There is always Hope

Den svenska målvaktstraditionen har när det kommer till damlandslaget varit oerhört generös mot de med mindre fördelaktigt utseende. Elisabeth Leidinge, Caroline Jönsson och den nu aktuella Hedvig Lindahl kommer sannolikt inte hamna på framsidan av Expressen Fredag som Veckans Babe. Dels på grund av den bilagan inte existerar längre men framförallt för att de är vad man i de anglosaxiska länderna har valt att kalla beautifully challanged.

Det är jättebra och politiskt korrekt att man inte tar hänsyn till utseende och låter talang vara avgörande i den svenska landslagsuttagningen (vad som är avgörande i Lindahls fall är oklart). Våra vänner anglosaxerna har dock förfinat konceptet.

Tidigare var den enda kvinnliga målvakten, förutom de svenska, jag kände till irländska Emma Byrne. Och det var inte bara på grund av hennes mycket framstående utseende, utan framförallt för att hon är målvakt i Arsenal Ladies. Jag vill faktiskt sno åt mig äran för den sång Arsenal Sweden alltid sjunger när vi ser damlaget spela, efter modifikation av Fredrik Ljungbergs klassiska We love you Freddie-låt. Byrne bevisar det svenska målvakter genom historien har gått bet på. Det går att vara attraktiv och talangfull på samma gång.

Men allra bäst är som vanligt jänkarna. I det pågående VM-slutspelet har jag suttit som klistrad framför tv:n varje gång USA har spelat (förutom vid tre av amerikanskornas matcher) och anledningen till detta är givetvis Hope Solo. Hennes talang och hennes iskyliga utseende med de markerade ögonbrynen är VM:s höjdpunkt.

Dessutom sägs det att hon är singel. Det finns alltså hopp.