In five years time

För ganska exakt fem år sedan kom jag hem till Studentvägen efter ännu en utmattande skollägervecka i Falun. Allt jag ville den där fredagen var att öppna en öl och lägga mig och glo på "På Spåret". Så blev det inte riktigt. Jag drack säkert öl, och tittade sannolikt på kvartsfinalen eller vad det nu var, men över hela fredagsmysinstallationen lade sig en våt filt av ångest. Brevet som jag hade fruktat sedan jag började jobba hade kommit. Brevet med orden "Nu åker du ut gubbtjuv. Packa och dra!". (Eventuellt inte ordagrant så, men andemeningen var ju den.)

Inledningen på 2011 var lite sådär med andra ord. Inom en månad hade jag blivit såväl dumpad som vräkt. Har det någon gång varit befogat att hashtagga tillvaron med #FML så var det då.

Vad jag inte anande då var att det i samma ögonblick som jag hade läst brevet var att en fem år lång ångestkarusell hade påbörjats. Ångest över att inte veta var jag skulle bo annat än för på sin höjd det kommande halvåret. Det var nog lika bra att jag inte visste det då; livet var tillräckligt ångestfyllt som det var.

Med hjälp av en snyfthistoria från Esh, som lägenheten stod skriven på, lyckades jag få bo kvar över sommaren och lösa kontakter tog mig sedan till ett halvår på Höganäsgatan i andra hand. Därefter var det första rundan i Sala Backe tillsammans med Benjamin och Esh innan korttidskontraktet på Erik Almqvistgatan tog vid sommaren 2012. Ett halvår senare kom ett nytt ångestbrev och ett tag såg det ut att gå riktigt åt helvete, men Hannes räddade mig och jag fick bo i hans vardagsrum några månader. Högst ovärdigt, men ändå ganska intressant att praoa studentliv.

Tiden på Djäknegatan blev ett trendbrott, för det var första gången på länge som jag själv kunde välja att flytta och inte bli utkastad. Jag flyttade 400 meter bort till Torkelsgatan där SYV-Susanne upplät sin uthyrningsdel till mig, och där trivdes jag helt okej trots viss trångboddhet och dusch i källaren. Något halvår senare blev det klart att jag inte skulle kunna bo kvar där någon längre tid då Susanne sålde lägenheten och istället styrde Rodny så att jag fick hyra hans tjejs lägenhet i Gottsunda. 

Där fick jag, förutom en ny bild av Gottsunda, husera i närmare tio månader innan hon ville ha tillbaka lägenheten och jag istället flyttade in hos Rodny i mars förra året, för andra rundan i Sala Backe. Här har jag hållit till sedan dess, och gjort det jag har kunnat i lägenhetssökande för att få något eget. Ett rätt tröstlöst projekt. Fram till i torsdags vill säga.

Då, mitt under svensklektion tre för dagen, trillade det in ett mail. "Du erbjuds hyreskontrakt" stod det. "Vad bra" tänkte jag och lade undan mobilen. Sedan var jag tvungen att ta upp den igen och läsa om mailet. Hade jag ens sett rätt? Ja, det verkade stämma. Fem år av en alltmer uppgiven och rotlös känsla började långsamt vittra sönder, likt en Ralph Fiennes i slutet av sista Harry Potter-filmen. Jag var till och med tvungen att ringa och dubbelkolla om det verkligen stämde. Det verkade verkligen vara sant.

33 kvadrat på Kvarngärdet, ungefär tretton sekunder från Max och ytterligare en minut från McDonalds vid fyra mackarna. Nu gäller det att på allvar börja visa karaktär när det känns tråkigt att laga mat.

Jag har firat detta lite försiktigt än så länge, för jag har blivit besviken förr på lägenhetshetsen i Uppsala, så innan kontraktet är påskrivet ska jag väl inte arrangera segerparad. Men det borde vara klart.

På kartan ovan har jag pricka för alla de ställen jag har bott på, men för tydlighetens skull samt också att alla gillar listor och betyg följer här en liten lista med betyg på alla mina Uppsalahem.

1. Oktober 2004-maj 2006: Stockrosgatan

Betyg: 

Kommentar: Inneboende i villa med världens pratsjukaste hyresvärd. Hade inte så mycket att jämföra med, så jag stod ut längre än vad jag borde. Plus för när finske Heikki bodde i andra uthyrningsrummet. Han var lite kul, dels för att han såg så oerhört finsk ut och dels för att han lärde mig finska (har glömt allt tyvärr, inklusive "Jag har kniv"). Han lyssnade dock orimligt mycket på Björk.

2. Maj 2006-augusti 2008: Trädgårdsgatan

Betyg: 

Kommentar: Korridorsrum. Delade kök med tolv andra. Det var tamigfan alltid folk i köket. Kul när man ville vara social, tråkigt när man var bakis och bara ville äta bakismat utan att lyssna på psykologstudenter som diskuterade senaste rönen inom utvecklingspsykologi. Plus för det alldeles utmärka läget - om vi skulle ses på stan klockan 17 gick jag hemifrån kl 17. Minus för arga lappar. Särskilt den skriven av han som eftersökte sin ost. Det var faktiskt Esh som stal den - inte jag.

3. Augusti 2008-augusti 2011: Studentvägen

Betyg: 

Kommentar: Bättre än såhär blir det inte vad gäller studentboenden. Visserligen var det kallt och internet var segt (men vårt nätverk hette Susanne Router! LOL!), men vi hade mycket kul där jag och Esh, och alla andra som kom förbi och hade fest eller tittade på fotboll. Sista året blev dock inget vidare på grund av en långsamt döende relation, men det var knappast lägenhetens fel för den var riktigt bra. Och jag glömmer aldrig Tjuvens pizzeria och snabbköp trettio sekunder från porten.

4. Augusti 2011-December 2011: Höganäsgatan

Betyg: 

Kommentar: Som lägenhet betraktad var den perfekt för mig, och läget var också strålande. Ett minus var att jag tappade bort nyckeln till tvättstugan i oktober och fick gå hem till Hannes för att tvätta. Kuriosa: Josefin bodde på våningen under när hon bodde i Uppsala för hundra år sedan.

5. December 2011-Juli 2012: Brantings torg

Betyg: 

Kommentar: Det var en regelrätt fyra för tre. Jag trivdes ganska bra, och utsåg snabbt Sala Backe till Uppsalas Hipstersvar på Södermalm. Oklart varför. Kanske för att jag just hade lärt mig vad en hipster var. Jag delade med Esh och Benjamin och det funkade bra, förutom den där gången Benjamins sällskap för natten gick in i mitt rum inte bara en utan två gånger en tisdagsnatt. Då var det r i k t i g t dålig stämning i SMS:en nästa dag.

6. Juli 2012-Mars 2013: Almqvistgatan

Betyg: 

Kommentar: Under de flyttar jag hade gjort fram tills dess hade allt gått ut på att jag skulle slänga så mycket som möjligt av allt mitt skit. Det blev ett problem i och med att detta var en trea och jag vid det laget bara hade möbler för en etta. Inredningen blev oerhört minimalistisk. Där var sista gången jag flyttstädade på egen hand, för trots en hel jävla dags fejande fick jag ändå en städräkning på 3000:-.

7. Mars 2013-augusti 2013: Djäknegatan

Betyg: 

Kommentar: Det var absolut ingen fel på att bo med Hannes, men det var också det enda positiva med den här perioden. Jag bodde i vardagsrummet i en av de mest nergångna studentlägenheterna på östra sidan Fyrisån. Hannes roomie Alex spelade Dota hela dagarna och skällde ut sin dator så att det klirrade i den allestädes närvarande smutsdisken i köket var tredje minut. Grannarna under hade fest varje kväll utom fredagar och lördagar. Fy fan.

8. Augusti 2013-maj 2014: Torkelsgatan

Betyg: 

Kommentar: Jag har aldrig bott så trångt som då. Ibland kändes det som att bo i sådan där koffert som Kate Winslet hade med sig på Titanic. Det där med att ha dusch i källaren var också obekvämt. Särskilt på vintern när jag frös ihjäl varje gång jag gick från källaren och upp till rummet. Sedan dess njuter jag varje gång jag har dusch i lägenheten jag bor i. Små krav, men efter det här nomadlivet är jag inte nödbedd.

9. Maj 2014-mars 2015: Rangströms väg

Betyg: 

Kommentar: Jag var lite orolig för att bo i Gottsunda om jag ska vara helt ärlig, men mina fördomar fick sig en törn under tiden där. Jag trivdes bra både i lägenheten och i området. Enda minuset var väl att de som delade ut DN på söndagar aldrig kom till mig vilket ledde till en djup kris mellan mig och distributören. 

10. Mars 2015-februari 2016: Johannesbäcksgatan

Betyg: 

Kommentar: Detta boende har alltid känts som det mest tillfälliga (förutom Djäknegatan). Kanske för att jag aldrig har packat upp mina flyttkartonger, som hela tiden har stått som ett gäng ledsna felskickade väskor i ankomsthallen på Arlanda där i köket. Därför har jag aldrig riktigt gjort mig helt hemmastadd, men jag är givetvis tacksam mot Rodny som har låtit mig bo här i nästan ett år.

Nana nana nana nana Batman

Det finns ögonblick när man kommer till insikt. Insikterna kan vara både positiva och negativa för självbilden. Alldeles nyss drabbades jag av den sistnämnda varianten.

Jag tror att det är en situation många kan känna igen sig i. Ni vet när man tror att skäggtrimmerns laddare har slutat funka då den lilla gröna lysdioden som indikerar att allt flyter på som det ska med laddningen av batteriet inte lyser. Inte ens efter fipplande med sladdar hit och dit börjar den funka. Sedan inser man att man istället för kontakten till trimmern har hållit på och bråkat med kontakten till hårfönen. Ni vet känslan när man rodnande inför sin egen dumhet inser att det nog var rimligt av Kungliga Vetenskapsakademien att inte tilldela en Nobelpriset i fysik i år heller.

Idiot.

Jag har kanske rätt att vara lite grötig i skallen efter en vecka med högt tempo. I och med att det är vecka 43 nu så når vi i morgon den så efterlängtade vecka 44. Höstlovet dyker upp som en livbåt i det stormpinade hav som är höstterminen. Det är alltid extra intensivt inför lov och eleverna brukar i regel checka ut mentalt några dagar innan lovet faktiskt börjar. Så det ska bli skönt med höstlov. Även om jag bara är ledig på fredag så är en elevfri vecka en möjlighet till att dra ned på tempot något och samtidigt jobba effektivt med rättningshögar och planering för resten av terminen.

Även utanför jobbet har det varit full fart på kvällarna. En hel del jobb med supporterklubben och i onsdags var jag och Hannes på Cirkus i Stockholm för att se Alex Schulmans och Sigge Eklunds show Meningen med livet. Nog för att de bjöd på en hel del skratt, men både jag och Hannes var något besvikna när vi vandrade längs Strandvägen efteråt. Det kändes som att det var något som saknades, kanske var det för tillrättalagt och inrepeterat jämfört med deras podcast där känslan är mer spontan. Det var gott att äta Cheeseburgare på tåget hem i alla fall. Showen får en svag  medan Cheeseburgarna får stabila  .

I fredags hann jag med fler klädbyten än vad Beyonce gjorde på sin senaste turné. Den som har den tveksamma smaken att följa mig på sociala medier känner nog igen detta, för det var ett jävla publicerande där. Först klädde jag på mig vanliga kläder på morgonen. Det är ingen skillnad mot hur jag brukar agera på morgonkvisten, så långt helt normalt beteende alltså. Efter lunch bytte jag efter påtryckningar från elever och kollegor om till den inlånade Batmandräkten (som satt mycket illa och det, bland annat, bidrog till att min superhjältekänsla var något stukad). Men, som vi sa under tiden på the English Department på universitet: "As a teacher you have to bid on yourself". Anledningen till utklädningen var att det var Halloween-firande på jobbet och maskeradtävling. Jag räknar med att ta hem priset för årets läraroutfit i år också.

Nästa klädbyte blev till kvällens fest. Temat var Sällskapsresan och då jag numera verkar vara en konstant i festkommittén var jag i allra högsta grad medskyldig till såväl tema som arrangemanget. Festkommittén som förutom mig bestod av Vickan och Andreas körde på gemensam klädsel: Sven Melanders läckra stass med den där gonorrétröjan och solhatt. Vi var oerhört snygga.

Det blev en bra fest och min vana trogen stängde jag den. Den här gången var det åtminstone inte orimligt sent. I taxin hem diskuterade jag givetvis taxitariffer. Jag vet inte riktigt varför jag hela tiden återvänder till den diskussionen, men om jag får spekulera så tror jag att det beror på att det är ett väldigt roligt ord. Tariff. Smaka på det. Du ser.

Igår var risken för att jag skulle förbli inaktiv hela dagen överhängande, men Hedmora kom förbi med en kasse hamburgare så då piggnade jag till. När Arsenal dessutom vann för andra matchen i rad började jag må riktigt bra så framåt kvällen åkte vi ner till Pipes of Scotland för några pints och en bättre bit kossa. En riktigt trevlig kväll.

Idag åt vi brunch på Gillet och sedan fick jag feeling och köpte en ny vinterrock. Efter den urladdningen var vi bara tvungna att ta ett varv inne i domkyrkan för att också få lite andlig spis. Man behöver det också ibland.

We cannot have that behaviour in this establishment

"FIRST AID KIT!"

"Hur var det?"

"Fab!"

I garderobskön läste jag ovanstående SMS-konversation över axeln på en av mina medkonsertbesökare på First Aid Kits spelning på Annexet i går kväll. Av användandet av begreppet "Fab" förstår de lingvistiskt skickligare av er att messaren inte var lastgammal. Men sedan kom det intressanta, för hon hade också gjort en demografisk och sociokulturell analys av publiken:

"Well, det var skumt att gå på konsert med gamlingar. De var så väluppfostrade." 

Jag undrar lite vilken typ av spelningar hon brukar gå på. First Aid Kit kommer visserligen aldrig att göra de mest moshpit-kompatibla seten så ordningen i publikleden igår var givetvis föredömlig, men att anslå adjektivet "väluppfostrad" på den är ett helt nytt perspektiv för mig. Jag antar att den unga SMS-författaren är van vid den, ja, ouppfostrade stämning som råder framför scenen på festivalgig. Då när de som anser att de ska stå längst framme vid kravallstaketet men kommer vid tredje låten för att de "bara skulle ta en öl till innan spelningen" kör isbrytare in genom publikhavet så brutalt att alla som står i vägen får whiplashskador. Sådär som Esh brukade göra, med mig glatt guppande som en gummibåt i bakvattnet, när vi var på festival som unga vuxna.

Sen har vi det där med "gamlingar" också. Det skakar om min världsbild något, för det var knappast hög medelålder på spelningen. Några och de trettio kanske. Det är alltså en skara gamlingar i en tjugoårings värld. Orimligt. Jag är ju för fan inte ens gråhårig.

Spelningen var riktigt bra. Jag såg systrarna Söderberg för två år sedan och det är tydligt att flitigt turnerande sedan dess har gjort att den värsta valpigheten på scen har skalats av. Den här gången var till och med mellansnacket roligt emellanåt (ostskämt!). Samtidigt går man inte på First Aid Kit för mellansnacket, utan för den ljuvliga stämsången och de fina melodierna. Det var fint. Bara att höra Emmylou live är en ynnest.

Betyg: 

Det var mamma och pappa som bjöd mig och Hannes. Biljetterna var födelsedagspresenter som hade delats ut på ett något oortodoxt sätt. Jag fick min typ en månad innan födelsedagen och Hannes fick sin tre månader efter sin - som mamma och pappa dessutom glömde bort i juni. Jag påstår inte att mamma och pappa älskar mig mer än vad de gillar Hannes, men presentupplägget talar ju sitt tydliga språk.

Vi hann med en middag på Globen innan konserten och det var fint att surra med mor och far under någon timme. Inne i själva Annexet gick vi oväntat rakt in i Becks och Erik som också begick gamlingspelning. Det var bara att stå där och må treölsbra bland en massa fina (gamla) människor och njuta att systraduon. Så bra har jag inte mått på länge.

I helgen hängde jag också med familjen. Den blir ju viktigare när man är så gammal som jag om man säger. Hannes och jag firade fredag med en bättre ost- och charkbricka från delikatessdisken på Kvarnen samt en oförsvarlig mängd vin innan vi under ganska oordnade former tog bussen till Västerås i lördags för höstterminens temamiddag med Love, Kerstin och Kajsa.

Temat den här gången var 100 % Bacon och det innebar att vi åt oerhörda kvantiteter skivad gris. Vi lindade bacon runt dadlar, runt kyckling, runt champinjoner och runt smördeg. Vi åt bacon med ost, bacon i sallad och kanderad bacon. Vi till och med drack whisky med baconsmak och åt baconkarameller. Allt medan jag och Hannes citerade South Parks version av Lorde. En helkväll i ordets rätta bemärkelse. Ingen ville dock borsta tänderna i tandkrämen med baconsmak som jag hade införskaffat. Rimligt.

Tro dock inte att jag är klar med bacon. Jag åt det så sent som i lunchas. Drömlunch i Bamba idag: Raggmunk. Östergötlands nationalrätt, som jag presenterade den för mina elever. Bra mat i bespisningen just nu. För två veckor sedan var det pulled pork och nu raggmunk. Jag sa till och med till Silvia i köket att ge mig en låda med överblivna munkar att ta hem, så nu har jag frysen full.

Matlådor. Det är tydligen sådant man tänker på när man är en gamling. Tur då att jag är så väluppfostrad att jag kan be på ett snällt sätt.

Recension: Veronica Maggio

Var: Svandammshallarna, Uppsala
När: 29 januari 2014
Bäst: 17 år
Sämst: Förbandet 
Fråga: Varför finns förband?
Betyg:

Veronica Maggio på hemmaplan. What could possibly go wrong? Inte särskilt mycket, är det bäst att slå fast med en gång - innan jag inleder med en sågning.

Redan när jag för första gången kliver in på Svandammshallarna börjar jag smått ana oråd för på scenen står en massa mixerbord och sådana där moderna digitala musikinstrument som mest är som datorer. Typ sådana som Avicii använder. Jag har här ingen aning om att det kommer ett förband så jag drar slutsatsen att Maggio jobbar digitalt på sina liveframträdanden. Vilket givetvis känns överraskande för mig och Magnus framför scenen.

Det visar sig dock att den där konstiga elektroniken tillhör DJ-trion Mash Up International. Jag kan ärligt talat säga att jag har missat hela den här DJ-kulturen. Kalla mig gärna konservativ, men för mig är en livespelning ett tillfälle då musiker spelar på riktiga instrument i band eller ensam. Man spelar inte till förinspelat komp eller sång. Ni kan kanske ana att min inställning var något njugg när DJ-killarna äntrade scenen.

Deras uppdrag verkar vara att tända publiken, och som det nästan alltid är i Uppsala är folk med på noterna direkt. Det dansas från scenen organiserade danser och hoppas och klappas och vevas med armarna, så det känns som att det ena stunden är en Swedish House Mafia-spelning och andra stunden uppvärmning inför Blodomloppet. Jag är lika tveksamt inställd till uppvärmning som till housemusik och dessa i kombination är ungefär lika intressant för mig som skeltonkvalet i OS. Så jag kollar Twitter istället för att hålla på och vara med i formationsdans. Jag är alldeles för gammal för att ha så roligt i grupp, och så mycket bjuder jag bara på mig själv på jobbet.

Efter en dryg halvtimme rusar dock Veronica Maggio på scenen och hon tar den i besittning med självklar pondus i inledande Dallas, vilket kanske är ett naturligt val i och med att det är ett av de rivigaste spåren, om än ett mellanspår, på nya skivan. Hon är klädd i 80-talsinspirerade kläder och påminner lite om Debbie Harry i Blondie, fast bra och inte levande död.

Spelningen fokuserar på hennes senaste två skivor och en tidig höjdpunkt är separationsångestballaden Låtsas som det regnar där Maggio är så känslomässigt darrande att jag nästan tror att hon är på väg att göra en Laleh, det vill säga ta gråtpaus mitt i en riktigt deppig låt. Den pekoralstämningen slipper vi dock som tur är. Andra bra nummer i första halvlek är Satan i gatan, Stoppa dig och Välkommen in.

Spelningen blir dock ojämn på grund av att det blir lite för många låtar som mest känns som transportsträckor för att fylla ut de två timmar publiken har betalat 400 spänn för. En låt som är dessutom något av en besvikelse är en av förra årets bästa låtar, Håkan Hellström-duetten Hela huset vilken inte får samma nerv och dynamik som på skivan när Maggio sjunger ensam - av naturliga skäl visserligen, men nog kommer ett sting av besvikelse när det visar sig att Håkan inte dyker upp på scenen lagom till sin låt. Jag fattar också att det är orimligt att han gästspelar sådär, men man måste ju få drömma lite.

Under andra delen av kvällen är setet något tightare och det var kul att höra den nya versionen av Maggios genombrottslåt Dumpa mig. Jag minns den från ZTV för en sådär knappa tio år sedan som en riktigt guilty pleasure-låt, men i den här tappningen med rullande trummor kan jag stå för att jag gillar den utan skämskudde framför ansiktet. Några av låtarna från nya skivan som jag inte har fastnat så mycket för växer också rejält live, och så ska det naturligtvis vara. Både Bas gillar hörn (jag fattar inte heller titeln) och Jag lovar kommer nog bli nya favoriter på Spotify den närmsta tiden.

Spelningens höjdpunkt som får Uppsalapubliken att koka är ironiskt nog 17 år. Låten som handlar om hur Maggio ville lämna sin barndomsstad och dra vidare. Det fina här är dock att låten egentligen inte handlar om Uppsala, utan snarare om att växa ur något som man måste lämna, och det kan nog alla som har flyttat från hemstaden känna igen sig i. Studenterna i publiken och jag gör i alla fall det.

De avslutande extranumren blir vackra och desperata Snälla bli min samt givna Jag kommer som säkert skapar svallvågor bland änderna i isvaken i Svandammen utanför med tanke på publikens dans. Därefter, trots att en låt (tror jag) återstår, tackar jag för mig. Jag vågar inte chansa på att bli stående en timme när tusen pers ska in i den minimala garderoben för jackuthämtning, och det är faktiskt okej att tänka så när man är över trettio. (Magnus drog redan innan extranumren spelades, men så är han också över 40.)

I stort är jag nöjd med min premiärspelning med Maggio, och det är en stark trea i betyg. Jag hade dunkat in en bankbräda till om hon hade skippat en halvtimme av mellanlåtar och istället fokuserat mer på de riktigt vassa spåren. Jag är en tuff recensent. Fråga bara Debbie Harry.

Recension: Lasse Winnerbäck

Var: Cloetta Center, Linköping
När: 18 oktober 2013
Bäst: Vem som helst blues
Sämst: Ljudet. Winnerbäck är för mellansnack ungefär vad Tre Solar är för svensk filmkonst, men jag vill gärna uppfatta att mellansnacket är fantasilöst och lamt.
Fråga: Om du står till exempel bakom mig och hojtar att För dig är din favoritlåt, hur påverkas då din trovärdighet av att du pratar sönder exakt hela låten?
Betyg:

Förra gången jag såg Lasse Winnerbäck, på Gröna Lund för drygt ett år sedan, tyckte jag att han hade blivit mindre publikfriande och mer svårtillgänglig för den som inte är inlyssnad på hela hans backkatalog jämfört med tidigare konserter. Då inledde han med en låt som fortfarande inte är utgiven, som om han ville testa publikens tålamod. Den inledningen framstår dock som en övertänd Stockholm i mitt hjärta i Allsång på Skansen i jämförelse med den matta av svårmod han rullar ut över Cloetta Center i hemstaden med de första låtarna av den här spelningen.

Inledande Vi åkte aldrig ut till havet låter ungefär som om någon skulle göra parodi på en Winnerbäcklåt, så den har jag nästan svårt att ta på allvar. Den är så sjukt deppig att AW-stämningen i arenan är på väg att bytas ut mot måndagsmisär. Publiken är dock i allmänhet - i alla fall den delen av publiken som är där för att lyssna och inte stå och snacka hela tiden - på hugget och håller, trots huvudpersonens mörker, modet uppe med entusiasm och ständiga små jubel när någon Linköpingsreferens dyker upp i texterna.

Efter en svart inledning där backdropen pryds av upplyftande bilder som skorstenar, avfallshögar och en nedlagd Folkets Park, kommer några äldre låtar som lättar upp stämningen något där framförallt En tätort på en slätt och Min älskling har ett hjärta av snö får lyster. Bandet är ganska stelbent och behöver nog jobba mer på att nå ut till en så pass stor publiken som den här kvällen.

Höjdpunkten kommer när Vem som helst blues spelas, och den illustreras effektivt på skärmen bakom bandet med en lång utzoomning i en bar där människorna sitter och ensamdricker och där Lasse själv dyker upp på ett hörn, lite som vem som helst. Övertydligt javisst, men väldigt estetiskt tilltalande. Ett annat riktigt starkt nummer från nya skivan är titelspåret Hosianna, som känns lite som en kusin till Söndermarken.

Publiken fortsätter också leverera genom att skapa feststämning, och agera gigantisk kör i Ingen soldat. Kan jag kanske våga hoppas på att den nu får ersätta överskattade Hugger i sten som det stora allsångsnumret på Winnerbäckspelningar framöver?

Under extranumren får spelningen den tändning som jag saknar under det ordinarie setet och både Elden och Solen i ögonen är så bra som jag någonsin har sett dem framföras. Sista låten är givetvis Söndermarken, och på nytt bjuds vi på den film där vi bokstavligen får följa båtens väg från Tinnerbäcken kanske vidare mot Vättern, kombinerat med svepande luftbilder från Vidingsjö. En repris, men vissa repriser klarar man av att återuppleva många gånger. Särskilt i Linköping där alla känner igen bilderna.

Överlag är det en bra spelning, men jag saknar överraskningarna. Mycket går i trygghetens tecken, och bandet skulle med fördel kunna leka lite mer med låtarna så att de inte låter precis som studioversionerna. En del av låtarna på nya skivan håller inte heller samma klass som vissa av de som utelämnades den här kvällen och det känns lite slösaktigt att inte spela det bästa materialet. Samtidigt förstår jag att han vill spela nya skivan fullt ut. Ett annat minus är att ljudkvaliteten är alldeles för dålig.

Jag sammanfattar det hela som trevlig fredagsunderhållning i Cloetta Center. Det är dock ganska långt från en riktigt magisk spelning.

Blir sommarens allra sista suck till ett skrik

Då tackar vi sommaren 2013 för ett väl genomfört värv och går med högburet huvud in och sparkar igång hösten på volley. Nu är det september säger de, och det innebär att vardagslunken kommer åter på både gått och ont.

Den här veckan har jag dels ägnat mig åt att vara förkyld, haft reunion och gått på festival. 33 procent dåligt och 66 procent bra. Och så en procents avrundning för att jämna ut. Det får anses som rätt bra, även om man gärna vill över 75-strecket för en riktigt bra vecka, men det är svårt när man bara har tre parametrar att förhålla sig till. Vi får ta och se över det här tror jag. Vi startar en arbetsgrupp helt enkelt.

Veckan var rätt kämpig fysiskt sett. Jag vet inte om nämnda förkylning var en reaktion på att jag äntligen fick en helt och hållet lugn helg förra veckan efter en månad med lite väl högt tempo, eller om det bara var en biverkning efter kallsupen i den häxbrygd bestående av 150 tonåringars samlade baciller som jag har badat i under terminsinledningen. Sak samma, det var drygt att vara snuvig oavsett orsak. Avgå immunförsvaret säger jag bara.

Annars har veckan varit bra. Det är spännande att lära känna de nya eleverna och det är grymt skönt att ha ungefär tusen gånger så mycket erfarenhet jämfört med förra gången jag fick en sjua. Där jag för tre år sedan trevade mig fram utan någon som helst övergripande plan har jag nu tydliga syften med allt (nåja, nästan allt) jag gör och jag vet att det jag etablerar nu kommer att underlätta jobbet kommande år. Erfarenhet är nog lite underskattat ändå. Tänk på det alla åldersrasister därute.

En höjdare under veckan var den spontana reunion jag, Björn, Kalle och Dennis fick till på Pipes of Scotland i torsdags. Det slumpade sig så att både Kalle och Dennis var i stan samtidigt, och för ett par timmar var vi tillbakaflyttade till den fantastiska stämning som rådde i vårt kompisgäng under studietiden. Det måste ha varit glädjen i den kvällen som dödade förkylningen tror jag.

Till slut kom helgen och då skulle sommaren avtackas, och vad är ett bättre sätt att avtacka sommaren än att gå på festival på Eriksdalsbadet i Stockholm? Just det. Inget!

Först fick jag för mig att festivalen hette Propaganda, vilket ledde till att orimligt mycket av det jag pratade om i fredags relaterade till Joseph Goebbels. Sedan fick jag reda på att festivalen hette Popaganda. Boy, was my face red? Pinigt att vara en sådan n00b alltså.

En fin festivaltradition som jag har förädlat sedan jag missade Kent på Hultsfred 2001 är att ha tänkt se en artist, men sedan inse att det är så mycket trevligare att sitta och snacka och dricka öl istället så man tänker att skitsamma, det kommer fler spelningar. Denna tradition inlemmades även i Popaganda 2013, då vi råkade köpa en öl när Kate Nash började spela (henne har jag missat två gånger nu) och sedan bara kunde höra henne på avstånd. Resten av banden den kvällen missade jag också mer eller mindre. Jag såg bara lite av El Perro del Mar och The XX, men det jag såg gjorde inget för att övertyga mig om att det hade varit en bra idé att se mer av dem.

(Min värsta miss utan någon som helst konkurrens var när jag valde bort M.I.A. på Hulstfred 2005 för att gå och äta chips i tältet. Mår fortfarande dåligt över det beslutet.)

När området stängde gick jag och festivalsällskapet Becks på en mindre pubrunda på Söder innan vi tog logi hemma hos hennes moster.

Dagen efter var det dags för mer festival. Nu var det lite mer uppstyrt från vår sida och efter att ha mött upp Emma och hennes syrra såg vi flera band, om än några på håll eftersom ölområdet inte sträckte sig ut framför scenerna, dumt nog. Makthaverskan och Taken by Trees flimrade förbi utan att göra något större intryck innan Sibille Attar rev av en bra och energisk spelning. Jens Lekman såg jag lite på håll och det var helt rätt beslut eftersom den jäveln inte spelade sin bästa låt You are the light.

Resten av kvällen var en enda lång väntan på att Håkan Hellström skulle köra igång. Det var i och för sig inget som helst problem att slå ihjäl den tiden då man kunde dricka Norrlands samt kolla på skönt dansbeatiga Hot Chip. Med risk för att vara lite oskönt gubbig här (hey, jag fyller 30 nästa månad så vem bryr sig) vill jag uppmärksamma tjejen bakom trummorna i bandet, för jag känner att det är något alldeles särskilt med tjejer som spelar trummor. Om ni känner någon tjej som spelar trummor, fixa en blind date till mig då. Trummor är mitt enda önskemål. Och humor. Trummor och humor. Och intelligent. Trummor, humor och intelligent är mina enda önskemål. Och snygg om det går.

Någon minut efter nio drog Håkan till slut igång med Jag har varit i alla städer, och sedan var det bara att njuta i två timmar. Det finns få artister på vars spelningar jag kan sjunga med i varenda textrad och det finns ingen i Sverige som slår honom som liveakt, så på många sätt var det en fulländad spelning. Mitt betyg blir dock bara fyra bankbrädor, då jag tycker att han körde lite för mycket på rutin. Överraskningarna blev ganska få, och rätt många detaljer kände jag igen sedan gammalt i allt från gester till mellansnack. Nu börjar det också bli dags att plocka bort Ramlar som låt nummer tre i setlisten. Den börjar faktiskt bli sönderspelet (vilket framförallt är mitt eget fel naturligtvis då jag har spelat den exakt varje gång jag har sett Spotify på någon fest sedan 2007).

Bortsett från dessa små invändningar är jag mycket nöjd med spelningen, och det var passande att det var just Håkan som fick avsluta sommaren 2013 för min del, för den här sommaren har varit en riktigt Hellström-revival. Inte nog med att han släppte ett av sina mest helgjutna album i våras och att filmen baserad på hans texter kom i juli, jag har även lyssnat mycket på alla hans album under semestern. Därför var det symboliskt rätt att det var just han som blåste slutsignalen för årstiden, samtidigt som det var hoppingivande att det blev en framåtsyftande avslutning med Du är snart där.

Efteråt var vi två människospillror som trötta och slitna släpade oss Södra Station och pendeln hem till Uppsala. Trötta och slitna, men mycket nöjda med en härlig helg som gav fint energipåslag inför höstlunkens obeveklighet.

Recension: Bruce Springsteen

Var: Friends Arena, Stockholm
När: 3 maj 2013
Bäst: Thunder road
Sämst: Infrastrukturen utanför arenan. Kan man muta sig till en 300-miljaders arena borde man också kunna muta till sig vettiga vägar därifrån så att hederliga skattebetalare slipper gå genom terräng och klättra över saker för att komma hem.
Fråga: Var satt Mona?
Betyg*:

*För Bruce Springsteen gäller, har jag förstått, inte skalan 1-5 som brukligt är, utan det är tydligen 1-6 som är standard. Expressen har bestämt det.


Tänk vilka kontraster man kan uppleva. Ena veckan står man i en liten pub i London och lyssnar på en halvpackad irländska som sjunger Delilah inför tio 60-åringar, för att inte många veckor senare dela tre timmar i världsklass med Bruce Springsteen och The E Street Band tillsammans med 50 000 andra på Kompisvallen i Stockholm. Båda upplevelserna faller under kategorin musik, men de är onekligen i varsin utkant av paletten.

Jag bör på en gång fastslå att jag inte är någon kännare av Springsteen, som en liten varning för de som har googlat vilse och åsamkats denna text. Jag är däremot ingen ovan konsertbesökare, så jag har en bestämd uppfattning om när något är kvalitativt eller inte - och detta var kvalitet i princip rakt igenom.

Bossen, klädd i svarta Levi's samt svart skjorta och väst, inleder spelningen gediget med We take care of our own och Out in the street. De övriga 16 på scenen i mäktiga Friends, med den trulige Steve van Zandt i spetsen, är tighta och backar upp stabilt. Jag saknar dock i det läget fortfarande någon nivå för att gå igång.

Då, efter en knapp timme, kommer lyftet. Springsteen berättar att han under vistelsen i Stockholm fått frågan om hur han skulle överraska på den här spelningen, och kommit fram till att köra skivan som en gång tog honom till Europa och Sverige, Born to run, rakt igenom. När munspelsintrot till Thunder Road, introspåret på skivan, börjar blåsas kommer kvällens riktiga sex bultbrädeögonblick för mig. Det är en låt som väcker många fina minnen från de senaste tio åren och det är precis den typen av upplevelser som är mitt mål med att söka kulturupplevelser.

Jag förstår det unika i att spela hela skivan, även om jag som mainstream-åskådare naturligtvis inte får ut lika mycket som de riktiga fansen. Born to run-passagen har dock låtar som titelspåret och VM -94-krönikeklassikern Jungleland, med det berömda saxsolot som klipps in när Ravelli räddar sista straffen mot Rumänien. Det räcker gott för mig.

Det finns dock många godbitar kvar under den timme som återstår när Born to run-delen är genomförd. Blåset får glänsa på Pay me my money down och Shackled and drawn och när extranumren tar vid kommer klassikernas Springsteen-klassiker i form av en tung Born in the USA följt av bland annat Glory Days och Dancing in the dark.

Bandets energi verkar aldrig ta slut och min gamle Conan O'Brien-favorit Max Weinberg bakom trummorna sitter oberörd med samma stenansikte genom hela spelningen, samtidigt som han bankar skiten ur pukorna. Fast det är givetvis Bossen själv som röjer mest, och är den självklare centralgestalten. Han  skämtar och plockar upp folk på scenen samt kör rejält bredbenta rockposer. Vilket givetvis är helt på sin plats i och med att han typ uppfann den bredbenta arenarocken.

Det är ren och skär underhållning genom hela showen och avslutande Twist and shout skapar bra tryck inne i fållan längst fram vid scenen där vi står. Kanske ska spelningen ha sina sex bankbrädor, men då mitt förhållande till flera av låtarna - som visserligen är lysande många gånger - är i princip obefintligt är det inte rimligt att gå så långt. Jag upplevde fortfarande en grym rockkonsert och är mycket nöjd över att jag äntligen prioriterade att se legendaren live. Det var värt varenda hundralapp.

Jag lämnade Friends lätt i steget trots smärta i rygg och ben, lycklig efter en fin upplevelse. Det gjorde inget att trängseln var enorm vid pendeltågsstationen samt att ingen hade tänkt ut något vettigt system för att undvika att människor kläms ihjäl. Vi hann ju med sista direkttåget till Uppsala, som gick en timme efter det att konserten var slut, med en minut till godo.