Nu är jag inne på sista dygnet av mitt lilla ovetenskapliga experiment av utdragen egentid. Sedan tisdag kväll, eller snarare tidigt onsdag morgon, har jag inte utsatt mig för någon som helst social stimuli. IRL that is, för jag har givetvis kommunicerat på det där Internet samt tillbringat osunt mycket tid i Phone. Men mina möten med riktiga människor har sträckt sig till snabbköpskassörsken i kvarteret där jag bor och en granne (som skrämde livet ur mig genom att gå ut i trapphuset).
Det har varit både skönt och oskönt. I början hade jag en hel del angst, men det tror jag delvis och framförallt berodde på en man vid namn Ågren som då och då spökar på Studentvägen. Han tonade dessbättre ner sin närvaro i takt med att dagarna gick, och kvar blev då bara ångesten över att snart vara bostadslös. Tur att Harry Potter-skrubben hos Hannes finns om jag inte lyckas lösa den här situationen. Det är tur att allting alltid löser sig, annars skulle jag få ont i magen.
Dagarna har jag ägnat åt att försöka vila ut så mycket som möjligt. Sova länge, och sedan mest ta det lugnt. Jag har tränat en del, men inte ihjäl mig och jag har hållit mig borta från algagol. Det har inte varit särskilt svårt eftersom att tisdagsnattens förtäring överträffade medelintaget på en normal Oktoberfest, Mardi Gras, Spring Break, Midsommarafton, St Patrick's Day samt en vanlig tisdag i St Petersburg kombinerat. Jag har druckit vatten istället - nyckeln till allt liv som jag brukar säga.
Sedan har jag pysslat en del med supporterklubben också och uppladdningen inför den stora tioårsfesten på Undici i augusti har börjat. Det kommer att bli riktigt kul att träffa gamla vänner och bekant från de här tio åren som jag har varit med i Arsenal Sweden.
Nej, nu måste jag sluta. Hope Solo är på TV. USA! USA! USA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar