Så har vardagarna vecka 48 2012 förpassats in i evighetens annaler där minnet av dem långsamt kommer att blekna som ansiktet på någon som just insett att hon har drabbats av vinterkräksjukan. Och lika bra är väl det, för det har varit en högst normal vecka på alla sätt och vis. Det är nog ingenting som sticker ut vad jag minns.
Till samma annaler skickar vi också månaden november. Det är alltid en seger i det lilla när november är över. Uppförsbacken som inleds i samma stund vi vrider tillbaka klockorna känns inte lika brant när man är mitt i den. Nu återstår bara fyra skitmånader innan man kan börja tro på det här landets klimat igen. Dessutom är det bara två veckor till jullovet. Den sista veckan räknas inte då betygen redan är satta så då blir det mest trams.
Igår firade jag och Marie att veckan var slut med en hamburglare och några pints på Pitchers. Magnus anslöt and there was much rejoicing. Det var god after work-stämning som sig bör och jag var nöjd när jag sladdade hem till Erik Almqvistgatan i snögloppet för att kolla På spåret på SVT play.
Hittills, efter två avsnitt, håller mitt experttips bra tycker jag. Om nu någon bryr sig om vad jag tycker, vilket jag misstänker inte är fallet i och med den vägg av tystnad som mötte det mycket ambitiösa och välresearchade inlägget. Otack är världens lön, uppenbarligen.
Men jag ska inte gnälla. Det är märkligt att jag ständigt går i bitterfittafällan, för ingen som känner mig IRL kan väl ändå påstå att mitt tydligaste personlighetsdrag är bitterheten? Jag ska aldrig mer gnälla på något överhuvudtaget. Det är mitt nyårslöfte, för sådana ska vi väl ge i år också?
Nu är jag snart i Stockholm. Jag ska nämligen på julfest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar