Jag vill inte vara dramatisk här, men det snöharmageddon som har drabbat Uppsala idag är av fullständiga bibliska proportioner. Jag kan inte minnas när jag senast upplevde något sådant. I alla fall inte sedan min barndoms vintrar. En gång, i femman tror jag, fick vi sluta tidigare för att bussarna slutade gå. Samma sak hände med vissa bussar idag, men mina elever fick inte sluta tidigare. Jag vill ju inte veta av något jävla daltande. Vi har ett jobb att sköta här.
Efter jobbet gick jag genom en Tourettes syndrom-framkallande snöstorm ner till stan. Ni kan säkert typen, en sådan där i vilken man börjar väsa könsord redan när man öppnar dörren ut i den arktiska orkanen. Men vi kanske kan släppa vädret där. Jag har en känsla av att ni har läst 2000 statusuppdateringar på temat "Oj, vad det snöar!" vid det här laget, och jag vill inte att ni ska slås av besvikelsen av att jag har fallit in alltför djup i samma drev som alla andra.
Å andra sidan - lämnar ni den här bloggen besvikna så är ju allt som vanligt.
Väl nere i en i det närmaste övergiven stadskärna kämpade jag mig in på Rififi (vilken jävla revival på det stället den senaste tiden) och efter ett tag kom Magnus intumlande genom snöflaken som föll från skyn. Vi behövde kolhydratladda med en De la Chef-pasta för, vilket jag har förstått efter att ha studerat Ola Skinnarmos resor på syd- och nordpolen noga, det är viktigt att göra det när man ska ut på polarexpedition.
Innan den inleddes skulle vi bara göra en mellanlandning på Stadsteatern för att se musikalen Sound of Music. Min gamla parallellklasskompis Julias syrra spelade huvudrollen, och man vet ju redan på förhand att det blir jävligt stabilt med östgötskt som headliner. Frida, som hon heter, levde mer än väl upp till kraven att spela Maria, så det var kul att se. Dessutom var Göran Gillinger med. Bara en sån sak.
Den stora frågan alla ställde sig var dock varför Göran Engman inte var med i uppsättningen. Det måste ha varit snöstormen som stoppade honom, för han är ju normalt sett en inventarie i allt som sätts upp här.
Jag gillade Sound of Music. Som vanligt på Stadsteatern var det föredömligt sparsmakat med scenografi vilket alltid borgar för intressanta scenlösningar. De hade också stuvat om en del i låtordningen jämfört med den klassiska filmen som vår lärare Bernt tvingade oss att se tre gånger i mellanstadiet bara för att vi skulle åka till Österrike i sexan. Som drama betraktad är den inte särskilt komplex. Den handlar om att hitta sig själv, följa sitt hjärta samt att man enkelt vinner motsträviga och truliga barns hjärtan med en käck liten kuplett på tre minuter. Relationsbyggande alltså - där har vi lärare ett tips att ta till oss. Sen handlar den lite om att nazism är dåligt också, samt att stå upp för sina ideal. Tunga grejer.
När jag gick hem missade jag min gata i snöyran. Trots att ingen såg kändes det genant. Det är ju fan att man inte ska hitta hem trots att jag har bott här i flera månader. Skitsnö.
Ny favoritetikett!
SvaraRadera