Mina värsta nätter

1. Natten mellan 3 och 4/7 2003
Det var högsommar i Köln, Tyskland. På en liten ö i Rehn pågick sedan en dag reggaefestivalen Summer Jam. Det var mitt och Oskars första riktiga stopp på vår mytomspunna tågluff. Kvällen hade varit fin, efter en stressig dag med resa från Hamburg och konstiga förvaringsboxar där i centralstationen i skuggan av den mäktiga Kölnerdomen. Vi hade ätit något utomeuropeiskt och sköljt ner det med några afrikanska öl av bättre kvalitet och började göra oss redo för tältet. Vi bodde spartanskt och hade rationaliserat bort vissa detaljer från vår packning (liggunderlag, sovsäck - men vi hade en gitarr!) och till en början gick det bra. Vi var fortfarande varma efter att ha vandrat omkring på festivalområdet och så gjorde ju ölen sitt. Några timmar senare vaknade jag och förstod ingenting - det var fullkomligt iskallt. Överlevnadsinstinkten gjorde sitt och vi började helt enkelt skeda och hålla om varandra där i vårat ÖB-tält. Det var inget sexuellt alls utan det handlade bara om att klara natten, så få inga idéer. Det var som i en livflotte efter Estoniakatastrofen kan jag tänka mig. Den natten ville verkligen aldrig ta slut. Dagen efter åkte vi till centrala Köln och köpte filtar.

2. Natten mellan 5 och 6/7 2011
Jag vill inte börja göra osmakliga jämförelser här mellan en raststuga på Nipfjället i Dalarna och Auschwitz, men jag är nog så illa tvungen. För det var precis på sovplatserna i ett koncentrationsläger jag tänkte på när jag först lade mig till rätta på träbritsen som skulle bli mitt hem de närmaste åtta timmarna. Inga jämförelser i övrigt, kanske ska tilläggas. Den här natten var själv antitesen till komfort, och jag som ibland har svårt att sova i en normal säng visste redan på förhand hur det skulle bli. Så fort jag somnade vaknade jag av att jag hade brutit en ny höftkula eller lårbenshals. När jag provade att lägga mig på något annat sätt blev det bara värre. Det var en befrielse när klockan blev halv sju så att jag kunde kliva upp.

3. Natten mellan 12 och 13/7 1998
På dagen hade jag tillsammans med tusentals andra Gothia Cup-deltagare sett Emmanuel Petits gyllene vänsterfot tala då han gjorde 3-0 för Frankrike i VM-finalen mot Brasilien på storbild i Scandinavium. Det var alltså med en positiv känsla jag kröp till kojs där på golvet i skolsalen någonstans i Göteborg. Den känslan vändes snart till negativ då jag insåg att liggunderlaget jag hade plockat med mig hemifrån var två millimeter tunt och inte alls gjort för att sova på. Det var ogörligt att somna, och inte förrän jag provisoriskt tillverkat en madrass av tidningspapper och en handduk fick jag några timmars vila a la uteliggare. Och så gick det som det gick i Gothia också.

4. Natten mellan 12 och 13/7 2003
Efter att ha burit en femton kilo tung ryggsäck och den där jävla gitarren genom halva Paris kom jag och Oskar till sist på vårat nattåg till Barcelona. Vi installerade oss i den likkistestora kupén - och blev utkörda. Vi var i fel vagn. Istället gick vi till rätt vagn och gjorde om proceduren i rätt trevåningssängskupé, nu med kupékamraterna som publik. Jag var så svettig att det fick Tomas Brolin i Pontiac Silver Dome att framstå som skorpmjöl. Det var alltså där vi skulle sova. Vilket så klart var omöjligt i värmen och skumpandet. Till råga på allt gick det inte att andas med näsan då två av kupégrannarna - gissningsvis fransoserna - hade gått all in på vitlöken samma kväll. Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd. Karin Boye har aldrig snackat så mycket skit.

5. Natten mellan 13 och 14/7 2003
Ännu en tågluffarnatt, ännu ett traumatiskt minne. "Oh, sova i en riktig säng" tänkte jag när jag såg sovsalen på det Youth Hostel vi skulle tillbringa natten i, med vitlökskupén i färskt luktminne. Det jag inte ohade (hehe) över var rumskamraterna, för ofta får man dela rum med okända på dessa Hostels. De kom in, fulla och dana, när jag hade somnat på kvällen och sedan kunde jag inte somna om. Dels saknade rummet AC, och Barcelona i juli är tydligen varmt även på natten och dels fläktade det ingenting från den öppna balkongdörren. "Jag kommer aldrig få sova mer i mitt liv" tänkte jag uppgivet i slutet på denna andra vakande natt i rad. Men det fick jag. Redan nästa kväll - fast det berodde nog mer på de katalanska Mojitosarna än på att jag lärde mig hantera värmen.