Stadsfestivalens för- och nackdelar (mest nack)

Så fick jag äntligen åka på festival igen. Eller festival och festival, det kan man inte riktigt kalla den här välfriserade konsertdagen. På en riktig festival ska man vakna oerhört bakis kl åtta på morgonen i ett stekande hett tält, kräkas i förtältet, ta sig med ålning medelst hasning till vattenkranen, kräkas, vingla tillbaka till campet, däcka i en brasse, bli väckt av att någon spelar en progglåt på gitarr, öppna en öl, äta kalla vita bönor, och så vidare. S e d a n kan man gå på spelning.

Det blev alltså en annan typ av uppladdning till Where The Action Is. Carro och Alexander hämtade upp mig 06.30 (PÅ SEMESTERN!?) och efter att vi plockat upp Magnus blev det raka spåret till Göteborg. Vi blev dock lite försenade på grund av olika omständigheter som vägarbeten och fikapaus, så vi missade tyvärr de inledande banden på festivalen.

Vädret var strålande. Jag tar det igen, för det är Göteborg vi snackar om - Monsunregnens högborg. Vädret var strålande. Det var med andra ord givet att jag skulle investera i en klassisk festivalbränna under denna dag. Att jag aldrig i hela helvetet lär mig att min hud inte kan komma i kontakt med någon som helst UV-strålning. Jag ska bada 50+solskyddsfaktor nästa gång solen kommer fram.

Glad festivalkille. Rutinerat med solglasögon, orutinerat med avsaknad av keps.

Vi kom till Asyldalen i Slottsskogen lagom till att Serendes spelade och sedan var det bara att ta dagen som den kom. Vi förflyttade oss mellan de två scenerna, åt langos, drack ljummen öl och blev allmänt dåsiga av solen.

Hela Tallinn 98 Where The Action Is-gänget 2011 samlat. Och skuggan av amatörfotografen.

På det hela taget var det en fin dag, men festivalstämningen nådde inga högre höjder. Det är givetvis så att stadsfestivaler har en annan karaktär än typ Hultsfred och Roskilde, det blir mer städat och folk ger sig inte hän på samma sätt om man ska till ett hotell och sova. Det blir mer fokus på musiken och mindre på festen, vilket har både för- och nackdelar.

Matkulturen skiljde sig också åt en del. Det var minimalt med roliga, exotiska maträtter utan det var standardpaket 1A som gällde. Korv, hamburgare och langos var typ det som erbjöds. Tunt.

Korv och potatis med sallad och jordgubbar(!). Bara i Göteborg, mina vänner.

Tjofaderittan langos!

En fördel med att inte ha bråkat med en pysande luftmadrass hela natten var att ryggen var fräsch nog att klara av en hel dag stående, så där kan stadsfestivalen få en poäng. Det var dock inte alla som pallade.

Bra tryck under Glasvegas spelning.

På det hela taget var allting mer vuxet och välordnat. Det är väl skönt i sig, men ju mer jag funderar på det ju mer saknar jag träskfestivalandet. Det ska dock tillstås att jag nu bara minns de få soldagarna när allt var perfekt, och totalt ignorerar regnperioder, lera, urinodör och överfulla bajamajor. Jag är trots allt inte 20 längre (om nu någon trodde det. Inte?).

En mer vuxen variant av indiehögen.

Nu låter det som jag klagar en hel del, men det var en rolig dag med mycket trevligt sällskap och det var positivt att återigen få en bra bild av Göteborg. Jag tycker emellertid fortfarande att det känns som att vara utomlands när jag är där, vilket är på gott och ont.

Dagen efter kunde vi konstatera att hotellfrukosten var medelbra och att hotellet kändes lika billigt som det var, så vi lämnade det kvickt för centrum. Efter en obligatorisk felkörning över på Hisingen, så klart. Göteborg och bilåkande har aldrig varit en lyckad kombo. Carro och Alexander åkte vidare till Danmark så jag och Magnus tog en sväng på stan och köpte glass samt gick till Sahlgrenska och amputerade min panna som hade blivit elakt bränd i solen.

