Terminen kom verkligen igång förra veckan, även om det inte är någonting mot hur det kommer att bli på onsdag när eleverna återvänder. Eller i mitt fall vänder, då de börjar sjuan och inte har något att komma åter från. Invänder kanske? Använder? Skitsamma, då blir det intensivt på riktigt igen.
Förra veckan präglades av den årliga kick-offen och i år var den lämpligt nog förlagd till Uppsala. Jag är ändå trött på hotellfrukostar. Kanske den mest överskattade maträtten sedan sushi (jävla hipstersill). Och när den är i Uppsala minskar risken för att folk får för sig att gå på efterfest också markant, då alla inte tror att man är på semester bara för att man bor på hotell och kan spåra fullständigt. Därmed inte sagt att risken att j a g ska gå på efterfest minskar.
Uppsala var det ja. Vi höll till på Norrlands Nation och det var härliga flashbacks till 00-talets utsvävningar: Det bjöds på fördrink på samma dansgolv som jag och Esh dansade i bar över till Ramlar i december 2006. Jag fick se platsen där de brukade servera Gorbys vid trehugget när det var 04-släpp. Det rutiga golvet i entréhallen. Den pampiga trappan. Det enda som inte var sig likt var att jag inte tappade bort alla jag kände i samma stund som jag kom in för att därefter tillbringa resten av kvällen åt att leta efter alla jag kände.
Enligt gammal tradition stängde jag och mina kollegor dansgolvet, och enligt ännu äldre tradition gick jag och Thylwe till Palermo för man "behöver alltid en öl till". Även när man börjar klockan nio dagen efter. Jag råkade visst ta en liten akademisk kvart där.
Det var en vecka full av jobb som avslutades med en minifestival i Botaniska trädgården. Amanda Bergman, Miriam Bryant, Melissa Horn och Lasse Winnerbäck spelade. Det var en trevlig kväll. Amanda var bra och soft, noterade jag från Vickans filt 100 meter från scenen och Bryant verkade ha återhämtat sig bra från dramat bakom scenen inför spelningen, då hon, enligt mina källor, råkade i storbråk med sin pianist minuterna innan det var dags att gå på. Sedan körde Melissa Horn samma låt om en sprucken relation femton gånger innan Winnerbäck gjorde en av de bättre spelningarna jag har sett honom göra. Jag är dock lite avvaktande till när han är såhär lycklig och sambotjock, för det blir lite mer nerv i låtarna när han är dumpad och deprimerad och lever på att dricka öl i ett mörkt hörn i en SoFo-pub. Samtidigt är det ju kul när folk är glada också. Även Lasse.
Jag kände mig lite kluven till hela arrangemanget när jag gick hem, för det kändes som att den där festivalen bara var till för att de skulle tjäna pengar även om Winnerbäck var bra. De hade mosat in så mycket folk de bara kunde, så det var löjliga köer till allting och de hade knappast satsat på mat och dryck-utbudet. Om jag betalar 70 spänn för en öl vill jag åtminstone ha en okej IPA - inte en ljummen Norrlands på platsflaska. Man kan håna Way Out West för att vara lite väl överdriven, men de vill i alla fall något. Här handlade det mest om ett sätt att få medelålders medelklassmänniskor med oerhört svensk bakgrund att spendera en tusenlapp var.
Dagen efter tog jag, Hannes och Sara hyrbilen ner till Linköping för att fira mormor som fyller 90 år. Det blev en händelserik nerresa. Sara ville besöka toaletten på Nyköpings bro, men upptäckte att den var låst och antog därför att man behövde låna en nyckel.
-Toaletten är låst, sa hon till expediten.
-Det betyder att det är någon därinne, förklarade hon bakom kassan mycket pedagogiskt och/eller nedlåtande. Hon måste ha trott att Sara var helt dum i huvudet. Jag och Hannes hade väldigt roligt åt detta.
När Melodikrysset var slut fick vi feeling och satte på playlisten "E-type väljer sina eurodiscofavoriter", som man gör, och lyssnade på några väl utvalda spår. När vi kom till Pandoras Trust Me berättade Hannes att han hade varit förtjust i henne när den låten gick på ZTV back in the days. Han förklarade det med att han "nog hade blivit lite könsmogen då" och lyckades således yppa det mest osexiga någon har sagt på den här sidan av Robinson-Jochens myntande av idiomet "det rycker i baguetten" 1998.
Vi hängde hos mormor i några timmar och det mest spektakulära som hände var att vi fick se en storstilad comeback av Grande Eivor. Hon har legat lågt med sina ekivoka utsvävningar de senaste åren, men nu var hon tillbaka. With a vengeance. Ni som har läst Wilhelm Mobergs Utvandrarna minns säkert hur Ulrika i Västergöhl ger prosten Brusander förklenande tillmälen som "bukpräst". Hos Grande Eivor var det inte tal om någon bukpräst. Nej, här var det en regelrätt kukpräst.
Ja, jag inser att det låter mer än lovligt skabröst, men jag kan inte beskriva trägubben hon hade fått från "någon i Malmslätt" på något annat sätt. Den såg ut som en helt vanlig trädocka, men när man drog i benen fälldes ur ett lönnfack den mest gedigna manslem du bara kan tänka dig ut från dockans mellangärde. Sara var i chock. Det var hysteriskt roligt. Nästan lika roligt som när morbror Sören (eller Sir N som han brukar kalla sig själv - I know!) gubbskämtade med Hannes - som ju badade med sin mobil tidigare i somras - "Hade du inte sim-kort?". Yes, we had fun. Sedan åkte vi raka E4:an hem och jag fick övningsköra lite igen. Alltid bra.
Förra helgen var jag i Göteborg och tittade på Arsenal. Det är det kortaste jag har åkt för att se Arsenal, så nu behöver jag inte klimatkompensera lika mycket. Det var en väldigt kul, men extremt intensiv helg, för det var naturligtvis mycket jobb för oss i supporterklubben. Folk var dock nöjda, och jag lärde känna min gamle kompis Ray Parlour ytterligare. Förra veckan kändes således riktigt bra med Arsenal, men sedan blev det förlust med 3-4 mot Liverpool och allt blev som vanligt igen. Tur att det bara är 37 omgångar kvar till sommaruppehållet.
måndag 15 augusti 2016
tisdag 2 augusti 2016
Come on Barbie let's go party
Precis som förra året har vi nu obarmhärtigt nog nått augusti, och det innebär att semestern är över för den här gången. Det känns faktiskt helt okej. I år har jag inte alls samma ångest över att det är dags att börja jobba som för ett år sedan. Det ska snarare bli kul. En klart rimlig känsla.
Nu är sommaren i och för sig inte meteorologiskt slut ännu, det är inte ens början på slutet. (Men det kanske är slutet på början?) För mig är det dock bara att räkna in hösten; så är livet beskaffat - när jobbet börjar, börjar också höstterminen. Sommaren är slut, men jag kan lova att jag fick sommarens sista suck bli till ett skrik. Som det heter visan. Den jag skrev efter Eshs beställning back in the days när jag bodde i Östgöta Nations korridor. En sensommardröm, jävligt vass faktiskt. Ni skulle ha uppmuntrat mitt gitarrspel mer så att jag hade fått skivkontrakt och spelat in den för då hade ni kunnat lyssna på den på Spotify. Nu kan ni inte höra den, så skyll er själva.
Mina två sista semesterhelger har tillbringats i Västerås och i Köpenhamn. Eller Irsta och Köpenhamn rättare skrivet. Vi, jag och min bröder samt Kerstin, Sara, Elis och Edith, hade grillfest i Irsta, och det var en mycket lyckad sådan. Jag visade rekordkaraktär när jag valde att inte ta den där sista tallriken mat som hade gjort mig skräckmätt, och som jag har tagit på 102 % av alla grillfester jag har varit på.
Hannes var i vanlig ordning i centrum. Ett par dagar innan hade han råkat bada med sin mobil, och den funkade således inte. Han var så oerhört bitter att jag inte vågade skämta om det förrän han sa att man fick skämta om det. Sedan berättade han att han hade glömt sin jacka på puben kvällen innan. Vad skulle jag göra utan honom i mitt liv? *hjärtögd emoji*
Dagen efter var årets varmaste dag tror jag, så det var bara att flämta efter luft och åka och bada. Sedan tog jag, Hannes och Sara bussen hem och i takt med att Sara blev hungrigare och hungrigare dog samtalet ut. De gick hem och åt korv (det landade i det tror jag, efter århundradets längsta diskussion om vilka tillbehör som skulle förtäras - hur svårt kan det vara: ketchup, senap, rostad lök och gurkmajo!) medan jag taggade till Studenternas för att se Sirius och Super-Dragan sänka Assyriska.
Efter matchen träffade jag en före detta kollega från systerskolan, Andreas, så jag gick med honom och hans kompisar för en öl på Stationen. Sedan skulle Andreas gå, men som den födde sociala varelse jag är, valde jag att hänga med hans kompisar i tre-fyra öl till. Det är sant som de säger, vilka de nu är, att det oftast blir roligast när det är oplanerat.
Fast myten stämmer inte, för jag har gjort ett flertal planerade saker den här sommaren och de har varit roliga också. Spontanitet är således ingen förutsättning för roligt. Expeditionen går fullständigt Mythbusters på er.
I fredags drog jag, helt planerat, till Köpenhamn. Det var dags att besöka min gode vän Esh igen. Efter att inte ha varit där på över två år var det verkligen dags, och det var en grymt trevlig helg. Jag cyklade - bara en sådan sak - som en riktig dansk.
Esh jobbar i restaurangbranschen så han känner en massa somalier. Alltså inte sådana som bor i östra Afrika och jobbar som moderna pirater, utan sådana som kan massor om vin. Så vi drack extremt goda viner till extremt bra priser. Dessutom var det en orgie i god mat, dels smörrebröd och dels fisk på Kødbyens Fiskebar där han jobbar. Och så fanns det tillfälle att catcha up efter att inte ha setts på över ett år. Dessutom, vår vana trogen, så slog vi til Søren.
Det var på lite bräckliga ben jag tog mig till flygplatsen i söndags, för nog var det en släng av tømmermænd i det asplundska huvudet. Men som det heter på dansk: Hvis du er en kal om natten er du også en kal om dagen. Bara att bita ihop och flyga hem. Det enda som var trist med Köpenhamnsbesöket var att jag inte träffade någon i Aqua (trots att jag slog till Søren, men det här är en annan än han i Aqua). Jag fick dock reda på att Rene numera jobbar med chips på något sätt. Jag älskar honom ännu mer nu. *hjärtögd emoji*
Igår fick jag finbesök när Jocke och Backevik kom hit och hälsa på. Det vara bara att slå till Sören igen (eller var det Claus den här gången?) och det gjorde vi genom att först sitta och må i mitt nya utemöblemang, loungegruppen Julia, med några bättre ipor. Då var jag nöjd över att jag hade införskaffat henne. Jag var inte lika nöjd när jag skruvade ihop henne, för det var fan jobbigare än Kungsleden, Galdhøpiggen och Kebnekaise tillsammans. Sedan satte vi oss nere på Bryggeriet Ångkvarn - min nya local - och, när våra pengar hade tagit slut på grund av priserna där, på O'Connors. En fin kväll.
Det var det. Nu kör vi elva månader igen och sedan tar vi semester på nytt.
Liten ordlista (alla gillar ju ordlistor):
Kødbyen - Slakthusområdet
Slå til Søren - festa till det
Tømmermænd - timmermän, här i betydelsen att det känns som att timmermän sågar i huvudet på dig gissar jag. Bakrus med andra ord.
Hvis de er en kal om natten er du også en kal om dagen - Om du är en karl på natten så kan du också vara en karl på dagen
Nu är sommaren i och för sig inte meteorologiskt slut ännu, det är inte ens början på slutet. (Men det kanske är slutet på början?) För mig är det dock bara att räkna in hösten; så är livet beskaffat - när jobbet börjar, börjar också höstterminen. Sommaren är slut, men jag kan lova att jag fick sommarens sista suck bli till ett skrik. Som det heter visan. Den jag skrev efter Eshs beställning back in the days när jag bodde i Östgöta Nations korridor. En sensommardröm, jävligt vass faktiskt. Ni skulle ha uppmuntrat mitt gitarrspel mer så att jag hade fått skivkontrakt och spelat in den för då hade ni kunnat lyssna på den på Spotify. Nu kan ni inte höra den, så skyll er själva.
Mina två sista semesterhelger har tillbringats i Västerås och i Köpenhamn. Eller Irsta och Köpenhamn rättare skrivet. Vi, jag och min bröder samt Kerstin, Sara, Elis och Edith, hade grillfest i Irsta, och det var en mycket lyckad sådan. Jag visade rekordkaraktär när jag valde att inte ta den där sista tallriken mat som hade gjort mig skräckmätt, och som jag har tagit på 102 % av alla grillfester jag har varit på.
Hannes var i vanlig ordning i centrum. Ett par dagar innan hade han råkat bada med sin mobil, och den funkade således inte. Han var så oerhört bitter att jag inte vågade skämta om det förrän han sa att man fick skämta om det. Sedan berättade han att han hade glömt sin jacka på puben kvällen innan. Vad skulle jag göra utan honom i mitt liv? *hjärtögd emoji*
Dagen efter var årets varmaste dag tror jag, så det var bara att flämta efter luft och åka och bada. Sedan tog jag, Hannes och Sara bussen hem och i takt med att Sara blev hungrigare och hungrigare dog samtalet ut. De gick hem och åt korv (det landade i det tror jag, efter århundradets längsta diskussion om vilka tillbehör som skulle förtäras - hur svårt kan det vara: ketchup, senap, rostad lök och gurkmajo!) medan jag taggade till Studenternas för att se Sirius och Super-Dragan sänka Assyriska.
Efter matchen träffade jag en före detta kollega från systerskolan, Andreas, så jag gick med honom och hans kompisar för en öl på Stationen. Sedan skulle Andreas gå, men som den födde sociala varelse jag är, valde jag att hänga med hans kompisar i tre-fyra öl till. Det är sant som de säger, vilka de nu är, att det oftast blir roligast när det är oplanerat.
Fast myten stämmer inte, för jag har gjort ett flertal planerade saker den här sommaren och de har varit roliga också. Spontanitet är således ingen förutsättning för roligt. Expeditionen går fullständigt Mythbusters på er.
I fredags drog jag, helt planerat, till Köpenhamn. Det var dags att besöka min gode vän Esh igen. Efter att inte ha varit där på över två år var det verkligen dags, och det var en grymt trevlig helg. Jag cyklade - bara en sådan sak - som en riktig dansk.
Esh jobbar i restaurangbranschen så han känner en massa somalier. Alltså inte sådana som bor i östra Afrika och jobbar som moderna pirater, utan sådana som kan massor om vin. Så vi drack extremt goda viner till extremt bra priser. Dessutom var det en orgie i god mat, dels smörrebröd och dels fisk på Kødbyens Fiskebar där han jobbar. Och så fanns det tillfälle att catcha up efter att inte ha setts på över ett år. Dessutom, vår vana trogen, så slog vi til Søren.
Det var på lite bräckliga ben jag tog mig till flygplatsen i söndags, för nog var det en släng av tømmermænd i det asplundska huvudet. Men som det heter på dansk: Hvis du er en kal om natten er du også en kal om dagen. Bara att bita ihop och flyga hem. Det enda som var trist med Köpenhamnsbesöket var att jag inte träffade någon i Aqua (trots att jag slog till Søren, men det här är en annan än han i Aqua). Jag fick dock reda på att Rene numera jobbar med chips på något sätt. Jag älskar honom ännu mer nu. *hjärtögd emoji*
Igår fick jag finbesök när Jocke och Backevik kom hit och hälsa på. Det vara bara att slå till Sören igen (eller var det Claus den här gången?) och det gjorde vi genom att först sitta och må i mitt nya utemöblemang, loungegruppen Julia, med några bättre ipor. Då var jag nöjd över att jag hade införskaffat henne. Jag var inte lika nöjd när jag skruvade ihop henne, för det var fan jobbigare än Kungsleden, Galdhøpiggen och Kebnekaise tillsammans. Sedan satte vi oss nere på Bryggeriet Ångkvarn - min nya local - och, när våra pengar hade tagit slut på grund av priserna där, på O'Connors. En fin kväll.
Det var det. Nu kör vi elva månader igen och sedan tar vi semester på nytt.
Liten ordlista (alla gillar ju ordlistor):
Kødbyen - Slakthusområdet
Slå til Søren - festa till det
Tømmermænd - timmermän, här i betydelsen att det känns som att timmermän sågar i huvudet på dig gissar jag. Bakrus med andra ord.
Hvis de er en kal om natten er du også en kal om dagen - Om du är en karl på natten så kan du också vara en karl på dagen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)