Att börja friskna till efter att ha drabbats av Digerdöden ännu en gång kan bara beskrivas som en lättnad lika stor som efter att man har klarat uppkörningen. Jag har visserligen en del förkylningssymptom kvar i kroppen, men inte värre än att det går att leva ett normalt liv (diskussionen rörande huruvida jag lever "ett normalt liv" enligt den allmänna definitionen eller inte i vanliga fall hänvisas som vanligt till tråden om mig på Flashback). Det enda som stör mig just nu är att min hörsel haltar lite då jag har någon form av lock för vänster öra, men det är en ganska bra ursäkt för att ignorera elever. Så precis som vanligt får man ta det onda med det goda.
"Oj förlåt, jag hörde inte det. Du vet ju att jag är förkyld i örat." Jag vet inte hur många gånger jag sa det idag.
När man blir friskare kommer också livsglädjen tillbaka, trots att det är slutet av terminen och man är så sliten att man skulle kunna komma undan som Jesus under långfredagsskildringen av ett passionsspel. Det har gjort att jag har pallat att ignorera de sista slaggprodukterna av förkylningen till förmån för lite kulturell förkovran.
Eller kultur och kultur. Populärkultur kan vi kanske sträcka oss till, för Peter Jackson kommer nog aldrig tilldelas något Nobelpris för sina alster. Jag och Magnus har alltså sett Hobbiten ikväll.
Säga vad man vill om Jackson, men är det något han gillar att skildra så är det män i fåniga kostymer som går långa sträckor i vindunderligt vackra landskap. Sagan om ringen-filmerna bestod ju till hälften av sådana scener, och fattas bara annat om han inte skulle hålla den traditionen vid liv.
Jag är dock inte särskilt imponerad av den här nya filmen. Det är självklart bra underhållning, otroligt välgjort och kul att återse Gandalf, Galadriel och - lätt bäst av alla - min gamle polare Gollum, men ska de verkligen dra ut det här till tre tretimmarsfilmer? I originaltrilogin handlade allting om vad som skulle kokas bort från böckerna, varför de scener som i slutändan kom med alla är kärnfulla och viktiga för helheten. I Hobbiten måste de ha kämpat för att hitta scener att ta med i filmen och därför blir det många transporsträckor. Både bokstavligen och inte. Fast dvärgarna är ett kul gäng, även om de inte är riktigt lika tunga karaktärer som Aragorn, Legolas och de andra i brödraskapet.
Peter Jackson håller inte direkt igen i den här filmen och det är hisnande stridsscener staplade på varandra. Nyckelordet är knappast måttfullhet men Jackson förhåller sig ju till måttfullhet ungefär som Henke Larsson förhåller sig till magstöd när han pratar, så det är ju knappast en överraskning.
Det här var också första gången jag gick på en 3D-film, och anledningen till att jag inte har gjort det tidigare är att de svåra filmer jag vanligtvis går på inte brukar produceras i 3D plus att jag aldrig har förstått poängen med tekniken. Jag är inte beredd att ändra mig på den punkten nu heller. Effekten tillför ingenting till upplevelsen och jag mådde mest illa av de obehagliga kameraåkningarna. Dessutom är det extremt opraktiskt med 3D-glasögon när man redan har glasögon. Ständigt dessa taftologiska problem i livet, när ska de ta slut?
I morgon är det skolavslutning. Sedan är det bara en termin kvar med mina underbara odågor. Det känns märkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar