I en roddbåt till Kina

Efter en vecka i Shanghai har jag lärt mig en hel del. Dels att St Patrick's Day inte riktigt är vad det utger sig för att vara och dels att Ryssland är sjukt stort. Alltså SJUKT stort. Typ, tänk dig det största du vet, och sedan tripplar du det. Du kommer ändå inte vara nära.

Jag, Hannes och Sara bokade den här resan för typ ett halvår sedan och plötsligt var dagen här. Vi laddade upp med visumfix och genom att kolla på vilka fotbollsmatcher som spelades i Shanghai under veckan och sedan satt vi där på ARN med varsin flygplatsöl. Stämningen var väldigt god och jag och Hannes fatshamande av varandra hade ännu inte spårat ur.

Vi flög till Shithole Airport i Amsterdam för att byta och på grund av att planet inte fick taxa in på gaten i rimlig tid fick vi stressjogga till grannterminalen för att hinna med kärran till Shanghai. Vi vände ryggen mot tryggheten i Europa och tog sikte på den skavande känslan av att hela tiden vara lite osäker på hur saker och ting funkar. Men först skulle vi flyga över Ryssland i cirka fyra dygn. Nu vet jag äntligen hur Gagarin kände sig.

Väl i Shanghai tog vi oss igenom passkontroll där hon i kuren trodde att jag och Hannes var samma person på grund av likhet och sedan kunde vi konstatera att våra väskor ville se mer av Nederländerna, så det var bara att leta upp någon trött tjänsteman för att anmäla att väskorna saknades. Efter London i höstas när min väska inte dök upp var jag således uppe i en streak - två av två möjliga.

Lite stukade och trötta - klockan var typ sex på morgonen när vi landade och jag är inte direkt asiatisk mästare i att sova på flygplan - tog vi taxi in till stan och storögt kunde vi långsamt börja ta in jättestaden. (Jag kan ha blivit mest uppspelt när jag såg Shanghai Stadium, men även mycket annat var spännande. Fast mest fotbollsarenan.) Till sist kom vi fram till hotellet, fick checka in och unnade oss lite sömn innan vi mötte upp kusin Per - som var den direkta orsaken till att vi åkte dit och som har bott i Shanghai i cirka sex år. Han tog med oss på upptäcksfärd i French Concession där vi bodde och vi åt ett bättre skrovmål på en lokal restaurang. Med pinnar. Jag råkade äta med pinnarna åt fel håll vilket alla tyckte var vansinnigt roligt. Jag är helt klart Team Bestick.

Efter ytterligare en powernap åkte vi till ett klassiskt östasiatiskt karaokeställe, ett sådant där man får ett enskilt rum. Vi köpte med oss Salubrin vit sprit och gul sprit så det var goda förutsättningar för en riktigt svår baksmälla dagen efter. Det blev det också, men först körde vi några odödliga versioner av Lordes Royals, Sias Chandelier och The Beatles Help. Pers kompisar sjöng kinesiska hits så det stänkte om det så det var också en upplevelse.

De andra, unga, gick upp tidigt redan runt elva dagen efter och köpte frukostlunch, medan farbror tog igen sig. Vi hade köpt lite necessära saker dagen innan så trots avsaknaden av väska kunde jag till slut ändå känna mig tillräcklig fräsch för en sväng på stan. Vi åkte till Fake Market för att kolla in utbudet och jag köpte lite skor till gravt överpris förstod jag senare. Sedan gick vi en sväng runt skyskraporna och satte oss skybaren på Ritz Carlton och njöt av utsikten samt öl. Framåt kvällen åt vi så kallad hot pot - en form av gryta som står och kokar på bordet som man själv ska slänga i allt möjligt ätbart i. Det var intressant, men jag hävdar fortfarande att kockarna borde laga maten åt gästerna. Det är liksom deras jobb.

Vi rundade av söndagen med att gå på puben Shanghai Brewery och kolla på Arsenal-Stoke och dricka IPA. Det var det mest bekväma jag kände mig på hela resan. Så ska alla mina resor se ut resten av livet. Minus Stoke.

På måndagen var målet att se så många karpar som möjligt, men till en början gick det trögt. Vi åkte till Yuyuan Garden och tittade på turistfällorna i gränderna. Det var en hel del krimskrams till försäljning om man säger så. Sedan hittade vi vattnet och karparna, men de var fortfarande ganska få. Det var sköldpaddorna som drog till sig uppmärksamheten istället. Till sist hittade vi den riktiga Yuyuan Garden, den man var tvungen att köpa biljett till, och därinne hittade vi karparnas paradis. I ett vattendrag där folk slängde i brödbitar formligen kokade vattnet av fisk. Hannes villa hoppa i och simma med dem, men vi andra avrådde honom skarpt. Frågan är om det inte hade varit bättre att bara låta honom göra det, för resten av resan ägnade han åt att imitera karpar, läppjande efter mat.

Efter en stabil shoppingrunda rundade vi av dagen på en pub tillsammans med Per och hans två kompisar, och då fick vi lära oss att uttrycket "bära grön hatt" på kinesiska innebär att någon är otrogen. St Patrick, vad har du att dölja egentligen? Vi fick också höra berättelser om att växa upp på landsbygden och att tvingas springa från apor och arga gäss på vägen hem från skolan. Så hade vi det inte i Lambohov på 90-talet. Någon fullgubbe kanske stapplade emot en, men inga apor.

På tisdagen var det värmerekord, och det var tur att min väska äntligen hade dykt upp så att det gick att gå i shorts. Tyvärr hjälpte inte shortsen mot en naggande dagen efter-känsla så när vi gick omkring i kanalområdet vid Qibao var det mindre harmoniskt. Jag var inte alls sugen på att smaka olika lokala delikatesser som grillad bebiskyckling och andra obekräftade döda djur på pinnar. Vad är det med deras pinnar? Inte konstigt att regnskogen försvinner med tanke på alla pinnar kineserna använder. Vi hittade ett bageri istället där vi åt flera bakverk. Då piggnade vi till rejält och stämningen steg.

Resten av dagen präglades av dåliga beslut. Vi gick omkring och tvekade över vad vi skulle göra, och enda gångerna vi lyckades med något var när vi köpte öl. Vi ägnade två timmar efter att hitta någonstans att äta och Hannes blev hangry. Till sist köpte vi nudlar och öl till hotellrummet och spelade spel halva natten istället.

Dagen efter var mitt huvudmål att se Shanghai SIPG-Kawasaki Frontale i asiatiska Champions League, och efter diverse mutor fick jag med mig de andra. Det var en match vi sent skulle glömma. Först köpte vi biljetter svart och sedan köpte jag en Hulk-tröja för 30 Yuan. Sedan missade Hulk en straff. Det blev 1-1 och alla var nöjda när vi lämnade arenan förutom över det faktum att de inte sålde öl på arenan. Hade inte The Great Fire Wall of China varit påslagen hade jag skrivit argt på Twitter.

Efter matchen åkte vi till ett ställe som heter Cages där man kunde spela olika spel och leka lekar. Vi körde någon form av ärtpåsekastspel, dart, battingcageade baseball och beerpong. Jag har för mig att jag vann i princip allt. Det var väl Hulk-tröjan som avgjorde antar jag. Vi gick och mötte upp Pers kompisar på ett annat ställe och tog en omedveten springnota när vi gick. Per ville att vi skulle dra vidare till ytterligare något ställe, men jag klargjorde för samtliga närvarande att jag är oerhört gammal och att det enligt kinesisk lag inte var tillåtet för mig att gå vidare när klockan var efter 3 på natten. Jag kunde ju inte bryta mot lagen, så vi åkte till hotellet. Bästa beslutet sedan jag köpte med mig chips till flygresan.

Torsdagen ägnades åt återhämtning och ett halvhjärtat försök att gå på Shanghai Museum. Vi var lite slitna och hungriga, så vi snubblade först in på något nudelställe där det var helt omöjligt att kommunicera med personalen. Det slutade med att vi fick varma nudlar och varmt vatten att skölja ner dem med. Precis vad man behöver när man är lite svajig efter en sen kväll dagen innan. Usel stämning då. Kön till museet var för lång så vi åkte tillbaka till Fake Market, för nu var Hannes och Sara redo att shoppa till slut. Sara visade sig vara min raka motsats när det kommer till hårdför prutning.
Exempel ett:
Sara: "100"
Försäljare: "No, I can't do 100. This is too good quality. 250"
Sara: "100"
Försäljare: "Ok. 220. My lowest."
Sara: "100"
Försäljare: "What is your highest price?"
Sara: "100"
Försäljare: "I can go to 175. Last price. Very special."
Sara: "100 or I leave" *börjar gå*
Försäljare: "Ok, ok 100 is fine!"

Exempel två:
Försäljare: "350 is my price"
Axel: "It's too much. I'll give you 325."
Försäljare: "But this is so good quality."
Axel: "Maybe I can pay 400?"
Försäljare: "Or 450?"
Axel: "Taget!"

Jag vill inte prata om det där något mer. Fast jag måste nämna när Hannes skulle prova skor och försäljaren tvingade honom att ha en plastpåse på foten för att inte svetta ner skon innan han köpte den. Ingen annan behövde ha platspåse, men ingen annan har sådan enastående fotsvett heller.

På kvällen avslutade vi resan med att äta Maos favoriträtt: någon form av fläsk i marinad och marinerade ägg. Jag kämpade på med de där jävla pinnarna tills en servitör put me out of my misery och gav mig en gaffel istället. Axel-Kina 1-0. Eller snarare Axel-Kina 1-15. Pinnjävlar.

I fredags flög vi hem och jag lovade mig själv att aldrig mer gnälla över hur långt Småland är nästa gång jag åker E4:an norrut från Skåne. För Ryssland är orimligt stort alltså. Den här resan fungerade i alla fall mina hörlurar så jag kunde höra vad de sa i filmerna jag kollade på. Vi bytte flyg i Paris och fick givetvis stressa för att hinna med anknytningen och när vi landade på Arlanda kunde vi konstatera att väskorna inte hann med planet hem. Ett äkta hattrick - tre av tre försenade väskor på tre incheckningar!

Det tog nästan 24 timmar från det att vi gick upp till det att vi var hemma, så känslan av att lägga sig i sin egen säng var en härlig blandning av lycka och utmattning. Det var kul att se Kina, men nu ska jag åka till London i mina kommande fjorton resor för att vara så här långt utanför bekvämlighetszonen är mer än vad jag klarar av.

Så länge solen den glittrar på böljorna blå

Jag har skrivit en minnestext i Eskilstuna-Kuriren.

Eric Asplund har avlidit i en ålder av 94 år. Han efterlämnar barnen Lollo, Per Eric, Marie och Klas med familjer.

Ett av mitt käraste minnen av farfar Eric var när jag hälsade på honom i huset på Skräddarvägen i Eskilstuna. Vi satt och pratade i timmar om det vi brukade: Hans barndom och skolåren i Lysekil, tiden på Skandiaverken, om farmor, om hans barn, jobbet på Gense - och om mig och vad jag nu hade för mig. När jag gjorde mig redo för att åka hem gick han plötsligt iväg och hämtade två artefakter på sitt kontor och satte dem i händerna på mig.

Det var två mässingsverktyg vars användningsområde jag inte kunde föreställa mig och jag förstod inte riktigt vad jag skulle med dem till. Farfar förklarade att det var verktyg som hans pappa, min namne Axel, hade använt i sitt gjuteri i Lysekil för nästan hundra år sedan och att han nu ville att jag skulle ha dem.

Den anekdoten sammanfattar honom väl. Farfar var en person som verkligen behärskade konsten att se varje individ - även oss barnbarn. Han tog sig tid att lära känna oss, att samtala med oss och att dela med sig av sina detaljspäckade minnen.

När jag pratar med mina kusiner utkristalliseras många ljusa minnesbilder, särskilt från våra somrar på landstället i Västermo. Att se honom snickra på stugan - eller på det där sjörövarskeppet som aldrig blev klart. Att se honom ge sig ut på fotbollsplanen han hade anlagt för vår skull - iförd träskor. Men också att se honom ta några skämtsamma danssteg eller göra en rolig grimas för att roa oss barn.

Jag vårdar också minnet av hur farfar alltid hade ett undervisande förhållningssätt till oss. I egna labbet kunde han visa hur lackmuspapper fungerande eller hur olika typer av provrör skulle användas - lustfylld naturvetenskaplig skolning som till och med en obotlig humanist som jag kunde uppskatta. Eller ta berättelser om frimärkssamlingen, om Evert Taube och om släkten i Lysekil. Listan kan göras längre.

Jag är särskilt tacksam över att jag fick möjlighet att få en egen relation med farfar, såväl i barndomen som på senare år. Han har alltid funnits där - intresserad, inbjudande och varm. Han som mötte en med kram och ett “Tjenare” när man kom och hälsade på.

Det känns så ledsamt att inte få uppleva det någon mer gång. Men Eric Asplund, ingenjören och mångsysslaren, efterlämnar fyra barn, sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn. Hos oss lever minnet av honom vidare.

Stad i ljus

Precis som ni gillar jag att väga för- och nackdelar mot varandra. Det är en aktivitet som är i samma härad som listor, och då det kan inte finnas många därute som ogillar listor är av allt att döma antalet å-ena-sidan-å-andra-sidan-haters lika försvinnande få.

Nackdelen med att så många av mina kompisar från studietiden har lämnat Uppsala är att de logiskt nog inte längre bor kvar i staden, men fördelen är att jag väldigt ofta får möjlighet att åka och besöka dem i olika delar av Sverige och Skandinavien. Bara i år har jag hunnit med Östersund, Köpenhamn och nu senast Sundsvall, eller Sönnsvall som jag tycker att staden heter i folkmun. Jag bokade in den resan lite spontant tidigare i höstas sedan Josefin övertygat mig om det förträffliga i den idén, och när Becks hade slutat vara bitter över att vi råkade glömma bort att säga till henne om resan bokade hon också. Vilket gäng som samlades.

Jag tog tåget upp i fredags och efter att ha drabbats av ett svårt skräckhugg när det lät som  konduktörspersonen sa att det inte fanns någon bistro i tågsetet, såg jag en medpassagerare komma med en klassisk SJ-Mariestadslångburk och kunde andas ut. Eller först joggade jag till kiosken och köpte två öl, och sedan andades jag ut i en belåten fredagssuck så djup att den fick Marcel Proust-sällskapets föreläsningar att framstå som Sean Banan inuti Seanfrika.

Framme i Medelpad bjöd Josefin på sin klassiska tacogratäng som blev legendarisk redan på Höganäsgatan för tio år sedan. Colin åkte på lan, och Josefin skulle söva yngsta dottern Abigail så medan jag väntade på Becks fick jag sällskap av storasyster Polly. Hon vann "Vem där?" även om reglerna verkar ha ändrats en hel del i det där spelet sedan min tid som fritidspedagog, medan jag tog hem "Piraten i tunnan" (tror jag i alla fall, för jag antar att man vinner när piraten hoppar upp? Eller är det tvärtom? Känns som att jag inte borde ha kört in-your-face-rutinen så där intensivt när jag tänker efter).

När Becks väl dök upp med sitt tåg - hon ville inte åka samma avgång som jag tog på grund av "inte fan åker jag något skabbigt intercitytåg" - och Colin tröttnade på att lana spelade vi Cards against humanity - den vet jag i alla fall säkert att jag vann - och sedan blev alla fredagströtta och somnade i olika delar av huset.

Nästa morgon hade vi alla en tydlig plan. Dagen skulle ägnas åt att se Arsenal-Tottenham. Och med alla menar jag jag, för när allt kom till kritan var det bara jag som tyckte att det var en skitbra idé och det slutade med att jag halkade ner (ingen hade meddelat mig att Sundsvall ligger i Norrland så mina Adidas var något bakhala på de blankspolade gatorna) till O'Learys och såg första halvlek själv innan de andra slöt upp i halvtid. Arsenal vann så alla var väldigt glada, för vem vill se Tottenham vinna något?

Vårt nästa mål var att se Sundsvall tända alla stadens ljus i vintermörkret samt se när staden utsågs till Sveriges vackraste stad av en arkitektförening (som tydligen inte hade besökt vare sig Uppsala eller Stockholm). När ljusen tändes så klev dessutom Tommy Körberg upp på scenen och drog sin gamla schlager Stad i ljus samtidigt som ett fint snöfall började singla ner över torget. Man kan bli gråtmild för mindre. När Tommy sedan följde upp med Fattig bonddräng blev allting än mer perfekt. Där, i en av Sveriges femtio vackraste städer som jag har utsett den till.

Senare på kvällen, när snöfallet tilltog, gjorde vi (den vackra) stan. Vi inledde på Apa där de hipstrade fram såväl Mikkeller-ipor som goda hamburglare och sedan gick vi vidare till Menageriet för en klart godkänd Lynchberg Lemonade. Efter det pulsade vi över torget och gick via en snabbtitt på Knaust berömda trappa till en annan trevlig bekantskap, Rå, för att ta en ny drink. Den här gången blev det en passionsfruktshistoria, och det gav mig tillfälle att övervinna demonerna från den famösa drinken "15.00" som jag och Oskar i ett infall av genial mixologanda blandade till på Hultsfred 2001. Den bestod av en del koncentrerad passionsfruktsjuice och fyra delar sprit serverade i en tom ölburk. Effekten av den blev ett mycket kortvarigt tillstånd av fest som följdes av en längre siesta där vid tretiden eftermiddagen. Om det nu räknas som siesta när man kliver ut från tältet 24 timmar senare. Sedan dess har jag känt viss avsmak när jag har känt av doften av passionsfrukt inom en radie av 40 kilometer. Och med viss avsmak menar jag nu-munkräks-jag-stämning.

Men den här passionfruktsdrinken var bara god, så jag är tydligen över det. Love borde alltså kunna dricka päronlikör och alla andra likörer han tittade lite för djupt i när det begav sig vilken dag som helst. Anar jag konturerna av en likörprovningkväll i Lambohov i jul? Jag tror minsann det.

Sedan fick jag sug efter att gå till ett ställe där man känner sig lite, lite rädd, sådär som jag kan få när det är för många alldeles för trevliga ställen i rad så vi bröt upp och gick till Gambrinushallen, ett fint restaurerat ölcafé. Det började bra när en kille försökte erbjuda mig knark, men sedan urartade allting i väldigt god stämning när det bjöds på liveband samtidigt som alla livebandets estetkompisar hängde med varandra på ett härligt ungdomligt sätt. Så vi fick avsluta kvällen där. Jag tyckte att vi skulle gå över gatan till kasinot och sätta våra gemensamma sista slantar på grönt, men jag blev avrådd. Trist, för jag hade en lika bra känsla där som jag hade på Platå i Linköping i oktober 2001 när jag kammade hem hela 600 kronor på rouletten. Synd att man inte har spelat mer i sina dagar. Jag hade varit miljonär vid det här laget med samma flyt som den kvällen.

Söndagen ägnades åt en hel del soffhäng innan Josefin och Colin styrde upp en grym Sunday roast så att jag mätt och rejält belåten kunde sjunka ner precis bredvid muffinskorgen i kupén och rulla hemåt efter en mycket härlig helg i en av Sveriges vackraste städer. Det kan jag ändå gå med på.

You listen to it twice 'cause the DJ is asleep

Så var var jag? Just det - tupplur.

Den blev gedigen.

Idag har jag ägnat mig åt att fira att vi redan är mer än halvvägs genom november. Det var ju faktiskt inte så farligt (så här långt) i år, bortsett från när jag var ytterst nära att avlida i en halkolycka. En trappa precis utanför jobbet följs av ett förrädiskt medlut och där var det glashalt häromdagen. Endast min mytomspunna balansvätska i inneröronen räddade mig från ett hemskt och mycket förnedrande slut.

Hittills tycker jag att november 2017 har varit en trevlig bekantskap. Jag har träffat både Tord Grip och Gianluigi Buffon, och även om jag mest vinkade till tog kort på Buffon från håll så var båda så gentlemannamässiga som ryktet säger. Grip har jag i och för sig träffat förut, men trots att det bara var tio-tolv år sedan så kände han inte igen mig. Åren har väl slitit hårdare på mig, antar jag.

Jag var på fotboll när det hände, årets 54:e livematch (vilket är få om man jämför med Lander och Backevik, men så räknar de också matcher som de bara har sett 15-20 sekunder av så jag vet inte om man ska ta deras statistik på fullaste allvar), och det var Sverige som spelade och slog Italien med 1-0 på Kompisvallen. Det var riktigt fint att gå på landskamp med sådant bra tryck på läktaren och så bra spel. Kul med VM också. Fast fotboll är ju kul oavsett nivå om det så är VM-kval eller VP Uppsala mot Bälinge i division IV. Jag gillar all fotboll (utom Dalkurds).

I helgen besökte jag också Irsta. Det var ingen fotboll på agendan, men väl fyraårskalas och en klassisk temamiddag (Tema: Medelhavet). Det borde ha varit tema efterfest eftersom vi åt kebab och pizza och sådant, men varför vara så petig? Huvudsaken var att vi hade kul, fick dricka lite öl och att ingen kräktes. Inte ens Sara gjorde det den här gången.

Jag fick också möjligheten att lära Elis litegrann om att teckna. Tyvärr fanns det ingen gouache, som är mitt weapon of choice när det gäller bild och form, men som de flesta vet är jag inte så dum på blyerts heller. Jag visade honom hur man ritar en lastbil som kör apelsiner och jag fick en hel del ovationer även från den del av hushållet som inte faller under kategorin barn. Å andra sidan är det här med ironi en riktigt djungel.

Annars jobbar jag på med mina yrken. Skolterminen har varit till belåtenhet och vår årliga spelning med personalbandet på den klassiska personalfesten fredagen innan höstlovet innefattade en låt av Kjell Höglund så det var ju ett life goal uppfyllt om något. I supporterklubben har vi just smällt ihop nummer 74 i Kanonmagasinet och då är jag alltid lite extra nöjd.

Nu ska jag ta en ny tupplur tror jag.

Se på mig

Äntligen är det dags för den årliga hyllningen till folkhemshjälten Gustav Möller. Tveklöst den mest gedigna socialminister det här landet har haft. Det är väl bara Anders Sundström som utmanar, men då han bara innehade den portföljen i 19 dagar tycker jag inte att det är rimligt att ens nämna honom. Så vi stryker detta.

Jag inledde min semester precis enligt målbilden. Dels hade jag under första dagen igår, trots den överhängande risken att misstas för en norrman, bara kläder i funktionsmaterial på mig, och det är också ambitionen för hela den här sommaren. Jag ska ändå inte på något bröllop i år, så det finns potential. Dels drabbades jag också av den obligatoriska slappna-av-tröttheten. Efter att ha varit vaken i några timmar då jag hann med att ta en promenad till Sirius förmiddagsträning samt städa lite och äta frukost, kunde jag med gott samvete gå och lägga mig och ta en tvåtimmars tupplur. Jag gissar att det var detta Gustav Möller såg framför sig där på 30-talet.

Precis som vanligt har det varit en intensiv läsårsavslutning. I år har jag visserligen inte släppt några nior, med allt av emotionella slaggprodukter det innebär, men det är alltid utmattande att dra ett läsår in i kaklet. När det var två veckor kvar till skolavslutningen började jag räkna dagar, och när det var en vecka kvar räknade jag timmar. Det var visserligen bättre än förra läsåret, för då började jag räkna ner veckor när det var 29 veckor kvar av läsåret. Exklusive loven. Jag tror att det var i november. Det har med andra ord varit ett något mindre ansträngande år det här varvet.

Skolavslutningen för två veckor sedan var en succé, men fråga inte mig. Fråga Jan Johansen. Just det, Se på mig-Jan. Eller Janne, som vi som är bekanta med honom brukar säga. Det årliga lärarframträdandet bestod i år av George Harrisons fina bit Here comes the sun, och Janne, vars bonusdotter slutade nian nu, kom fram efteråt och tackade mig för sången. Han tyckte att vi på scenen hade gjort det bra. Sedan pratade vi lite om våra riders och om Kjell Höglund. Ni vet sådant som vi artister snackar om när vi ses. Eller det vet ju inte ni som inte är artister, men nu vet ni vad vi artister brukar snacka om efter att vi har kändishälsat på varandra.

Jag skulle också vilja diskutera det faktum att jag under den senaste tremånadsperioden sedan vi senast sågs här och pratade om mig (det bästa jag vet) är att jag har blivit allergisk. Björk har blivit min största fiende sedan Ruud van Nistelrooy i början av 00-talet. Då menar jag inte hon från island som jag skippade att se på Roskilde 2003 för att jag hade överdoserat koffeintabletter och hellre ville ligga utanför tältet och titta på granncampet som hade kalsongfest, som gick ut på att alla stod i kalsonger och hoppade samtidigt som de skanderade KALSONGFEST KALSONGFEST KALSONGFEST (ända tills en tysk kom förbi och de bytte till UNTERHOSENFEST UNTERHOSENFEST UNTERHOSENFEST). Inte hon alltså, utan trädet.

Jag har svårt att se vad mänskligheten tjänar rent evolutionärt på att vi är allergiska mot träd och växter. Den här oväntade utvecklingen har påverkat såväl mitt allmäntillstånd som min träning. Där i mitten av april började jag, efter några fina månader, snegla på Charlotte Kallas sommarupplägg för att få inspiration, men efter att allt pollen började hata mig är jag tillbaka på nivån där Gilbert Grapes mammas träningsschema känns mer rimligt. Det gjorde att min, Thylwes och CH:s placering på årets triathlonstafett blev sämre än förra året, och det var knappast deras fel. Trist när till och med naturen motarbetar mig.

Annars har jag hunnit med ett par Londonresor, träffat Emmanuel Petit, surrat lite med Niklas Bush Thor och hälsat på Super-Dragan Kapcevic samt vunnit FA-cupen. Inte jag då, men Arsenal och det är härligt att man då och då faktiskt får njuta av att vara Arsenalsupporter. I dessa tider när alla älskar att håna oss är det rätt skönt att vinna en titel och på så sätt köra en gedigen tvåhands-fuck-you till alla haters.

Trots att det har varit elevfritt de senaste två veckorna har det ändå varit superintensiva veckor, för jag har haft fullt upp även på kvällarna. Om det inte har handlat om korpmatcher och jobb med supporterklubben så har det varit avslutningsfester och Visingsöfester att hantera. Dessutom tillbringade jag tre timmar i Finspång av alla jävla ställen i söndags för att Backevik och Lander ville se en divison tre-match där. Jag tycker oftast att det är roligt med groundhopping, men när det kommer till groundhopping i Finspång är jag beredd att göra ett undantag. Inte vann jag minigolfen vi lade in som tidsfördriv innan matchen heller, men det är inte så lätt att vinna när hål 18 har utsatts för mordbrand.

I måndags var jag på Gröna Lund och såg First Aid Kit efter jobbet. Det var en fin spelning, och systrarna Söderberg börjar bli så pass rutinerade nu att de till och med låter hyfsat säkra under mellansnacket. Jag måste dock undra lite varför Gröna Lund inte vill att folk ska kunna köpa en öl innan konserter, för det var så mycket folk i varje kö att trängseln framför ölställena fick trycket framför baren på Östgöta Nation när det begav sig att framstå som gågatan i Bollnäs en måndagskväll under industrisemestern. Det hade aldrig varit accepterat i USA. Man kan säga mycket om USA och mänskliga rättigheter, men det är fan inte svårt att få tag på en öl i samband med evenemang där. UNESCO, eller vilka det nu är som håller i sådant här, borde göra en insats. Eller socialdepartementet kanske skulle ta och göra en minnesvärd insats för första gången sedan Gustav Möllers tid. *skriver vit kränkt man-mail till Annika Strandhäll*

Idag tog jag en gedigen tonårssovmorgon innan jag gick till Löten för att kolla på träningsmatch mellan Sirius och Örebro. Det var kul, för Sirius vann med 1-0. Alltid fint med lite groundhopping som jag brukar säga.

Nu blir det spännande att se vad resten av semestern har att erbjuda. Kan man kanske hoppas på en tupplur?

När Stockholm kysser mig på kinden

Jag har aldrig känt mig som stockholmare. Det har hänt att folk från andra delar av landet, som inte har förstått att Uppsala ligger nästan tio mil norr om huvudstaden, har generaliserat in mig i den kategorin, men då har jag alltid värjt mig. Jag är inte stockholmare. Inte för att jag tar det som en förolämpning - utan för att jag inte känner mig som det.

Terrorattacken i fredags fick mig att fundera runt det där. Jag tillbringade hela fredagseftermiddagen och kvällen i ett töcken framför tv:n när det utkristalliserades vad som hade hänt på Drottninggatan. Det var kusligt bekant efter att på samma sätt ha följt utvecklingen i Oslo, Paris och London. Känslan av en värld som rämnar. En kvävande rädsla. Att det inte kommer bli bra igen. Men ändå var det något som väcktes i mig. Jag kan inte kalla mig stockholmare, men Stockholm är fortfarande min stad.

Jag har besökt Stockholm så länge jag kan minnas. Ta en hockeymatch på Globen och det overkliga i att få äta på McDonalds som sjuåring. Ta fotbolls-EM -92. Det privata studiebesöket på Dramaten. Gröna Lund. EM-finalen i handboll. Ta Leonard Cohen 2008. Derbyn på Råsunda. Ta utsikten från Mosebackes uteservering en sommarkväll. En båttur i skärgården. Halvmarorna. Ta ett firande av en FA-cupseger med Arsenal Sweden-gänget. En kickoff med jobbet. Ta en öl på T-Centralen i väntan på tågbytet.

Det finns ingen stad jag har återvänt till så ofta, och alltid kommer återvända till igen. I fredagskväll kändes det dock inte så. Varför skulle jag åka till en stad där jag skulle riskera liv eller hälsa bara genom att gå på gatan? Som tur var hade Indra bjudit in till födelsedagskalas igår, och jag bestämde mig ganska snabbt att jag skulle dit trots allt. Ingen jävel ska komma och bestämma över var jag ska åka eller inte åka.

Så även om att magkänslan trots min övertygelse sa något annat satte jag mig på tåget igår eftermiddags och klev av på T-Centralen. Det föll sig så att jag passerade den overkliga scenen vid Åhléns och trots den mörka kulissen kändes blomsterhavet och den dämpade folksamlingen framför det värdiga tillfället. Jag bestämde mig för att ha en trevlig och rolig kväll med vännerna - precis som vi alltid har. Så blev det.

När jag i vanlig ordning joggade från festen för att hinna med sista tåget hem hade avspärrningarna på Drottninggatan lyfts. Vid ett första ögonkast såg det ut som att ingenting hade förändrats jämfört med de hundratals andra gånger jag har gått där, men detaljerna talade sitt tydliga språk. Hjulspår på marken. Blommor och ljus på en kvarlämnad landstingsfilt. Ett krossat skyltfönster och skyltar som hängde på sned.

Det är bilder som kommer finnas kvar. Men jag gick trots allt Klarabergsgatan ner mot T-Centralen med en bättre magkänsla än när jag kom till Stockholm sju-åtta timmar tidigare. Jag är ingen stockholmare, men Stockholm är min stad. Det har aldrig varit tydligare för mig än den här helgen.

Hurts, oh it hurts, really hurts in the middle of the night

Du vet ett sådant där fiskspa där man stoppar ner fötterna i ett akvarium och låter små fiskar nafsa runt och äta upp död hud och förhårdningar och sådant? Tänk dig den typen av fiskspa, men istället för små söta fiskar av märket Garra Rufa så är det pirayor med rakbladsvassa tänder och istället för nafsande så tuggar de maniskt och istället för död hud på fötterna är det all muskulatur på överkroppen som utsätts för behandlingen. Tycker du det låter skönt? Isåfall är bodypump något för dig.

Tina hade tjatat på mig i typ ett halvår om att jag skulle hänga med på pump (som jag brukar säga) och till slut hade jag inga ursäkter kvar och bokade in mig på hennes favoritpass på tisdagskvällen. Jag ångrade mig hela eftermiddagen, sådär som man gör när man vet att man ska utsätta sig för något som gör att bekvämlighetszonen bara är en liten prick i fjärran. Jag försökte verkligen känna efter - var jag inte på väg att dra på mig en förkylning? Men i och med att jag efter min karensdag i januari är klar med sjukdomar för de kommande fem åren kunde jag inte skylla på det. Det var bara att motvilligt släpa mig till gymmet.

Jag har nog aldrig sett Tina och Lotta (eller "Tombola" som jag envist och med blandad framgång försöker etablera på jobbet - och med blandad framgång menar jag en mix av dålig och jättedålig) så lyckliga när jag osäkert som en elev på första skoldagen klev in i Lilla Salen. Tina gav mig gediget stöd och hämtade arsenalen av vikter och stepupbrädor man behövde för att genomföra passet medan jag stod och kliade mig i huvudet och fick skäll av tjejen bredvid för att jag var i vägen.

Sedan var det bara att försöka hänga med när det började pumpas med stången. Helt otränad är jag ju inte, men jag kände omgående att jag skulle få kämpa. Den ena muskelgruppen efter den andra betades av i raskt tempo och hela tiden med en aning för många repetitioner för att jag skulle orka fullt ut. Jag kände mig så oerhört svag när jag stod och darrade i armarna som om jag höll föredrag på högstadiet medan tjejer som väger hälften av vad jag väger stod och jonglerade med tiokilosvikter runt omkring mig.

Även om det var jobbigt, så tyckte jag att det var kul och det kändes verkligen att kroppen hade fått sig en rejäl omgång. Endorfinstinn kunde jag åka hem och fortsätta leva som ett fysiskt praktexemplar genom att äta broccoli och fisk till kvällsmat.

Sedan kom natten. Som en en örfil.

Första gången jag vaknade var klockan ett. Det väcktes många frågor på en gång, men den mest centrala var "Varför har något huggit mig i axeln med en morakniv?". Det var bara att rulla ur sängen, spontant börja skratta åt hur ont jag redan hade fått och sedan leta upp första bästa karta Alvedon och därefter leka Pez med tabletterna och kasta dem i ansiktet på mig själv.

Sedan kom, efter ytterligare någon vaken period under småtimmarna med frågestund om till exempel varför jag hade gått och lagt mig för att sova på en spikmatta (en riktig, ingen sådan där töntig av plast), dagen. Som ett rak höger.

Om det hade gjort ont på natten så var det givetvis ingenting mot det som väntade på dagen. Jag hade stora svårigheter med saker jag normalt sett tar för givet. Att borsta tänderna. Att duscha. Att ta på mig rocken. Att öppna en app på mobilen. Allt var förenat med små elaka blixtar av smärta som sköt genom kroppen.

Sedan kom natt två. Som en uppercut i solar plexus.

Jag vaknade förvirrat upp vid tvåtiden och ställde mig själv frågor som "Varför sover jag i en järnjungfru?" innan jag kom till sans. Nu var det inte roligt längre. Jag gick ännu en gång upp för nytt Alvedontifo och tömde en tub smärtnedsättande gel över mina armar. Sedan ägnade jag en kvart åt att hitta en sömnposition där det inte kändes som att någon stod och svetsade på min kropp innan jag kunde somna om.

Men det var en barnlek jämfört med dag två-träningsvärken. För dagen kom ju. Som en pungspark. Med stålhätta.

Dag två-träningsvärken är ju som alla vet det mest vidriga naturen har uppfunnit (det är möjligt att det faktum att jag just har gått igenom en dag med dag två-träningsvärk påverkar dess topplacering på världsrankingen över naturens mest vidriga uppfinningar i nuläget) och jag vet inte riktigt hur jag har lyckats hantera den utan att gnälla mer än vad jag faktiskt har gjort. Jag har aldrig varit med om något liknande. All annan träningsvärk jag har upplevt har varit en smekning i jämförelse nu när pirayorna sitter och tuggar på mina muskler som om de vore hundleksakar. Finmotoriken har fullständigt lyst med sin frånvaro, och på eftermiddagen råkade jag ramla in i en vägg och tryckte sånär igång brandlarmet. Tur att plastskyddet satt på säger jag bara.

Det här är första gången jag på allvar har börjat ifrågasätta Aspeqvists klassiska idiom "man har aldrig ångrat ett träningspass", för frågan var om inte detta var undantaget som bekräftar regeln. Samtidigt säger de ju också, eller snarare tatuerar in, "No pain - no gain" och med tanke på all denna pain så måste det ha blivit oerhört med gain också.

Aldrig mer, tror nu säkert ni att jag kommer att säga. Men det gör jag inte. Jag har redan bokat nästa veckas pass. Ibland ifrågasätter jag faktiskt huruvida jag är ett geni eller inte.