Många har med all rätt hyllat Henke Larsson för hans gripande berättelse om hans lillebrors kamp mot drogerna, och slutliga undergång. Jag förstår att folk blev påverkade av den känslostorm Larsson måste ha gått igenom och fortfarande bearbetar. Men det var ingenting mot de latenta känslorna som Henke Larsson så hånfullt väckte hos mig.
Vi går tillbaka till den 17 maj 2006. Klockan är strax före elva på kvällen. Det regnar och är mörkt i ett folktomt Uppsala. Allting är mycket symtomatiskt och utgör en perfekt fond för hur jag känner mig inombords. Jag vandrar långsamt genom vattenpölarna på Väderkvarnsgatan och kan bara tänka på en sak: "Jävla Henke Larsson".
En dryg halvtimme tidigare har jag på tv sett hur denne Larsson har passat fram Samuel Eto´o som har kvitterat Arsenals ledning i Champions League-finalen, samt hur han har hittat Juliano Beletti med en instick varpå brassen har avgjort matchen till Barcelonas fördel.
Jävla Henke Larsson är orsaken till min miserabla situation i ett regnigt Fålhagen. Och så har killen mage att fem år senare sitta och återberätta denna tragiska historia i ett av Sveriges mest lyssnade radioprogram enbart för att slita upp dessa just läkta sår. Och inte nog med det - han gör det med uppenbar stolthet och glädje. Vänta lite Henke, så ska jag gå till Ica och köpa flingsalt så att du kan fortsätta krydda såren.
Nästa gång skulle jag gärna se att SR kommer med en varning om stötande innehåll innan de låter vem som helst komma till tals.
Jag älskar att du har börjat blogga igen!
SvaraRadera