Ont, det gör ont, det gör ont

Efter några intensiva dygn är jag nu tillbaka i lugnet i lärdomsstaden igen. Det har varit fina dagar med en hel massa återseenden av gamla vänner, men det är faktiskt skönt att mellandagsmellanlanda innan jag drar norrut för vidare festligheter.

Sist vi samlades här i skvallerångorna i vårt elektroniska fikarum var det juldagens eftermiddag. Juldagens kväll är ju den därpå följande tidsmarkeringen och een innebär också den stora hemvändarkvällen i många av Sveriges kommuner. Linköping är inget undantag, men jag har dock noterat en förändring i min krets de senaste åren. Vi blir färre och färre.

Det var traditionsenligt samling hos Per dit jag och Erik gick efter ett par stärkande trappistöl på De Klomp som uppvärmning. Det var som jag nämnde mindre folk där än tidigare år, och dessutom mer städat än förr (i alla fall bland merparten hos besökarna, jag själv tar givetvis inget som helst ansvar för eventuella utbrott av städad beteende). Kvällen var dock väldigt trevlig och det är alltid kul att få uppdateringar om vad vännerna jag inte har pratat med på länge gör för tillfället.

På annandagen studsade jag upp klockan tolv, pigg som en döende lärka, för att åka till mormor och äta min kroppsvikt i julmat för femte gången på lika många dagar. Hannes hade också haft hemvändarkväll kvällen innan så det behövdes bara några ögonkast för att stämma av att han kände sig nästan lika svag som jag. Bilresan dit företogs under tryckt tystnad, men väl hos mormor började jag ändå må lite bra.

Den känslan skulle dock inte hålla i sig särskilt länge. När jag var inne på tallrik två var det som att någonting i mig gick sönder. Varje köttbulle växte till storleken av en köttfärslimpa i munnen och kallsvetten började sippra fram i pannan. Hannes såg hur dåligt jag mådde och gladde sig så skadeglatt man bara kan göra när man själv är lite bakis men är med någon som är mer bakis. Jag tror att jag nådde julens lågvattenmärke där i mitten av andra portionen.

Jag la mig i fosterställning på soffan ett tag, och då blev allt mycket bättre. Sedan dök Elis (och hans mor och far upp, som han så väluppfostrat introducerade för mig som Kerstin och Love) upp och då kan man ju inte må dåligt så då kan man säga att vi lämnade defcon 5 och började må civilt igen. Resten av annandagen mådde jag rätt så bra, i alla fall om man jämför.

Dagen efter annandagen var någon form av normal veckodag men fråga mig inte vilken för jag tappade räkningen på dagarna redan förra helgen, och under denna hade jag inga storslagna planer. Jag lekte lite med Elis innan jag valde att åka ut till köpmarknadsmekkat Tornby för ett besök i den underbara tillvaron de kallar mellandagsrean. Mitt mål var att köpa en extern hårddisk som jag har tänkt göra i fyra år ungefär, men inte riktigt hunnit med för att det har varit så mycket med allting, och kanske en ny skjorta eller något annat fint. Jag genomförde målet med hårddisken utan problem, men när jag skulle börja gå i affärer utvecklade jag svår agorafobi på grund av folkmassorna inne på Ikanohuset så jag kastade mig in i första bästa buss därifrån.

På kvällen träffade jag Erik och Oskar samt hans tjej Hanna på vårt stammishak De Klomp och det var som vanligt mycket trevligt tills jag började berätta om mina färdigheter i slöjd varpå Oskar skrattade så mycket att han fick svår hicka.

Dagen efter var det den årliga fotbollsturneringen Coppa di Natale och för en gångs skull gjorde vi ett riktigt bra gruppspel och vann alla matcherna. Det var särskilt viktigt att vi slog Hasselqvist och kompani i Lokomotiv Lambohov efter deras förnedring av oss i fjol. Vår vana trogen åkte vi dock ut i kvartsfinalen, trots mitt peptalk innan matchen där jag lånade Tommy Svenssons Karin Boye-citat från VM -94. Tyvärr var den bästa dagen inte en dag av törst utan vi var rätt mätta med att gå till kvartsfinal (vilket man gör automatiskt då det inte går att åka ur i gruppspelet). Skitsport.

Hela turneringen är dock en av julens höjdpunkter eftersom att det är så mycket trevliga människor som är där och bjuder på sig själva. Bara att hänga med Biffen litegrann är ju skäl nog för att vara med. Banketten efteråt på Santinis var också mycket trevligt och jag passade dessutom på att nätverka där på slutet av kvällen innan jag började få träningsvärk av tredje graden och släpade in mig själv i en taxi. De andra pratade om att gå till Platens, men så ont som jag hade då var det mer troligt att jag skulle framföra ballongdansen på huvudet av Folke Filbyter-statyn än att gå dit.

Smärtan då var dock ingenting mot den träningsvärk jag har haft idag. Jag vill faktiskt helst inte prata om den.

Sedan jag kom tillbaka till Uppsala har jag latat mig något så oerhört samt träffat Dennis över några öl och en hamburglare framför Arsenal-Newcastle på O'Learys. 7-3. Kul match. Ännu ett märkligt resultat - jag har slutat bli förvånad.

Nu ska jag fortsätta njuta av att jag har HBO i mitt lyxiga abonnemang. Är inne på avsnitt tre av Band of Brothers. Winters är klart mer sympatisk här än i Homeland.