Inne i centrum stötte vi, mycket oväntat, på Kalle, Anna Jesper och barnen tillsammans med Emma och ingen mindre än Hålla låda-Peter. Kul överraskning, och vi bestämde att vi skulle ses i Stockholm när de har åkt upp.

Tåget upp till Stockholm ägnades åt att läsa om de orter vi passerade på Wikipedia, och vi kom fram till att Hallsberg är Sveriges tråkigaste stad samt att Katrineholm ska sluta claima andra städers kändisar. Göran Persson är från Vingåker och ingen annanstans. Någonstans på vägen bestämde jag mig också för att stanna ett slag i Stockholm och gå på Gröna Lund för att se Sven-Bertil Taube och, vad det ryktades, Håkan Hellström.

Jag tillbringade några timmar i vildmarken på Djurgården och sedan blev det Grönan. Jag avhandlar konserten i en egen post, såsom jag brukar. Men det blev en trevlig eftermiddag i Stockholm på egen hand och det kändes skönt att vara tillbaka i Sverige igen. Mer svenskt än Djurgården blir det knappast heller.

Två fina semesterdagar med mycket olik karaktär läggs till handlingarna. Känns bra.

Recension: Where The Action Is

På min förra blogg var recensionerna ett stående och mycket populärt (i alla fall bland skribenterna) inslag. Nu har jag tillfälle att plocka upp den tråden igen, så då gör jag det. Jag har valt att dela ut betygen (skala 1-5) i form av bultbrädor. Ni som kan era norska kultromaner förstår varför. För er andra finns Google.

Jag tar artisterna i den ordning de framträdde. Tyvärr missade vi Sarhara Hotpants, så därför uteblir recensionen. Några andra band saknas också, men det beror på att jag drack öl när de spelade. De var säkert inget bra ändå.

Where The Action Is
Var: Asyldalen, Slottsskogen, Göteborg
När: 28/6
Bäst: Gåshuden när Coldplays trummis började banka på klockan i Viva la Vida.
Sämst: Renligheten. Detta är inte festival enligt mig - lite skit under naglarna ska det vara.
Fråga: Vad är langos egentligen?

Artist: Serenades
Markus Krunegård och Adam Olenius från Shout Out Louds har slagit sina indiepåsar ihop och bildat det här bandet, och i solkaskaderna i Slottsskogen är det uppenbart att det fungerar. Mycket bra dessutom. "Krunkans" lätta falsett i kombination med Olenius tordönbas skapar en skarp ljudbild, och när detta kompletteras av såväl Beatles-stråkar som Hey Jude-körer blir helheten mycket bra. Har man dessutom en Xylofon med i leken är i alla fall jag fast. You can't go wrong with a Xylophong, som man brukar säga.
Betyg:

Artist: Jenny & Johnny
Jag hade lyssnat lite på den här amerikanska duon under veckorna före festivalen och då tyckte jag att de lät helt okej. Nu var det dock bara tråk rakt igenom. Tråk, tråk, tråk. Deras musik kan sammanfattas med ett enda ord: Radiosportenpop.
Betyg:

Artist: Daniel Adams-Ray
En gång pratade jag med Daniel Adams-Ray. Det var på ett dansgolv på Snerikes och jag frågade honom var Kihlen, Oskar Linnros alltså, var. På den här spelningen fick jag lust att upprepa frågan, för det var något som saknades. Om det var Linnros låter jag dock vara osagt. Adams-Ray (Grymt namn, en blandning av Tony Adams och Ray Parlour) gör en gedigen spelning, utan att det lyfter. Plus dock för att bandet har gemensam scenklädsel samt för de röda mickstativen. Dessvärre är det inget bra tecken när man börjar titta på scenografin istället för att lyssna på musiken.
Betyg:

Artist: The Ark
Ola Salo och hans vänner har åkt runt i, vad det känns som, två år och gjort "sin sista spelning" på den här turnén så det är inte konstigt att den där riktigt sorgliga avskedskänslan inte infinner sig. Det är liksom inte Broder Daniels final på Way Out West om man säger så. Bandet känns ointresserat och får inte med sig publiken ens i hitsen. Jag har sett The Ark minst tre gånger och har aldrig blivit imponerad. Å andra sidan har jag haft någonting emot bandet sedan Hultsfred 2001 då jag och Erik stod och dansade till It takes a fool to remain sane vid någon bandare i syfte av att få tjejer. Hur det gick med det raggningsförsöket har ni säkert redan räknat ut. Skit-The Ark. Jag kommer inte sörja att de lägger pälsboan på hyllan.
Betyg:

Artist: Glasvegas
Hur smart är det, när man har typ två bra låtar, att inleda med den ena? Glasvegas visar med all tydlighet att man saknar känsla för hur en bra spelning ska läggas upp, när de bränner av Geraldine som låt ett. Den är liksom svår att toppa, och därför självdör spelningen ändå tills Euphoria, take my hand kommer in och ger konstgjord andning på slutet. Två låtar i fem bultbrädeklass räcker till en svag trea. Plus också till svenska Jonna Löfgren som röjde stående bakom trummorna. Minus till sångaren James Allans arroganta mellansnack och vita jeans (1985 faxade och ville ha tillbaka dem).
Betyg:

Artist: Brandon Flowers
The Killers-sångaren visar med all tydlighet var skåpet ska stå med sin spelning. Och då menar jag det bildligt talat, för att vi inte ska förväxla skåpet med den byrå som av någon anledning står placerad på scenen. Hans närvaro är lysande och han når fram även till oss som har valt att ställa oss 100 meter från scenen. När han dessutom river av The Killers Mr Brightside och Read my mind är det bara att kapitulera. Me likes.
Betyg:

Artist: Coldplay
Det är uppenbart att större delen av besökarna på festival kom för att se Coldplay, för det är smockat framför The Mirror-scenen när Gwyneth Paltrows make och hans band kliver på. Jag hör att det är kompetenta låtar som framförs, och att det är skickligt hantverk men Coldplay tilltalar inte mig så mycket som jag hade fått för mig. Det blir ganska slätstruket. Chris Martin åmar och gör sig till så att han svettas så kopiöst att han får Tomas Brolin i Pontiac Silver Dome att framstå som fnöske. Trots det känns det som en rutinspelning och man får inte igång publiken (det är kanske publiken det är fel på - inte banden?), knappt ens på Viva la Vida som är en av 00-talets absolut bästa låtar. När klockspelet kommer igång till första refrängen kommer också mitt första och enda gåshudsögonblick den här festivalen. Tyvärr är Coldplay inte ens nära att hitta den känslan igen under spelningen.
Betyg:

Utflykt: Extended edition

Var inte orolig. Rapport och recensioner från Where The Action Is kommer. Det dök bara upp en annan grej som jag ska attenda. Det är nämligen så att Sven-Bertil Taube gör sin årliga spelning på Gröna Lund ikväll och i år är det dessutom 50-årsjubileum från det att hans far Evert gjorde sin första Grönanspelning. Jag är uppfostrad med den svenska visan, så vad skulle vara ett bättre tillfälle än detta att se SBT (som vi proper Sven-Bertilfans säger) för första gången?

Nå, efter tåget upp från utlandet har jag gått en lång dräpa ända ut till Djurgården. Här har jag druckit mina två öl (tveksam handling på Bolaget) och ätit en Ica-sallad. Tänk att det räcker att gå en knapp timme från T-centralen för att hitta ett helt ostörd plats på en gräsmatta med landetkänsla. Stockholm är en fascinerande miljö att vistas i.

Nu sitter jag här på solokvist på en parkbänk och ser ut över Djurgårdsbrunnsvikens azurblåa vatten. Jag tror att det är detta som kallas att koppla av. Jag kan meddela att jag trivs mycket bra med situationen.

Vill ni följa med oss västerut?

På E4:an söderut. Alexander och Caroline håller ställningarna där fram och jag och Magnus utgör arriärgardet i baksätet. Vi är på väg till Göteborg, som jag numera - efter ett besök i våras - inte alls ogillar längre. Hoppas att den utvecklingen fortsätter.

Om fem timmar kliver Sahara Hotpants på The Mirror-scenen och då ska vi vara på plats om allt går enligt planerna. Vi ska vara Where The Action Is. Ikväll spelar Coldplay.

Vad ska du göra idag?

Grande Ekbräken gav midsommar guldkant

Så var då midsommarhelgen avklarad i år också. Med den formuleringen kanske folk tror att det var Norénstämning i Ralleslog i år, men så var givetvis inte fallet för vi hade en mycket trevlig dag och kväll i fredags. Även om det fortfarande är ett jobb som måste göras. Det ska klippas gräs, bäras bord och ordnas med mat och det ska diskas och bäras in och organiseras, och mindre stresståliga personer än jag kan säkert känna hur blodpropparna bildas i hjärtats kranskärl. I år var dock allting på en fin och lugn nivå. Särskilt för oss som inte behövde vara högste ansvarig, utan röck in där det behövdes, oftast.

Det blev tidig uppgång på midsommarafton för transport till Västerås. Inte helt lätt efter min och Camillas barnfilmsfestival, som urartade i Wes Andersson-festival kvällen före. Som vanligt var det dock bara att gå upp när klockan ringde vid halv sju (PÅ SEMESTERN!?) och min tes om att fyra-fem timmars sömn är tillräckligt håller än. Man är lite trött på morgonen bara, men sen går det över.

Whatever. Jag och Hannes (med mer omfattande packning än ett par familjer romer) tog bussen skittidigt till Västerås där Love och Kerstin och Elis väntade för vidare transport till Sörmlands mörka skogar och Ralleslog. Där förberedde vi lite innan större delen av släkten från pappas sida kom och så körde vi traditionellt midsommarfirande. Jag styrde till och med upp en riktigt fin krans.

Några timmars jobb bara, sen var man Rönnerdahl.

Dagen och kvällen förlöpte på det sätt som som midsommar brukar förlöpa. Det åts, snapsades, sjöngs och lektes lekar. Min farbor Klas och min fasters man Roger var lekledare och domare. De var under all kritik och ändrade reglerna hela tiden så att mitt lag missgynnades, trots att vi var, objektivt sett, bäst. Justitiemord är bara förnamnet.

Sen var det bara att plocka sju sorters blommar och kasta i ansiktet på varandra och hoppas på att man skulle drömma om Ull-Stina, Kull-Lina och Gull-Fina i dans vid Svartrama tjärn.

I lördags var det mer av dagen efter-stämning. Jag vet inte riktigt vad vi gjorde. Man satt mest ner och stirrade tomt framför sig. Eller så sparkade man planlöst på en fotboll eller på lite bark man råkade hitta. Det var liksom inget uppstyrt.

Till slut tog mamma tag i tillvaron och vi stack ner till sjön. Hon, jag och Hannes valde att promenera de 4,2 kilometerna ner till Hjälmaren (när vi inte körde hoppsasteg - korna ba: "Say whaaaat, muttafuggah?). Det var då det hände. Hannes har läst någon form av häxkurs nu i sommar för att få CSN, och där har han lärt sig massa örter och skit och det enda han har pratat om den senaste veckan är växten Ekbräken. Efter att ha letat efter den i ett dygn dök han plöstligt ner i diket och hittade den.
- Grande Ekbräken! skrek han så att det ekade över sju skogar.
Sen åt han upp den i omklädningsrummet vid badet:

Hannes äter en växt och Kerstin är fascinerad/rädd.

Vi tog ett snabbt dopp mellan regnskurarna i typ fyragradigt vatten och sen åkte vi tillbaka till stugan fort som fan och käkade grisen och slogs mot fluginvasionen.

Flugorna ja, de är ett kapitel för sig. Främst för att de var väldigt många. De var så många att barnen i nyhetssändningarna från Afrika bara "Shit vad mycket flugor ni har som kryper på er, det är sjukt att ni inte bryr er". Det var så mycket flugor att William Golding kommer att skriva en tvåa om den här helgen. Det var så många att Oscarsgalan lämnade walk over i Mest Flugor på Minst Yta-VM. Så många att Anticimex bara skakade på huvudet när vi ringde: "You are on your own with that one..."

Igår vet jag inte riktigt vad som hände. Jag sågade lite i en björk, sköt straffar, gick på mulltoan och ville våldtäktsduscha efteråt för att jag kände mig så smutsig, fick skor av Elis, åt sill, läste Fokus, åkte till Västerås och åkte hem med buss. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så.

Första semesterveckan är över. Det var ju inte direkt svårt att få tiden att gå om man säger.

Våren i bilder

Jag och Lander åkte till Hamburg och drack veteöl samt åt Wienersnitzel. Och gick på Reeperbahn, som det sig bör. Fin stad, Hansastad Hamburg.

På vägen hem körde vi om en bil som var på väg till Kantorsgatan Djäknegatan (han har tydligen flyttat?) med Hannes halvårsleverans.

Jag åkte till Optand, Östersund och hälsade på Karl, Anna, Stor-Esh (som han numera måste kallas) och färskingen Ingrid. Härlig påsk i det nya huset med utsikt över Storsjön och Åreskutan.

Jag blev den förste i världshistorien som åkte till Östersund på påsken och blev solbränd.

Kalles skjorta matchade fotöljen i Von Essens Bar skrämmande bra. Jag var återigen obesegrad i rundpingisen, kan tilläggas.

Från Uppsala är minnena suddiga, som vanligt. Esh? Kvalborg?

Valborg i Ekumenikumparken enligt traditionen. Men var är Becks spegelmin?

Där ja!

Den bäste båten i hele våres liv.

Elis fyllde ett år och firades av bland annat hans far. Och mig då. Hannes kom inte, dåligt.

Releasefest för We are the storms platta på Landet i Stockholm. Här checkar Becks in Martina och Esh på Fejjan.

Jajje är suddig på Flustret. Men det är ju klart att man måste få vara suddig när inträdet är typ 170 jävla kronor. För fuck all. Idioti att gå in, men vad gör man inte för lite schlagerdansgolv.

Vimmel.se plåtade Hannes på Bryggan. Jag kan i alla fall få jobb där.

Och till sist. En båttur ut i Skärgården. Det var fint. I skärgården. Jag och Erik. I skärgården.

Jag skulle till sist vilja ge Dagens Tistel till den som har kommit på den nya redigeraren i Blogspot. Det funkade ju inte att föra över bilder. Är det en jävla praoelev som har kodat den? Jag fick ändra om till den gamla redigeraren igen efter att ha svurit i en timme. Bollocks!

Bara 34 dagar kvar

Kom precis hem från Orvars. Det är okej att komma hem lite larvig klockan 01.35 från puben på en måndag när man har semester. Men det innebär samtidigt ångest då man inser att första semesterdagen har slösats bort på diverse vettiga aktiviteter, och att man bara har sex veckor och sex dagar kvar innan det är dags att stämpla in igen.

Det har varit en lång dag, men jag gillar att vara koncentrerad i inläggen så därför kommer jag inte författa åtta stycken sådana om kvällen. Jag nöjer mig med ett enstaka.

Dagen började med tidig uppgång. Detta berodde mest på att jag hade som mål att åka till Solna på förmiddagen, och att koppla ihop Uppsala Länstrafik med SL var en ekvation som fick mina derivatalösningar på matte C i gymnasiet att framstå som tiokamraterna, så det var klart att det blev fel. Det hela slutade med att jag gick upp en timme för tidigt. Första dagen på sommarlovet och jag missar sovmorgon - skjut mig.

Men skitsamma, jag skulle till Solna för att hälsa på Pontus från supporterklubben som ligger på Karolinska, efter att ha blivit svårt misshandlad för en dryg vecka sedan. Det var nervöst på förhand att veta vad jag skulle vänta mig, men han var vid mycket gott mod och de fysiska spåren av den grova attacken hade börjat läka så pass bra att man kände igen honom, och det kändes väldigt positivt att vara där. Det känns dock fortfarande förjävligt att han har drabbats av det där, och tyvärr har det meningslösa våldet fått ett konkret, söndersparkat ansikte även för mig. Det är hemskt att se vad vissa neandertalare kan ställa till med för en enskild individ, utan någon annan anledning än att man råkade vara på fel plats vid fel tillfälle. Hoppas bara att Ponka slipper framtida men, både fysiskt och psykiskt sett.

Jag åkte sedan tillbaka till Uppsala och mötte upp Esh och efter en öl i bersån och en i Stadsparken gick vi på Studenternas och såg den högoktaniga matchen i division I norra mellan Sirius och IK Frej som slutade med besvikelsens 1-1. Behållningen var dock Sirius supporterklubb Västra Sidan, som jag anser vara en av de främsta i landet tack vare sitt lojala stöd, men framförallt för sina unika ramsor:

Mel. Kasper o Jesper o Jonatan
Vi älskar vårat Sirius, har blåsvarta kalsonger
Vi lever på Studenternas och odlar polisonger
Vi sjunger som en änglakör
För laget som vi lever för
När Sirius vinner så blir vi kalas
Vi är Västra Sidans supporteras

Om inte det är världsklass när det gäller supporterkultur är jag beredd att avgå. Och när det gäller supporterkultur tycker jag att jag har ett ganska ansenligt kulturellt kapital att vila mitt ethos emot.

Efter matchen gick vi till Orvars och slog runt. Den gamla goda traditionen att vi bara skulle ta en öl till, fast bara en öl till, fast bara en öl till, fast bara en öl till visade sig vara i allra högsta grad levande.

När jag gick hem lyssnade jag till Hannes och min skämslista på Spotify och om jag är på humör kommer jag att redovisa vilka av låtarna jag inte tryckte bort. Men inte nu. Man kan ju inte skriva åtta inlägg samma dag liksom.

Här, i skärgården

Igår åkte jag till 'fvudstaden för att besöka Erik, min vän sedan 18 år, för att intensivumgås. Han kommer vara rejält utomsocknes (Lofoten och Sydafrika) hela sommaren så det blev till att passa på att ses när chansen gavs.

Erik hade lyft idén om att ta båten ut i Stockholms skärgård, och båtar där man kan köpa öl har jag alltid gillat (därav min fäbless för Finlandsfärjor) så idén stannade inte på planeringsstadiet den här gången. Vi hoppade på första bästa båt och den tog oss till pittoreska Vaxholm. Det var en fin båttur, men när vi kom fram blev vi lite fundersamma. Vi hade liksom bara planerat att åka till Skärgården - inte vad vi skulle göra där. Jag funderade på om det fanns någon att fråga vad man kunde hitta på, men det kändes för turistigt. Det var tillräckligt mycket turister där ändå.

Vilket är okej, för det är alltid kul att träna tyskan. Wohin ist das boot farhen, bitte? Sie möchten zum Vaxholm gehen, es ist sehr schön insel. Ja, genau, jag sehr sjön.

Vi gick planlöst omkring, men till slut hittade vi en liten sandstrand med en brygga och bänk och där blev vi sittande. Erik badade, för han vill få ut max av den svenska sommaren innan han drar till Ishavet, eller var nu Lofoten ligger. Jag kände lite på vattnet, men valde att inte hoppa i. Jag har ju ändå sju veckors betalda veckor på mig att uppleva den svenska sommaren, så jag hinner nog. Jag hade dessutom inte med mig några badbyxor.

Sedan åt vi matsäck direkt ur förpackningen, för det är bara bögar som har med sig tallrikar plus att vi ville fira att det är tio år sedan vi spräckte festivalslidkransen i Hultsfred. Då äter man saker, bönor och Jippiii fruktkräm exempelvis, direkt ur förpackningen. Till det drack vi ett Chablis som Erik företagsamt nog hade på kylning i sin påse med frysklampar. Det blev ett par trevliga timmar.

Dagen var dock inte över med det, utan vi tog en ångbåt tillbaka till vackra Stockholm och hämtade en ny pava innan vi satte oss på Lilla Essingens strand. När solen försvann och man började få kallbrand i bröstvårtorna gick vi och käkade indiskt på ett kvartershak innan vi vandrade ut i natten och drack dyra drinkar samt ännu dyrare vin. Vi satt på en pråm vid Norr Mälarstrand tillsammans med många andra killar som också satt två och två. Snart upptäckte vi också att här och där låg också tidningen QX utströsslat. Tur att man är säker på sin homosexualitet, som jag brukar säga, så att man kan hantera sådana ställen.

Sedan tyckte vi att det var en lysande idé att efter promenaden hem till Lilla Essingen shotta whiskey och dricka ännu mera vin. Men har man festivaltema så har man. Därefter var det bara att gå i däck och sova i tolv timmar ungefär. Fast inte i ett fuktigt tält, så mycket festival ville vi inte ha.

Idag tog vi det lugnt ganska länge, och eftersom att det regnade beslöt vi oss för att göra en typisk regnaktivitet så vi drog till Nationalmuseum och kollade på deras utställning Tits 'n Ass Last & Lust. Den var ganska intetsägande, och jag antar att det var med den som med de flesta museer - man behöver en guidad tur för att verkligen uppskatta utställningarna.

Sedan fanns det inte så mycket mer att göra i Stockholm, men helgen var mycket lyckad och gav mersmak. Jag ska turista mer i närområdet den här sommaren. Evolutionsmuséet här i Uppsala kanske?

Programförklaring (Alla gillar ju listor)

King Kolo är död.
Länge leve King Kolo.

Jag har gått vidare. Den gamla bloggen är ett avslutat kapitel och jag trodde inte att jag skulle börja skriva igen. Jag insåg dock att det där Internet saknade något när jag inte sprang omkring i huvtröja och klottrade med min e-sprayburk. Därav denna lansering.

Här följer Expedition A:s programförklaring:
1. Bloggen ska uppdateras regelbundet.
2. Jag står för en mycket oortodox tolkning av begreppet regelbundet.
3. Pretentioner är början och slutet. Varför använda lätta ord när det finns komplicerade?
4. Bloggen är helt objektiv i mina subjektiva tolkningar av skeenden som återberättas.
5. Namnpublicering kommer att vara i fokus när folk gör bort sig. Exempelvis hävdar att basen i smörgåstårta är sockerkaka.
6. Nu orkar jag inte hitta på fler punkter.

Okej. Låt expeditionen börja.

Häng med!

Hallå där…

…The Artist Formerly Known as King Kolo, 27, som äntligen/tyvärr har beslutat sig för att återvända till Internet.

Du är tillbaka?
- Ja.

Men under nytt namn?
- Ja.

Vad är bakgrunden till detta?
- Ja, alltså. Min bloggplattform, Blogspot, äger tydligen rättigheterna till namnet King Kolo fram till 2014 på grund av ett kontrakt som min fullständigt oduglige agent H.A. förhandlade fram. Så jag har kommit fram till en unik lösning på problemet. Men ändå, jävla kapitalist-blogspot.

Hur känns det?
- Ett kontrakt är ett kontrakt och jag har alltid hedrat mina kontrakt.

Nej, alltså, hur känns det att börja skriva igen?
- Både härligt och positivt. Något av en wow-känsla.

Vad har hänt sedan sist vi sågs?
- Ja, du vet. Ups and downs, strikes and gutters. Sometimes you hit the bar, and sometimes the bar hits you. The Artist Formerly Known as King Kolo abides.

Hur har du resonerat runt den här bloggens namn?
- De som kan sin norska litteratur förstår. De andra, ja, det är inte lätt att förklara för någon som inte förstår.

Slutligen, vad kommer vi läsare kunna förvänta oss av Expedition A; är det samma dryga ton som förr?
- Vad tror du själv Marianne?