Men en sak har vi gemensamt - Polly!

Jag är egentligen en ivrig motståndare till det här med jobbångest, men ibland antar jag att man kan göra ett undantag. För i morgon börjar vårterminen, och efter ett superskönt lov är jag inte det minsta sugen på att börja arbeta igen. Den här grejen med bara två veckors ledighet förstår jag inte. Det är väl inte som att utvärderingen av sommarlovets sju veckor har visat på något negativt? Jag hoppas att de har åtgärdat det till nästa läsårs jullov om de vill att jag ska fortsätta.

Nu är det dock inte så att jag börjar jobba igen i morgon, för jag tjuvstartade lite här på eftermiddagen med att i alla fall göra hälften av det jag hade tänkt fixa under lovet. Det var väldigt, väldigt kul att få rätta lite igen. Hade saknat den vackra sysselsättningen (ungefär lika vacker som rotfyllning utan bedövning).

Avslutningen av lovet blev som resten av det. Jag var knappt hemma någonting, men jag gjorde inget stressigt eller ansträngande på mina resor.

För några dagar sedan - det här med att börja veta vilken dag det är igen är nog det bästa med att börja jobba igen - var jag i Sundsvall och hälsade på Josefin och Colin och Polly i deras fina hus. Det var opretentiöst häng som gällde, så vi åt lite hemlagad pizza och kollade på film i mancaven.

Dagen efter lekte jag leken "Ge och ta" med Polly, vilken går ut på att man ger saker till varandra som man sedan tar tillbaka - bra mycket roligare och mer intelligent än många sällskapsspel jag har testat. Sedan åkte vi på sightseeing i Sundsvall. Vi åkte till Södra Berget, men Södra Berget hade drabbats av starr eller något för man såg bara en mjölkig dimma där det enligt uppgift skulle vara någon form av utsikt. Sen köpte Josefin och Colin ett bord medan jag och Polly kollade på och sen fikade vi och kollade på en utställning om branden 1888 och sen tog jag tåget hem. Alltid fint att vara i Sundsvall. Det sa jag redan 2007, när jag hade sett Mikael Lustig helt radiostyrd på utestället "Stadskärnan". Hoppas att det inte dröjer sju år till nästa besök bara. Och att Lustig är nyktrare då.

Jag var hemma en natt innan jag åkte och mötte Erik på Slussen för vidare transfer till Värmdö för vidare transfer till Sandhamn. Vi brukar åka till skärgården på sommaren men i somras tänkte vi att det kunde vara trevligt att se den i vinterskrud också. Nu var det väl inte Hej mitt vinterland man tänkte när båten skotade fram genom en novembergrå skärgård, så det var ingen midvinterstämning om man säger så.

På Sandhamn gick vi på relaxavdelningen och badade i vedeldad tunna. Erik hade spetsat in sig på att bada i havet, så jag ville inte vara sämre utan doppade mig i fyra-femgradiga Östersjön. Det var oerhört kallt, men inte så kallt som jag hade tänkt mig. Det var dock inte läge att köra några längder ryggsim där i småbåtshamnen för då hade det garanterat blivit exakt så vidrigt kallt som jag hade tänkt mig.

Efter en stärkande bastu hängde vi på rummet och kollade på härliga Arsenal-Tottenham innan det var dags för en väl avvägd Lynchberg Lemonade i väntan på middagen, som dock inte var något särskilt. Kvällen fortsatte i baren innan vi rundade av med Spotify-battle på rummet. En fin dag.

Igår var det tidig uppgång som gällde eftersom Erik skulle med planet till Norge, och det ledde till att jag hade en hel dag till mitt förfogande att förfoga fritt över. "Carpe d..." tänkte jag och somnade tvärt in i en fyratimmars powernap. Dagen kom av sig lite efter det kan man säga.

Idag hade jag tänkt gå till jobbet, men insåg att det var mycket skönare att ta sovmorgon så då gjorde jag inte det. Tur att jag inte har valet att jobba hemifrån oftare är allt jag har att säga om det.

Nu ska jag ägna mig åt att inte kunna somna på grund av dygnsrytm, och sedan ska jag vara skräcktrött i morgon. Det är bara 24 veckor kvar till sommarlovet.

Geezers need excitement

Vecka 44 är fyrljuset i den piskande ocean av urartade grupprocesser, bedömningsstress och eveighetsförkylning som höstterminen utgör för oss lärare (även vi friskolelärare, som tydligen bara har "de fina" eleverna). Höstlovet är ljuset i novembermörkret som förkunnar att "håll ut - det är bara sju veckor till jullovet!". Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Loven alltså, det är fan därför man blir lärare.

Om man är ledig på loven vill säga. Det har inte jag varit direkt. Jag har ägnat mig åt dels möten och dels allmän roddning (till exempel lade jag nästan en hel dag på att förbereda för våra fina elever i behov av särskilt stöd) och så har det givetvis varit den stora bedömningsextravaganzan 2013.

Jag blev nästan klar med all rättning, och när man kommer så långt som att nästan bli klar får man vara riktigt nöjd. Många lov har jag stannat vid allt från "jag blev inte ens klar med hälften" till "jag har inte ens börjat på att göra-listan", så med det sagt har detta höstlov varit ett under av effektivitet.

Elevlöst borgar också för att livet i allmänhet blir lite mer ansvarslöst. Flera kvällar under det här veckan har jag ägnat mig åt dumheter på etablissemang, som till exempel AW med Marie, Andreas, Andreas och Elin när Jonas band spelade på Pub 19 och Arsenal Sweden-planering-AW med Bäckström på Pub 19. Till de som tycker att jag väljer pub utan fanatsi kan jag bara säga att det är rätt bekvämt inne i bekvämlighetszonen - ska nog tillbaka till Pub 19 ikväll. Har ändå inte orkat gå till ÖG för att hämta mitt kårleg som de inte orkade skicka till mig.

Jag blev också spontant inbjuden till Susanne i grannlägenheten i onsdags där hon och hennes kompis, som råkar vara mamma till en av mina elever, satt och drack årgångsvin. Många har sagt att jag inte är den som är den, och den här gången var jag inte heller den som var den och accepterade således gladeligen inbjudan. Mycket trevligt med ett glas bättre rödvin sådär oväntat, och då slapp jag dessutom se eländet när Uppdrag granskning som vanligt drog alla över kammen när det gäller hur dåliga exakt alla friskolor är.

Deras förmåga att hårdvinkla utifrån ett ganska snävt underlag är provocerande dålig journalistik. Om tio imaner säger idiotiska saker - då är alla imaner idioter. Om tio friskolor är idiotiska - då är alla det. Måste vara enkelt att slippa vara nyanserad som journalist. De kan istället pissa en sån som mig som varje vecka lägger ner timmar på att fixa speciallösningar för elever med särskilda behov i ansiktet. Tack för det.

Nu får jag lugna ner mig lite, så vi får byta ämne. Jag är alldeles för konflikträdd för att våga gå in på allvar i sådan här upprörd debatt. Senaste South Park-avsnittet var jättebra, vi kan tänka på det istället.

Eller så tar vi helt enkelt helg. Jag ska inleda helgen med att träffa von Essens och sedan tänker jag nog fortsätta på den ansvarslösa banan. Det tycker jag är ett bra sätt att avsluta höstlovet på.

Those were the best days of my life

Det har varit några mycket känslosamma dagar, och det hela fick sin slutgiltiga eruption igår kväll. Då sa jag hejdå till en alldeles fantastisk grupp unga människor för sista gången som deras lärare, och det känns precis sådär jobbigt som jag hade trott att det skulle göra. Om inte värre.

När jag gick i skolan var sommaravslutningen alltid förknippad med glädje och förväntningar. Numera tycker jag avslutningarna mest skapar en känsla av tomhet. Så har det varit de tidigare åren, men då har jag i alla fall vetat om att mina elever kommer tillbaka efter sommarlovet. Tomheten igår när de sista eleverna och föräldrarna hade gått överträffade naturligtvis alla andra år. Det var för svårt att ta in att tiden med den här gruppen är förbi och saknaden är redan stor.

Det som är speciellt med den här klassen är att de är den första grupp jag har följt under tre år. Alla år jag har befunnit mig i skolans värld har folk pratat om hur kul det är att se barnen utvecklas till ungdomar eller rentav unga vuxna och jag har längtat efter att få vara med om det själv. Efter de här åren förstår jag vad de menade. Att se utvecklingen, och se hur jag själv har bidragit till den gör alla de där extra timmarna, utöver arbetstiden, jag har lagt ner för deras skull var värt det. Det här är ett jobb som kräver personligt engagemang för att bli meningsfullt och ibland kan det kännas hopplöst när den förväntade utvecklingen uteblir. Men till slut händer det och då är belöningen en överväldigande känsla av meningsfullhet.

Jag har nog aldrig fått så mycket bekräftelse som igår. Det är inte alltid lätt att ta in beröm och komplimanger och särskilt inte i sådana mängder som igår. Mycket rörande. Det är något att tänka tillbaka på när tvivlet kommer och jobbet är som tyngst i november eller februari eller när folk i supporterklubben idiotförklarar mig inför öppen ridå på vår hemsida.

Det senaste dygnet har jag haft en klump i halsen och vemodet har känts i hela kroppen. Det var verkligen inte lätt att hålla tal igår framför rader av gråtande elever, och det var med darr på rösten jag fick fram det jag ville säga. Avslutningen var väldigt fin och några av grabbarna överraskade med en egenskriven rap som var helt suverän. Ta bara rader som "Snacka fotboll med Axel, det var jävligt nice / Man tagga ner till matsalen och tog en pizzaslice". Alldeles underbart.

Efteråt var det så dags för dagens jobbigaste stund då jag sa hejdå till eleverna och föräldrarna. Jag blev så känslomässigt tömd att jag var tvungen att dra med mig Hannes till Svantes för några öl och debriefing.

Att jobba idag var inte särskilt inspirerande, för en skola utan elever är ju så klart ingen skola. Det är skönt att få gå på semester redan efter morgondagens avslutningsmiddag för nu behöver jag tid för att vila och ladda om.

Jag har alltså fullgjort min första cykel i skolans kretslopp. Det känns märkligt att börja om med en sjua i höst, men jag är säker på att det kommer att bli bra och jag kommer att vara grymt motiverad att ta mig an en ny grupp. De här tre åren har varit de roligaste i mitt liv om man ser till min huvudsakliga sysselsättning och jag är säker på att det kommer att bli minst lika kul framöver. Jag avslutar med det jag skrev i SMS till Tina igår - nu kör vi tre år till!

Men först: Sju veckors semester. om inte det är swag så vet jag inte vad swag är.

Just som Christofer Columbus, så vaknar jag vid drömmarnas land

Tanken är tom nu. Och då pratar jag med både grav och akut accent.

För er som inte har fånat runt på Institutionen för Nordiska språk under nära nog tio procent av ert liv kan jag förtydliga. Tanken - både den som man fyller upp med bensin och den som man tänker i hjärnan - är tom nu.

Det är en dag kvar på terminen för mig att jobba och jag är så redo man bara kan vara för lov. Jag ska inte påstå att jag är utmattad eller nära att gå in i väggen, men jag är trött. Jag känner mig som en skål med flingor med för lite mjölk i. Otillräcklig på något sätt.

Dagen började illa. Jag fick tidigt på morgonen ett långt, argt mail från en person i supporterklubben som anklagade mig för att jag gör för lite. Efter att ha lagt i princip all min fritid på ideell verksamhet i alla fall de senaste sju åren tycker jag att sådana mail är jobbiga att hantera. Man känner sig rejält otillräcklig där också. Som en skål flingor med bajs ungefär.

Då är det tur att man har jobbet. Det kvittar nästan hur dåligt morgonhumör jag har. När jag möter kidsen är det alltid någon som slänger ur sig en kommentar som är omöjligt att inte älska. Jag tänker inte ge mig på att beskriva vad de säger, för det är naturligtvis väldigt kontextbundet till respektive elev och situation. Men det går liksom inte att fortsätta vara grinig då. Det är en av anledningarna till att jag verkligen känner att jag har hittat rätt i livet, i alla fall vad gäller jobbaspekten. I övrigt är jag nog lika vilsen som alla andra.

Idag var det skolavslutning. Den brukar alltid ge mig paradoxala känslor. Det är naturligtvis skönt att nå fram till målet då man ser den stundande ledigheten framför sig, men samtidigt känns det konstigt att säga hejdå till personerna jag träffar mest regelbundet av alla i mitt liv. Som separationsångest i det lilla.

