i solen. Givetvis glömde jag solkräm så nu ser jag ut som en pölse i fejjan igen. Att. Jag. Aldrig. Lär. Mig. Min hy ska inte vara i solen, aldrig någonsin.
Maten och snapsandet flöt på som vanligt, bortsett från att ingen hailade i år. Efter maten började dock allt spåra ur.
Först körde vi en något svajigt bocciaturnering där jag inledde starkt, och avslutade mycket svagt. Därefter plockade någon fram en boomerang som faster Marie hade köpt i Australien och det var framförallt då det började bli stökigt. Lärarintuitionen slog till direkt: "Detta kommer inte sluta lyckligt".
Of course. Först stod Per Eric och Roger och kastade den där dödsfällan mellan sig, farligt nära människor och bebyggelse. Jag visste redan då att om någon träffas av den där aboriginleksaken, så var det jag.
Of course. Till slut vräkte Marie in den rakt på verandan där vi satt och om det inte vore för mina kattreflexer hade jag varit ett huvud kortare nu. Nu satte jag ner foten en gång för alla och sa till dem att om de skulle leka fick de vara ute på havrefältet.
Till slut blev Roger så upprymd att han slängde upp den i en trädkrona och jag hade mycket svårt att dölja min förtjusning över att det vapen som bara minuter tidigare var nära att döda mig nu satt åtta meter upp i luften. Där sitter den ännu trots tappra försök att få ned den med bocciakulor och sopkvastar.
Det var en midsommar jag sent ska glömma.
Nu ska jag ut och plocka sju sorters blommor och kasta dem i ansiktet på pappa. Kan bli kul.
torsdag 21 juni 2012
Robelibobelibobelibobelibobban
Den märkligaste människa jag någonsin stött på är en person som heter Robert. Jag pluggade med honom under första terminen här i Uppsala och man förstod genast att han inte riktigt hade alla fotbollsbilder i Paninipaketet om man säger så. Redan den första lunchen, där den skälvande första dagen i ILU:s varma famn (varm som en kaktus) droppade han det odödliga citatet:
- Jag heter Robert, men ni kan kalla mig Robelibobban.
Nu kanske han låter som en skön prick, men det ska sägas att han är den mest socialt missanpassade människan på den här sidan Joseph Fritzl. En gång skällde han ut oss och slog sönder ett fönster inne på Snerikes för att vi hade åkt från förfesten innan honom. Varje gång han försökte få till en konversation eller skämta blev alla bara obekväma och alla uttalanden bar en air av pinsam tystnad efter sig. Om jag ibland är en Socially Awkward Penguin är han fan Socially Awkward Walrus. Han är en blåval i den sociala porslinsaffären.
Det värsta var att han försökte bli kompis med mig. Jag hade turen, ynnesten att få tillbringa mina VFU-dagar (det är praktik för er som inte är pålästa) tillsammans med honom första gången vi var ute. Ungdomarna i Våla blev fullkomligt livrädda för honom, och eftersom att vi hela tiden skulle vara på samma lektioner tog de för givet att jag var ett lika stort skåp som honom. Han fick aldrig komma tillbaka dit. Precis som, har jag hört, resultatet har blivit på alla andra platser han har gjort VFU på.
Jag betedde mig alltid schysst mot Robban, som man gör, och det ledde till att han tog varje chans att fråga om vi skulle hitta på något. Det var lätt att komma på undanflykter i början och jag tänkte att han skulle fatta piken, men när han för tredje gången på ett par veckor ringde och frågade om jag ville hänga med och spela biljard (!) var jag tvungen att säga ifrån:
-Alltså, jag har ingen lust att umgås med dig. Jag hör av mig ifall jag får det.
Jag har ännu inte känt den lusten.
Igår såg vi honom på Uplands. Han började tydligen prata med Benjamin inne på toan - med extremt konstig stämning som följd. Alltid lika underhållande när folk som inte har stött på honom drabbas av honom. Hoppas han klarar sig i livet ändå, för någon lärare kommer han aldrig bli.
Det var alltså ett Uplandsbesök som plötsligt stod på agendan för kvällen igår. Då hade jag och Magnus redan sett den mycket Wes Andersonska filmen Moonlight Kingdom som var mycket sevärd. Som de är, Wes Anderson-filmerna.
Efter filmen ölade vi lite, ändå tills Palermo stängde faktiskt. Som vanligt vägrade alla att gå hem så jag fick finna mig i att sitta på Eshs pakethållare och lida med ljumskbråck. Jag hatar cyklar. Tänker aldrig köpa en sådan igen.
Nu börjar jag för övrigt känna att det är semester. Ärligt talat är jag värd den.
- Jag heter Robert, men ni kan kalla mig Robelibobban.
Nu kanske han låter som en skön prick, men det ska sägas att han är den mest socialt missanpassade människan på den här sidan Joseph Fritzl. En gång skällde han ut oss och slog sönder ett fönster inne på Snerikes för att vi hade åkt från förfesten innan honom. Varje gång han försökte få till en konversation eller skämta blev alla bara obekväma och alla uttalanden bar en air av pinsam tystnad efter sig. Om jag ibland är en Socially Awkward Penguin är han fan Socially Awkward Walrus. Han är en blåval i den sociala porslinsaffären.
Det värsta var att han försökte bli kompis med mig. Jag hade turen, ynnesten att få tillbringa mina VFU-dagar (det är praktik för er som inte är pålästa) tillsammans med honom första gången vi var ute. Ungdomarna i Våla blev fullkomligt livrädda för honom, och eftersom att vi hela tiden skulle vara på samma lektioner tog de för givet att jag var ett lika stort skåp som honom. Han fick aldrig komma tillbaka dit. Precis som, har jag hört, resultatet har blivit på alla andra platser han har gjort VFU på.
Jag betedde mig alltid schysst mot Robban, som man gör, och det ledde till att han tog varje chans att fråga om vi skulle hitta på något. Det var lätt att komma på undanflykter i början och jag tänkte att han skulle fatta piken, men när han för tredje gången på ett par veckor ringde och frågade om jag ville hänga med och spela biljard (!) var jag tvungen att säga ifrån:
-Alltså, jag har ingen lust att umgås med dig. Jag hör av mig ifall jag får det.
Jag har ännu inte känt den lusten.
Igår såg vi honom på Uplands. Han började tydligen prata med Benjamin inne på toan - med extremt konstig stämning som följd. Alltid lika underhållande när folk som inte har stött på honom drabbas av honom. Hoppas han klarar sig i livet ändå, för någon lärare kommer han aldrig bli.
Det var alltså ett Uplandsbesök som plötsligt stod på agendan för kvällen igår. Då hade jag och Magnus redan sett den mycket Wes Andersonska filmen Moonlight Kingdom som var mycket sevärd. Som de är, Wes Anderson-filmerna.
Efter filmen ölade vi lite, ändå tills Palermo stängde faktiskt. Som vanligt vägrade alla att gå hem så jag fick finna mig i att sitta på Eshs pakethållare och lida med ljumskbråck. Jag hatar cyklar. Tänker aldrig köpa en sådan igen.
Nu börjar jag för övrigt känna att det är semester. Ärligt talat är jag värd den.
onsdag 20 juni 2012
Mil efter mil
Expeditionen är tillbaka i hemmahamnen för omtankning, påfyllning av förnödenheter och hämtande av nytt körkort. Oroa dig inte, för vi är snart iväg igen.
Igår började dagen i ett lite mer livligt Bollnäs än dagen innan. Det var dock inte så att det gjorde oss sugna på att stanna kvar där, utan vi - eller inte vi, jag får inte köra Jockes bil, så han - trampade gasen i botten för att aldrig mer återvända. Jag känner att Bollnäs inte var redo att hantera en karaktär som mig.
Vi åkte istället till Gävle och tillbringade några timmar på det företag som trycker souvenirerna åt supporterklubben, och vi fick några nya idéer på prylar vi ska trycka upp. Jag ska fixa en sportblazer med vårt emblem på, som en riktig internatskoletönt. Efter en flottpuck på Donken gick Kian vidare ner mot Uppsala i kastvindarna på E4:an. Jag var sjukt sugen att åka in och kolla på Dragon Gate, den mest bisarra platsen i Sverige (förutom Göteborg så klart), men det fanns inte tid till det i mitt späckade schema.
Jag var hemma i en kvart och kammade till mig innan jag gick ner till tåget för att utan problem åka vidare till Stockholm och Bagarmossen. Så var planen.
Så här blev det. När jag kom till stationen blev jag genast misstänksam över att jättemånga människor stod och kollade på informationstavlan med bistra miner. Jättemånga människor som står och kollar på en informationstavla med bistra miner är ju den internationella signalen för förseningar i alla former av kollektivtrafik. Mycket riktigt så var alla trafik från Uppsala söderut stoppad på grund av en olycka, vilket är SJ:s sätt att säga att någon har hoppat.
Jag är dock inte en människa som stressar upp mig i onödan, så jag köpte en Loka Citron och satte mig till rätta i det tåg som stod inne och som jag räknade med skulle lämna stationen först. Där satt jag i en timme och läste Twitter. Kupé låg i den inre stolsfickan och jag tyckte det var oartigt att sträcka mig efter tidningen utan att fråga hon som satt innanför mig, och eftersom att jag inte pallade prata med någon okänd fick det vara. Jag har ändå redan varit med i "Fråga Lokföraren". Det var lite nostalgiskt att uppleva SJ-kaos igen - det var mer än ett år sedan jag fick chansen att göra det nu.
I Stockholm stannade tuben oplanerat bara en gång, men det räckte för att jag skulle börja känna mig lite less på att sitta i olika stillastående tågvagnar. För helvete era jävla idioter-stämning ungefär.
Till sist kom jag fram till Bagis där Kalle med familj väntade. Vi spelade lite fotboll med Lill-Esh och Kerstin (jag var bättre än bägge, fast sämre på straffar) innan vi gick upp och tittade på Sverige-Frankrike över ett par Gin 'n Juice med tre småbarn som slogs om dillchipsen som fond. Jag har inte sett någon gråta så mycket i samband med en fotbollsmatch sedan Christiano Ronaldo efter FA-cupfinalen 2005. Måste också nämna att Zlatans avslutning var en ganska exakt kopia av mitt mål i Coppa Di Natale i vintras. Så nu vet ni har överjävligt snyggt det var.
Sedan var det bara att jogga tillbaka till tåget för att sjunka ner i en fåtölj och låt Spotify svepa mig lika innerligt som en nybliven mor sveper en nyfödd. Så var planen.
Så här blev det. När jag kom ombord ramlade jag rakt in i min chef samt rektorn på gymnasiet som har lokaler i samma hus som oss, och det var bara att slå sig ner och försöka få det att inte bli stelt. Turligt nog var de mer svajiga än mig eftersom att de hade varit på någon företags-get together, så allt var relativt avslappnat. Helt avslappnad blev jag dock inte under resans gång.
Det är märkligt hur ofta man träffar på folk på Uppsalapendeln. Tåget är en miljon meter långt och har tvåtusen vagnar, men ändå går man titt som tätt in i den vagn där det sitter någon bekant.
Efter en promenad i den varma nattluften kom jag så hem och kunde till slut börja landa i semestern. Planen är att fortsätta göra det idag, även om jag har en diger lista att fixa. Jag funderar på att köpa en cykel till exempel. Det trodde ni inte. Vad säger ni nu då?
Igår började dagen i ett lite mer livligt Bollnäs än dagen innan. Det var dock inte så att det gjorde oss sugna på att stanna kvar där, utan vi - eller inte vi, jag får inte köra Jockes bil, så han - trampade gasen i botten för att aldrig mer återvända. Jag känner att Bollnäs inte var redo att hantera en karaktär som mig.
Vi åkte istället till Gävle och tillbringade några timmar på det företag som trycker souvenirerna åt supporterklubben, och vi fick några nya idéer på prylar vi ska trycka upp. Jag ska fixa en sportblazer med vårt emblem på, som en riktig internatskoletönt. Efter en flottpuck på Donken gick Kian vidare ner mot Uppsala i kastvindarna på E4:an. Jag var sjukt sugen att åka in och kolla på Dragon Gate, den mest bisarra platsen i Sverige (förutom Göteborg så klart), men det fanns inte tid till det i mitt späckade schema.
Jag var hemma i en kvart och kammade till mig innan jag gick ner till tåget för att utan problem åka vidare till Stockholm och Bagarmossen. Så var planen.
Så här blev det. När jag kom till stationen blev jag genast misstänksam över att jättemånga människor stod och kollade på informationstavlan med bistra miner. Jättemånga människor som står och kollar på en informationstavla med bistra miner är ju den internationella signalen för förseningar i alla former av kollektivtrafik. Mycket riktigt så var alla trafik från Uppsala söderut stoppad på grund av en olycka, vilket är SJ:s sätt att säga att någon har hoppat.
Jag är dock inte en människa som stressar upp mig i onödan, så jag köpte en Loka Citron och satte mig till rätta i det tåg som stod inne och som jag räknade med skulle lämna stationen först. Där satt jag i en timme och läste Twitter. Kupé låg i den inre stolsfickan och jag tyckte det var oartigt att sträcka mig efter tidningen utan att fråga hon som satt innanför mig, och eftersom att jag inte pallade prata med någon okänd fick det vara. Jag har ändå redan varit med i "Fråga Lokföraren". Det var lite nostalgiskt att uppleva SJ-kaos igen - det var mer än ett år sedan jag fick chansen att göra det nu.
I Stockholm stannade tuben oplanerat bara en gång, men det räckte för att jag skulle börja känna mig lite less på att sitta i olika stillastående tågvagnar. För helvete era jävla idioter-stämning ungefär.
Till sist kom jag fram till Bagis där Kalle med familj väntade. Vi spelade lite fotboll med Lill-Esh och Kerstin (jag var bättre än bägge, fast sämre på straffar) innan vi gick upp och tittade på Sverige-Frankrike över ett par Gin 'n Juice med tre småbarn som slogs om dillchipsen som fond. Jag har inte sett någon gråta så mycket i samband med en fotbollsmatch sedan Christiano Ronaldo efter FA-cupfinalen 2005. Måste också nämna att Zlatans avslutning var en ganska exakt kopia av mitt mål i Coppa Di Natale i vintras. Så nu vet ni har överjävligt snyggt det var.
Sedan var det bara att jogga tillbaka till tåget för att sjunka ner i en fåtölj och låt Spotify svepa mig lika innerligt som en nybliven mor sveper en nyfödd. Så var planen.
Så här blev det. När jag kom ombord ramlade jag rakt in i min chef samt rektorn på gymnasiet som har lokaler i samma hus som oss, och det var bara att slå sig ner och försöka få det att inte bli stelt. Turligt nog var de mer svajiga än mig eftersom att de hade varit på någon företags-get together, så allt var relativt avslappnat. Helt avslappnad blev jag dock inte under resans gång.
Det är märkligt hur ofta man träffar på folk på Uppsalapendeln. Tåget är en miljon meter långt och har tvåtusen vagnar, men ändå går man titt som tätt in i den vagn där det sitter någon bekant.
Efter en promenad i den varma nattluften kom jag så hem och kunde till slut börja landa i semestern. Planen är att fortsätta göra det idag, även om jag har en diger lista att fixa. Jag funderar på att köpa en cykel till exempel. Det trodde ni inte. Vad säger ni nu då?
tisdag 19 juni 2012
Hälsingland mitt eget land
Så fort vi kom i närheten av Söderhamn sprack himlen och blev alldeles blå. För där är det nämligen alltid sol. Men så fort vi svängde av E4:an mot Bollnäs började molnen dyka upp igen.
Nog om vädret - för ett tag - för jag måste ju förklara vad jag gör i Hälsinglands inland. Jag och Lander bestämde oss i ett svagt ögonblick i vintras på puben Tollington's i norra London att vi den här sommaren skulle besöka Arsenal Soccer School när den kom till Sverige. Nu har löftet infriats.
Fotbollsskolan var rolig att kolla på och - åter till vädret - solen sken. Efter salladslunch, som intogs med liten plastsked, kom dock det för den här semestern obligatoriska regnet och vi fick packa ihop de souvenirer vi hade på ett bord. Bra tajming när föräldrarna med plånböckerna kom.
När dagen var över för barnens del åkte vi till hotellet och satte oss på terassen på baksidan, med en alldeles fantastisk utsikt över sjön Varpen. När det på nytt började stänka orsakade Lander en diplomatisk kris mellan oss och hotellpersonalen då han försökte veva ut en en elstyrd markis manuellt. Ett tag var vi nära att bli vräkta, men efter förhandlingar mellan Lander och hotellchefen blev det vapenvila.
Vi tog en sväng genom spökstaden Bollnäs, som inte direkt är Tennisveckan i Båstad på en måndagkväll, och hittade till slut en pizzeria som vackert inramades av järnvägen och genomfartsleden. Där satt vi och inte avnjöt med ändå åt varsin pizza innan vi vandrade hem genom ett folkbefriat centrum för ytterligare några öl på terassen.
Vi klarade oss från några fler stora problem, men när jag uppe på rummet försökte byta kanal på tv:n med mitt glasögonfodral kändes det som att det var dags att sova.
Ja, då har man sett Bollnäs också. Ytterligare en blind fläck på kartan som har klarnat. Hit behöver jag aldrig mera åka.
Nu fortsätter expeditionen mot Gävle. Häng med!
Nog om vädret - för ett tag - för jag måste ju förklara vad jag gör i Hälsinglands inland. Jag och Lander bestämde oss i ett svagt ögonblick i vintras på puben Tollington's i norra London att vi den här sommaren skulle besöka Arsenal Soccer School när den kom till Sverige. Nu har löftet infriats.
Fotbollsskolan var rolig att kolla på och - åter till vädret - solen sken. Efter salladslunch, som intogs med liten plastsked, kom dock det för den här semestern obligatoriska regnet och vi fick packa ihop de souvenirer vi hade på ett bord. Bra tajming när föräldrarna med plånböckerna kom.
När dagen var över för barnens del åkte vi till hotellet och satte oss på terassen på baksidan, med en alldeles fantastisk utsikt över sjön Varpen. När det på nytt började stänka orsakade Lander en diplomatisk kris mellan oss och hotellpersonalen då han försökte veva ut en en elstyrd markis manuellt. Ett tag var vi nära att bli vräkta, men efter förhandlingar mellan Lander och hotellchefen blev det vapenvila.
Vi tog en sväng genom spökstaden Bollnäs, som inte direkt är Tennisveckan i Båstad på en måndagkväll, och hittade till slut en pizzeria som vackert inramades av järnvägen och genomfartsleden. Där satt vi och inte avnjöt med ändå åt varsin pizza innan vi vandrade hem genom ett folkbefriat centrum för ytterligare några öl på terassen.
Vi klarade oss från några fler stora problem, men när jag uppe på rummet försökte byta kanal på tv:n med mitt glasögonfodral kändes det som att det var dags att sova.
Ja, då har man sett Bollnäs också. Ytterligare en blind fläck på kartan som har klarnat. Hit behöver jag aldrig mera åka.
Nu fortsätter expeditionen mot Gävle. Häng med!
söndag 17 juni 2012
And I would walk 500 more
I en intervju i Sveriges Radio Jönköping sa Andreas att hoppades på att det skulle komma 500 Arsenal Sweden-medlemmar på vår sommarfest på Visingsö. Vi har garvat rätt gott åt detta hela helgen eftersom att vi tidigt insåg att det inte skulle komma fler än 50 personer. Ungefär allt vi har snackat om har slutat med något skämt om 500.
I slutändan kom det cirka 20 personer och vi hade det hur bra som helst. Solen sken och omgivningarna var vackra som en svensk sommardag. Visingsö är verkligen en idyll.
I fredags kände vi lite på tennisbanan på området. Om Rafael Nadal har varig orolig för ökad konkurrens på touren kan han sluta med det. Tennis är fan svårare än vad det ser ut. Ungefär som alla andra idrotter. Utom bob. Det måste ju vilken idiot som helst klara av.
På kvällen drack vi öl och tittade på när Sveriges landslag var sämst i världen igen. Vi hade en tipstävling och för första gången i världshistorien tippade jag rätt. Vann en fin pott på dryga 200 kronor som jag genast köpte öl för.
I lördags spelade vi, efter en lugnare förmiddag, fotboll i ett par timmar. Jag var i gula laget som tyvärr torskade med 20-18. Det alla pratade om efter matchen var dock min kliniska glidtackling och brytning på egen planhalva med efterföljande raid på högerkanten som avslutades med att jag gjorde mål bakom Kicken. Årets prestation alla kategorier. Hur kan inget lag vilja värva mig?
På kvällen var det allmänt samkväm och en bättre grillbuffé som avrundades med allmänt hålligång. Sent på kvällen analyserade jag och Kicken alla tavlor på hotellet tills man började se dubbelt, så då var det bara att vika ned sig.
Idag var jag "trött" så jag gick och la mig efter frukosten. Lagom till färjan över till fastlandet hade jag dock piggnat till så jag, Lander och Kicken hade en småtrevlig hemresa genom ett junivackert Sverige.
Nu är det mellanlandning i Västerås innan expeditionen tar sig vidare norrut.
I slutändan kom det cirka 20 personer och vi hade det hur bra som helst. Solen sken och omgivningarna var vackra som en svensk sommardag. Visingsö är verkligen en idyll.
I fredags kände vi lite på tennisbanan på området. Om Rafael Nadal har varig orolig för ökad konkurrens på touren kan han sluta med det. Tennis är fan svårare än vad det ser ut. Ungefär som alla andra idrotter. Utom bob. Det måste ju vilken idiot som helst klara av.
På kvällen drack vi öl och tittade på när Sveriges landslag var sämst i världen igen. Vi hade en tipstävling och för första gången i världshistorien tippade jag rätt. Vann en fin pott på dryga 200 kronor som jag genast köpte öl för.
I lördags spelade vi, efter en lugnare förmiddag, fotboll i ett par timmar. Jag var i gula laget som tyvärr torskade med 20-18. Det alla pratade om efter matchen var dock min kliniska glidtackling och brytning på egen planhalva med efterföljande raid på högerkanten som avslutades med att jag gjorde mål bakom Kicken. Årets prestation alla kategorier. Hur kan inget lag vilja värva mig?
På kvällen var det allmänt samkväm och en bättre grillbuffé som avrundades med allmänt hålligång. Sent på kvällen analyserade jag och Kicken alla tavlor på hotellet tills man började se dubbelt, så då var det bara att vika ned sig.
Idag var jag "trött" så jag gick och la mig efter frukosten. Lagom till färjan över till fastlandet hade jag dock piggnat till så jag, Lander och Kicken hade en småtrevlig hemresa genom ett junivackert Sverige.
Nu är det mellanlandning i Västerås innan expeditionen tar sig vidare norrut.
fredag 15 juni 2012
Åka på semester
Den första dagen på resten av mitt liv inföll för ett tag sedan, så den behöver vi inte avhandla nu. Den första dagen på resten av min semester - nu är den här. Det var ett tag där i slutet av maj när allting talade för att den inte skulle komma. Så kändes det i alla fall.
Igår kom jag hem från jobbet och när jag insåg att jag har drygt sex veckors ledighet att larva omkring på frustade jag fram en suck så djup att Bengt Magnussons röst lät som Alvin och gänget i jämförelse. Nu kanske jag kan piggna till lite framöver också och inte somna så fort jag ser en soffa.
