Tanken är tom nu. Och då pratar jag med både grav och akut accent.
För er som inte har fånat runt på Institutionen för Nordiska språk under nära nog tio procent av ert liv kan jag förtydliga. Tanken - både den som man fyller upp med bensin och den som man tänker i hjärnan - är tom nu.
Det är en dag kvar på terminen för mig att jobba och jag är så redo man bara kan vara för lov. Jag ska inte påstå att jag är utmattad eller nära att gå in i väggen, men jag är trött. Jag känner mig som en skål med flingor med för lite mjölk i. Otillräcklig på något sätt.
Dagen började illa. Jag fick tidigt på morgonen ett långt, argt mail från en person i supporterklubben som anklagade mig för att jag gör för lite. Efter att ha lagt i princip all min fritid på ideell verksamhet i alla fall de senaste sju åren tycker jag att sådana mail är jobbiga att hantera. Man känner sig rejält otillräcklig där också. Som en skål flingor med bajs ungefär.
Då är det tur att man har jobbet. Det kvittar nästan hur dåligt morgonhumör jag har. När jag möter kidsen är det alltid någon som slänger ur sig en kommentar som är omöjligt att inte älska. Jag tänker inte ge mig på att beskriva vad de säger, för det är naturligtvis väldigt kontextbundet till respektive elev och situation. Men det går liksom inte att fortsätta vara grinig då. Det är en av anledningarna till att jag verkligen känner att jag har hittat rätt i livet, i alla fall vad gäller jobbaspekten. I övrigt är jag nog lika vilsen som alla andra.
Idag var det skolavslutning. Den brukar alltid ge mig paradoxala känslor. Det är naturligtvis skönt att nå fram till målet då man ser den stundande ledigheten framför sig, men samtidigt känns det konstigt att säga hejdå till personerna jag träffar mest regelbundet av alla i mitt liv. Som separationsångest i det lilla.
Det var lite samma sak idag, men det underlättar ju alltid att säga hejdå när man får några julklappar. Jag har ofta hävdat att jag inte har något jättebehov av bekräftelse, men det är ju en livslögn i klass med Christofer Columbus reseberättelser om den alternativa vägen till Indien. Jag fick en mycket fin julprydnad (nu äger jag således en stycken julprydnad) i form av en sådan där liten snöglob med Arsenaltema. Nu ska jag inte påstå att jag blev rörd, men nog blev jag allt lite rörd av att en elev som åker till London en helg i november tänker tillräckligt på mig för att köpa en julklapp att ge till mig vid jul. Slutsats: Något rätt har jag tamigfan gjort under de här åren.
Innan jag delade ut betygen, efter att lärarlaget rivit av en grym version av Rocking Around the Christmas Tree på den gemensamma avslutningen med yours truly som lead singer, berättade jag för mina elever om det jag beskrev ovan om hur de kan få mig att bli glad även de mörkaste av dagar. Jag tror att de uppskattade när jag var privat, men inte personlig, för en gångs skull.
Nu är det en dag kvar att jobba, och sedan blir det Linköping i någon vecka. Om jag får komma vill säga. Jag mailade pappa i måndags och skrev "jag kommer på fredag", men han har inte svarat. Jag hoppas att det uteblivna svaret inte är en markering om att jag inte är välkommen i år. Man vet aldrig efter skandalen då jag välte ut ett vinglas på matbordsduken förra julafton. Jag ska nog ringa mamma i morgon. Hon brukar vara mer förlåtande när det gäller spillt vin.
Nu ska jag till sist avsluta det här inlägget. Så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar