Till fots på Nip och Fulu

Jamen det där var väl ett äventyr så gott som något? Tre dagar till skogs och fjälls, och man kommer hem som en, kanske inte ny, men ändå människa. Jag jämför gärna med hur det brukar kännas att komma hem från en Londonresa. Kroppen känns ungefär lika sliten, men det är tydligt att den är sliten på ett bra sätt istället för 1200 Stella Artois senare-sliten. Benen är möra, ryggen stel och tröttheten sänker sig som en fredagskväll i soffan över mig.

Det var dock helt klart värt det.

Jag har ju gett er några brottsstycken från Dalaresan tidigare, så jag tar vid där jag sist gav er en uppdatering. Igår lämnade vi alltså Fulufjäll med det fett höga vattenfallet Njupeskär och åkte till Idre för proviantering (Bullens pilsnerkorv och folköl) och en bit upp på Nipfjället. Där hade Hedemora hittat en vandringsled på 16 kilometer som vi tyckte kunde passa oss.

Vi fyllde våra kappsäckar med allsköns smått och gott som kan vara bra att ha på fjället och började sedan trava genom urskogen. Det blev en hel del Sagan om Ringen-citat, ty längre än så sträcker sig inte våra referenser när det kommer till att beskriva storslagna urskogar och vida vidder av gräsbeklädda fjälltoppar.

Vi passerade Lars Lagerbäckstugan efter sex kilometer, såg en ren, och ytterligare fyra kilometer senare nådde vi vårat nattmål - Ulandsstugan. Och skäl för sitt namn, det gjorde den. Nu är den visserligen bara en raststuga och man får inte sova där, men fuck you systemet sa vi och gjorde halt. Vi misslyckades svårt med att göra upp eld för att torka våra vid det här laget söndersvettade kläder och fick finna oss i att leva lite fuktigt. Vi fick också sällskap då och då av en liten mus, som undrade vilka vi var för ena. De som körde ut musen med svansen först, that's who! Tur att man inte är så känslig för det här med skadedjur i nattkvarteret. Jag har ju delat rum med min lillebror många gånger.

Natten blev mindre angenäm. Mest för att jag sov på en liggunderlagsbeklädd träbänk som var cirka 60 cm bred, och för att jag saknade kudde. Det blev att jag vaknade och kollade på klockan några gånger (närmare bestämt kl 23.00, 00.10, 01.30, 02.15, 04.00, 04.07, 05.30 och 06.30) innan jag ansåg det rimligt att kliva upp.

Dagens mål var att klättra upp på en topp ca 1200 meter samt gå till bilen. Det klarade vi av utan mer än ett missöde. Topputsikten var magnifik när vi väl hade svettat oss upp, men sen skulle man ju ner också vilket var ansträngande på sitt sätt. "Först går man upp, sen går man ner - vilket jävla nöje" som min storebror en gång ska ha sagt i sin ungdom. Ett citat som håller än.

Missödet drabbade Hedemora, som hade riktigt jobbiga skavsår. It sucks to be you-läge liksom. Men till slut fick jag komma till hans räddning.
- I can't carry it for you, but I can carry you! skrek jag med emfas, och sedan bar jag honom till bilen med styrkan av fyra oxar.

Sen åkte vi via en pizzeria i Älvdalen (där pizzan belönades med många förklenande omdömen) på sightseeing i Dalarna. Jag fick se målet för Vasaloppet, dalahästtillverkningen i Nusnäs, Dalälven 300 gånger och inte mindre än två fotbollsplaner i Säter. Många intryck att smälta.

Efter tåg hem i min mycket sunkiga uppenbarelse/lukt och en rask promenad upp till mitt kunde jag spegla mig, och jag kunde inte annat än upprepa det Kent Larsen konstaterade i den första så klassiska säsongen av Expedition: Robinson när deltagarna fick tillgång till en spegel efter flera veckor:
-Jag ser ut som en vildman.