Jag är i Västerås hos Lander för tillfället, men bara tillfälligt för snart ska vi åka till Visingsö, mitt i vackra Vättern, och delta i Arsenal Swedens fotbollsturnering. Det kommer bli en grym helg, som det brukar bli när vi styr upp något. Synd bara att det inte är fler som är anmälda.
Det är alltså framtiden. Ska vi ta en titt i backspegeln också? Ja? Ja.
I onsdags fyllde min lillebror 24 år och jag upplyste honom vänligt men bestämt när jag ringde och väckte honom klockan 12.30 att nu börjar det gå utför. Jag har alltid hävdat att 23 är den bästa åldern och sen blir livet bara en massa plikter och tidsexercis. Han trodde mig inte och somnade antagligen om.
På kvällen gick vi till Bojan som bjöd på tårta, innan vi satte oss på Villa Romana på Gamla eller lilla torget eller vad fan det heter och kollade på grosse Deutschlands seger över Holland. Jag har alltid gillat Tyskland. Födelsedagen rundades av i Svantes trädgård med ett par Export (Bartendern bara: "Vad är Export?". Jag bara: "Det är när man säljer varor till andra länder. ") och slogs lite med myggen där. Jag tror Hannes var nöjd med kvällen, och han fick jättemånga gratulationer på Facebook också. Bara en sådan sak.
Nej, mot Sherwoodskogen förlåt Småland.
Igår kom jag hem från jobbet och när jag insåg att jag har drygt sex veckors ledighet att larva omkring på frustade jag fram en suck så djup att Bengt Magnussons röst lät som Alvin och gänget i jämförelse. Nu kanske jag kan piggna till lite framöver också och inte somna så fort jag ser en soffa.
Jag är i Västerås hos Lander för tillfället, men bara tillfälligt för snart ska vi åka till Visingsö, mitt i vackra Vättern, och delta i Arsenal Swedens fotbollsturnering. Det kommer bli en grym helg, som det brukar bli när vi styr upp något. Synd bara att det inte är fler som är anmälda.
Det är alltså framtiden. Ska vi ta en titt i backspegeln också? Ja? Ja.
I onsdags fyllde min lillebror 24 år och jag upplyste honom vänligt men bestämt när jag ringde och väckte honom klockan 12.30 att nu börjar det gå utför. Jag har alltid hävdat att 23 är den bästa åldern och sen blir livet bara en massa plikter och tidsexercis. Han trodde mig inte och somnade antagligen om.
På kvällen gick vi till Bojan som bjöd på tårta, innan vi satte oss på Villa Romana på Gamla eller lilla torget eller vad fan det heter och kollade på grosse Deutschlands seger över Holland. Jag har alltid gillat Tyskland. Födelsedagen rundades av i Svantes trädgård med ett par Export (Bartendern bara: "Vad är Export?". Jag bara: "Det är när man säljer varor till andra länder. ") och slogs lite med myggen där. Jag tror Hannes var nöjd med kvällen, och han fick jättemånga gratulationer på Facebook också. Bara en sådan sak.
Nej, mot Sherwoodskogen förlåt Småland.
tisdag 12 juni 2012
I Roslagens famn
Jag har varit på konferangs i två dagar. Eller det kanske inte är konferangs - mer arbetsdagar - men det är så roligt att säga att man ska på konferangs, så jag säger att jag har varit på konferangs.
Vi har jobbat med att utvärdera samt jobba på nästa års verksamhetsplan, och om ni tycker det låter sexigt så vill jag inte veta vilka andra sjuka böjningar ni har. Ni är värre än Tarzan i så fall. Men mer om honom och hans övergrepp senare.
Arbete med verksamhetsplanen kan vara ganska drygt och statiskt, så det var antagligen därför vi åkte till pittoreska Öregrund, en sommarstad på Upplandskusten som inte riktigt har vaknat för säsongen ännu, för att jobba med den. Det blev effektivt, mer effektivt än för ett år sedan då vi mest satt och tramsade och försökte hitta på så kanslisvenska formuleringar som möjligt. Därmed inte sagt att vi inte tramsade något i år, men utan trams går det ju inte att jobba.
Igår kväll stack de mer duktiga av oss ut och sprang, medan resten satte sig på Östersjöklipporna och drack öl. Kan du gissa vilken kategori jag ingick i?
Verkligen? Jag är hedrad att du tror så gott om min karaktär, men självklart sprang jag inte om valmöjligheten att drick öl på somriga klippor fanns. Jag är väl inget djur heller?
Medan vi väntade på kvällen italienska buffé kollade några av oss på England-Frankrike då plötsligt det lilla hotellets hund Tarzan började våldföra sig på ett gosedjur. Gosedjuret blev fucked. Proper fucked. Det finns inget annat sätt att beskriva de chockartade scener som utspelades nedanför tv. Till slut tog kom Carro och tog bort gosedjuret från Tarzan, utan att ha vetat vad som just hade hänt och då lommade han iväg och sen såg jag honom aldrig mer. Typiskt killar att bara dra när de har fått vad de vill ha.
Efter det där hade man ju god matlust, så vi gjorde rent hus på buffén innan det var dags att bänka sig på nytt och kolla på Sveriges match. Tyvärr var Sverige, som Marie uttryckte det, sämst i världen så det gick ju som det gick. Det var bara att äta upp grillchipsen och gå och lägga sig och kolla på An idiot abroad på SVT Play-appen.
I morse var jag först upp (!) till frukost och sedan rullade vi på med dagens uppgifter innan vi var klara med två timmar till godo och åkte hem. Eftersom att jag drömde att jag var med i någon typ av fars i natt och vaknade kallsvettig utan att kunna somna om sov jag lite på bussen. Jag orkade dock springa när jag kom hem, men Paula Radcliffe behöver inte oroa sig inför OS. Jag kommer inte slå henne.
Nu har jag kollat på EM/sovit i soffan. Det skulle vara lite småskönt med semester nu. Två dagar kvar.
Vi har jobbat med att utvärdera samt jobba på nästa års verksamhetsplan, och om ni tycker det låter sexigt så vill jag inte veta vilka andra sjuka böjningar ni har. Ni är värre än Tarzan i så fall. Men mer om honom och hans övergrepp senare.
Arbete med verksamhetsplanen kan vara ganska drygt och statiskt, så det var antagligen därför vi åkte till pittoreska Öregrund, en sommarstad på Upplandskusten som inte riktigt har vaknat för säsongen ännu, för att jobba med den. Det blev effektivt, mer effektivt än för ett år sedan då vi mest satt och tramsade och försökte hitta på så kanslisvenska formuleringar som möjligt. Därmed inte sagt att vi inte tramsade något i år, men utan trams går det ju inte att jobba.
Igår kväll stack de mer duktiga av oss ut och sprang, medan resten satte sig på Östersjöklipporna och drack öl. Kan du gissa vilken kategori jag ingick i?
Verkligen? Jag är hedrad att du tror så gott om min karaktär, men självklart sprang jag inte om valmöjligheten att drick öl på somriga klippor fanns. Jag är väl inget djur heller?
Medan vi väntade på kvällen italienska buffé kollade några av oss på England-Frankrike då plötsligt det lilla hotellets hund Tarzan började våldföra sig på ett gosedjur. Gosedjuret blev fucked. Proper fucked. Det finns inget annat sätt att beskriva de chockartade scener som utspelades nedanför tv. Till slut tog kom Carro och tog bort gosedjuret från Tarzan, utan att ha vetat vad som just hade hänt och då lommade han iväg och sen såg jag honom aldrig mer. Typiskt killar att bara dra när de har fått vad de vill ha.
Efter det där hade man ju god matlust, så vi gjorde rent hus på buffén innan det var dags att bänka sig på nytt och kolla på Sveriges match. Tyvärr var Sverige, som Marie uttryckte det, sämst i världen så det gick ju som det gick. Det var bara att äta upp grillchipsen och gå och lägga sig och kolla på An idiot abroad på SVT Play-appen.
I morse var jag först upp (!) till frukost och sedan rullade vi på med dagens uppgifter innan vi var klara med två timmar till godo och åkte hem. Eftersom att jag drömde att jag var med i någon typ av fars i natt och vaknade kallsvettig utan att kunna somna om sov jag lite på bussen. Jag orkade dock springa när jag kom hem, men Paula Radcliffe behöver inte oroa sig inför OS. Jag kommer inte slå henne.
Nu har jag kollat på EM/sovit i soffan. Det skulle vara lite småskönt med semester nu. Två dagar kvar.
lördag 9 juni 2012
Och nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
Skolavslutning igår. Den blomstertid nu kommer, tal och så lite fest på det. Bra dag ur alla möjliga perspektiv.
Det var god stämning i klassen så klart, och vi hade en trevlig stund med betygsutdelning innan själva avslutningen tog vid. Jag hade gjort en lista, eftersom att alla gillar ju listor, med ett antal internskämt och den gick väl hem. Ärligt talat, jag skulle fan vilja ha mig som lärare. Sjukt rolig faktiskt.
Jag fick ett fint fång blommor och te, eftersom att de tycker att jag dricker så oerhört mycket te, av några av mina tjejer och det gjorde mig gladare än vad jag trodde att jag skulle bli. Det beror kanske på att jag inte fick någonting alls förra året, så det kändes bra att de ville visa sin uppskattning.
Nästa år slutar de nian, och det kommer att bli känslosamt. Man får väldigt starka band till sina elever, och det stärks ytterligare med vårt arbetssätt. Jag har separationsångest redan nu.
Årets nior hade gråtkalas efter avslutningen och så många Lille Skutt har jag inte sett på en gång förut. Det var någon form av syndaflod där på plan fyra. Fontana di Trevi bara "Shit, vad mycket vatten det sprutar här". Det gick nästan att åka flodångare där uppe efter den där urladdningen.
På kvällen åkte vi ut till Vickan för grillfest och samkväm. Jag, Ola och Magnus åkte inte alls fel på vägen dit. Det var meningen att åka och kolla hur fotbollsgolfbanan borta vid Lövstalöt såg ut. Hos Vickan var det gott grillat och mycken mjöd flöt i salarna. Jag och Ola körde någon form av spontan trubadurafton framåt senare till mångas stora glädje, och antagligen till någras missnöje. Och till mina fingrars missnöje idag, kan jag tillägga.
Till slut var det bara jag och Marie kvar. Höll låda kan man verkligen säga att vi gjorde. Det blev mycket sent, och enligt taxikvittot var jag inte hemma förrän klockan 4.30 men så sent kan det ju inte ha varit. Det vore inte likt mig att vara ute och slarva så sent.
Idag har jag inte orkat göra så mycket, men jag har i alla fall tagit mig till Gränby. Bolaget ni vet. På vägen dit upptäckte jag att de har tagit bort de fina nyponbuskarna som har stått i parken bakom Brantingstorg. Skandal. Nu kan jag ju inte lyssna på Söndermarken, som jag alltid gör när jag går där, längre.
Om man skulle unna sig en pizza? Vad tror ni om det? Ja? Ja.
Det var god stämning i klassen så klart, och vi hade en trevlig stund med betygsutdelning innan själva avslutningen tog vid. Jag hade gjort en lista, eftersom att alla gillar ju listor, med ett antal internskämt och den gick väl hem. Ärligt talat, jag skulle fan vilja ha mig som lärare. Sjukt rolig faktiskt.
Jag fick ett fint fång blommor och te, eftersom att de tycker att jag dricker så oerhört mycket te, av några av mina tjejer och det gjorde mig gladare än vad jag trodde att jag skulle bli. Det beror kanske på att jag inte fick någonting alls förra året, så det kändes bra att de ville visa sin uppskattning.
Nästa år slutar de nian, och det kommer att bli känslosamt. Man får väldigt starka band till sina elever, och det stärks ytterligare med vårt arbetssätt. Jag har separationsångest redan nu.
Årets nior hade gråtkalas efter avslutningen och så många Lille Skutt har jag inte sett på en gång förut. Det var någon form av syndaflod där på plan fyra. Fontana di Trevi bara "Shit, vad mycket vatten det sprutar här". Det gick nästan att åka flodångare där uppe efter den där urladdningen.
På kvällen åkte vi ut till Vickan för grillfest och samkväm. Jag, Ola och Magnus åkte inte alls fel på vägen dit. Det var meningen att åka och kolla hur fotbollsgolfbanan borta vid Lövstalöt såg ut. Hos Vickan var det gott grillat och mycken mjöd flöt i salarna. Jag och Ola körde någon form av spontan trubadurafton framåt senare till mångas stora glädje, och antagligen till någras missnöje. Och till mina fingrars missnöje idag, kan jag tillägga.
Till slut var det bara jag och Marie kvar. Höll låda kan man verkligen säga att vi gjorde. Det blev mycket sent, och enligt taxikvittot var jag inte hemma förrän klockan 4.30 men så sent kan det ju inte ha varit. Det vore inte likt mig att vara ute och slarva så sent.
Idag har jag inte orkat göra så mycket, men jag har i alla fall tagit mig till Gränby. Bolaget ni vet. På vägen dit upptäckte jag att de har tagit bort de fina nyponbuskarna som har stått i parken bakom Brantingstorg. Skandal. Nu kan jag ju inte lyssna på Söndermarken, som jag alltid gör när jag går där, längre.
Om man skulle unna sig en pizza? Vad tror ni om det? Ja? Ja.
fredag 8 juni 2012
torsdag 7 juni 2012
I believe I can fly
Efter att säkert ha tagit en och tjugo i första försöket tror jag att jag fick hybris där på höjdhoppsmattan. Jag begärde upp ribban på 2.46 och gjorde mig redo för mitt livs första världsrekordförsök. Jag försökte klappa igång publiken - men fick inget gehör alls - innan jag slog mig själv tre gånger i ansiktet som jag alltid gör inför ett hopp. Så började jag ansatsen. Jag kände direkt att jag fick med mig mycket kraft och upphoppet var som en raketuppskjutning.
Det kändes som att jag var i luften en hel evighet innan jag landade på mattan. Jag tittade upp bakom mig och såg att ribban låg kvar, utan att darra överhuvudtaget. Marginalen mellan mig och den hade varit hur god som helst, och jag tror att jag hade minst en meter upp till den.
Nu väntar jag bara på att SOK ska ringa. Jag har alltid velat vara med i OS i friidrott. Jag och Fredrik Hasselqvist tränade ju som dårar hemma på gården i Lambohov där för en tjugo år sedan så grunderna har jag redan. Vi hade en hel friidrottsstadion uppbyggd i slutet av den sommaren. Så nu handlar det mest om att vässa formen nu fram till 7 augusti då finalen av herrarnas höjdhopp avgörs.
Det var en rolig dag på Studan där eleverna imponerade på mig. Vissa är riktiga talanger, och jag var inte ens bäst längre. Jag klockades på 14 sekunder på 100 meter och tog som bäst 1.25 i höjdhopp. I kula stötte jag elva meter och längdhoppet tycker jag inte att vi behöver diskutera här. Det blir bara dålig stämning. Jag avstod 200 meter på grund av länghoppsrelaterad smärta i vänster hälsena.
SOK behöver inte ringa förresten. Jag börjar ändå jobba 2 augusti, så jag kan nog inte vara ledig under OS.
På eftermiddagen gjorde jag klart med betyg och omdömen och ägnade orimligt mycket tid åt att färdigställa min talong till EM-tipset som Ola har arrangerat. Rätt onödig grej att lägga tid på, eftersom att jag bara har vunnit på tips en enda gång och då tappade jag bort kupongen. Men det är ändå kul att vara kaxig innan.
Efter jobbet gick jag till en fotograf och tog körkortsbild. Jag ska inte säga att jag försökte se ut som världens suraste och tröttaste människa på bilden. Jag försökte faktiskt inte. Det bara blev så.
Hemma gällde det att inte somna. Och sedan vaknade jag efter en dryg timme. Smart. Jävligt smart.
Det kändes som att jag var i luften en hel evighet innan jag landade på mattan. Jag tittade upp bakom mig och såg att ribban låg kvar, utan att darra överhuvudtaget. Marginalen mellan mig och den hade varit hur god som helst, och jag tror att jag hade minst en meter upp till den.
Nu väntar jag bara på att SOK ska ringa. Jag har alltid velat vara med i OS i friidrott. Jag och Fredrik Hasselqvist tränade ju som dårar hemma på gården i Lambohov där för en tjugo år sedan så grunderna har jag redan. Vi hade en hel friidrottsstadion uppbyggd i slutet av den sommaren. Så nu handlar det mest om att vässa formen nu fram till 7 augusti då finalen av herrarnas höjdhopp avgörs.
Det var en rolig dag på Studan där eleverna imponerade på mig. Vissa är riktiga talanger, och jag var inte ens bäst längre. Jag klockades på 14 sekunder på 100 meter och tog som bäst 1.25 i höjdhopp. I kula stötte jag elva meter och längdhoppet tycker jag inte att vi behöver diskutera här. Det blir bara dålig stämning. Jag avstod 200 meter på grund av länghoppsrelaterad smärta i vänster hälsena.
SOK behöver inte ringa förresten. Jag börjar ändå jobba 2 augusti, så jag kan nog inte vara ledig under OS.
På eftermiddagen gjorde jag klart med betyg och omdömen och ägnade orimligt mycket tid åt att färdigställa min talong till EM-tipset som Ola har arrangerat. Rätt onödig grej att lägga tid på, eftersom att jag bara har vunnit på tips en enda gång och då tappade jag bort kupongen. Men det är ändå kul att vara kaxig innan.
Efter jobbet gick jag till en fotograf och tog körkortsbild. Jag ska inte säga att jag försökte se ut som världens suraste och tröttaste människa på bilden. Jag försökte faktiskt inte. Det bara blev så.
Hemma gällde det att inte somna. Och sedan vaknade jag efter en dryg timme. Smart. Jävligt smart.
onsdag 6 juni 2012
Jag är en loser baby, jag har inget körkort
Eftersom att Transportstyrelsen är Sveriges mest inkompetenta institution (i tuff konkurrens med Utbildningsdepartementet) är jag just nu inte innehavare av ett giltigt körkort. Enligt reglementet ska tjänstemännen på Transportstyrelsen i god tid innan körkortet slutar gälla skicka ut handlingar för förnyelse.
Mitt körkort gick ut i söndags. Igår fick jag förnyelseblanketten. Och då hade jag mailat och härjat två gånger för att få den. Jag tycker inte det är orimligt att kräva att först och främst alla på Transportstyrelsen avgår, men även Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd och kanske också Fredrik Reinfeldt bör ställa sina platser till förfogande efter det här totala sammanbrottet i rutinerna. Jag tycker att detta är en nationell fråga så Angela Merkel och Herman Van Rompuy sitter säkert. Än så länge.
Det enda jag kan hoppas på i det här läget är att konsekvenserna av denna katastrofala situation blir att någonting förändras i hanteringen av förnyelsen av körkort. Om ingen mer behöver lida som jag har gjort kommer det i alla fall något gott ur den. Samtidigt är det en klen tröst för mig som redan är drabbad.
Nationaldagen har jag ägnat åt att vara trött samt tvätta. Det känns verkligen att det är slutet av terminen, och jag går på de sista krafterna nu. Jag orkar inte engagera mig i så mycket mer än jobbet för tillfället, så det ska verkligen bli skönt med semester. Bra att de la in en ledig dag såhär. Metta Fjelkner på Lärarnas Riksförbund måste ha lobbat på gediget hos regeringen för att få till den, men det är nog inte så svårt med typ 100 000 gnälliga lärare i ryggen.
Igår gick vi stadsvandring med ett litet gäng elever och det var kul tyckte jag. Det var lärorikt och historiens vingslag ven över oss som från en kungsörn. Visste du till exempel att Anna-Maria Lenngren hade krypavstånd hem från Svantes? Eller att, om man bedömer utifrån graven, kung Johan III:s fru var skitkort? Eller att domkyrkan är exakt 118,7 meter hög och 118,7 meter lång?
På kvällen var jag hos Björn och Elin och kollade på den mindre komplicerade filmen Tillsammans och den mer komplexa Palindrome. Kvalitativa filmer båda två men väldigt olika. Jag fick också 28 korvbröd av dem. Det är alltid bra att ha korvbröd hemma - en gammal scoutsanning.
I morgon ska jag slå världsrekord i att underprestera i friidrott. Javisst. Det är friluftsdag på Studenternas.
Mitt körkort gick ut i söndags. Igår fick jag förnyelseblanketten. Och då hade jag mailat och härjat två gånger för att få den. Jag tycker inte det är orimligt att kräva att först och främst alla på Transportstyrelsen avgår, men även Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd och kanske också Fredrik Reinfeldt bör ställa sina platser till förfogande efter det här totala sammanbrottet i rutinerna. Jag tycker att detta är en nationell fråga så Angela Merkel och Herman Van Rompuy sitter säkert. Än så länge.
Det enda jag kan hoppas på i det här läget är att konsekvenserna av denna katastrofala situation blir att någonting förändras i hanteringen av förnyelsen av körkort. Om ingen mer behöver lida som jag har gjort kommer det i alla fall något gott ur den. Samtidigt är det en klen tröst för mig som redan är drabbad.
Nationaldagen har jag ägnat åt att vara trött samt tvätta. Det känns verkligen att det är slutet av terminen, och jag går på de sista krafterna nu. Jag orkar inte engagera mig i så mycket mer än jobbet för tillfället, så det ska verkligen bli skönt med semester. Bra att de la in en ledig dag såhär. Metta Fjelkner på Lärarnas Riksförbund måste ha lobbat på gediget hos regeringen för att få till den, men det är nog inte så svårt med typ 100 000 gnälliga lärare i ryggen.
Igår gick vi stadsvandring med ett litet gäng elever och det var kul tyckte jag. Det var lärorikt och historiens vingslag ven över oss som från en kungsörn. Visste du till exempel att Anna-Maria Lenngren hade krypavstånd hem från Svantes? Eller att, om man bedömer utifrån graven, kung Johan III:s fru var skitkort? Eller att domkyrkan är exakt 118,7 meter hög och 118,7 meter lång?
På kvällen var jag hos Björn och Elin och kollade på den mindre komplicerade filmen Tillsammans och den mer komplexa Palindrome. Kvalitativa filmer båda två men väldigt olika. Jag fick också 28 korvbröd av dem. Det är alltid bra att ha korvbröd hemma - en gammal scoutsanning.
I morgon ska jag slå världsrekord i att underprestera i friidrott. Javisst. Det är friluftsdag på Studenternas.
Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er
Idag har studenterna gått ut i Uppsala. Då pratar jag inte om de vanliga studenterna, för det skulle knappast vara något att skriva om. På Mayaindianernas störda kalender står det faktiskt att första tecknet på Apokalypsen är att inte en enda student i Uppsala går på nation under en och samma dag. Så att jorden går under där strax före jul behöver ni med andra ord inte oroa er för. Inte så länge min bror och hans ohängda kumpaner pluggar här.
Jag syftar på gymnasiestudenterna. Det har varit fler vita mössor på stan idag än det gick gäss på Östersjön igår och de har låtit som en större vuvuzuelafabrik. Vilket de givetvis måste få göra, för är det någon dag i livet som man får låta som en vuvuzuelafabrik är det på studentdagen. Jag minns fortfarande känslan av befrielse när min klass rusade ut på trappan på Katedralskolan i Linköping den 7 juni 2002. Eufori har blivit ett modernt ord numera, men det ligger närmast till hands för att förklara min mentala status just där och då när jag stod och fuldansade svajigt på någon form av betongfundament och samtidigt letade efter studentskylten på mig och David Seaman i familjens händer.
Den där känslan av total lättnad över att tolv år i skolan är över upplever man knappast många fler gånger i livet. Men när baksmällan efter firandet har mojnat och sommarjobbet är slut står man där i höststormen och är mer rådvill än Sagan om ringet-gänget när de ska bestämma om det är bäst att gå över eller genom Morias grottor. Vad i helvete ska jag göra med livet?-stämning liksom.
Färgerna på studentdagen var lika klara och skarpa som i Amelie från Montmartre, men snabbt bleknade tillvaron och påminde mer om de gula tonerna i O brother where art thou? för att sedermera gå över i nyanserna i en Bröderna Marx-film. Sen skällde pappa ut mig två dagar i rad om att det var ohållbart att jag satt hemma vid datorn, när han ville skolka från jobbet och sitta hemma från datorn, och jag fixade en praktikplats på en skola. Resten är historia. Kanske inte i Herman Lindqvists ögon, men efter hans attack mot prinsessan Estelle ger jag inte mycket för hans åsikter.
7 juni 2002 var knappast dagen jag växte upp, men den kommer nog alltid leva kvar i mitt hjärta. Och det skriver jag inte bara för att Sverige slog Nigeria med 2-1 i fotbolls-VM då.
Jag syftar på gymnasiestudenterna. Det har varit fler vita mössor på stan idag än det gick gäss på Östersjön igår och de har låtit som en större vuvuzuelafabrik. Vilket de givetvis måste få göra, för är det någon dag i livet som man får låta som en vuvuzuelafabrik är det på studentdagen. Jag minns fortfarande känslan av befrielse när min klass rusade ut på trappan på Katedralskolan i Linköping den 7 juni 2002. Eufori har blivit ett modernt ord numera, men det ligger närmast till hands för att förklara min mentala status just där och då när jag stod och fuldansade svajigt på någon form av betongfundament och samtidigt letade efter studentskylten på mig och David Seaman i familjens händer.
Den där känslan av total lättnad över att tolv år i skolan är över upplever man knappast många fler gånger i livet. Men när baksmällan efter firandet har mojnat och sommarjobbet är slut står man där i höststormen och är mer rådvill än Sagan om ringet-gänget när de ska bestämma om det är bäst att gå över eller genom Morias grottor. Vad i helvete ska jag göra med livet?-stämning liksom.
Färgerna på studentdagen var lika klara och skarpa som i Amelie från Montmartre, men snabbt bleknade tillvaron och påminde mer om de gula tonerna i O brother where art thou? för att sedermera gå över i nyanserna i en Bröderna Marx-film. Sen skällde pappa ut mig två dagar i rad om att det var ohållbart att jag satt hemma vid datorn, när han ville skolka från jobbet och sitta hemma från datorn, och jag fixade en praktikplats på en skola. Resten är historia. Kanske inte i Herman Lindqvists ögon, men efter hans attack mot prinsessan Estelle ger jag inte mycket för hans åsikter.
7 juni 2002 var knappast dagen jag växte upp, men den kommer nog alltid leva kvar i mitt hjärta. Och det skriver jag inte bara för att Sverige slog Nigeria med 2-1 i fotbolls-VM då.
måndag 4 juni 2012
On an island in the sun
Idag har jag för andra gången i mitt liv åkt till Åland. Niorna skulle dit på utflykt och jag hängde på som extra vuxen. Nu vet jag vad ni tänker ("Vuxen? Pöh!"), men jag är faktiskt vuxen. I alla fall om man jämför med majoriteten av eleverna.
Det var buss till Kapellskär och på vägen dit passerade vi ett pärlband av uppländska smultronställen som Rimbo, Gottröra och Rånäs. Ställen där folk föds med mjukisbyxor och Foppatofflor på sig - och det är okej. Jag skriver det med kärlek och inte med något storstadselitistiskt perspektiv. Det är inget fel med mjukisbyxor och Foppatofflor - jag skulle dock inte ha på mig dessa i offentliga sammanhang. Eller i kombination.
Sen blev det färja på Östersjön och när man åker färja på Östersjön står det i grundlagen att man måste citera Torsk på Tallinn. Tyvärr är inte 15-åriga tjejer riktigt i målgruppen för Killinggängets kvalitativa höjdpunkt, så mina referenser föll lika platta som valfritt programledarskämt under den svenska idrottsgalan.
Det var buffé på båten och brunchen på ditresan var ett klart C, medan vi kom överens om att maten på tillbakavägen höll klassen snäppet över tysk vägkrogsstandard men just under dagens lunch-kvalitet. E med viss tvekan alltså. De stekta "kokbananerna" som jag gissar är någon inhemsk specialitet på Åland får dock ett övertygande F.
Första gången jag åkte till Åland var det som relativt färsk Uppsalastudent tillsammans med bland andra Esh och Björn. Den gången turade vi dock bara, så det enda vi gjorde där var att gå av båten och sen gå på igen för att köpa en månadsranson öl. Den här gången fick jag chansen att se mer av den omskriva ön.
Vilket jävla rövhål.
Mariehamn är som Sala fast sämre. Centrum, om man nu kan kalla en gågata med typ Gittans Mode som mest framstående butik för ett centrum, gick man igenom på tre minuter, och bortsett från att spela minigolf var den största sevärdheten ett par påfåglar som fjantade omkring på en liten kobbe. Okej, Sala har såvitt jag vet inga påfåglar, men bortsett från det väljer jag det samhället före Mariehamn alla dagar om året.
Det är tydligen så att Åland firar 90 år av självbestämmande i år. Jag vet inte vad det är att fira, för jag är ganska säker på att det som ledde till de fick börja styra själva måste ha varit att Sverige och Finland inte ville ha med ön att göra.
Nu ska jag dock inte skjuta ner den här ön alltför mycket, då den säkert kan vara en fin plats på sommaren. Idag var det dessutom sol hela dagen, vilket gjorde det behagligt att bara sitta och slappa och inte göra någonting (eftersom att det inte fanns något annat att göra). Eleverna skötte sig också bra, och det var kul att få göra något annorlunda med niorna som jag har följt ganska nära i två år.
Dagens bästa stund kom på hemresan när jag lagom däst efter buffén ordnade lite me-time på akterdäck. Jag satt där med First Aid Kit i lurarna och såg ut över en solnedgångsgyllene skärgård. Det var allt som en jävla målning av Zorn eller någon.
Jaja. Det var ju roligt att se Åland i alla fall. Det är ju som hemma fast annorlunda.
Och sämre.
Det var buss till Kapellskär och på vägen dit passerade vi ett pärlband av uppländska smultronställen som Rimbo, Gottröra och Rånäs. Ställen där folk föds med mjukisbyxor och Foppatofflor på sig - och det är okej. Jag skriver det med kärlek och inte med något storstadselitistiskt perspektiv. Det är inget fel med mjukisbyxor och Foppatofflor - jag skulle dock inte ha på mig dessa i offentliga sammanhang. Eller i kombination.
Sen blev det färja på Östersjön och när man åker färja på Östersjön står det i grundlagen att man måste citera Torsk på Tallinn. Tyvärr är inte 15-åriga tjejer riktigt i målgruppen för Killinggängets kvalitativa höjdpunkt, så mina referenser föll lika platta som valfritt programledarskämt under den svenska idrottsgalan.
Det var buffé på båten och brunchen på ditresan var ett klart C, medan vi kom överens om att maten på tillbakavägen höll klassen snäppet över tysk vägkrogsstandard men just under dagens lunch-kvalitet. E med viss tvekan alltså. De stekta "kokbananerna" som jag gissar är någon inhemsk specialitet på Åland får dock ett övertygande F.
Första gången jag åkte till Åland var det som relativt färsk Uppsalastudent tillsammans med bland andra Esh och Björn. Den gången turade vi dock bara, så det enda vi gjorde där var att gå av båten och sen gå på igen för att köpa en månadsranson öl. Den här gången fick jag chansen att se mer av den omskriva ön.
Vilket jävla rövhål.
Mariehamn är som Sala fast sämre. Centrum, om man nu kan kalla en gågata med typ Gittans Mode som mest framstående butik för ett centrum, gick man igenom på tre minuter, och bortsett från att spela minigolf var den största sevärdheten ett par påfåglar som fjantade omkring på en liten kobbe. Okej, Sala har såvitt jag vet inga påfåglar, men bortsett från det väljer jag det samhället före Mariehamn alla dagar om året.
Det är tydligen så att Åland firar 90 år av självbestämmande i år. Jag vet inte vad det är att fira, för jag är ganska säker på att det som ledde till de fick börja styra själva måste ha varit att Sverige och Finland inte ville ha med ön att göra.
Nu ska jag dock inte skjuta ner den här ön alltför mycket, då den säkert kan vara en fin plats på sommaren. Idag var det dessutom sol hela dagen, vilket gjorde det behagligt att bara sitta och slappa och inte göra någonting (eftersom att det inte fanns något annat att göra). Eleverna skötte sig också bra, och det var kul att få göra något annorlunda med niorna som jag har följt ganska nära i två år.
Dagens bästa stund kom på hemresan när jag lagom däst efter buffén ordnade lite me-time på akterdäck. Jag satt där med First Aid Kit i lurarna och såg ut över en solnedgångsgyllene skärgård. Det var allt som en jävla målning av Zorn eller någon.
Jaja. Det var ju roligt att se Åland i alla fall. Det är ju som hemma fast annorlunda.
Och sämre.
söndag 3 juni 2012
Rolling in the deep
Min kropp har ägnat en stor del av dagen åt att envetet ifrågasätta mitt
förstånd. Hur tänkte du exakt, tycks den vilja säga, med att följa upp
Blodomloppet med någon form av mindre träningsläger igår? Nu är det ju så att
skit ska skit ha så kroppen får ta och bita ihop, för jag hade en mycket
trivsam dag igår.
Jajje bjöd in till firande av hans trettioårsdag som inföll i veckan. Tänk va, att han har nått en så respektabel ålder. Vatten har minst sagt runnit under broarna sedan vi spontanfestade på vodka hemma hos honom på en torsdag så att Frölander, som lägenheten stod på fick en prick. Vi kanske inte skulle ha kastat ut tvättkorgen genom fönstret, men annars ångrar jag ingenting.
Det mesta tydde på att dagen skulle bli mer städad än så, och det blev den i princip. Vi började med att åka tåg till Knivsta där Jajje hade hyrt gympasalen på sin skola. Vi körde en idrottslektion som jag alltid drömde att de skulle vara när jag gick i skolan. Tre timmar med spökboll, fotboll, fotbollsstraffar, innebandy och basket. Dessutom fick man dricka öl. Mitt 14-åriga jag vänder sig säkert i graven av avundsjuka när han får reda på detta.
Man kan säga att vi körde skiten ur oss, och det var en samling slagna hjältar som återsamlades hemma hos Jajje för utvärdering och uppladdning inför kvällen. Vi kom dock hyfsat igång, och när Team -83, det vill säga jag, Leman och John, vann musikquizzet var vi bara tvungna att gå ut och fira på Pipes of Scotland med Stella och hamburglare.
Nästa punkt på Jajjes föredömliga schema för dagen var Bowlaget för discobowling. Jag brukar hävda att jag är en skaplig bowlingspelare på amatörnivå, men från och med nu tänker jag sluta upp med att hävda det. Maken till uselt spel har nog världen inte sett sedan Igors Stepanovs dagar i Arsenal, och det var märkligt att jag inte blev utslängd på grund av sämsthet. En av mina serier var på 55 poäng. Det är typ lika dåligt som att få över hundra slag på en runda minigolf. Visst var jag lite småsvajig, men att spela så dåligt finns inte. Jag gjorde bort mig helt enkelt.
Ni känner dock mig, jag är inte den som deppar ihop bara för en liten förlust. Så istället för att springa hem gråtande i det eviga regnandet följde jag med de andra till Flustret för att "gå ut" som det heter. Det var faktiskt ganska roligt och det blev mycket dansapausa och sådant där som ungdomarna lyssnar på nuförtiden. Inte någon pekaskrattade åt mig på dansgolvet vad jag såg, och varje gång det händer när jag "går ut" ser jag som en liten seger.
Klockan tre fick jag nog och släpade mig hem, då träningsvärken började komma redan då. Och det var bara början på dagens smärtfestival, som har inneburit begränsade aktiviteter. Det enda jag har gjort är att kolla på Veep samt gnissla bort till Jajje och för att hämta min väska som fick bo kvar där under natten och svettmarinera till sig.
Nu måste jag gå och vila lite. I morgon ska jag till utomlands och då måste man vara pigg.
Jajje bjöd in till firande av hans trettioårsdag som inföll i veckan. Tänk va, att han har nått en så respektabel ålder. Vatten har minst sagt runnit under broarna sedan vi spontanfestade på vodka hemma hos honom på en torsdag så att Frölander, som lägenheten stod på fick en prick. Vi kanske inte skulle ha kastat ut tvättkorgen genom fönstret, men annars ångrar jag ingenting.
Det mesta tydde på att dagen skulle bli mer städad än så, och det blev den i princip. Vi började med att åka tåg till Knivsta där Jajje hade hyrt gympasalen på sin skola. Vi körde en idrottslektion som jag alltid drömde att de skulle vara när jag gick i skolan. Tre timmar med spökboll, fotboll, fotbollsstraffar, innebandy och basket. Dessutom fick man dricka öl. Mitt 14-åriga jag vänder sig säkert i graven av avundsjuka när han får reda på detta.
Man kan säga att vi körde skiten ur oss, och det var en samling slagna hjältar som återsamlades hemma hos Jajje för utvärdering och uppladdning inför kvällen. Vi kom dock hyfsat igång, och när Team -83, det vill säga jag, Leman och John, vann musikquizzet var vi bara tvungna att gå ut och fira på Pipes of Scotland med Stella och hamburglare.
Nästa punkt på Jajjes föredömliga schema för dagen var Bowlaget för discobowling. Jag brukar hävda att jag är en skaplig bowlingspelare på amatörnivå, men från och med nu tänker jag sluta upp med att hävda det. Maken till uselt spel har nog världen inte sett sedan Igors Stepanovs dagar i Arsenal, och det var märkligt att jag inte blev utslängd på grund av sämsthet. En av mina serier var på 55 poäng. Det är typ lika dåligt som att få över hundra slag på en runda minigolf. Visst var jag lite småsvajig, men att spela så dåligt finns inte. Jag gjorde bort mig helt enkelt.
Ni känner dock mig, jag är inte den som deppar ihop bara för en liten förlust. Så istället för att springa hem gråtande i det eviga regnandet följde jag med de andra till Flustret för att "gå ut" som det heter. Det var faktiskt ganska roligt och det blev mycket dansapausa och sådant där som ungdomarna lyssnar på nuförtiden. Inte någon pekaskrattade åt mig på dansgolvet vad jag såg, och varje gång det händer när jag "går ut" ser jag som en liten seger.
Klockan tre fick jag nog och släpade mig hem, då träningsvärken började komma redan då. Och det var bara början på dagens smärtfestival, som har inneburit begränsade aktiviteter. Det enda jag har gjort är att kolla på Veep samt gnissla bort till Jajje och för att hämta min väska som fick bo kvar där under natten och svettmarinera till sig.
Nu måste jag gå och vila lite. I morgon ska jag till utomlands och då måste man vara pigg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)