Igår, förutom att vänta på SMHI:s utlovade syndaflod som aldrig kom, åkte jag till Stockholm för att hänga med stora delar av klanen von Essen samt Ella. Det slog mig att jag har varit väldigt mycket i Stockholm den senaste tiden - tidigare i våras var jag till exempel där tre dagar i rad. För en enkel landsortskille som mig är det ganska omvälvande.
Det är så mycket med Stockholm. Stress och tunnelbana och pendeltåg och spärrvakter och polisbilar och sånt. Vi lantisar tycker sådant är jobbigt. Men jag åkte dit i alla fall och anlade min vanliga Stockholmmask - att se ut som att jag vet vad jag gör. Lite som att stå i klassrummet faktiskt.
Först mötte jag upp Kalle som kan släpande på mer packning än vad Hannes hade till Midsommar och hans syrra Maria och hennes dotter Klara. Vi åkte till Bagarmossen där Kalles andra syster Malin bor. Där var också Jesper, Lill-Esh och Ingrid samt Malins barn Kerstin och Eva. Fem barn under sex år på cirka 80 kvadrat, i en varmklibbig lägenhet, som gärna vill leka brottning och kurragömma med en schysst lekfarbror är svårt att stå emot, så det var bara att köra igång. Hur svettigt det än blir.
Jag måste dock säga att Lill-Esh och Kerstin var rätt usla på kurragömma. Jag menar, om man förra gången jag räknade gömde sig på balkongen, respektive under sängen - då gör man väl inte det igen? Det är väl för tusan de första ställena jag kollar på? Visst, de är bara fem-sex år, men någon form av logik och strategi tycker jag att man kan kräva. Under all jävla kritik. Jag vägrade leka mer efter detta totala misslyckande vad gäller fantasi.
Det bjöds på mat och sangria, och mitt i alltihopa dök Ella upp för att fira sin semester. Det var kul att träffa henne igen, efter mer än ett halvår. Tänk att man ska hålla på och tappa kontakten med alla bara för att de flyttar från Uppsala. Jag får skärpa mig på den fronten. Också.
Kvällen flöt på, eller smälte på kanske man ska säga efter den här tryckande Hanteringen av odöda-värmeböljan, och efter en öl på ett lokalt hak i Bagis var det bara att ängsligt åka tuben till T-Centralen, pendeln till Upplands Väsby och inte Upptåget hem som planen var. För i Väsby fanns inte ett enda Upptåg. Eller ett enda spår av information. Eller någon ersättningsbuss. Så vad gör man?
Jo, man följer sin första impuls och går och sätter sig på den lokala puben och beställer in en tolva GT. Nejdå, det gör man inte alls. Man gör som alla andra och står och skrapar lite med foten och väntar på att Någon ska göra något. Någon vabbade dock igår natt, så jag fick vikariera för Någon. Jag ryckte med mig ett gäng andra strandsatta resenärer och letade upp en taxi som skulle ha 800 spänn för att köra till Uppsala. Det gick in sex personer i bilen, så det blev inte så dyrt som jag hade befarat. Men det är fortfarande schtek att åka taxi så långt, även ofrivilligt.
Allting löser sig alltid. Det är nog mitt viktigaste mantra här i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar