Ibland kommer aldrig den dagen, men då och då får du feeling - kanske efter en särskilt lyckad dag på jobbet eller efter ett gympass när du hög på endorfiner tänker "va fan, idag är väl lika bra som någon" och ringer.
Idag är den dagen i min relation till Expeditionen. På ett tåg norrut med en klassisk SJ-Mariestad för 67:- i systemet tänkte jag "va fan" och bara skrev igång. Och tänk. Det är ju som om vi aldrig var ifrån varandra när han svarade.
Jag inser att det är en oöverstiglig uppgift att ge en rekapitulation över höstens öden och äventyr, så
Bäst 2016 var utan tvekan det faktum att jag efter fem år, sex ovälkomna lägenhetsuppsägningar, sju sorger och åtta bedrövelser fick ett förstahandskontrakt på en alldeles egen bostad. Jag ljuger inte när jag påstår att mina steg blev upp till nio gånger lättare när jag slapp att dels bo i kartonger och dels att alltid ha en liten men naggande oro i strax ovanför solar plexus rörande var jag ska bo om ett halvår. När jag fick beskedet om att jag erbjöds kontrakt trodde jag inte att det var sant. Dessutom trivs jag väldigt bra i lägenheten, även om den är lite kall (temperaturmässigt alltså, inte kall som i samhället) och att grannens oerhört bullriga skratt kan bli väl påtagligt sent på kvällen. Han kan söka jobb som burkskratt om Svensson Svensson får en remake nästa år. (Är det nu jag erkänner att jag hade en gedigen crush på Chelsie Dickson som spelade Lina?) Det enda jag saknar med att flytta hela tiden är att få köra flyttbil, men det går ju att åtgärda. Bara att kila över till grannen Tripple K och hyra en i några timmar och köra omkring lite.
Även arbetsåret har varit till stor belåtenhet. Trots att mycket talade emot oss i arbetslaget när året startade lyckades vi efter förutsättningarna fantastiskt bra med niorna, och jag var personligen extremt nöjd med resultatet i mina ämnen. Min nya klass (a vad tror du om klassen då?) är bra och har fått en fin start, så höstterminen har varit fin. Jag vill även göra en shoutout till mina härliga kollegor som jag trivs alldeles förträffligt med. Förutom musikläraren. Den jäveln tål jag inte.
Årets resa är svår att utse. Sommarens vandring på Kungsleden växer i mig hela tiden, och jag längtar redan tillbaka. Naturen är fan underskattad, så kudos till den. Jag hade även fina helger i Oslo och Köpenhamn under året hos olika Erikar, och Loydarnas bröllop i augusti är ett fint minne. Londonresan med pappa var också något jag kommer bära med mig, och inte bara för att det var 20 år sedan vår första resa till England. Men den utflykt som sticker ut mest är Arsenal Swedens veteranresa som vi drog iväg på i maj. Cirka 20 vänner från nu och då i supporterklubben hängde med och jag har nog aldrig skrattat så mycket under en och samma helg. Och det var faktiskt inte bara åt Tottenham.
Nu ska jag lista årets bästa kulturella upplevelser, för jag är lite ovan vid det här bloggformatet och orkar inte skriva så mycket mer. Dessutom har jag flera gånger under året uppmärksammats på att alla gillar listor.
Årets bästa kulturupplevelser (utan inbördes ordning):
Det överlägset värsta som hände under året var att farmor dog. Trots att hon har varit sjuk en längre tid och inte har haft möjlighet att kommunicera under ganska många år var det ändå en chock att få beskedet. Jag är tacksam för de år hon fanns i mitt liv och lyste upp med sitt leende och små Alice Babs-sånger. Begravningen var ljus och fin och det kändes stort och ärofyllt att tillsammans med mina bröder och kusiner få bära kistan till graven.
Det har givetvis hänt mer saker under året, både trista och roliga, men jag tror att jag stannar här. Vi har alla bättre saker för oss. Jag återkommer 2017. Då rentav med ännu sämre uppdatering.
PS. Jag skojade bara om musikläraren. Han är jättetrevlig och skickar roliga Snapchats.
jag kommer inte fördjupa mig i den utan istället försöka göra ett bokslut över året så som kutymen kräver såhär års.
Många har dubbat 2016 till ett annus horribilis, och det kan jag givetvis skriva under på vad gäller det globala perspektivet. Brexit, Trump, Syrien och att Arsenal slarvade bort ännu ett ligaguld är naturligtvis händelser som vi är överens om har gjort världen mörkare och det har i sin tur skapat en domedagskänsla som jag inte har upplevt sedan Emmanuel Petit och Marc Overmars såldes till Barcelona 2000. Den här bloggen har dock inte, trots en något missledande grafisk profil, några världsomspännande ambitioner utan är mer inriktad på navelskådning. Så jag anlägger härmed gamnacke och börjar karda mitt högst personliga navelludd.
Många har dubbat 2016 till ett annus horribilis, och det kan jag givetvis skriva under på vad gäller det globala perspektivet. Brexit, Trump, Syrien och att Arsenal slarvade bort ännu ett ligaguld är naturligtvis händelser som vi är överens om har gjort världen mörkare och det har i sin tur skapat en domedagskänsla som jag inte har upplevt sedan Emmanuel Petit och Marc Overmars såldes till Barcelona 2000. Den här bloggen har dock inte, trots en något missledande grafisk profil, några världsomspännande ambitioner utan är mer inriktad på navelskådning. Så jag anlägger härmed gamnacke och börjar karda mitt högst personliga navelludd.
Bäst 2016 var utan tvekan det faktum att jag efter fem år, sex ovälkomna lägenhetsuppsägningar, sju sorger och åtta bedrövelser fick ett förstahandskontrakt på en alldeles egen bostad. Jag ljuger inte när jag påstår att mina steg blev upp till nio gånger lättare när jag slapp att dels bo i kartonger och dels att alltid ha en liten men naggande oro i strax ovanför solar plexus rörande var jag ska bo om ett halvår. När jag fick beskedet om att jag erbjöds kontrakt trodde jag inte att det var sant. Dessutom trivs jag väldigt bra i lägenheten, även om den är lite kall (temperaturmässigt alltså, inte kall som i samhället) och att grannens oerhört bullriga skratt kan bli väl påtagligt sent på kvällen. Han kan söka jobb som burkskratt om Svensson Svensson får en remake nästa år. (Är det nu jag erkänner att jag hade en gedigen crush på Chelsie Dickson som spelade Lina?) Det enda jag saknar med att flytta hela tiden är att få köra flyttbil, men det går ju att åtgärda. Bara att kila över till grannen Tripple K och hyra en i några timmar och köra omkring lite.
Även arbetsåret har varit till stor belåtenhet. Trots att mycket talade emot oss i arbetslaget när året startade lyckades vi efter förutsättningarna fantastiskt bra med niorna, och jag var personligen extremt nöjd med resultatet i mina ämnen. Min nya klass (a vad tror du om klassen då?) är bra och har fått en fin start, så höstterminen har varit fin. Jag vill även göra en shoutout till mina härliga kollegor som jag trivs alldeles förträffligt med. Förutom musikläraren. Den jäveln tål jag inte.
Årets resa är svår att utse. Sommarens vandring på Kungsleden växer i mig hela tiden, och jag längtar redan tillbaka. Naturen är fan underskattad, så kudos till den. Jag hade även fina helger i Oslo och Köpenhamn under året hos olika Erikar, och Loydarnas bröllop i augusti är ett fint minne. Londonresan med pappa var också något jag kommer bära med mig, och inte bara för att det var 20 år sedan vår första resa till England. Men den utflykt som sticker ut mest är Arsenal Swedens veteranresa som vi drog iväg på i maj. Cirka 20 vänner från nu och då i supporterklubben hängde med och jag har nog aldrig skrattat så mycket under en och samma helg. Och det var faktiskt inte bara åt Tottenham.
Nu ska jag lista årets bästa kulturella upplevelser, för jag är lite ovan vid det här bloggformatet och orkar inte skriva så mycket mer. Dessutom har jag flera gånger under året uppmärksammats på att alla gillar listor.
Årets bästa kulturupplevelser (utan inbördes ordning):
- TV-serie: The Crown
- Bok: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
- Film: Efterskalv
- Pod: Snedtänkt
- Musikal: Spelman på taket på Uppsala Stadsteater
- Skiva: Soundtracket till musikalen Hamilton
- Låt: Leonard Cohen - You want it darker
- Konsert - Kent på Tele2
Sport då? Jo, det har blivit en del sport. Framförallt fotboll. Arsenal är ju lite som ett jobb för mig, och laget ägnar sig tyvärr mest åt att rada upp normala besvikelser. Men det är bara att tugga i sig, för klubben finns i mitt blod och den gemenskap vi har byggt upp i supporterklubben vill jag inte vara utan. Jag har också fördjupat mitt intresse för Sirius, i bästa Gloryhunter-stil såhär lagom till att laget har gått upp i Allsvenskan. Det är så uppfriskande att bara vara supporter utan att behöva ta ansvar för saker runtomkring.
Det överlägset värsta som hände under året var att farmor dog. Trots att hon har varit sjuk en längre tid och inte har haft möjlighet att kommunicera under ganska många år var det ändå en chock att få beskedet. Jag är tacksam för de år hon fanns i mitt liv och lyste upp med sitt leende och små Alice Babs-sånger. Begravningen var ljus och fin och det kändes stort och ärofyllt att tillsammans med mina bröder och kusiner få bära kistan till graven.
Det har givetvis hänt mer saker under året, både trista och roliga, men jag tror att jag stannar här. Vi har alla bättre saker för oss. Jag återkommer 2017. Då rentav med ännu sämre uppdatering.
PS. Jag skojade bara om musikläraren. Han är jättetrevlig och skickar roliga Snapchats.
