Jag börjar mer och mer känna att Falun har en egen tidzon. Eller det är inte ens en tidzon, det är mer en maska i tidsväven. Vi har inte varit här i mer än ett och ett halvt dygn, men det känns som att mer än en vecka har förflutit.
Man lever också väldigt mycket här och nu. Till exempel: Just nu pågår ingen konflikt och det känns bra, men vem vet hur det ser ut om en timma. Eller just nu behöver ingen elev åka till akuten, men om tre kvart kan man lika gärna sitta i ett väntrum på Falu Lasarett.
I detta tidsvakum framhärdar vi alltså. Det är tydligen tisdag, vilket Tina avslöjade för ett par timmar sedan då jag hoppades att det i alla fall var onsdag. Tisdag kväll betyder min kvällsjour, vilket innebär att man sitter i en fåtölj i en korridor och ser till att det inte blir ett enda jävla rännande ut och in på rummen. Sov mina monster, sov.
Idag har jag varit ute och åkt skidor tillsammans med Rebecka och en handfull barn. Rebecka tränar inför ett av Vasaloppen, så jag sa till henne att ta täten samt att hon inte behövde hålla igen. Hon tog mig ganska rejält på orden. Min tanke var att ta rygg, enligt Niklas Jonsson-taktiken från femmilen i OS i Nagano, men det tog utan överdrift tre stakningar och sedan var hon borta och lämnade endast ett moln snörök som minne.
Min kondition lämnade en del att önska. Och med en del menar jag allt. De vanliga motionärerna såg sig förundrat över axeln efter att de hade passerat mig i spåret. "Varför skejtade jag precis förbi ett frustande ånglok?" tycktes de fråga sig själva.
Det brann i mina ben när jag kämpade mig uppför Mördarbacken en tionde gång, för den där stigningen ligger tydligen i varenda brant på Lugnet. När jag stannade och vek mig över stavarna för att sluta hyperventilera flimrade det framför ögonen som efter att man har tittat in i solen för länge. Bristen på kondition var öronbedövande. Det gick inte ens att skylla på valla-teamets totala flopp den här gången.
Fast skidorna var dåliga, det var de.
På kvällen var det alltså vak, och medan vi föste in fårskocken, förlåt barnen, i respektive fålla, förlåt rum tittade jag irriterat på mobilen eftersom att Arsenal låg under mot ett jävla korplag. Några grabbar började streama matchen inne på sitt rum och när Arsenal kvitterade ramlade halva gänget jublande ut i korridoren - trots att ingen av dem håller på laget. Många har hävdat det förr, men det är faktiskt jag som har världens bästa elever.
När det sedan blev straffar ropade killarna in mig på rummet. När Arsenal naturligtvis förlorade kvävde jag en impuls att välta varenda våningssäng i rummet och väste ett sammanbitet godnatt innan jag mycket argt satte mig och hyperventilerade i min fåtölj tills det började flimra framför ögonen. Den här gången av förlorarilska. Kanske den mest osexiga av alla ilskor.
I morgon och på torsdag ska jag se på när tonåringar slöjdar. Det har aldrig varit mer passande att slänga in denna akronym: FML.
Fotnot: Den svalt bittra undertonen i det avslutande stycket har en hel del att göra med att Arsenal förlorade mot ETT JÄVLA KORPLAG. Ingenting annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar