Denn wir sind Mongolen - Ha, ha, ha, ha

Jag förstår att det har klättrats på väggar. Slitits hår. Bankats på F5-tangenten. Ni vill ju läsa om Köln.

Nu är väntan över. Det kom bara lite annat emellan.

Resan började i Skövde där vi sov hos Landers moster. Upp i svinottan och sedan full fart mot kontinenten i det bedrövliga vädret. Jag mådde lite tjyvigt, lite yr och illamående men det var bara att bita ihop.

Resten av dagen tillbringades i bilen. Vi åkte cirka 125 mil och det var nog i längsta laget, och det kan inte ha varit kul för Lander att köra hela vägen i regn. Jag fick inte köra hans bil, så han kunde dock inte klaga. I Tyskland lyssnade vi på den kompetenta radiokanalen N-Joy och vi lyckades tolka nyheter så väl att vi förstod att någonting hade hänt i Oslo. "Explodiert" och "getoten" var enkelt att höra så att det var något obehagligt som hade inträffat var uppenbart. Men inte förrän pappa ringde stod det klart hur allvarligt det var, och då hade ju inte ens massakern på Utöya inletts ännu.

Väl framme på hotellet, som låg i någon förort, kollade vi på TV ett tag för att få lite grepp om Norge innan vi gick till en Bierstube och tog några pils och en schnitzel. Vi rundade av i hotellbaren, så som man gör när man är affärsman.

Dagen efter var det matchdag, så vi började med att åka in till den berömda Kölnerdomen och kolla läget. Vi passerade vandrarhemmet som jag och Oskar bodde på när vi var där för åtta år sedan, vilket gjorde mig imponerad av mig själv och mitt minne. Vi gick ett varv på stan, men blev inte upphetsade av den karaktärslösa stadsbilden så vi åkte till arenan istället. Taxichauffören släppte av oss långt från Müngersdorfer Stadion så vi fick gå genom en mörk och läskig skog för att komma fram.

Vi köpte ståplatsbiljetter och ställde oss utanför arenan och värmde upp med några bägare must. Det var en märklig mix av tyska Arsenalfans och proper engelsmän med hela Stone Islands höstkollektion på sig. Vi stötte på Bergamo som vi lärde känna i Österrike för några år sedan.

Inne på arenan fick man också öl och dagens glädjebesked var att man fick ta med sig in på läktaren, vilket var både bra och dåligt. Dåligt för att man drack så många, och det är nästan bra att man inte får göra det i England. Det skulle inte funka. Matchen slutade 2-1 till Arsenal sedan Gervinho gjort båda målen. Bra debut. Det var bra fart på läktaren också med många icke-pk ramsor hänsyftandes på andra världskriget och det engelska flygvapnet.

Efter matchen höll vi låda med lokala förmågor på S-Bahn och på U-Bahn - det var tydligen gratis att åka. Det var i alla fall ingen som kollade biljett. Vi höll oss i centrala Köln ett par timmar innan vi kände oss slitna och tog en taxi hemåt. På hotellet sjöng vi lite ramsor i fönstret, möblerade om hotellrummet, slogs om extrakudden och kollade på tysk schlager. En vanlig lördag i Köln helt enkelt.

Söndag mellan kl 07.00 och kl 16.00 vill jag helst dra ett streck över. Sen fick jag en Whopper och blev människa igen. Under den tiden åkte vi till Flensburg vid den danska gränsen där vi gjorde natt. Men vi åt givetvis en schnitzel innan det var dags att beta av hotellet.

Dagen efter var det stora shoppingdagen. Jag köpte lite köksprylar och jättemycket vin. Lander köpte ännu mera vin, och Kian var tungt lastad när vi for norrut.

Och tolv timmar motorväg senare var vi framme i Västerås. And that concludes our story. Hepp!

My Elvis sandwich

Recept Hannes macka

1. Börja med baguette, så vit att man får cancer när man tittar på den.
2. Kanderad (med farin(helst brun)) bacon/fläsk (beroende på humör) i undervåningen.
3. Pepparspäckad majonnäs (ca en dl majo och två kryddmått vitpeppar samt en tesked(sic) svartpeppar – smaka av, om det är för starkt ta mer majo) smörjes på övervåningen.
4. Be om ursäkt
5. Lägg på serranoskinka så salt att tungan förintas
6. Toppa med ölkorv
(7. Toppa med ett rövhål, vet inte om han är seriös?)

Påhittad, men inte smakad, 27/7 2011 kl 03.50.

Lied der Deutschen

Vi lämnade Gagnef efter lunch igår och begav oss fyra timmar till Skövde, där vi gjorde nattläger hos Landers moster. Vi fick ett kungligt mottagande med fin middag, och sen kollade vi på Ernst och Carl-Jan på tv. Det blev oerhört gemytligt där i soffgruppen nedanför Anna Ancher-tavlan i tv-rummet.

Senare på kvällen blev det småstökigt när Lander försökte komma på huruvida han hade bokat hotellrum i Köln eller inte. I slutändan, efter två samtal till olika Best Western-hotell, visade det sig att det fanns en bokning i hans namn.

Man kan ju göra så, eller också raderar man inte bekräftelsemailet man får när bokningen är genomförd.

I morse var det uppstigning 05.30 (PÅ SEMESTERN!?) och nu, knappt två timmar senare är vi i Jönköping. Det är bara 102 mil till Köln. Piece of cake.

Then, again, England

Det blev en trevlig dag och kväll igår. På auktionen var jag nära att ropa in ett harnesk för 2500:- men jag hade inte tillräckligt med kontanter på mig. De sålde också en Arsenalklocka som gick för 50 spänn. Vi var alla mycket sugna att köpa den.

Sen åkte vi via Insjön och kollade på Clas Ohlson Silicon Valley samt köpte Lohmanders smörjmedel till kvällens grillbuffé, innan vi återvände till stugan. Där dominerade jag både på plump och på krocket.

Nu har jag bokat en liten tripp till London i början av augusti. Ska intervjua lite och sådär. Blir några sköna dagar att runda av semestern med.

Roma, roma-ma, gaga oh-lala

Efter en trevlig middag och kväll tillsammans med Becks och hennes familj, har jag (efter att ha vilat ett dygn - jag var "trött" efter mycken dryckjom) har jag på nytt styrt kosan mot Dalarna. Den här gången till Gagnef där Landers familj har en stuga. Har ska vi vara en dag och sen blir det vidare färd mot Autobahn.

Just nu sitter vi och kollar på lillebror Theo som okynnesåker gräsklippare upp och ner för tomten. Sen ska vi på auktion. Jag ska köpa en brödutplockare, en gris och en vattenspruta. Sen, när jag blitt livad, vill jag tampas och slåss. Kan bli en good day out.

So close no matter how far

Efter år av den berömda mycket snack och liten verkstad-proceduren ska det äntligen bli slag i saken. Redan 2006 började Becks tala om att bjuda in till grillning hemma på Vulcanosvägen i Enköping, och det har sedan varit en följetong under de somrar som har passerat.

Vi har dock aldrig lyckats komma till skott. Har det inte varit jobb som har kommit i vägen så har det varit andra aktiviteter som har krockat. Nu har vi slutligen, efter ett ganska komplicerat pussel, till sist hittat ett datum där båda hade en lucka i kalendern och det datumet är idag.

Så nu sitter jag och laddar inför bussresan. Becks har utlovat sightseeing i Enköping också, så det finns ju alla förutsättningar för att dunka in en av sommaren 2011 års höjdpunkter.

This is how we party

Hannes ville att jag skulle beskriva hur det ser ut när han dricker skummande öl. I det här fallet rör det sig om en beskrivning av hur han dricker Kilkenny. Jag kom ihåg att jag hade fotat honom, men kunde inte för mitt liv hitta bilderna när jag tömde kameran. Så jag började fila på en text med många adjektiv om hur han drack sitt stora skummande stop med krämigt trögflytande mörkbrun irländsk öl, innan jag insåg att bilderna fanns i telefonen.

En stilstudie alltså:

1. Fokus och koncentration. Som en höjdhoppare som vet att "tar jag 2.40 nu så vinner jag OS-guld"

2. Inser att han precis har fått öl. Blir lycklig.

3. Läppjar försiktigt på skumkronan. Redo att satsa.

4. Tar djupa törstsläckande klunkar. Full njutning, men fortfarande fokus.

5. Klar. Mycket av värdigheten i behåll.

These words are my own

Jag trillade återigen dit på ett ord när jag skrev förra inlägget. Jag stavar alltid ordet lugnt så här: lungt (sic). Det kvittar att jag vet exakt hur det ska stavas, och att jag vet varför det ska stavas så. Det blir ändå alltid fel. Måste vara något med muskelminnet. Det är därför jag gärna skriver "det är lungan" istället (men det förklarar inte varför jag också säger så emellanåt).

Ett annat ord jag alltid stavar fel på är namnet på Arsenals polske målvakt Woichech Szczsny Wojciech Szczesny. Att det ska vara så förbannat svårt att lära sig. Vanliga jävla polska skrivregler.

När vi ändå är inne på de där sakerna som är omöjliga att komma ihåg är det en skådespelare jag aldrig kommer ihåg namnet på. Det är han som spelar nån rockstjärna i en SNL-sketch där han hetsar Will Ferrell att spela cowbell. Han är med en hel massa filmer också.

*Googlar*

Ja just det. Christopher Walken. Det visste jag ju.

Det påminner mig om att min kollega Anna aldrig kan komma ihåg vad Flugornas Herre heter. "Den där öboken" kallar hon den. Nu kanske ni tycker det är konstigt att man hela tiden ska prata om en, visserligen klassiskt, men för läroplanen obetydlig roman, men bland svensk- och engelsklärare dyker den nog upp minst ett par gånger i månaden.

Vilka är dina ord/skådisar/romantitlar?

I lappsjukans klimax

Nu är jag inne på sista dygnet av mitt lilla ovetenskapliga experiment av utdragen egentid. Sedan tisdag kväll, eller snarare tidigt onsdag morgon, har jag inte utsatt mig för någon som helst social stimuli. IRL that is, för jag har givetvis kommunicerat på det där Internet samt tillbringat osunt mycket tid i Phone. Men mina möten med riktiga människor har sträckt sig till snabbköpskassörsken i kvarteret där jag bor och en granne (som skrämde livet ur mig genom att gå ut i trapphuset).

Det har varit både skönt och oskönt. I början hade jag en hel del angst, men det tror jag delvis och framförallt berodde på en man vid namn Ågren som då och då spökar på Studentvägen. Han tonade dessbättre ner sin närvaro i takt med att dagarna gick, och kvar blev då bara ångesten över att snart vara bostadslös. Tur att Harry Potter-skrubben hos Hannes finns om jag inte lyckas lösa den här situationen. Det är tur att allting alltid löser sig, annars skulle jag få ont i magen.

Dagarna har jag ägnat åt att försöka vila ut så mycket som möjligt. Sova länge, och sedan mest ta det lugnt. Jag har tränat en del, men inte ihjäl mig och jag har hållit mig borta från algagol. Det har inte varit särskilt svårt eftersom att tisdagsnattens förtäring överträffade medelintaget på en normal Oktoberfest, Mardi Gras, Spring Break, Midsommarafton, St Patrick's Day samt en vanlig tisdag i St Petersburg kombinerat. Jag har druckit vatten istället - nyckeln till allt liv som jag brukar säga.

Sedan har jag pysslat en del med supporterklubben också och uppladdningen inför den stora tioårsfesten på Undici i augusti har börjat. Det kommer att bli riktigt kul att träffa gamla vänner och bekant från de här tio åren som jag har varit med i Arsenal Sweden.

Nej, nu måste jag sluta. Hope Solo är på TV. USA! USA! USA!

Nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga

Jag hade inget för mig såhär på lördagseftermiddagen. Så jag skrev ihop en låt. Tycker själv att den blev ganska bra och sådär, men ni får gärna komma med konstruktiv feedback. Melodin är lite svår att förklara i text, så om Hannes hjälper mig någon gång ska jag lägga ut den på YouTube så alla kan höra.

Here goes:

Yeah, request:
I want everybody as close to the stage as possible!
Get that speed, We're going back to the Heavyweight Jam
Let's go out for a walk to the other side
Get the sound, join the crew and you feel alright
No more fiction go back to reality
It's the message so listen and you will see
No illusion the spirit is what you feel
Get the volume tonite, you can make it real
I explain once again, we won't let you down
We can't stop going on that's what I pronounce
Faster. Harder. Axel!
We're getting Faster, harder, Axel!
We're getting Faster, harder, Axel!
We're getting Faster, harder, Axel!

Yeaahhh!!

Alrigh crew, enjoy this track, yes!
Aaaaaargh!
From Japan and Brazil to the U.S.A.
Let me ask you if there is a better way
I believe reminiscing the time we had
Don't you know we just want you are going mad
No bad rumors or charges could make us stop
Now the time has come we will reach the top
I explain once again we won't let you down
We can't stop going on that's what I pronounce
Faster. Harder. Axel!
We're getting Faster, harder, Axel!
We're getting Faster, harder, Axel!
We're getting Faster, harder, Axel!

Yeaaaaaaah!

Everybody shout!!!
(Faster harder Axel!)
Yes!
(Faster harder Axel!)
C'MON!!!
(Faster harder Axel!)
Once more 'cause you may need aid!!!
(Faster harder Axel!)

We're getting Faster, harder, Axel!
We're getting Faster, harder, Axel!
We're getting Faster, harder, Axel!
FASTER HARDER AXEL!
AAAAHHHHHHHH, Ihr seid ja alle wahnsinnig!!!!!

How we get there we don't care

Eftersom att jag tydligen får lida av sviterna av en liten längre runda på etablissemangen i staden i tre dagar numera valde jag nyktra aktiviteter ikväll. En annan anledning är att typ ingen är hemma i Uppsala. Jag skojar inte, det är som i en katstroffilm. Jag var ensam nere på stan tidigare idag. Helt själv.

Vad gör man då en långtråkig fredagskväll? Jo, man zappar runt bland kanalerna, kollar lite på Seven, nån tråkig brittisk ståuppare och så klart lite Discovery Channel. Sen får man SMS om att Arsenal-Juventus från 2006 går på TV. En match som man inte har sett sedan man stod och skrek sig hes på North Bank, Highbury för drygt fem år sedan. Då förstår ju alla att kvällen är räddad. Visst är det härligt när man kan drömma sig tillbaka till den tiden då det var roligt med fotboll och inte bara som ett jobb.

There is always Hope

Den svenska målvaktstraditionen har när det kommer till damlandslaget varit oerhört generös mot de med mindre fördelaktigt utseende. Elisabeth Leidinge, Caroline Jönsson och den nu aktuella Hedvig Lindahl kommer sannolikt inte hamna på framsidan av Expressen Fredag som Veckans Babe. Dels på grund av den bilagan inte existerar längre men framförallt för att de är vad man i de anglosaxiska länderna har valt att kalla beautifully challanged.

Det är jättebra och politiskt korrekt att man inte tar hänsyn till utseende och låter talang vara avgörande i den svenska landslagsuttagningen (vad som är avgörande i Lindahls fall är oklart). Våra vänner anglosaxerna har dock förfinat konceptet.

Tidigare var den enda kvinnliga målvakten, förutom de svenska, jag kände till irländska Emma Byrne. Och det var inte bara på grund av hennes mycket framstående utseende, utan framförallt för att hon är målvakt i Arsenal Ladies. Jag vill faktiskt sno åt mig äran för den sång Arsenal Sweden alltid sjunger när vi ser damlaget spela, efter modifikation av Fredrik Ljungbergs klassiska We love you Freddie-låt. Byrne bevisar det svenska målvakter genom historien har gått bet på. Det går att vara attraktiv och talangfull på samma gång.

Men allra bäst är som vanligt jänkarna. I det pågående VM-slutspelet har jag suttit som klistrad framför tv:n varje gång USA har spelat (förutom vid tre av amerikanskornas matcher) och anledningen till detta är givetvis Hope Solo. Hennes talang och hennes iskyliga utseende med de markerade ögonbrynen är VM:s höjdpunkt.

Dessutom sägs det att hon är singel. Det finns alltså hopp.

I must confess: I still believe

Det här med att tävla i blogginlägg var ju så osedvanligt dumt att gå med på till och med för mitt bristfälliga omdöme. Aber Schande Sie als geben aus, som jag brukar säga. Jag behöver bara göra en rejäl insats de dagar jag inte är i Tyskland (Köln-Arsenal 23/7) så kommer det gå vägen.

Kerstin har dessutom en hel del inlägg som känns tveksamma om man skulle få för sig att applicera Man får inte blogga för mycket nonsens-regeln.

Detta är bara några exempel från tävlingen.

Med tanke på att alla mina inlägg är så sprängfyllda med substans kan jag bara säga att jag fortfarande tror på mig själv.

Det är inte över förrän Babben sjunger.

Jag säger samma sak för 6002:e gången

Ibland måste man skriva inlägg utan att ha varit ute och kastat tomma ölburkar på tidningsbud i gryningen. Som nu till exempel.

Gårdagen var en sådan där dag som vi sorterar in i arkivet under rubriken Improduktiv. Men det är bara att acceptera när man går till Palermo efter att Uplands har stängt, och dessutom rundar av med efterfest. Så. Väldigt. Dumt.

Men det var en kul kväll också, så jag ångrar det inte så mycket.

Idag har jag varit något mer produktiv, även om tröttheten hängde i även idag. Men dagens mest positiva besked är att min nackspärr har släppt.

Ja. Så var det med det.

O'er land and sea (And Leicester!)

Om jag inte hade levererat den rubriken idag hade jag fått lägga ner allt som har med supporterskap att göra. Det hade jag också gjort om jag var The Foxes. Jag har aldrig varit med om sämre away support med ett engelskt lag inblandat. Till och med Wigan har folk som sjunger lite.

Leicester var det sämsta jag har varit med om. Och jag har ändå sett Wigan, MK Dons, Derby och Coventry mm live. Vilket jävla bollocks. Studan förtjänar bättre.

Jag återkommer, om jag vill, i morgon. Jag var bara tvungen att leverera rubben ovan.

AND LEICESTER!

Morning has broken

Jag bedömer att dagen nu är bräckt. Där bakom höghuset, det höghuset som räknas i Lambot, stiger solen som jäsande deg. Fåglarna kvittrar som om det vore Carl Bildt som ficktwittrade. Det är morgon helt enkelt. Det borde innebära att jag borde gå och sova, men ibland är det inte så enkelt. Ibland behöver någon se till så att blommorna blommar.

Tyst, vid Vallaängen

Finnes: Vätternrundansåriga ljumskar
Sökes: Rimlig väg till Lambot

Det var en bra kväll tillsammans med Per och Peter. Vi började i good old Trädgårdsföreningen på en filt. Om inte det är sommar så vet inte jag vad sommar är. Vi satt där och dömde ut alla som spelade kubb, och Per menade att efter hans fantastiska kast 2008 när han tog tre bögar (heter det verkligen så?) på en gång är det ingen mening med att spela kubb. Jag håller med. Det där finska spelet, jaro eller vad det heter, är mycket roligare.

Sen gick vi till Ågatan och tog tre rundor innan vi efterfestade hos Peter i ett Boqvistklassiskt hus innan jag tog pappas cykel hem. Därav allt jävulskap i ljumskarna. Det är sämst i världen att cykla. Cykleri är hykleri, det har jag alltid hävdat. Men hem till Lambot ska man ju alltid. Och in kom jag dessutom! Bra skit.

Ein Student aus Lambohov-ov-ov

Vadå studerade på Änggårdsskolan? Så kan man ju inte skriva. Jag gick där under lågstadiet, och då studerar man väl inte?

Det blev fel ordval där. Jag ber om ursäkt.

Det är lite samma princip som att "forska" om något på mellanstadiet. Typ att man får i uppdrag att under vårterminen skriva något om till exempel Grekland, och sedan kallas det att man forskar.

Är jag uppe i 40 ord nu? Japp.

Here comes the chuchu, come on

Igår hade vi en trevlig hemmakväll i gamla Lambot. Jag och Hannes gjorde otippat nog potatisgratäng och fläskfilé. Man blev sådär oerhört mätt igen.

Pappa berättade också om när han delade hotellrum med Tomas Ledin (eller Mats Lundin som Becks kallar honom) och jag som blir så imponerad av kändisar tyckte det var mycket spännande. Särskilt detaljen att de sov i dubbelsäng.

Idag har jag gått en nostalgitur i Lambohov. Först kollade jag in min gamla fotbollsklubb Östria/Lambohovs nya fotbollsfält, men sen gick jag till klassiska platser som Änggårdsskolan där jag både har studerat och arbetat, Lambohovsvallen (kuken ballen) och Lambohovshallen. Jag var ute och kände på gräset på Vallen och blev oerhört sugen att spela boll igen. Där har jag gjort mina få inhopp i division IV - min största merit i fotbollskarriären som spelare.

Sen var jag med mamma och pappa på stan. Vi träffade TV4:s VD Jan Scherman på systembolaget och jag skällde ut honom för att de har lagt ner En fyra för tre. Som avslutning tog vi en fika på Café Gyllen, för det hör till när man är på stan med föräldrarna.

Ikväll ska jag träffa Per och dricka öl samt prata nostalgist om vår flydda ungdom.

On the road again

Så var man ute på good old E4:an igen. Passerar för tillfället good old Arlanda, och jag får både rysningar och något nostalgiskt i blicken. Det var ändå nästan fyra år av mitt liv som jag höll låda därute. Men jag kan inte påstå att jag saknar det, för det är bra mycket skönare att vara ledig hela sommaren och ändå känna hur lönen tickar in. Bara idag har jag väl tjänat några hundralappar redan, och det på att snooza i en halvtimme, duscha, äta frukost och gå till busshållplatsen.

Jag är på väg mot grande Östgötaslätten, och det ska bli kul att återse Linköping igen. Har inte varit där sedan i julas inser jag, så det är ju hög tid. Jag ska träffa föräldrarna och försöka se några av vännerna samt mormor. Grande Eivor!

Nu ska jag tänka tillbaka på hur det var att jobba på Arlanda lite till. Idag är det fredag så då får man frukost om man jobbar morgonskiftet. Jag brukade se till att jobba på fredagarna under terminen just därför, och till slut var det några som genomskådade det. De började håna mig varje gång jag stämplade in:
- Vad gör du här? Det är ju inte fredag idag.
Men för de där färska frallorna med gratinerad ost på toppen var jag beredd att ta allt hån i världen.

Sweat 'til you can't sweat no more

We are number one! We are number one!

Idag på vädret sa de att Uppsala vann tävlingen varmast i landet för den 7/7. Vi som bor här skickade ett omvänt massmail (många skickar till en enskild) till SVT där kontentan var: Berätta något vi inte vet. Fast med andra (och fler könsord) ord då.

Det har varit så varmt att jag till och med svettades när jag satt ute på balkongen för en timme sedan, och då var klockan ändå tio på kvällen. För att skriva detta har jag tillverkat en snillrik vindrutetorksliknande konstruktion av en handbadskrapa, skosnören och tejp för att få bort den ständigt droppande svetten från skärmen.

Att i detta klimat gå ut och springa en mil kanske var mindre genomtänkt, men jag blev så inspirerad av Sven Nylanders sommarprogram att jag var tvungen. Eftersvettningarna är dock mindre inspirerande.

Det är dagar som denna man tänker att det är tur att man inte jobbar på pizzeria.

Mina värsta nätter

1. Natten mellan 3 och 4/7 2003
Det var högsommar i Köln, Tyskland. På en liten ö i Rehn pågick sedan en dag reggaefestivalen Summer Jam. Det var mitt och Oskars första riktiga stopp på vår mytomspunna tågluff. Kvällen hade varit fin, efter en stressig dag med resa från Hamburg och konstiga förvaringsboxar där i centralstationen i skuggan av den mäktiga Kölnerdomen. Vi hade ätit något utomeuropeiskt och sköljt ner det med några afrikanska öl av bättre kvalitet och började göra oss redo för tältet. Vi bodde spartanskt och hade rationaliserat bort vissa detaljer från vår packning (liggunderlag, sovsäck - men vi hade en gitarr!) och till en början gick det bra. Vi var fortfarande varma efter att ha vandrat omkring på festivalområdet och så gjorde ju ölen sitt. Några timmar senare vaknade jag och förstod ingenting - det var fullkomligt iskallt. Överlevnadsinstinkten gjorde sitt och vi började helt enkelt skeda och hålla om varandra där i vårat ÖB-tält. Det var inget sexuellt alls utan det handlade bara om att klara natten, så få inga idéer. Det var som i en livflotte efter Estoniakatastrofen kan jag tänka mig. Den natten ville verkligen aldrig ta slut. Dagen efter åkte vi till centrala Köln och köpte filtar.

2. Natten mellan 5 och 6/7 2011
Jag vill inte börja göra osmakliga jämförelser här mellan en raststuga på Nipfjället i Dalarna och Auschwitz, men jag är nog så illa tvungen. För det var precis på sovplatserna i ett koncentrationsläger jag tänkte på när jag först lade mig till rätta på träbritsen som skulle bli mitt hem de närmaste åtta timmarna. Inga jämförelser i övrigt, kanske ska tilläggas. Den här natten var själv antitesen till komfort, och jag som ibland har svårt att sova i en normal säng visste redan på förhand hur det skulle bli. Så fort jag somnade vaknade jag av att jag hade brutit en ny höftkula eller lårbenshals. När jag provade att lägga mig på något annat sätt blev det bara värre. Det var en befrielse när klockan blev halv sju så att jag kunde kliva upp.

3. Natten mellan 12 och 13/7 1998
På dagen hade jag tillsammans med tusentals andra Gothia Cup-deltagare sett Emmanuel Petits gyllene vänsterfot tala då han gjorde 3-0 för Frankrike i VM-finalen mot Brasilien på storbild i Scandinavium. Det var alltså med en positiv känsla jag kröp till kojs där på golvet i skolsalen någonstans i Göteborg. Den känslan vändes snart till negativ då jag insåg att liggunderlaget jag hade plockat med mig hemifrån var två millimeter tunt och inte alls gjort för att sova på. Det var ogörligt att somna, och inte förrän jag provisoriskt tillverkat en madrass av tidningspapper och en handduk fick jag några timmars vila a la uteliggare. Och så gick det som det gick i Gothia också.

4. Natten mellan 12 och 13/7 2003
Efter att ha burit en femton kilo tung ryggsäck och den där jävla gitarren genom halva Paris kom jag och Oskar till sist på vårat nattåg till Barcelona. Vi installerade oss i den likkistestora kupén - och blev utkörda. Vi var i fel vagn. Istället gick vi till rätt vagn och gjorde om proceduren i rätt trevåningssängskupé, nu med kupékamraterna som publik. Jag var så svettig att det fick Tomas Brolin i Pontiac Silver Dome att framstå som skorpmjöl. Det var alltså där vi skulle sova. Vilket så klart var omöjligt i värmen och skumpandet. Till råga på allt gick det inte att andas med näsan då två av kupégrannarna - gissningsvis fransoserna - hade gått all in på vitlöken samma kväll. Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd. Karin Boye har aldrig snackat så mycket skit.

5. Natten mellan 13 och 14/7 2003
Ännu en tågluffarnatt, ännu ett traumatiskt minne. "Oh, sova i en riktig säng" tänkte jag när jag såg sovsalen på det Youth Hostel vi skulle tillbringa natten i, med vitlökskupén i färskt luktminne. Det jag inte ohade (hehe) över var rumskamraterna, för ofta får man dela rum med okända på dessa Hostels. De kom in, fulla och dana, när jag hade somnat på kvällen och sedan kunde jag inte somna om. Dels saknade rummet AC, och Barcelona i juli är tydligen varmt även på natten och dels fläktade det ingenting från den öppna balkongdörren. "Jag kommer aldrig få sova mer i mitt liv" tänkte jag uppgivet i slutet på denna andra vakande natt i rad. Men det fick jag. Redan nästa kväll - fast det berodde nog mer på de katalanska Mojitosarna än på att jag lärde mig hantera värmen.

Dalafjällen - nu i bilder

Jag noterar att många av er inte riktigt känner sig nöjda med min beskrivning av den första dagen på semestern på fjället. "Knapphändig", "Vi vill höra mer om lämmeltåget" och "Fjällstuga - som hemma hos Björn?" är några av de (mentala) rapporter som har nått mig.

Jag känner mig dock inte så sugen på att producera ännu ett längre dokument om den här vandringsturen - det rör sig ju faktiskt inte om mer än tre dagars utflykt. Så vi kör en gammal härlig bildspecial istället.

Hedemora lätt i steget, på vandringens första skälvande brygga.

Framme vid Njupeskär. Representativt klädd givetvis.

Vandring - Football fans style.

And that's why they call it Dalarna.

Klassisk vandringsmat. Fast ganska opraktisk i och med dess oerhörda tyngd.

Där, till vänster över spången, sprang en lämmel.

Dag två: Fortfarande oerhörd spänst i steget.

Vi skrev i gästboken i Lars Lagerbäckstugan.

Lars Lagerbäckstugan.

Doesn't it make you proud to be Scottish?

Dagens u-landsproblem. Jag som inte är van vid att sitta på bänken.

Passande namn.

Til tops!

It's lonely at the top.

I fäders spår - för framtids segrar.

Den berömda hästen (T.h.)

Random by.

Thomas Quicks rum i Säter.

It's shite being Scottish!

Det var många LOTR-citat på fjället skrev jag tidigare. Men det smög sig faktiskt in några repliker från en av mina favoritscener i den fina rullen Trainspotting. Jag tänker på scenen då Renton, Sick-Boy och Spud följer med Tommy ut i det vackra skotska landskapet utanför Edinburgh.

Jag har sett den här filmen ohälsosamt många gånger (men har inte blivit heroinist!) och finner alla detaljer i den här sekvensen underbara. Till exempel att Sick-Boy får det till att Tommy, som har tagit initiativ till att gå på vandring, projicerar sin ilska på vännerna eftersom att han har problem med sitt förhållande:
- Look, Tommy, we know you're getting a hard time off Lizzy, but there's no need to take it out on us.

Eller Spud, som är något av en stadskille:
- Tommy, this is not natural man.

Men det citat som jag vevade mest var givetvis:
- Doesn't it make you proud to be Scottish?
Varpå Rentons berömda rant kommer.

Till fots på Nip och Fulu

Jamen det där var väl ett äventyr så gott som något? Tre dagar till skogs och fjälls, och man kommer hem som en, kanske inte ny, men ändå människa. Jag jämför gärna med hur det brukar kännas att komma hem från en Londonresa. Kroppen känns ungefär lika sliten, men det är tydligt att den är sliten på ett bra sätt istället för 1200 Stella Artois senare-sliten. Benen är möra, ryggen stel och tröttheten sänker sig som en fredagskväll i soffan över mig.

Det var dock helt klart värt det.

Jag har ju gett er några brottsstycken från Dalaresan tidigare, så jag tar vid där jag sist gav er en uppdatering. Igår lämnade vi alltså Fulufjäll med det fett höga vattenfallet Njupeskär och åkte till Idre för proviantering (Bullens pilsnerkorv och folköl) och en bit upp på Nipfjället. Där hade Hedemora hittat en vandringsled på 16 kilometer som vi tyckte kunde passa oss.

Vi fyllde våra kappsäckar med allsköns smått och gott som kan vara bra att ha på fjället och började sedan trava genom urskogen. Det blev en hel del Sagan om Ringen-citat, ty längre än så sträcker sig inte våra referenser när det kommer till att beskriva storslagna urskogar och vida vidder av gräsbeklädda fjälltoppar.

Vi passerade Lars Lagerbäckstugan efter sex kilometer, såg en ren, och ytterligare fyra kilometer senare nådde vi vårat nattmål - Ulandsstugan. Och skäl för sitt namn, det gjorde den. Nu är den visserligen bara en raststuga och man får inte sova där, men fuck you systemet sa vi och gjorde halt. Vi misslyckades svårt med att göra upp eld för att torka våra vid det här laget söndersvettade kläder och fick finna oss i att leva lite fuktigt. Vi fick också sällskap då och då av en liten mus, som undrade vilka vi var för ena. De som körde ut musen med svansen först, that's who! Tur att man inte är så känslig för det här med skadedjur i nattkvarteret. Jag har ju delat rum med min lillebror många gånger.

Natten blev mindre angenäm. Mest för att jag sov på en liggunderlagsbeklädd träbänk som var cirka 60 cm bred, och för att jag saknade kudde. Det blev att jag vaknade och kollade på klockan några gånger (närmare bestämt kl 23.00, 00.10, 01.30, 02.15, 04.00, 04.07, 05.30 och 06.30) innan jag ansåg det rimligt att kliva upp.

Dagens mål var att klättra upp på en topp ca 1200 meter samt gå till bilen. Det klarade vi av utan mer än ett missöde. Topputsikten var magnifik när vi väl hade svettat oss upp, men sen skulle man ju ner också vilket var ansträngande på sitt sätt. "Först går man upp, sen går man ner - vilket jävla nöje" som min storebror en gång ska ha sagt i sin ungdom. Ett citat som håller än.

Missödet drabbade Hedemora, som hade riktigt jobbiga skavsår. It sucks to be you-läge liksom. Men till slut fick jag komma till hans räddning.
- I can't carry it for you, but I can carry you! skrek jag med emfas, och sedan bar jag honom till bilen med styrkan av fyra oxar.

Sen åkte vi via en pizzeria i Älvdalen (där pizzan belönades med många förklenande omdömen) på sightseeing i Dalarna. Jag fick se målet för Vasaloppet, dalahästtillverkningen i Nusnäs, Dalälven 300 gånger och inte mindre än två fotbollsplaner i Säter. Många intryck att smälta.

Efter tåg hem i min mycket sunkiga uppenbarelse/lukt och en rask promenad upp till mitt kunde jag spegla mig, och jag kunde inte annat än upprepa det Kent Larsen konstaterade i den första så klassiska säsongen av Expedition: Robinson när deltagarna fick tillgång till en spegel efter flera veckor:
-Jag ser ut som en vildman.

Jag har träffat en lämmel

Första dagens vandring är avklarad och allt var till belåtenhet. Först gick vi och kollade på världens högsta vattenfall, och sen gick vi upp för världens längsta uppförsbacke. Grym utsikt, och man såg över sju dalar - nu har jag förstått var landskapets namn kommer från. Vi sov i en fjällstuga mitt ute i ingenstans, och däruppe såg jag tre lämlar. De existerar alltså! Men jag har inte sett något lämmeltåg, så där står jag bakom fronten.

Idag har vi åkt vidare mot Idre så här blir nästa etapp.

Vi har också träffat Kim Källströms farbror. Bara en sån sak.

Lägesrapport: Krylbo

Jag kan meddela att Krylbo en måndagförmiddag i juli är precis så upphetsande som det låter. Men Stationsparken är ju fin i alla fall och de har ett järnverk.

Dessutom finns här Sveriges största dalahäst.

Två med naturen

Har återigen klivit upp sådär okristligt tidigt för att ge mig ut i landet igen. Den här gången är det dock inte storstaden som lockar, utan det är Dalarna som kallar på mig med sin jojk eller vad det nu är de håller på med däruppe i lappmarkerna. Jag och Hedemora ska ge oss ut på någon form av längre promenad bland vattenfall och fjäll (paradoxen Dalarna - fjäll kommenteras inte ytterligare) så det blir spännande att se vad vi landar i.

I fall ni undrade, så beror mitt sparsamma deltagande i tävlingen de närmsta dagarna på min lilla jamboree. Jag har inte gett upp. Ännu.

Dämonerna rider mig ännu

Många har med all rätt hyllat Henke Larsson för hans gripande berättelse om hans lillebrors kamp mot drogerna, och slutliga undergång. Jag förstår att folk blev påverkade av den känslostorm Larsson måste ha gått igenom och fortfarande bearbetar. Men det var ingenting mot de latenta känslorna som Henke Larsson så hånfullt väckte hos mig.

Vi går tillbaka till den 17 maj 2006. Klockan är strax före elva på kvällen. Det regnar och är mörkt i ett folktomt Uppsala. Allting är mycket symtomatiskt och utgör en perfekt fond för hur jag känner mig inombords. Jag vandrar långsamt genom vattenpölarna på Väderkvarnsgatan och kan bara tänka på en sak: "Jävla Henke Larsson".

En dryg halvtimme tidigare har jag på tv sett hur denne Larsson har passat fram Samuel Eto´o som har kvitterat Arsenals ledning i Champions League-finalen, samt hur han har hittat Juliano Beletti med en instick varpå brassen har avgjort matchen till Barcelonas fördel.

Jävla Henke Larsson är orsaken till min miserabla situation i ett regnigt Fålhagen. Och så har killen mage att fem år senare sitta och återberätta denna tragiska historia i ett av Sveriges mest lyssnade radioprogram enbart för att slita upp dessa just läkta sår. Och inte nog med det - han gör det med uppenbar stolthet och glädje. Vänta lite Henke, så ska jag gå till Ica och köpa flingsalt så att du kan fortsätta krydda såren.

Nästa gång skulle jag gärna se att SR kommer med en varning om stötande innehåll innan de låter vem som helst komma till tals.

I mellandagens land

Igår var det en så kallad mellandag in the ongoing adventure that is my life. Det innebär en längre sovmorgon, långpromenad och långfrukost som start. Långfrukost innebär att man äter frukost långsamt och läser hela tidningen. Helst så långsamt att ens te hinner svalna innan man ens kommer till Utrikes (inga problem, det var bara att göra nytt).

Till morgonmålet kollade jag simultant med tidningsläsning och lyssning till Henke Larssons sommarprogram på Sverige-Nordkorea i fotbolls-VM. Det var lite sådär lagom upphetsande, men det är ju alltid kul att se Caroline Segers enorma panna. Den livar upp stämningen på något vis.

Sedan kom Camilla förbi en sväng och lånade böcker samt musik till sin Mexikoresa, där hon ska forska om tropiska stormar. Jag lånade ut Pölsan av Torgny Lindgren och Montecore av Jonas Hassen Khemiri. Två mycket kompetenta verk, som jag tycker att ni snarast ska läsa om ni inte redan har gjort det.

På kvällen tog jag det bara mycket lugnt. Unnade mig en folköl 3,5 i för att göra det lite festligt sådär på lördagskvällen och sedan var det tv som gällde. Jag kommer dock inte ihåg vad jag tittade på, för det var mest skräp på alla kanaler och jag glömde dessutom bort Utvandrarna. "Tur att SVT Play finns" tänkte jag, men det var inte alls tur för det fanns inte en enda Karl-Oskar Nilsson tillgänglig där. Skit-SVT Play.

Sen var det bara att gå och lägga sig i vredesmod. VREDESMOD.

Omröstning

Ni har väl inte missat den lilla omröstningen till höger i Kerstins blogg? Nu lär det märkas om jag har några haters därute, än så länge har eventuella sådana hållit sig lugna.

Jag och Kerstin samt en till har redan röstat varsin gång och inte helt oväntat är det i skrivande stund en liten ledning för västra Aros. Nu är det er tur att välja sida.

Kurragömma utan kvalitet

Igår, förutom att vänta på SMHI:s utlovade syndaflod som aldrig kom, åkte jag till Stockholm för att hänga med stora delar av klanen von Essen samt Ella. Det slog mig att jag har varit väldigt mycket i Stockholm den senaste tiden - tidigare i våras var jag till exempel där tre dagar i rad. För en enkel landsortskille som mig är det ganska omvälvande.

Det är så mycket med Stockholm. Stress och tunnelbana och pendeltåg och spärrvakter och polisbilar och sånt. Vi lantisar tycker sådant är jobbigt. Men jag åkte dit i alla fall och anlade min vanliga Stockholmmask - att se ut som att jag vet vad jag gör. Lite som att stå i klassrummet faktiskt.

Först mötte jag upp Kalle som kan släpande på mer packning än vad Hannes hade till Midsommar och hans syrra Maria och hennes dotter Klara. Vi åkte till Bagarmossen där Kalles andra syster Malin bor. Där var också Jesper, Lill-Esh och Ingrid samt Malins barn Kerstin och Eva. Fem barn under sex år på cirka 80 kvadrat, i en varmklibbig lägenhet, som gärna vill leka brottning och kurragömma med en schysst lekfarbror är svårt att stå emot, så det var bara att köra igång. Hur svettigt det än blir.

Jag måste dock säga att Lill-Esh och Kerstin var rätt usla på kurragömma. Jag menar, om man förra gången jag räknade gömde sig på balkongen, respektive under sängen - då gör man väl inte det igen? Det är väl för tusan de första ställena jag kollar på? Visst, de är bara fem-sex år, men någon form av logik och strategi tycker jag att man kan kräva. Under all jävla kritik. Jag vägrade leka mer efter detta totala misslyckande vad gäller fantasi.

Det bjöds på mat och sangria, och mitt i alltihopa dök Ella upp för att fira sin semester. Det var kul att träffa henne igen, efter mer än ett halvår. Tänk att man ska hålla på och tappa kontakten med alla bara för att de flyttar från Uppsala. Jag får skärpa mig på den fronten. Också.

Kvällen flöt på, eller smälte på kanske man ska säga efter den här tryckande Hanteringen av odöda-värmeböljan, och efter en öl på ett lokalt hak i Bagis var det bara att ängsligt åka tuben till T-Centralen, pendeln till Upplands Väsby och inte Upptåget hem som planen var. För i Väsby fanns inte ett enda Upptåg. Eller ett enda spår av information. Eller någon ersättningsbuss. Så vad gör man?

Jo, man följer sin första impuls och går och sätter sig på den lokala puben och beställer in en tolva GT. Nejdå, det gör man inte alls. Man gör som alla andra och står och skrapar lite med foten och väntar på att Någon ska göra något. Någon vabbade dock igår natt, så jag fick vikariera för Någon. Jag ryckte med mig ett gäng andra strandsatta resenärer och letade upp en taxi som skulle ha 800 spänn för att köra till Uppsala. Det gick in sex personer i bilen, så det blev inte så dyrt som jag hade befarat. Men det är fortfarande schtek att åka taxi så långt, även ofrivilligt.

Allting löser sig alltid. Det är nog mitt viktigaste mantra här i livet.

Challenge of The Aros Bloggers

Look at my men. Their courage hangs by a thread. If this is to be our end, then I would have them make such an end, as to be worthy of remembrance.
King Theoden of Rohan

Jag går i tvekamp. Handsken (RIP) är kastad. Och jag kan inte göra annat än att bend over och plocka upp den.

Jag vet redan på förhand att det här är ett krig jag inte kan vinna (bara idag har Kerstin författat 24 inlägg) men jag brukar inte backa för en utmaning, och ibland händer det att storfavoriter faller. Sovjet i Lake Placid 1980. Sverige i Salt Lake City 2002. Arsenal på Wembely 2011.

And if this is to be my end, then I would have them make such an end, as to be worthy of remembrance.

Recension: Sven-Bertil Taube med gäster

Var: Gröna Lunds stora scen, Stockholm
När: 29/7
Bäst: Lill Lindfors dramatiska tolkning av Balladen om briggen Blue Bird av Hull
Sämst: Att Håkan Hellström inte fick mer istid
Fråga: Kom jag med i TV?
Betyg:

1961 gjorde Evert Taube sin första sommarspelning på Gröna Lund. 50 år senare håller hans numera 76-årige son Sven-Bertil traditionen vid liv, och när ryktet nådde mig att han i årets viskväll skulle gästas av Håkan Hellström och jag ändå befann mig i Stockholm var det inget svårt val att åka dit. Jag har dessutom Grönans Gröna Kort som gör att man kommer in på alla sommarens spelningar.

Sven-Bertil inleder med klassikern Här är den sköna sommar som jag har hört hundratals gånger i bilen och hemma i Lambohov, och sedan radas fina, gamla bitar upp. Det är fint att stå bland tusentals russin i publiken - det kan inte vara många i åldersspannet 15-35 år på plats - och höra alla låtarna pappa har matat oss med sedan barnsben.

Efter ett tag dansar Lill Lindfors in som kvällens första gäst och tillsammans med Taube gör hon min favorit Tango i Nizza till en inlevelsefull duett. Hon gör också Balladen om briggen Blue Bird av Hull mycket övertygande.

Kvällens andra gäst möts av kvällens största jubel. Håkan Hellström är kanske 2000-talets svar på Evert Taube och att han brinner för den svenska visan är tydligt. Han gör två svängiga låtar i form av Eldarevalsen och Möte i monsunen och passar dessutom att lägga in ett typiskt hellströmskt mellansnack om hur han lyssnade på Taube i freestyle när han åkte buss till skolan regniga novemberdagar. Jag hade så klart gärna hört mer av Håkan, men i detta sällskap är han inte mer än en junior så han får finna sig i att sitta på en stol och titta på samt göra enstaka körinsatser under resten av konserten.

Sven-Bertil är ett proffs, men han går lite väl mycket på rutin och det märks att han inte är helt tight med bandet emellanåt. Det gör dock inte så mycket när odödliga låtar som Sommarnatt (Kom i min famn), Änglamark och Så länge skutan kan gå studsar mellan de för stunden avstängda åkattraktionerna nedanför en klarblå himmel. Det hela är mycket trevligt.

Det är kul att se Taube, men det är gästartisterna som stjäl showen. Håkan med sin scennärvaro och energi - Lill med sin rutin och tajming. Se själv när den går på SVT inom en snar framtid. Jag står lite till höger ganska långt bak vid ett träd, och försöker se oberörd ut när kamerakranen närmar sig.