Idag var en sådan dag när jag inte kände att jag riktigt räckte till. Den här veckan är vi bara två lärare på skolan, och när jag skriver så förstår jag att du får ett litet skräckhugg i magen eftersom att du är en empatisk människa som verkligen kan sätta sig in i situationer när andra har det jobbigt. Och att vara endast två lärare på en skola skulle givetvis vara en mardröm i många fall. Den här gången var ditt skräckhugg falsklarm som tur var.
Det är så att alla klasser, eller basgrupper som vi säger på vår orwellska företagslingo, utom min och den andra åttan är i Falun på Slöjd Camp så jag och Tina har bara drygt 40 ungdomar att vakta.
Man tror att det ska bli lugnt (ja, jag stavade fel igen) då, men där tror man galet. "Axel! Axel! Axel!" är det enda jag har hört hela dagen. Alla behövde hjälp hela tiden. Då räcker man inte till riktigt, och det är lite frustrerande. Å andra sidan har jag inte ett jobb där man kollar på klockan, sätter sig och gör hela surfrundan, går och käkar lunch, kör två rundor runt terminal fem, ställer sig och sorterar paket i vad som känns som en timme, men när man kollar på klockan nästa gång har det gått tre minuter. Nu är det snarare "är klockan redan så mycket?".
Med erfarenhet av båda situationerna kan jag säga att jag föredrar den sistnämnda. Vi är redan snart framme vid den i lärarkretsar mytomspunna v. 44 och det innebär halvtid på terminen. Hur nu det gick till.
Nej, nu är det snart slutscenerna i Billy Elliot. Nu har jag inte tid med dig längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar