Jag läste någon gång någonstans att effekten som semestern alstrar i form av att semesteridkaren känner sig utvilad klingar av efter bara några veckor. Detta, kan jag meddela, stämmer rätt väl. Men om veckorna efter semestern präglas av, i tur och ordning, jetlag och en dryg veckans förkylning kan vi faktiskt inte snacka om att effekten långsamt klingar av. Effekten snarare motorvägskraschar rakt in i en bergvägg.
I måndags var de tillbaka, de där små liven som någonstans är förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska få driva en skola. Jag måste säga att det har varit väldigt kul att terminen är igång på allvar, men snacka om att det blir en totalt annorlunda upplevelse jämfört med de två veckorna vi jobbade utan elever på plats. Då var jag inte i närheten av att vara trött när jag kom hem från jobbet, medan den här veckan har bestått av en aldrig så ojämn kamp mot att hamna i koma på soffan där någonstans vid Aktuellt 18.
Jag antar att förkylningen har gjort sitt - det har varit jävligt synd om mig faktiskt, kul att ni hörde av er :-( - men det krävs nog några veckors acklimatisering innan jag är tillbaka i gängorna igen. Synd bara att det säkert är november då så att det ändå kommer att kännas som att man har äppelmos i hjärnan.
En kul grej med att eleverna var tillbaka var att de var så oerhört uppmärksamma. Några av dem såg direkt att jag hade nya glasögon och berömde mig för min frisyr. Kul, tänkte jag, att någon märker något. Men när sedan ytterligare några ungdomar till kom fram och påtalade förändringen och därefter ett gäng till, började jag någonstans ana oråd. Detta kändes inte naturligt.
Efter ett tag började jag, som den östgötska Sherlock Holmes jag är, se ett mönster. Det var bara elever från Maries och Saras klasser som kom fram, så jag drog slutsatsen att några måste - antagligen på ett oerhört hånfullt sätt - ha uppmanat eleverna till att uppmärksamma min total makeover. Ytterligare indicier fick jag av de milsvida menande leenden som Marie och Sara bjöd på när jag träffade på dem senare på förmiddagen. De erkände utan omsvep.
Jag är den förste att medge att jag var värd det där rätt intrikata sprattet efter det något syrliga inlägget jag skrev förra veckan, och jag är likaledes den förste att verkligen uppskatta det. Samtidigt vill jag här avslöja att några av mina elever faktiskt lade märke till mina nya glasögon innan de träffade någon annan lärare - så därmed landar jag i att eleverna trots allt är mer uppmärksamma än kollegorna. Axel-Marie/Sara 1-0.
Hamsterhjulet har snurrat igång, och det kommer inte ta paus förrän höstlovet om en sådär tio veckor. Nu hoppas jag på att förkylningen släpper en gång för alla så att jag kan börja träna inför de där 21 kilometerna som jag ska springa i Stockholm om tre veckor. Jag hade räknat med att vara i mitt livs form tills dess, men nu vetefan hur det kommer att gå. Jag får försöka klara det på grundkondis. Det är verkligen tur att jag har en sådan stabil grundkondis i lägen som dessa.
*obekväm tystnad*
Det är inte för sent för att ställa in va?
torsdag 21 augusti 2014
tisdag 12 augusti 2014
Du måste va blind, blind, blind, blind
Jag gjorde en spaning för ganska många år sedan efter att mina tjejkompisar klagade på mig när jag inte märkte, eller kommenterade en nyklipp frisyr, en ny jacka eller någon annan mer eller mindre radikal uppdatering av gestalten.
-Typiskt killar, sa de och bitchblickade värre än The Plastics-gänget i Mean Girls.
Vi killar ska alltså vara sämre än tjejer på att uppmärksamma ytliga förändring i våra medmänniskors utseende. Det är spaningen.
Jag ska nog inte tala för att killar här, men för min del har jag bara blivit marginellt bättre på det där. Inte ens när jag vet om att någon ska till frisören efter jobbet märker jag någon skillnad nästa dag.
(Jag har däremot blivit bättre på att läsa av stämningen i en grupp - men det kommer nog automatiskt om man jobbar med tonårstjejer, för där kan minsta nyansskillnad i stämningen plötsligt leda till konflikter som är värre än alla 1900-talets krig tillsammans.)
Nu tror jag dock att den där spaningen bör uppdateras. Den gäller inte längre enbart killar. Vi ska även dra tjejerna över samma kam. Detta kan visserligen vara något av anekdotisk bevisföring, men då ingen lär gå i genmäle med mig kör jag på här.
Under den senaste veckan har jag på jobbet - har ju börjat jobba igen efter semestern - genomfört en empirisk studie. På mitt jobb är vi en övervägande majoritet kvinnor, vilket är viktigt i detta sammanhang. Förra tisdagen hämtade jag ut mina nya glasögon som jag hade investerat de sista ensamt klirrande kronorna ur semesterkassan i. Jag väntade mig kanske inte att kollegorna skulle ha spärrat av Dag Hammarskjölds väg och anordnat en parad när jag dök in på skolan på onsdagen, men en kommentar eller kanske bara en uppskattande nickning kan jag uppleva skulle ha varit på sin plats. Hittills har jag dessvärre räknat in noll kommentarer på brillorna.
Okej att modellen är snarlik (men med AVGÖRANDE detaljskillnader) mina gamla glasögon, men det är inte som att de har gått allmänheten helt förbi. Hannes, Becks och Emma noterade förändringen i helgen, så helt omöjligt kan det inte ha varit att upptäcka detta.
Vi stannar dock inte där. Mitt sociokulturella experiment fortsatte med oförminskad styrka igår. Jag gick nämligen till min frisör för första gången på länge och överraskade henne med att inte säga "som vanligt" utan att istället bildgoogla Andrea Pirlo och visa upp: "Gör mig till honom". Min frisör är duktig, men jag inser att jag aldrig kommer att ha samma coola aura som Pirlo. Det ursäktar dock inte kollegornas fundamentala brist på uppmärksamhet. Antal kommentarer idag: Noll. NOLL!
Här lämnar jag bekvämlighetszonen två gånger på en vecka och det går nästan spårlöst förbi. Jag är kanske inte kränkt, men det är då inte långt borta.
Som läsare med sinne för att läsa mellan raderna antagligen har upptäckt har inledningen på läsåret inte varit superstressad för mig, med tanke på den kraft jag har ägnat åt att skriva observationsprotokoll och rapporter i den genusstudie jag refererar till ovan. Jag fick tydligen extremt mycket gjort de där extra dagarna jag jobbade i juni, så det har varit en harmonisk start på terminen. Eleverna har visserligen inte börjat ännu, så det kan ju ha med saken att göra också.
I helgen var jag social så att det förslog. I fredags gick jag, Hannes och Bojan på Sirius-Degerfors och sedan besökte jag och Hannes Plock och Pipes of Scotland. Vi hade mycket att diskutera efter många sommarveckor på varsitt håll, så det var en fin kväll.
Dagen efter vaknade jag av att Hannes skickade ett MMS på sitt bakfulla ansikte, och därefter flämtade jag i värmen i fem timmar innan jag åkte till Emma för lite häng på uteplatsen tillsammans med henne, Becks, Erik och Lars. Goda vänner och god stämning. Jag kom fram till att min "tell" när jag blir obekväm ska vara att börja prata i falsett, så det var en kreativ kväll dessutom.
I söndags träffade jag samma gäng för en fika, innan vi splittrades och jag gick och mötte upp Rodny och Thomas för att se Arsenal-Manchester City. Då Arsenal vann krävde seden att vi skulle fira, och således blev vi kvar på O'Learys samt gick därefter vidare till Lingon. Det blev någon öl för mycket för att det ska vara okej på en söndag, men vem lider av det? Ja, förutom jag själv på måndagsmorgonen då.
Annars handlade förra veckan enbart om sömnbrist. Min jetlag efter USA nådde episka nivåer, då jag vaknade klockan två varenda natt och sedan var vaken tills det att jobbet började. Det var kanske en anledning till att jag inte stressade ihjäl mig på jobbet - jag orkade helt enkelt inte. Sömnen är fortfarande något vacklande, så det är skönt att den riktiga vardagen snart är här med allt vad det innebär av regelbundenhet och vanor.
Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att leta upp nyckeln som tar mig in i bekvämlighetszonen igen. Det var liksom ingen poäng med att lämna den om ändå ingen bekräftar att jag är ute. Som Hjalmar Söderberg skrev: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Typiskt tjejer.
-Typiskt killar, sa de och bitchblickade värre än The Plastics-gänget i Mean Girls.
Vi killar ska alltså vara sämre än tjejer på att uppmärksamma ytliga förändring i våra medmänniskors utseende. Det är spaningen.
Jag ska nog inte tala för att killar här, men för min del har jag bara blivit marginellt bättre på det där. Inte ens när jag vet om att någon ska till frisören efter jobbet märker jag någon skillnad nästa dag.
(Jag har däremot blivit bättre på att läsa av stämningen i en grupp - men det kommer nog automatiskt om man jobbar med tonårstjejer, för där kan minsta nyansskillnad i stämningen plötsligt leda till konflikter som är värre än alla 1900-talets krig tillsammans.)
Nu tror jag dock att den där spaningen bör uppdateras. Den gäller inte längre enbart killar. Vi ska även dra tjejerna över samma kam. Detta kan visserligen vara något av anekdotisk bevisföring, men då ingen lär gå i genmäle med mig kör jag på här.
Under den senaste veckan har jag på jobbet - har ju börjat jobba igen efter semestern - genomfört en empirisk studie. På mitt jobb är vi en övervägande majoritet kvinnor, vilket är viktigt i detta sammanhang. Förra tisdagen hämtade jag ut mina nya glasögon som jag hade investerat de sista ensamt klirrande kronorna ur semesterkassan i. Jag väntade mig kanske inte att kollegorna skulle ha spärrat av Dag Hammarskjölds väg och anordnat en parad när jag dök in på skolan på onsdagen, men en kommentar eller kanske bara en uppskattande nickning kan jag uppleva skulle ha varit på sin plats. Hittills har jag dessvärre räknat in noll kommentarer på brillorna.
Okej att modellen är snarlik (men med AVGÖRANDE detaljskillnader) mina gamla glasögon, men det är inte som att de har gått allmänheten helt förbi. Hannes, Becks och Emma noterade förändringen i helgen, så helt omöjligt kan det inte ha varit att upptäcka detta.
Vi stannar dock inte där. Mitt sociokulturella experiment fortsatte med oförminskad styrka igår. Jag gick nämligen till min frisör för första gången på länge och överraskade henne med att inte säga "som vanligt" utan att istället bildgoogla Andrea Pirlo och visa upp: "Gör mig till honom". Min frisör är duktig, men jag inser att jag aldrig kommer att ha samma coola aura som Pirlo. Det ursäktar dock inte kollegornas fundamentala brist på uppmärksamhet. Antal kommentarer idag: Noll. NOLL!
Här lämnar jag bekvämlighetszonen två gånger på en vecka och det går nästan spårlöst förbi. Jag är kanske inte kränkt, men det är då inte långt borta.
Som läsare med sinne för att läsa mellan raderna antagligen har upptäckt har inledningen på läsåret inte varit superstressad för mig, med tanke på den kraft jag har ägnat åt att skriva observationsprotokoll och rapporter i den genusstudie jag refererar till ovan. Jag fick tydligen extremt mycket gjort de där extra dagarna jag jobbade i juni, så det har varit en harmonisk start på terminen. Eleverna har visserligen inte börjat ännu, så det kan ju ha med saken att göra också.
I helgen var jag social så att det förslog. I fredags gick jag, Hannes och Bojan på Sirius-Degerfors och sedan besökte jag och Hannes Plock och Pipes of Scotland. Vi hade mycket att diskutera efter många sommarveckor på varsitt håll, så det var en fin kväll.
Dagen efter vaknade jag av att Hannes skickade ett MMS på sitt bakfulla ansikte, och därefter flämtade jag i värmen i fem timmar innan jag åkte till Emma för lite häng på uteplatsen tillsammans med henne, Becks, Erik och Lars. Goda vänner och god stämning. Jag kom fram till att min "tell" när jag blir obekväm ska vara att börja prata i falsett, så det var en kreativ kväll dessutom.
I söndags träffade jag samma gäng för en fika, innan vi splittrades och jag gick och mötte upp Rodny och Thomas för att se Arsenal-Manchester City. Då Arsenal vann krävde seden att vi skulle fira, och således blev vi kvar på O'Learys samt gick därefter vidare till Lingon. Det blev någon öl för mycket för att det ska vara okej på en söndag, men vem lider av det? Ja, förutom jag själv på måndagsmorgonen då.
Annars handlade förra veckan enbart om sömnbrist. Min jetlag efter USA nådde episka nivåer, då jag vaknade klockan två varenda natt och sedan var vaken tills det att jobbet började. Det var kanske en anledning till att jag inte stressade ihjäl mig på jobbet - jag orkade helt enkelt inte. Sömnen är fortfarande något vacklande, så det är skönt att den riktiga vardagen snart är här med allt vad det innebär av regelbundenhet och vanor.
Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att leta upp nyckeln som tar mig in i bekvämlighetszonen igen. Det var liksom ingen poäng med att lämna den om ändå ingen bekräftar att jag är ute. Som Hjalmar Söderberg skrev: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Typiskt tjejer.
måndag 4 augusti 2014
These streets will make you feel brand new, big lights will inspire you
Då sitter jag där igen. Semesterns sista kväll. Känslan är kluven, för även om det ska bli kul att sätta igång med jobbet igen så kan jag inte komma ifrån att det hade varit skönt med en vecka till. Jag har faktiskt bara haft fem och en halv vecka den här sommaren - rekordkort, om vi inte räknar in mina alldeles underbara somrar som godshanterare på Arlanda i slutet av 00-talet.
Jag är mycket nöjd med sommaren. Många härliga upplevelser kombinerat med liggsårsframkallande slappande. Ingen stress, umgänge med goda vänner, god mat och öl, väder som till större delen har skött sig och så vidare. Det var ett bra upplägg det här. Den enda som har haft anledning att gnälla lite är väl sparkontot.
Jag avslutade alltså ledigheten i New York. Flygresan dit var enklare än befarat, mycket tack vare att vi blev uppgraderade till premiumsäten på Atlantflighten i och med att Jocke har någon form av British Airways-kort. Det var inte på den nivån att vi fick ett sådant där bås var med egen minibar och dusch och sånt, men vi fick lite bredare säten och lite bättre plats för benen jämfört med kreti och pleti därbak i boskapsvagnen.
Vi kom fram till JFK på kvällen lokal tid och efter att ha varit dum turist i tullen ett tag kunde vi hämta väskorna och ta oss in till Manhattan. Vi bodde precis bredvid Ed Sullivan Theatre, där Letterman spelas in så jag kände mig hemma omgående. Ponka hade redan checkat in och bjöd på en öl på hotellrummet när vi kom fram, men sedan var det bara att slockna. Kroppen trodde nämligen att klockan var sex på morgonen vid det här laget, och jag hade inte sovit en sekund på planet.
Morgonen efter vaknade vi sex på morgonen, New York-tid, så vi gick en promenad i Midtown genom Central Park och ner längs The East River. Jag var ganska överväldigad av hela upplevelsen att vara i New York, med alla bilar, sirener och superhöga hus överallt - kort sagt allt jag har sett tusentals gånger på film och tv. Det var overkligt att vara där. Vi åt flott frukost, eller rättare sagt flottfrukost. Fattiga riddare gjorda på en hel limpa och bacon, egg, korv och skinka. Det var dock inte sista gången den här resan jag skulle bli skräckmätt.
Tobias anslöt och därefter handlade resten av dagen om att försöka lära känna stan litegrann. Vi gick längs broadway hela dagen, med lite avstickare hit och dit för öl och hamburgare och sånt. Återigen kändes det läckert att se alla ikoniska platser: Times Square, Chrystler Building, 30 Rock och Empire State Building. På kvällen var det Arsenalfest på 14:e gatan, på ett antal pubar. Det kändes som i London fast annorlunda. Fast inte så annorlunda.
Dagen efter gick vi rundtur på Madison Square Garden, vilken på sitt sätt var mäktigt att se, men guidningen blev mest komisk. Allt med arenan var tydligen unik i världen - vilket får mig att dra slutsatsen att den som påstår det aldrig har varit på Emirates. Logerna och Diamond Club där utklassar Madison Square Garden fullständigt. Det var också lite gulligt när guiden berättade att de hade bevarat en vägg från 60-talet när de renoverade arenan i historiskt syfte. Jag hade inte hjärta att nämna att vi har ett café från 1878 i Uppsala, för hon som guidade var så stolt.
Sedan åkte vi till New Jersey och kollade på New York Red Bulls-Arsenal. Ganska tråkig match, och till råga på allt förlust med 1-0. Jänkarna i Arsenaltröjor jublade dessutom när Red Bulls gjorde mål. Märkligt. Efter matchen hängde vi några rundor Bud Light på en lokal bar innan vi åkte in till Manhattan igen i syfte att äta burgare och kycklingvingar. Vi kom dock av oss helt när vi upptäckte en liten mus på golvet några meter från vårt bord, ingen ville direkt äta så mycket efter det så vi tog kväll.
På söndagen ägnade vi oss åt shopping. Jag tyckte att jag spenderade friskt, men Jocke och Ponka vände fullständigt upp och ned på Ralph Lauren-butiken inne på Macy's. De fick nog göra en extrabeställning där till måndagen efter den massakern.
Dagen efter var vi turistiga. Vi körde Top of the Rock först - med härlig utsikt över stan innan vi kollade in 9/11-minnesparken. Trots att vi stod mitt på platsen där World Trade Center attackerades tyckte jag fortfarande att det var svårt att ta in händelsen. Det var lite för många turister där för att det skulle kännas helt värdigt. Vi fortsatte med att ta Staten Island-färjan över Hudson förbi Frihetsgudinnan och väl på Staten Island gick vi omkring på världens varmaste gator i 45 minuter och letade lunchställe. När vi gav upp hittade vi en sylta där det blev en grilled cheese sandwich med stuvade makaroner. Och pommes så klart. Udda.
På kvällen åt vi dyr brasiliansk grillbuffé innan vi gick till vår lokala pub Three Monkeys och bråkade om det var rimligt att äta rysk mat eller inte när man är i New York. Jag tror det blev oavgjort.
Tisdagen blev något av en mellandag. Vi var slitna efter äventyret på Tre Apor, så vi kom inte iväg förrän mitt på dagen. Då åkte vi tunnelbana till Coney Island och vandrade omkring där ett tag. Det är överskattat. Jag skiter i vad Lana del Rey än säger. På kvällen beställde vi superstora pizzor och lyckades med gemensamma krafter äta upp nästan en hel. Som sagt, det var inte svårt att bli mätt i den där stan.
På onsdagen gick jag en egen sväng. Först till Strawberry Fields-minnesmärket till John Lennons ära samt till Dakota Building där han blev skjuten. Turistigt och lite för hetsigt för att det skulle vara värdig även där. Sedan tog jag några timmar på Moma, Museum of Modern Art och hände lite med Rothko, Monet, Dali, van Gogh och Warhol. Trevligt.
Torsdagen var hemfärdsdag, så det var ganska segt att flyget inte skulle gå förrän sent på kvällen. Jag och Jocke gick och kollade på ett hangarskepp med en massa flygplan, innan vi gick till Macy's för typ sjätte gången på resan. Innan vi tog taxi till JFK hann jag köpa en New York Yankees-tröja som jag hade sneglat på i flera dagar, Derek Jeter. Vilken legendar alltså. Det är det enda jag vet om honom. Att han är en Yankees-legendar.
Flygresan var mycket seg. Inte bara för att vi fick sitta i boskapsvagnen den här gången. Som en vanlig människa. Alla andra på planet somnade typ direkt, men jag visste att det var lönlöst att ens försöka så jag var vaken så jag kollade på film istället. När vi kom till London efter sex timmar var jag lätt groggy, och flygresan till ARN var visserligen snabb men sjukt jobbig. Till slut var jag dock äntligen hemma igen efter en riktigt bra vecka.
I helgen har mina sömnvanor gått fullständigt åt helvete. Jag har vaknat klockan två-tre två nätter i rad, och sedan sovit på förmiddagen fram till klockan 14 ungefär. Jag kommer nog inte vara piggast i Uppsala i morgon när jobbet börjar igen. Det var dock högst väntat.
Nu tackar vi semester för det här året. Det är bara tre månader kvar till höstlovet.
Jag är mycket nöjd med sommaren. Många härliga upplevelser kombinerat med liggsårsframkallande slappande. Ingen stress, umgänge med goda vänner, god mat och öl, väder som till större delen har skött sig och så vidare. Det var ett bra upplägg det här. Den enda som har haft anledning att gnälla lite är väl sparkontot.
Jag avslutade alltså ledigheten i New York. Flygresan dit var enklare än befarat, mycket tack vare att vi blev uppgraderade till premiumsäten på Atlantflighten i och med att Jocke har någon form av British Airways-kort. Det var inte på den nivån att vi fick ett sådant där bås var med egen minibar och dusch och sånt, men vi fick lite bredare säten och lite bättre plats för benen jämfört med kreti och pleti därbak i boskapsvagnen.
Vi kom fram till JFK på kvällen lokal tid och efter att ha varit dum turist i tullen ett tag kunde vi hämta väskorna och ta oss in till Manhattan. Vi bodde precis bredvid Ed Sullivan Theatre, där Letterman spelas in så jag kände mig hemma omgående. Ponka hade redan checkat in och bjöd på en öl på hotellrummet när vi kom fram, men sedan var det bara att slockna. Kroppen trodde nämligen att klockan var sex på morgonen vid det här laget, och jag hade inte sovit en sekund på planet.
Morgonen efter vaknade vi sex på morgonen, New York-tid, så vi gick en promenad i Midtown genom Central Park och ner längs The East River. Jag var ganska överväldigad av hela upplevelsen att vara i New York, med alla bilar, sirener och superhöga hus överallt - kort sagt allt jag har sett tusentals gånger på film och tv. Det var overkligt att vara där. Vi åt flott frukost, eller rättare sagt flottfrukost. Fattiga riddare gjorda på en hel limpa och bacon, egg, korv och skinka. Det var dock inte sista gången den här resan jag skulle bli skräckmätt.
Tobias anslöt och därefter handlade resten av dagen om att försöka lära känna stan litegrann. Vi gick längs broadway hela dagen, med lite avstickare hit och dit för öl och hamburgare och sånt. Återigen kändes det läckert att se alla ikoniska platser: Times Square, Chrystler Building, 30 Rock och Empire State Building. På kvällen var det Arsenalfest på 14:e gatan, på ett antal pubar. Det kändes som i London fast annorlunda. Fast inte så annorlunda.
Dagen efter gick vi rundtur på Madison Square Garden, vilken på sitt sätt var mäktigt att se, men guidningen blev mest komisk. Allt med arenan var tydligen unik i världen - vilket får mig att dra slutsatsen att den som påstår det aldrig har varit på Emirates. Logerna och Diamond Club där utklassar Madison Square Garden fullständigt. Det var också lite gulligt när guiden berättade att de hade bevarat en vägg från 60-talet när de renoverade arenan i historiskt syfte. Jag hade inte hjärta att nämna att vi har ett café från 1878 i Uppsala, för hon som guidade var så stolt.
Sedan åkte vi till New Jersey och kollade på New York Red Bulls-Arsenal. Ganska tråkig match, och till råga på allt förlust med 1-0. Jänkarna i Arsenaltröjor jublade dessutom när Red Bulls gjorde mål. Märkligt. Efter matchen hängde vi några rundor Bud Light på en lokal bar innan vi åkte in till Manhattan igen i syfte att äta burgare och kycklingvingar. Vi kom dock av oss helt när vi upptäckte en liten mus på golvet några meter från vårt bord, ingen ville direkt äta så mycket efter det så vi tog kväll.
På söndagen ägnade vi oss åt shopping. Jag tyckte att jag spenderade friskt, men Jocke och Ponka vände fullständigt upp och ned på Ralph Lauren-butiken inne på Macy's. De fick nog göra en extrabeställning där till måndagen efter den massakern.
Dagen efter var vi turistiga. Vi körde Top of the Rock först - med härlig utsikt över stan innan vi kollade in 9/11-minnesparken. Trots att vi stod mitt på platsen där World Trade Center attackerades tyckte jag fortfarande att det var svårt att ta in händelsen. Det var lite för många turister där för att det skulle kännas helt värdigt. Vi fortsatte med att ta Staten Island-färjan över Hudson förbi Frihetsgudinnan och väl på Staten Island gick vi omkring på världens varmaste gator i 45 minuter och letade lunchställe. När vi gav upp hittade vi en sylta där det blev en grilled cheese sandwich med stuvade makaroner. Och pommes så klart. Udda.
På kvällen åt vi dyr brasiliansk grillbuffé innan vi gick till vår lokala pub Three Monkeys och bråkade om det var rimligt att äta rysk mat eller inte när man är i New York. Jag tror det blev oavgjort.
Tisdagen blev något av en mellandag. Vi var slitna efter äventyret på Tre Apor, så vi kom inte iväg förrän mitt på dagen. Då åkte vi tunnelbana till Coney Island och vandrade omkring där ett tag. Det är överskattat. Jag skiter i vad Lana del Rey än säger. På kvällen beställde vi superstora pizzor och lyckades med gemensamma krafter äta upp nästan en hel. Som sagt, det var inte svårt att bli mätt i den där stan.
På onsdagen gick jag en egen sväng. Först till Strawberry Fields-minnesmärket till John Lennons ära samt till Dakota Building där han blev skjuten. Turistigt och lite för hetsigt för att det skulle vara värdig även där. Sedan tog jag några timmar på Moma, Museum of Modern Art och hände lite med Rothko, Monet, Dali, van Gogh och Warhol. Trevligt.
Torsdagen var hemfärdsdag, så det var ganska segt att flyget inte skulle gå förrän sent på kvällen. Jag och Jocke gick och kollade på ett hangarskepp med en massa flygplan, innan vi gick till Macy's för typ sjätte gången på resan. Innan vi tog taxi till JFK hann jag köpa en New York Yankees-tröja som jag hade sneglat på i flera dagar, Derek Jeter. Vilken legendar alltså. Det är det enda jag vet om honom. Att han är en Yankees-legendar.
Flygresan var mycket seg. Inte bara för att vi fick sitta i boskapsvagnen den här gången. Som en vanlig människa. Alla andra på planet somnade typ direkt, men jag visste att det var lönlöst att ens försöka så jag var vaken så jag kollade på film istället. När vi kom till London efter sex timmar var jag lätt groggy, och flygresan till ARN var visserligen snabb men sjukt jobbig. Till slut var jag dock äntligen hemma igen efter en riktigt bra vecka.
I helgen har mina sömnvanor gått fullständigt åt helvete. Jag har vaknat klockan två-tre två nätter i rad, och sedan sovit på förmiddagen fram till klockan 14 ungefär. Jag kommer nog inte vara piggast i Uppsala i morgon när jobbet börjar igen. Det var dock högst väntat.
Nu tackar vi semester för det här året. Det är bara tre månader kvar till höstlovet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)