Du måste flytta på dig

De goda nyheterna: Min gamla router - just det, Susanne Router, ni minns väl henne? - lever.

De dåliga nyheterna: Jag har inget vatten i badrummet.

Så var ännu en sådan där maratondag där jag inte har slappnat av särskilt många minuter över. Allt tog sin början i morse då jag roddade klart med det sista innan jag hämtade bilen. Jag börjar lära känna den där flyttbilen rätt bra nu. Det är typ den bilen jag har kört mest det senaste året - jag vet inte om det säger mest om mina flyttvanor eller om min bilvana. Statoil Svartbäckens lastbil mellan med automatväxel. I den är jag som Sebastian Vettel.

Det finns inget att säga om flytten, bortsett från att jag och Esh gjorde en heroisk insats då vi flyttade alla mina prylar på bara knappt två timmar. Tur att man har en kompis som ställer upp i alla fall. Ni andra kan dra åt helvete.

Nädå. Jag är inte arg - bara besviken. Men ni får säkert en ny chans att hjälpa mig flytta om några månader.

Efter flytten, där jag svettades mer än den där gubben i den där animerade Radioheadvideon (ärligt talat, hur kom min hjärna att tänka på den där videon nu? Det måste vara minst tio år sedan jag såg den...), bytte jag tröja och sedan tog vi en spontan utflykt till IKEA för inköp av smått och gott. Jag köpte lite förbrukningsvaror; Borris dörrmatta, Näckten badrumsmatta, toaborste och Melodi-taklampan. De där grejerna jag brukar köpa på IKEA när jag har flyttat.

När bilen var återlämnad, med en minut till godo som traditionen bjuder, var det bara att trampa igång med flyttstädningen. Och nu tror ni säkert att jag överdriver, men alltså, aldrig mer. Fy fan vad tråkigt det är att städa sådär noga. För att inte tala om att putsa fönster. Det har nog tagit över förstaplatsen från hänga tvätt över dödstråkiga vardagssysslor.

Vi höll på i fyra timmar, men sedan fick det fan vara nog. Det är bara lite kvar nu, så det blir klart i morgon. Vi gick och åt pizza och drack öl istället. Dagens överlägset bästa stund, så klart.

När jag kom hem till Arenan, som jag numera kallar min lägenhet våning för tänkte jag ta en längre dusch, men den planen fick jag lägga på is när jag insåg att det inte kom något vatten ur kranen. Det var inte direkt det beskedet jag hade önskat mig där och då. Toaletten spolade heller inte, och det är ju perfekt om man vill studera Bristolskalan.

Jag har felanmält, och det ska ta "upp till fem arbetsdagar" att åtgärda problemet. Tur att jag börjar jobba på onsdag, jag kan duscha på jobbet.

När jag hade surat klart över att duschen inte fungerade fick jag igång Internet, och om inte den bedriften ger mig Nobelpriset i fysik vet jag inte vad som förtjänar utmärkelsen. I alla fall om man tittar på vilka förutsättningar jag har för att lösa sådana problem normalt sett.

Flytten är ur världen. Ett stressmoment mindre i tillvaron.

I'm going solo

Måste ta ett break igen. Samt ett break från breaket (Hope Solo är ju på tv!). Det börjar dock likna något nu. Kläderna börjar bli nedpackade, och likaså hyllorna i mitt rum. Det enda som är kvar är köket, och där har jag inte överdrivet mycket prylar i och med att jag inte packade upp särskilt mycket av mina geråd eftersom att Esh och Benet flyttade in före mig.

Detta har visserligen gjort att jag har fått vara fantasifull under den tid som har gått sedan de flyttade ut. Som när man till exempel upptäcker att man inte har några vanliga tallrikar utan bara djupa när man ska äta en köttbit. Jag skulle i och för sig ha kunnat plocka upp det jag saknar från källaren, men om du hade föreslagit det hade jag med stor sannolikhet ha gett dig bitchblicken och därefter tonårssuckat "Orka!".

Jag tänkte fira sista kvällen i Skamvrån med att äta en fiskgratäng som jag egenhändigt har köpt frusen på ICA samt fortsätta plocka med de sista prylarna. Jag ska dessutom fullständigt ignorera det faktum att Kent spelar vid slottet idag och inte vara det minsta bitter över att inte ha tid med att gå på den spelningen. Inte alls.

Idag har jag hunnit med att gå förbi hemma hos Emma som hade lite födelsedagsfirande, så det var skönt att få lite socialt valla under skidan. Det blir ju så dåligt glid i livet annars.

Med den, om man ser till vilken typ av OS det är som pågår, något missriktade metaforen lämnar jag er åt ert öde. Vi syns i Gränby.

Jävlar i det, sa polaren Per

Har tagit paus i flyttpackningen för lite OS-invigning, men nu är det inmarsch av 500 länder så jag tar en paus från pausen. Och vad passar väl bättre då än att skriva av sig lite om berg och dal-banan som är mitt liv? Just det, ingenting.

Sedan vi hördes sist har jag fått besök av Per. Han har inte varit här sedan 2008, så vi tyckte att det var hög tid för ett besök. I onsdags dök han upp, arg som skomakare Snäll eftersom att han hade råkat förstöra skärmen på sin data på bussen. Vi beslöt att gå och dricka öl på, i tur och ordning, Katalin, Restaurang Alexander och det där libanesiska stället vid Gotlands nation för att han skulle muntra upp sig. Vi hade i och för sig inte behövt gå vidare eftersom att han var glad redan på Katalin, men hej, är det äckligt med öl eller?

Igår gick jag upp tidigt, medan han låg och trynade till klockan ett. Under den tiden han jag och Magnus köra ett lass av mer ömtåliga saker till nya lägenheten, och jag hann också springa en runda på fem kilometer. Det gick bra mycket bättre än rundan dagen innan då jag var tvungen att bryta efter fyra kilometer, vilket gjorde mig mycket bedrövad då det inte borde kunna hända i och med att jag faktiskt har gjort 22 träningspass i juli. Jag har i och för sig druckit öl 22 gånger också, löst räknat, så det kanske jämkar med träningarna. Vad vet jag.

När Per vaknade till liv gick vi ner på stan och tog en fika på Svartbäcksgatan innan vi gick till Upplandsmuseet och såg en utställning om Uppsalas historia från tusentalet och framåt som var ganska intressant, men något mossig kanske. Sedan var det en utställning om Uppsalas roll i rasbiologins framväxt, där man verkligen fick känna sig stolt över att vara Uppsalabo. Snacka om rasiststad. Innan vi blev utslängda på grund av stängning såg vi en fotoutställning av UNT:s fotografer.

Därefter kollade vi in Domkyrkan innan det blev hemgång för matlagning och öl på balkongen. På kvällen kände vi för att gå ner på stan igen och då satte vi oss på Palermos utservering och lät beställningarna hagla. Vi drack till och med en mjölkdrink och det var fan inte igår jag tog en gammal vitryss. God? Nja. Cool? Fråga The Dude.

Plötsligt var klockan tre och då stängde stället. Vi gick hem via McDonalds och köpte alla hamburgare de hade på lager. Det var länge sedan jag var så mätt kan jag säga. Svettmätt är nog en bra term för hur jag kände mig. Innan det blev sängdags kollade jag på när Per byggde en mörkläggningsgardin av kartonger inne i Eshs gamla rum, och det var uppenbarligen det roligaste jag hade varit med om i hela mitt liv. Så här i efterhand förstår jag inte riktigt vad det var jag tyckte var så kul, men så är det ju ofta när man ser nyktert på kvällen före.

Idag har vi mest hängt inomhus för att det var för varmt ute, men jag orkade ändå ut på en promenad när Per åkte till Stockholm. Men nu kommer Sverige snart, så nu är min paus i pausen över.

Om någon vill hjälpa till att flytta är ni välkomna hit på söndag klockan 12.45. Inte? Nähä. Det är tacken för alla gånger jag har ställt upp för dig.

I bergakungens sal

Anyone for tennis? I så fall har jag den perfekta lokalen för er. Min nya lägenhet.

Idag har jag varit på en nätt promenad till Rikshems kontor för kontraktsskrivande, vidare till Boländerna för nyckeluthämtning och därefter till Gränby för att se vad fan det är för ett kyffe jag har tackat ja till. Det hela tog två och en halv timme, och då har jag räknat med den kvart det tog för snubben på nyckeluthämtningen att leta fram nycklarna. "Eh, jag hittar dom inte...". Professionellt.

Lägenheten ligger lite längre från stan än vad jag bor nu, men det är ingen dramatisk skillnad, så det funkar nog att promenera. Å andra sidan börjar jag snart jobba och då köper jag busskort igen som en riktig arbetare. För att vara ett renoveringsobjekt var lägenheten fräsch, och jag var inställd på att det skulle vara mer nedgånget.

Frågan är dock bara hur jag ska fylla ut den. Vid mina två senaste flyttar har jag ägnat mig åt att slänga alla mina möbler i brännbart, så nu har jag typ bara möbler för ett och ett halvt rum. Inredningen kommer att bli svårt minimalistisk tänker jag mig. Utgångspunkten kommer att vara tema handbollsplan.

Nu är alltså den mer ångestladdade fasen av lägenhetsbyte över, den när man inte vet var man ska bo. Istället kommer den stressbetonade fasen när det gäller att säga upp nyligen tecknade avtal, adressändra, maila alla tidningar jag prenumererar på, fixa nytt bredband- och tv-avtal eftersom att man inte får ha vilket bolag man vill i denna den sista Sovjetstaten och teckna ett elavtal. Tur att jag är ledig en vecka till så att jag hinner med allt.

Och just det, sedan tillkommer själva kaostillvaron med packning, själv flytten och upppackning. För att sedan upprepa processen om fyra månader igen. Om det är någon som vill uppleva lite spänning i vardagen tycker jag att ni ska testa hyresmarknaden i Uppsala. The fun never stops.

Nu tänker jag ägna mig åt att göra allt det där jag ska samt försöka vända tillbaka på dygnet. Den där fyra timmars tuppluren mellan klockan 15 och klockan 19 igår var med facit av en vakennatt i hand ett dåligt val. Ändå talar mycket för att något liknande kommer att ske idag.

Kanske ska kliva upp ur sängen som en första åtgärd för att debaclet inte ska upprepas.

Dom har bytt ringar slängt buketter

Igår satt jag på tåget hem från Örebro och kände ungefär så här, eftersom att alla lät så jävla mycket. Hur svårt kan det vara att bara hålla käften ibland?

Anledningen till att jag var en smula överkänslig mot ljud var att jag var på makarna Hershbergs - före detta Frimodig-Holtz that is - bröllop i lördags och där var det fri bar. Du kan ju göra matten själv då liksom. Gunnars bar kommer aldrig bli sig lik efter mina härjningar.

Bortsett från vissa konsekvenser igår av tillställningen var allting oerhört lyckat. Jag tog mig till Örebro och gick ett litet varv på stan och lyssnade på den mycket kompetenta podcasten Värvet, innan jag letade upp Örebro slott och följde efter andra människor i kostym till rätt sal. Jag känner mig fortfarande utklädd till vuxen när jag har kostym och slips, så jag måste träna på det där.

Jag har inte varit på någon prästvigsel förut, och med all respekt för er som är troende, men vilket jävla hittepå. Stå och läsa texter och hävda att det är någon Gud som har sagt det ordagrant fast alla vet att det bara är någon som har hittat på allting. Jag har svårt att ta det på allvar. Men allting var väldigt fint och man blev lite rörd. Det var tur att Annas och Dennis pojkar sprang omkring och ville vara med framme hos prästen så att allting avdramatiserades.

Efter ceremonin kastade vi ris sådär som man gör och sen fick vi åka Lasse Kongo-buss (det enda som saknades var sådana där afrikanska polletter i framrutan) ut till Lindstorp som ligger ungefär vid Vätterns ollon. Där var det mingel och stelt kallprat först och sedan började middagen. Lagom till varmrätten kom in började det lossna vid vårt bord. Jag tror brysselkålen var den katalysator vi behövde.

När middagen var slut efter ett antal timmar och ännu fler tal var det dags att snöra på sig dansskorna för nu skulle dansgolvet göras osäkert. Jag körde alla mina moves; från White man's overbite via Loreendansen till Bassedansen. Stor succé, som alltid.

En lång dag tog ut sin rätt på bussresan hem, och jag somnade. Sedan gick jag vilse ett tag i centrala Örebro innan jag hittade hotellet för en god natts sömn.

Tågresan hem var som sagt från helvetet, om vi nu ska enas om att det finns ett sådant - det står ju skrivet i en bok liksom, komplett med bakissvettningar och allt. Tycker inte att vi behöver gå in djupare på det.

Förra veckan var väldigt social och morsom. I onsdags var jag och Magnus hemma hos Ola och körde ölprovning till så sent att vi missade sista bussen hem och fick göra en Statoil fast från Bärby Hage.

I torsdags blev jag hembjuden till Erik av Becks och bjöds på grillat i det gröna. Jag fick spela gitarr med fotpall - kanske grej of the sommar.

Nej, om man skulle ta och ta tag i livet igen?

For the times they are a-changin

Ironi kan vara väldigt kul. Men också irriterande. Som till exempel när man kryssar genom folkhavet på Bryggans sommarklubb med fyra Hof i händerna och tänker "Jag är för gammal för det här" och någon ropar:
-Hej Hannes brorsa!

Jag är alltså numera känd som Hannes brorsa i Uppsala. I did NOT see that one coming...

Igår blev det alltså en klassiskt besök på Snerikes. Man måste faktiskt gå till Bryggan minst en gång per sommar, så nu har jag fullgjort den plikten. Däremot måste man inte dricka upp exakt hela dryckesbeståndet på stället, men det gjorde jag ändå. För att jag kan.

Benjamin spelade skivor på lilla dansgolvet så vi hängde där en hel del, trots att det var hiphop han spelade. Det var kul för sista timmen spelade han nästan bara sådana låtar som till och med en hiphopanalfabet som jag kände igen, så jag kunde stå där på dansgolvet och köra min moves. Ta en stund och reflektera över den bilden i smågrupper, så samlas vi här i klassrummet igen om tio minuter.

Bra. Efter Bryggan var det liksom inget snack om att vi skulle gå till Palermo som vi gick dit och stängde stället. Därefter cyklade jag hem, via någon form av hamburgerrestaurang (som sagt, några tio kilo blir det inte) men det är oklart vems cykel det var på. Jag har inte stulit den för jag har nyckeln här hemma.

I övrigt kan jag konstatera att jag antagligen är en smula ansiktsblind. Det var faktiskt inte bara människor som känner Hannes som kom fram igår, utan det förekom också att folk kände igen mig. I flera fall kände jag inte igen dem. Det är irriterande för jag känner mig så arrogant när jag inte känner igen folk som uppenbart känner igen mig. Huvudsaken i det läget är att spela med, och sen fråga Esh vem det där var.

Annars har jag inte gjort så mycket de senaste dagarna. Esh och Benjamin håller på och gåflyttar så igår hjälpte jag till att bära saker, vilket innebär ett visst mått av träningsvärk i armarna idag. Själv tror jag att jag har fått en lägenhet i Gränby, men jag måste gå till jobbet och hämta en kopia på mitt anställningsbevis först för att få skriva kontrakt. Krångligt much?

Så det tänkte jag göra nu. Ha det så bra, så hörs vi i veckan.

Kram

Vi lever på Studenternas och odlar polisonger

Idag beslöt jag mig för att ta mig ur de svettiga träningskläderna för en gångs skull och bege mig ut på stan som en vanlig man. På grund av rådande klimat blev jag snabbt svettig ändå. Juli och augusti är helt klart de sämsta månaderna för oss som har nära till tårar i svettkörtlarna, när det är som varmast och klibbigast i luften. Fan, det räcker ju med att ta på sig ett par strumpor så börjar svetten pärlas i pannan.

Nu gnäller jag visserligen själv på vädret, men gud vad alla gnäller på vädret! Enda skillnaden verkar dock vara att alla andra tycker att det är för lite sol. Som om det skulle hjälpa liksom. Mer sol innebär ju bara mera svett. Vi ska vara tacksamma för att sommaren ser ut som den gör. Att bli solbränd är ju också rätt så meningslöst, för dels får man cancer av solen och dels behöver man ingen färg. Vi är liksom inte korvar på en sådan där rullande grill på Pressbyrån, vi ska vara grisrosa. Det är bara att acceptera.

Ja, ni förstår vad jag menar, som exakt alla sommarpratare lägger in i sina program med jämna mellanrum. "Ja, det gör vi" får man lust att skrika då. "Vi är inte dumma i huvudet!" men det gör man inte eftersom att man då är ute och powerwalkar mitt i centrala Uppsala och DÅ skulle folk verkligen tycka att man var dum i huvudet.

Men det var inte det jag skulle prata om. Jag var bara tvungen att få ur mig lite allsköns kritik från min senaste samling spaningar.

Jag tog alltså på mig mina vardagskläder (som snart badade i ett svettinferno världen inte har skådat sedan Pontiac Silver Dome) och gick ner till Studenternas där Magnus mötte upp. Vi satte oss nedanför Västra Sidan, Sirius supporterklubb som jag numer är stödmedlem i, och catchade upp om det senaste. Det var kul att höra att han har fått ett jobb, men mindre kul att höra att han är ledig två veckor längre än mig. Fast det är han faktiskt värd.

Sirius gjorde fullständigt mos av Syrianska Kerburan och vann med de rågade tennissiffrorna 7-0. Det kan man kalla både det ena och det andra, men framförallt utklassning.

Efter matchen blev jag oförklarligt sugen på grillad kyckling, och gick således och inhandlade en sådan på Kvarnen. Den åt jag upp efter konstens alla regler. Sedan dess har jag haft värre paltkoma än Karl-Oskars och Kristinas dotter Anna efter det att hon käkade upp ett helt fat med gröt. För henne slutade med att hon dog, men så illa hoppas jag inte att det ska gå här.

Ja, ni förstår vad jag menar.

Ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud

Jag hade inte otur en enda gång igår, fredagen den trettonde till trots. Å andra sidan hade jag inte heller tur en enda gång heller, men det ena behöver ju inte förutsätta det andra. Det var en dag helt utan nyckfulla inslag från henne vi brukar kalla ödet.

Eftersom att det var en sådan där mellandag igen, som man behöver efter en resa, tog jag det bara lugnt. En dag när man bara varvar ner och låter dagen långsamt gunga en genom tillvaron, likt en mor som ömsint vaggar sin nyfödde son till sömns i vagnen en solig förmiddag i bersån. Zentillvaro är kanske att ta i, för jag är ju ingen dreadsbackpacker i Asien som håller på att ”hitta sig själv” genom ”meditationskurser med buddismmunkar”. Min tillvaro är mer zenish.

Jag ägnade mig åt vardagsbestyr som att tvätta. Ja. Det var väl det enda vardagsbestyret jag gjorde som räknas när jag tänker efter, i alla fall om man ser till det som kreti och pleti kallar vardagsbestyr. Jag tror inte den stora allmänheten räknar ”Att uppdatera Arsenal.se” som ett vardagsbestyr. Nog är det ett vardagsbestyr för mig, så jag gjorde två vardagsbestyr. Men nu tror jag att alla, efter snart sju upprepningar, har läst ordet vardagsbestyr tillräckligt många gånger för att fylla en tvåårsranson så vi går vidare.

Det har också blivit två motionsrundor. Jag känner att jag skulle må bra av att åtminstone närma mig min matchvikt igen, och för två somrar sedan gick jag bort nästan tio kilo så jag vet att det kan vara effektivt med långa promenader. Då hade jag i och för sig ångest över att mitt förhållande inte var särskilt bra och motion är en bra ångestdämpare, så jag hade finfin motivation då att gå eller springa ett par mil om dagen.

Tyvärr har jag inte så mycket att ha ångest över för tillfället, så jag är ganska säker på att jag inte kommer att gå ner tio kilo. Det enda som får det att hugga till lite i magmunnen då och då är väl det att jag ännu inte har klart med en bostad från och med augusti, men det börjar se ljusare ut på den fronten. I början av nästa vecka vet jag mer. Dessutom har det här med bostadjakten varit ett stående ångestinslag i ett och ett halvt års tid så det är mer som att andas än regelrätt ångest. Något som bara pågår utan att man tänker på det.

Så några tio kilo blir det inte som sagt.

Vad ska jag göra idag då? Skulle kunna tänka mig att fortsätta njuta av en stressfri tillvaro och bara samla kraft. Snart kommer höstens regn och rusk och ersätter sommarens regn och rusk. Då måste man vara redo och utvilad.

Jag har vaknat på Daugavas botten

Jag tänker inte påstå att jag är för gammal för den här typen av utsvävningar, för det vore en förolämpning mot alla som läser detta och är äldre än mig, men jag är fan inte tillräckligt ung längre. I går på förmiddagen mådde jag bara snäppet bättre än Arvid i Utvandrarna när han har druckit ur den giftiga källan i öknen. Min giftiga källa var dock delikat. Stupid Lāčplēša, sluta var så delikat.

Men nu går jag händelserna i förväg - även om cirkeldisposition inte alls är dumt rent dramaturgiskt. Här är hela storyn om dagarna i Riga.

I tisdags var det tidig, för att vara semester, uppstigning och taxi ut till ARN. Hedemora hade någon idé om att ju tidigare vi åkte ut desto bättre för då kunde man dricka mer öl, och jag var för trött efter måndagskvällens grillfest på balkongen (ärligt talat, det är dags att vi alla börjar kalla balkongen vid dess rätta namn nu – det där med ”ballen” slutade vara roligt 2007) för att orka protestera och påpeka det rimliga i att man oftast inte är sugen att dricka Carlsberg klockan nio på morgonen. Men är man på flygplats så är man, och det är tydligen lag på att man ska ta minst en pint då.

Timmarna gick snabbt och snart var vi uppe i luften för att ännu mera snart vara i Lettland. Det kändes typ som att flyga till Gotland. I Riga blev vi på klassiskt turistmanér blåsta av en taxichaufför innan vi kände på hotellet en kortis och därefter gick över mäktiga floden Daugava på en minst lika mäktig Sovjetpjäs till bro.

Vi började vår kväll i gamla stan där restaurangerna ligger. Först gick vi omkring planlöst och söp in atmosfären. Sedan kände vi för att supa in mer flytande intryck och satte oss på en pub där vi stiftade bekantskap med både min nya kompis Lāčplēša och servitrisen Kate. Eftersom att vi var i forna Sovjet tyckte jag att det var rimligt att äta surkål och jag kan bara anta att det var den som fick mig att må som en förgiftad dagen efter. Jag vet inte vad det skulle ha varit annars som gjorde mig så däven.

Eftersom att det kom en skyfall modell Småland var vi tvungna att sitta kvar på puben i flera timmar tills man blev sådär febrigt lullig som bara en lunch som övergår i en bättre sittning kan göra en. Till slut blev det dags att gå vidare och vi hamnade i en gränd där de anställda av allt att döma delar skräddare med Skorpan Lejonhjärta. Där ville vi vara djärva och smakade den lettiska nationaldrycken Black Balsam i en drink. Nu behöver jag inte smaka den någon mer gång. Det är allt jag har att säga om den.

Där satt vi en gränd och skålade så att ölen bokstavligen flöt över bordet och någonstans där kom vi på att mat vore en bra idé så vi testade en spännande lokal konceptkrog som serverade hamburgare över disk. McDonalds tror jag bestämt att den hette. Kvällen inne i stan avslutades med att vi gick förbi Kate och blev halvt utskällda för att vi bara ville ha en öl var. På hotellet inventerade jag minibaren. Det var ett väldigt, väldigt klokt och genomtänkt beslut.

Dagen efter mådde jag mindre bra som sagt, och när vi väl kom ut på stan hade nog klockan hunnit bli två. Det var dock inte förrän vi hade letat rätt på Skonto Rigas stadium som jag kvicknade till helt. Eller så var det urinstanken från den intilliggande knarkarkvarten som fungerade som luktsalt.

Vi tog dagen som den kom och carpade så mycket vi kunde. Gick in i någon galleria och konsumerade lite kläder och skor och sådär som man gör när man turistar. Lunchen intogs på en italienskjapansk restaurang. Bra kombo. Där satt vi och filosoferade över allt från trådbussar till hur det kommer sig att alla lettiska tjejer var snyggast i världen. Måste vara något i vattnet.

Det blev en vända till vårt hotells takterrass där kvällssolutsikten var så bedårande att man var tvungen att ta jättemånga kort som sedan inte alls gör den rättvisa. Sådana utsikter har vi nog alla haft många erfarenheter av. Maten däruppe motsvarade inte vyn, men drinkarna höll nog så hög klass. Han måste ha varit en sådan där bartender som inte kallar sig bartender utan mixolog.

På kvällen satt vi på ett torg och lyssnade på skönt dåliga coverband innan det blev en bit mat och ytterligare någon drink hos Kate, fast hon jobbade inte. Det var tydligen Laura som hade kvällspasset igår. Det var kanske därför Kate blev så irriterad när vi bara tog en öl i tisdags natt. Men det är bara spekulationer från min sida. Laura var också trevlig, men någon Kate var hon inte.

Som avslutning på resan tyckte Hedemora att vi skulle ”tömma hela jävla minibaren” och han kom in med mycket hög svansföring i rummet. Enda problemet var att han upptäckte sängen på väg mot kylskåpet och fann sig väl tillrätta i den istället. Så den enda som tömdes var hans plånbok när han fick betala räkningen för minibaren i morse.

Idag var det hemresa och hemresor är bland det tråkigaste jag vet. Det enda jag tänker nämna om den var att jag fick fina Phileas Fogg-vibbar när vi lyfte klockan 14.00 på RIX och landade klockan 13.59 på ARN. Ur led är tiden och så vidare.

Det första som hände i Uppsala var att det började regna. Det andra som hände var att en fågel lät sin avföring landa på min väska. En bättre metafor för allt det bedrövliga med en hemresa än detta går inte att hitta på.

Jag är dock mycket nöjd med resan. Riga är en mycket vacker stad och mycket, framförallt mat och dryck, är hemskt billigt. Fast allt känns billigt när man handlar med leksakspengar. Men nu får jag lugna ner mig med resandet för ett tag, för oavsett hur billigt allt kändes börjar pengarna på kontot ta slut nu.

Who let the dogs out? Who, who, who, who?

Säg så här, som Tommy Söderberg hade sagt, "Hundarna i Riga" kommer att få en helt ny innebörd efter den här veckan. I morgon bär det av, för första gången i expeditionens historia, till Baltikum. Närmare bestämt till landet som gav oss både Winnerbäck-skivan Daugava och Igors Stepanovs - Lettland.

Apropå Winnerbäck så har den här semestern urartat i någon form av Lassesafari. Först Söndermarken förra veckan och nu blir det hotell på en ö i floden Daugava. Nästa gång ska jag åka till "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen".

Varför ska jag då till Riga? En högst relevant fråga, men mitt svar blir helt enkelt - varför inte? Hedemora ringde när jag var i Köpenhamn och lät så bedrövad över att semestern snart var slut så jag sa "Det är klart vi ska åka någonstans" och föreslog Prag. Det visade sig dock att Prag var dyrt att flyga till, så vi vände blicken österut istället. Som man gör.

Så vi bokade på nästan stående fot. Blir spännande att se om vi får möjlighet att åka sådan där trådbuss.

Just nu ligger Hedemora och vilar, helt utslagen efter en omtumlande dag på AIK:s träningsanläggning där han fick Lee Baxters telefonnummer. Fast han hade nog somnat ändå. Han brukar ju göra det, som någon kanske minns från hans senaste besök i Skamvrån.

Jag har mest varit ute och gått de senaste dagarna. Motion ni vet. Beach 20aldrig - here I come!

My tea’s gone cold

Igår hade jag min första rejäla dag med me-time för den här sommaren. Det är faktiskt sjukt underskattat att umgås med sig själv ibland och bara vara. Särskilt som att jag har varit omgiven av andra människor tjugofyrasju sedan jag gick på semester för tre veckor sedan, mycket trevliga människor för all del men någon jävla måtta på trevligheterna får det vara. Ser jag ut som Skavlan eller?

Vad kan man då ägna sig åt en fredag i början av juli i ett Uppsala i sommarkoma? Tja, det vanliga. Motionera (två pass – vad säger ni nu va?!), städa lite halvhjärtat, ta igen tre veckors missad surfrunda, gå och handla ett par gånger bara för att man kan, söka lägenhet, göra te, glömma bort att man har gjort te, bli irriterad, lugna ner sig, tänka att det gör inget för jag kan göra nytt, göra nytt, glömma bort det igen, tänka att jag vill ändå inte ha något jävla äckligt te, boka en resa samt spela ukulele.

Jag klarade mig från att bli rastlös fram till kvällen ungefär, men jag tror att det är bra att träna sig på att hantera ADHD:n så att den inte eskalerar. Vi behöver alla tid för återhämtning och kontemplation över de intryck man har fått under de inledande veckorna av semestern. Till exempel att analysera den jämtländska dialektens särart. Bara ordet ”brydd” skulle jag kunna ägna fler timmar åt och verkligen bena ut dess betydelse, för det där ordet använde de till allt som har med förvåning till irritation att göra. För att inte tala om den märkliga kongruensböjningen av adjektiv i plural.

Men det kan jag faktiskt inte tänka mig att en kvalificerad majoritet av läsarna är intresserade av grammatikanalyser, så resten av mina tankar om det behåller jag för mig själv. För tro mig, det finns mer. Jag är sjuk. Jag behöver nog vård.

Idag gör jag nog ungefär samma. Jag ska landa i rastlösheten en gång för alla.

Söndermarken jagar mig men jag är inte där

Igår kom sommaren till södra Skandinavien tror jag bestämt, men den här gången kom jag ihåg att jag har gingerhy så jag smörjde in med med solkräm som Esh hittade hos Kristine. Jag struntade dock i benen eftersom att "man bränner sig inte på benen" så nu har jag bara några små områden med svedd hud nere på smalbenen. Bra grej det där med solskyddsfaktor - större upptäckt än Higginspartikeln om ni frågar mig. Varför ni nu skulle fråga mig om Higginspartikeln, ser jag ut som en atomfysiker eller?

Vi inledde dagen med en promenad till det mäktiga Carlsberg-området där sagan om det goda danska ölet började och utvecklades. Det var engelsk känsla över arbetarbostäderna och den så kallade Elefantporten var mäktig. Hakkorsen som satt här och där var dock något oklara. Naziöl?

När Carlsberg tog slut gick vi en promenad i den lummiga parken Söndermarken och kontrollerade bland annat en vaktmästare som trimmade en fontän. Jag försökte få Esh att vada ut i fontänen just innan gubben satte på vattnet igen, men den gubben gick inte. Han är inte dum, Esh.

Om det inte gäller att hitta vill säga. Vi hamnade lite avsides när vi gick från parken och efter att Lasse Lokalsinne hade gjort sin grej slutade med att vi fick ta pendeltåg fyra stationer för att komma rätt. Men det är alltid kul att röra lite på sig. I 45-gradig hetta.

När vi kom tillbaka till Vesterbro satte vi oss på en brygga och åt en gigantisk macka och tittade på turistbåtar samt resonerade om färgen på ett särskilt hus. Esh var säker på att det var svart, medan jag som var i den verkliga världen försiktigt påpekade att den var guldigt beige. Det är inte lätt det där med färger.

Sedan körde vi parkhäng i hipsterparken bredvid Kristines lägenhet och drack öl och gottade oss samt gnällde över värmen sådär som man gör när det äntligen blir sommar fast man går och muttrar om kylan hela tiden under perioden november till mars.

På kvällen gick vi ut och letade efter asiatisk mat, och slutligen fastnade vi för ett vietnamesiskt ställe där hovmästaren snabbt diagnostiserades med att ha en störning inom det autistiska spektrat. Det blev ett smärre kaos när han skulle organisera vår förfrågan om att få sitta utomhus så fort ett bord blev ledigt. Han löste det till slut, men han var väldigt pressad där ett tag. Efter maten gick vi och drack dyra drinkar i Köpenhamns Östermalm.

Där kände jag att det hade blivit lite för mycket av cocktailbarer de senaste dagarn och för lite av klassiska ölcaféer. Jag och Esh bad Kristine att hitta ett ställe där man skulle känna sig lite rädd utan att det var farligt på riktigt. Gärna där de också skulle skratta åt oss för att vi var från Sverige. Ett ställe som hette typ Skambaren uppfyllde kraven.

När Kristine hade somnat i sitt glas gick hon hem och vi försökte leta upp något annat semifarligt ställe. Olika svårbemästrade omständigheter gjorde att vi gick till grannbaren där en glad variant av Agnes i Fucking Åmål jobbade, så det var inte det minsta farligt. Då fick vi nog och gick hem så att jag kunde läsa klart Zlatanboken.

Idag har det handlat om hemresa för mig. Jag gick en liten sväng på stan först, men ledsnade ganska snabbt på att gå in i folk med min rullväska så jag åkte ut till lufthavn istället. Testade en restaurang där som heter O'Learys och det var en spännande och alldeles ny erfarenhet att äta en Boston Celtic Cheeseburger utomlands. De andra 485 gångerna jag har ätit den har jag ju varit i Sverige.

På flyget somnade jag direkt och när jag vaknade gick vi ner för landning. Så borde alla hemreseflygningar vara.

Det var skönt att komma hem och se kaoset i rummet igen. Nu har jag något att göra i morgon i alla fall. 

I love you, ich liebe dich

Igår var jag så trött att jag kände mig som en kvadrupelarbetande ensamstående fyrbarnsmor på väg hem från nattskiftet på oljeriggen. Jag sov till klockan tolv trots att solen dundrade in genom det persienn- och rullgardinsfria fönstret som ett godståg.

Vi var fortsatt sega så vi tog bara en promenad ner till Strøget och kollade på finskor. Alltså inte finska tjejor utan skor av finare snitt. Efter en flottpuck tog vi oss ut till Albertslund, tror jag, i utkanten av staden för att kolla på genrepet av Kristines Roskildeset.

Det är tio band från Köpenhamns alternativa scen som samarbetar för det här giget, och det blev en väldigt stor och maxad ljudbild när alla var på scenen samtidigt och avslutade med en version av Beyonces Halo. Det hade varit kul att se det där på Arena-scenen på fredag, men då ska jag vara hemma och, för att använda ett berömt Dennisuttryck, våffla pungen, vilket betyder att man gör fuck all och bara latar sig. Så jag har tyvärr planer. Nästa år blir det kanske Roskilde igen - med boende i Köpenhamn i så fall. Jag har blivit väldig sugen av allt festivalsnack den här veckan.

På kvällen gick vi till Kødbyen och jag åt en "Glad gris". Esh hade känt av tømmermaend hela dagen så han var trött och vi gick hem ganska tidigt. Jag var dock inte så trött så jag började läsa Zlatans bok. Det var inte Knausgård direkt, så jag hade läst 350 sidor när jag lade ifrån mig den två timmar senare. Ganska intressant läsning ändå.

Nu blir det ytterligare en dag i den danska sommarvärmen. Kanske kommer troligtvis vi sannolikt dricka Tuborg.

Tagit mig ner till Köpenhamn, hyr ett rum av en vänlig dam

Livet består av kontraster. Ibland sitter man mol allena vid en sjö en glimrande natt med en tysk veteöl och ibland sitter man i bordsgrannens spliffmoln med en Tuborg i näven och njuter av solen i Christiania. Två kontrasterande sidor i den tärning som är jag.

Igår morse ringde klockan så tidigt att jag fick för mig att jag skulle åka till Arlanda och jobba. Sedan kom jag på att jag inte jobbar där längre men att jag likförbannat skulle dit. Hur mycket jag än ville somna om. Flyget lyfte klockan 6.50 så det var bara att gå upp. Alltid när man bokar morgonflighter verkar det vara en sjukt bra idé, men när man sedan ska till flygplatsen mår man som en trippelarbetande ensamstående trebarnsmorsa på väg till morgonpasset i gruvan. Småtrött alltså.

Jag kom dock fram till soliga Køpenhavn utan problem och möttes upp av Esh som redan var på plats hos Kristine. Vi gick en rejäl runda på stan så att jag fick återknyta kontakten med trakten. Till slut landade vi i Christiania och började knarka för allt tygen höll.

Nej då. Vi drack grön Tuborg som jag skrev tidigare. Treölslyckliga gick vi sedan ett varv i fristaden och kollade in snygga och fula hemmabyggen till hus. Det var dejligt.

Dagens mest oväntade möte skedde nedanför Rådhusplatsen. Där satt Kerstins föräldrar och pekade på mig. Eftersom att centrala Köpenhamn inte direkt är första stället i världen jag räknar med att träffa någon bekant var det ett par förvirrade ögonblick innan jag fann mig i situationen.

Gemytet fortsatte på Västerbro, där Kristine bor (om jag fattade stadsdelen rätt) med en pizza i en park innan vi gick hem och halvsov framför Tour de France. Den tidiga kickoffen tog ut sin rätt.

Till slut ryckte vi upp oss och satte oss på italienaren med Skandinaviens sämsta service. Fawlty Towers-vibbar verkligen. När vi hade fått vår mat efter en och en halv timme anslöt Kristine som hade varit och repat inför sin spelning på Roskilde och vi gick vidare till Plazas biblioteksbar för en Manhattan. Fint ska det vara.

Kristine var sliten efter att ha repat i tolv timmar så vi gick hem och bäddade ner henne och avrundade kvällen i köket med några spännande öl från lokala kiosken Kihoskh och Håkan Hellström på Spoitify. En mycket god dag var till ända.

Sommarsol glittrar i viken

Söndag är lika med hemgång. Så var det förra veckan och så är det denna. Mitt rum ser lika stökigt ut som när jag lämnade det, så jag ser ingen annan råd än att låta expeditionen ta sig vidare till en ny destination - vi ska till kontinenten.

Veckan i Östersund har varit alldeles utmärkt och jag blir mer och mer semesterlugn allteftersom dagarna går. Igår blev det senaste kvällen hittills då vi satt uppe i den så kallade Grillkyrkan, en läcker överbyggd grillplats. Björn hade vit dag så han vek ner sig ganska tidigt ("Vad är det med Björn?" som Elins brorsdotter Billie sa till allmän förnöjelse) men jag blev kvar ytterligare ett tag. När alla andra gick till sängs kände jag mig inte trött så jag tog med mig en öl ner till sjön och njöt av sommarens antagligen vackraste vy.

Inte ens ranelidska skulle kunna göra utsikten rättvisa. Sjön glittrade i tusen nyanser och krusades som vattnet i en kastrull just innan kokbubblorna bryter ytan. De sista solstrålarna färgade molnen så intensivt rosa att till och med My Little Pony skulle bli avundsjuk. Det luktade svagt av dagg i luften och nattkylan var sådär på gränsen till att jag ville gå in. I öronen sjön Jämtlands bästa Annika. Det var den ultimata fria till någon-stämningen.

Det enda som störde denna nästan löjligt vackra bild var myggen. De var ungefär lika ovälkommet intensiva som en ångesttanke som dyker upp med jämna mellanrum. Annars var allting perfekt.

Till slut sprang solen fram på nytt över grantopparna på andra sidan sjön och de första strålarna satt som en knytnäve i solar plexus och lade sig sedan tillrätta i en guldgata så gyllene att karatskalan inte räcker till för att beskriva den. Då nöjde jag mig och gick upp genom det morgonfuktiga gräset till min lilla stuga för att sova.

Idag har jag inte varit pigg med andra ord, men eftersom att det var hemresa som stod på agendan har det inte gjort så mycket. Från Sundsvall och söderut var det X3000 som gällde och det var ett klart lyft jämfört med föregångaren. Enda bekymret var att min stol inte gick att fälla upp från tillbakalutad position så nu känns min rygg som om jag har jobbat på flyttfirma i åtta år. SJ alltså. Att de aldrig kan lyckas fullt ut med något.

Nu ska jag vara lite social med tv:n, för husfridens skull. Jag har ju knappt kastat ett öga på honom på flera veckor så stämningen mellan oss är frostigare än den mellan Tom Cruise och Katie Holmes. Det är visst en match som pågår också.