Det var lite samma sak idag, men det underlättar ju alltid att säga hejdå när man får några julklappar. Jag har ofta hävdat att jag inte har något jättebehov av bekräftelse, men det är ju en livslögn i klass med Christofer Columbus reseberättelser om den alternativa vägen till Indien. Jag fick en mycket fin julprydnad (nu äger jag således en stycken julprydnad) i form av en sådan där liten snöglob med Arsenaltema. Nu ska jag inte påstå att jag blev rörd, men nog blev jag allt lite rörd av att en elev som åker till London en helg i november tänker tillräckligt på mig för att köpa en julklapp att ge till mig vid jul. Slutsats: Något rätt har jag tamigfan gjort under de här åren.

Innan jag delade ut betygen, efter att lärarlaget rivit av en grym version av Rocking Around the Christmas Tree på den gemensamma avslutningen med yours truly som lead singer, berättade jag för mina elever om det jag beskrev ovan om hur de kan få mig att bli glad även de mörkaste av dagar. Jag tror att de uppskattade när jag var privat, men inte personlig, för en gångs skull.

Nu är det en dag kvar att jobba, och sedan blir det Linköping i någon vecka. Om jag får komma vill säga. Jag mailade pappa i måndags och skrev "jag kommer på fredag", men han har inte svarat. Jag hoppas att det uteblivna svaret inte är en markering om att jag inte är välkommen i år. Man vet aldrig efter skandalen då jag välte ut ett vinglas på matbordsduken förra julafton. Jag ska nog ringa mamma i morgon. Hon brukar vara mer förlåtande när det gäller spillt vin.

Nu ska jag till sist avsluta det här inlägget. Så.

Please save me and my family from stormy weather

Så här i frankenstormtider vill man ju helst hålla sig inomhus hela tiden, så jag säger grattis till skolungdomarna som kan vara hemma och spela WOW och LOL och MW3 eller kolla på Vampire Diaries och Glee och Gossip Girl dygnet runt och inte behöver gå utanför dörren på en hel vecka. De har ju höstlov.

Fast jag vill säga lite grattis till mig också eftersom att jag nu har tid att ta tag i rättningshögarna som numera utmanar Uppsala Högar i både omfång och höjd. Det är, vill säga, om det inte dyker upp en bunt åtgärdsprogram man måste ta tag i först. Jag kom igång med det jag hade planerat att göra idag klockan 16.00. Tack ska du ha Jan Björklund. Hoppas du är nöjd nu när du har förstört mitt liv. Är det något mer du vill att jag ska dokumentera? Alla mail jag skickar? Telefonsamtal? Fikapauser?

Den sista blir lätt att dokumentera för sådant har vi då rakt inte tid med.

Nejdå, jag överdriver som vanligt. Visst är det en hel del att göra, men jag tror att jag kommer hinna det jag har tänkt innan jag får två dagar ledigt på torsdag och fredag. Men åtgärdsprogram är fan döden i dokumentform. Det tänker jag inte förlåta dig för Björklund!

Vilka hamnar har då Expeditionen lagt till i under den senaste tiden då jag har hållit mig borta från det elektroniska världshavet? Det har varit det vanliga. Lite vardagslossning i Hamburg och lite fest i Smögens gästhamn. Vardagen bestod av att på helspänn härda ut på jobbet, för inför lov kan vad som helst hända. Som tur var hände inte vad som helst, utan det var mest mycket att göra. Tjejsamtal till exempel. Lite omväxling förnöjer alltid.

I onsdags hade vi fest på Almqvist igen. Pappa var på besök i staden och passade då självklart på att låna min säng ett par nätter. Jag tillbringade nätterna i Josefins gamla gästsäng som jag tog över för sex år sedan, som nu börjar ha ungefär lika bra stöd för ryggen som en hängmatta. En hängmatta som har gått av. Men fest var det ja. Till och med Hannes kom. Det bjöds på lasagne och vin och det var mycket trevligt, men sen förlorade Arsenal så då blev det dålig stämning och alla fick vara tysta och sura istället.

I fredags var det fest på jobbet igen, och som traditionen bjuder var det utklädning som gällde. Temat var Rymdepos och jag kom som Zaphod Beeblebrox från Liftarens guide till galaxen. Det var en utmaning att få till det extra huvudet, men eftersom att jag är en grekisk gud när det kommer till att pyssla, som ni säkert vet, var det en enkel match när allt kom omkring. Om vi larmade på klockan 05.00 igen? Brukar påven blunda för sexuella övergrepp på pojkar?

I lördags? Haha. Kul fråga. Vad tror du själv att jag gjorde? Jag gjorde mitt bästa för att imitera Jabba the Hut i soffan så klart.

Slutligen vill jag åter lyfta gårdagens fina spelning med systrarna Söderberg i First Aid Kit. Hannes och jag åkte till Cirkus där vi stötte på mamma och pappa och avnjöt stämsången. Hannes var helt besatt av att se Pär Lernström, och var helt övertygad om att det här var en spelning i hans smak. Men min bror fick åka tillbaka till Uppsala besviken. Var det där sjuka Lernströmintresset kommer från vet jag dock inte. Något för en framtida KBT-behandling kanske?

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt mailinkorgen. Den har blivit mer försummad än Oliwer Twist de senaste dagarna.

April come she will

Så blev det en ny månad. Månadskiften har något definitivt över sig. Den gamla byken kan slängas ut, och man får nya friska förutsättningar. Man ringer så att säga ut det gamla och in det nya. Skiftet är en chans till en nystart och man får möjligheten att bygga grunden till något bättre, större och mer magnifikt.

Jag firade aprils intåg med att recitera Lord Tennysons Nymånadsklockan - B-sidan till Nyårsklockan som inte alls har fått samma genomslag som titelspåret - där ett par timmar efter det att vi hade missat Örf Hour hemma hos Björn. Eller recitera kanske är att ta i, man kan snarare säga att jag tänkte på den. Och med "jag tänkte på den" menar jag att jag noterade att det blev april.

Men om vi skulle ta och ägna oss åt något med substans istället för en massa trams (that's a first on this muttafuggah). Sedan vi satte oss ned och resonerade om det här med att gubbsova senast har jag varit både i farten och i långsamheten. I farten var jag framförallt i fredags och under delar av lördagen, då jag och Becks tog en hederlig fredagssvenne-afterwork. Den inleddes med en hamburgertallrik till hockeyn på Pitchers innan vi fick så jävla mycket nog av hockey att jag började crosschecka servitrisen med en stol och därmed blev anmodad att gå.

Becks började redan här hinta om att hon kanske eventuellt var en aning sliten efter veckan, så att det inte var helt omöjligt att hon under förutsättningen att hon inte piggnade till sannolikt inte skulle orka stänga Palermo den här kvällen. Det var helt okej med mig, men först var hon tvungen att hänga på till Orvars för några "Pippivatten" - som Majas dotter en gång myntade när hon pekade på Falcon-loggan på ett glas.

När vi rundade av kvällen och ställde oss i kön till garderoben upptäckte vi att vi hade hamnat bakom den legendariska Orvarsstammisen "Bibliotekarien". Hon avslöjade att den senaste kursen hon läste var kinesiska (eller ryska kanske det var? Skitsamma, något konstigt språk var det såklart) för ett och ett halv år sedan. Den gamla lusekoftadamen är alltså humanist. Oväntat.

Efter lite snack om plugget och pop och bio såklart inne hos Esh när jag hade kommit hemlarvande körde han ut mig för att han skulle gå och lägga sig, och jag kunde krypa in till mig och förbereda en riktigt tonårssovmorgon på lördagen. Den höll på att gå om intet då jag vaknade klockan nio, men trägen vinner och jag fick mina timmar till slut.

Sedan var det någon jävla skitmatch på Loftus Road som jag inte tänker kommentera mer än såhär innan jag tog mig till Björn där han satt och spelade brädspel med sina kollegor. I och med att de jobbar på samma företag som jag är de ju mina kollegor också, så det var helt naturligt att bjuda in mig själv dit. Trots att jag visste att de skulle spela brädspel. Men det fanns ju öl.

Sedan blev det månadsskifte, vilket gjorde mig så ivrig att jag spillde rödvin på duken och som en konsekvens av detta anmodad att gå. Sedan sov jag så mycket igår att jag var pigg hela natten, vilket i sin tur har orsakat vissa sengångartendenser i dag på jobbet. Tur att det inte var några elever där.

På kvällen har jag varit ute på löprundan. En helt okej tid, men Sara Wedlund behöver behöver inte börja titta sig över axeln riktigt ännu. Ge mig tre veckor till så kommer jag springa förbi henne så snabbt att det rasslar i revbenen.

Nu ska jag hänga tvätt. Rock'n roll-livet bara fortsätter.