måndag 31 december 2012

It's four in the morning, the end of december

Jag får nog ta tillbaka lite av den vildsinta kritik jag riktade mot SJ:s försök till en första klass-kupé igår. Jag skrev den nämligen innan jag hade vandrat genom de andra vagnarna till bistron, eller snarare kiosken för fattigare utbud får man leta efter, och då fick jag perspektiv på tillvaron. Som man så ofta behöver när man är upprörd och onyanserad.

Jämfört med trängseln, det skarpa ljuset och oljudet i de andra vagnarna framstod min resa i vagn två som att åka i Kate Winslets hytt på Titanic. Jag måste lära mig att inte vara så snabb med mina sågningar.

Hittills den här reseperioden under helgerna har SJ levererat tidsmässigt och gårdagens resa var inget undantag. Några minuter före utsatt tid anlände vi till Östersund C där Anna hämtade mig i en pickuptruck.

I Optand, någon mil söder om stan där de bor, hängde jag med Lill-Esh då Karl var på väg hem från hockey i Sönsvall, och vi spelade innebandy, fotboll och handboll i vardagsrummet. Han vann allt. Jag måste dock påpeka att reglerna ändrades extremt godtyckligt under matchernas gång och i regel till hans fördel. Särskilt i handbollen, där jag borde ha ett rejält övertag, var regelboken mer snårig än Amazonas. Det är inte okej.

När Karl kom hem tog vi en stärkande bastu och avhandlade livet i allmänhet. Sedan var det bara att somna till Rapports Nyårskrönika på SVT Play för att sedan vakna ett par tre gånger under natten på grund av kombinationen kissnödighet/vätskebrist. Smart att basta klockan tolv på natten.

Idag har jag och Karl åkt skidor till fäboden och tillbaka. Det var en vacker vintertur i den jämtska idyllen och jag ramlade bara två gånger. Jag vet inte om det berodde på bristfällig teknik, isigt underlag, det svenska vallateamet eller på Karls hemgjorda likör vi drack i fäboden, men det var vingligt. I alla fall på hemvägen.

Nu blir det en bastu så att jag inte är så extremt smutsigt till middagen. Det här blir en bra kväll.

söndag 30 december 2012

Gloryland in gloryland, you're here in gloryland

Egentligen ska man ju författa någon form av årskrönika så här dags på året, och jag har också haft högtravande planer på att göra det i form av en podcast. Dessvärre kunde inte någon av Mats Nyström eller Albert Svanberg läsa in den på så här kort varsel, och Dennis Videmyr är på semester fram till sjunde januari så det fanns ingen som kunde fixa med redigeringen. Dessutom har jag trots idogt sökande inte fått tag på hon som ska säga "Heja Sverige, friska humör. Det är det som susen ghör - is it ghör?" i inledningen. Alla vet ju att minst tre av dessa måste vara involverade om det ska bli en krönika värd namnet.

Men ta det lugnt, som Tommy Svensson sa inför midsommarfirandet i Pontiac Silver Dome. Vi vinner detta.

För tillfället sitter jag på tåget mot Norrlands inland. Målet är nyårsfirande i Östersund med Karl och familjen. När jag bokade den här resan upptäckte jag att biljetterna var billigare i första klass än i kreti och pleti-vagnarna, så jag har sett fram emot resan sedan dess. Allt har dock slutat i ett rejält självmål. Ett självmål med ofattbar konsekvens.

När jag kom ombord var det inte alls den obeskrivliga lyx jag hade sett framför mig. Istället sitter jag i en vanlig trång jävla fyrsittsplats med en hetsig unge bredvid mig som spelar spel med volymen påslagen på sin iPad. Det är precis som Tomas Brolin säger om värmen i Los Angeles under premiärmatchen mot Kamerun i VM -94. Hjärtat fick en chock.

Jag tycker att detta är dåligt. Man har rätt att, precis som Tommy Svensson påpekar om sin utskällning i halvtid i semifinalen mot Brasilien, bli arg någon gång. De har gjort bort sig helt enkelt. De får inte bygga en första klass-vagn så dåligt. Första klass för vem kan man undra. Boskap?

Det är tur att det bara är fyra timmar kvar tills vi är framme.

Om man skulle ta och investera i en bil 2013?

Ont, det gör ont, det gör ont

Efter några intensiva dygn är jag nu tillbaka i lugnet i lärdomsstaden igen. Det har varit fina dagar med en hel massa återseenden av gamla vänner, men det är faktiskt skönt att mellandagsmellanlanda innan jag drar norrut för vidare festligheter.

Sist vi samlades här i skvallerångorna i vårt elektroniska fikarum var det juldagens eftermiddag. Juldagens kväll är ju den därpå följande tidsmarkeringen och een innebär också den stora hemvändarkvällen i många av Sveriges kommuner. Linköping är inget undantag, men jag har dock noterat en förändring i min krets de senaste åren. Vi blir färre och färre.

Det var traditionsenligt samling hos Per dit jag och Erik gick efter ett par stärkande trappistöl på De Klomp som uppvärmning. Det var som jag nämnde mindre folk där än tidigare år, och dessutom mer städat än förr (i alla fall bland merparten hos besökarna, jag själv tar givetvis inget som helst ansvar för eventuella utbrott av städad beteende). Kvällen var dock väldigt trevlig och det är alltid kul att få uppdateringar om vad vännerna jag inte har pratat med på länge gör för tillfället.

På annandagen studsade jag upp klockan tolv, pigg som en döende lärka, för att åka till mormor och äta min kroppsvikt i julmat för femte gången på lika många dagar. Hannes hade också haft hemvändarkväll kvällen innan så det behövdes bara några ögonkast för att stämma av att han kände sig nästan lika svag som jag. Bilresan dit företogs under tryckt tystnad, men väl hos mormor började jag ändå må lite bra.

Den känslan skulle dock inte hålla i sig särskilt länge. När jag var inne på tallrik två var det som att någonting i mig gick sönder. Varje köttbulle växte till storleken av en köttfärslimpa i munnen och kallsvetten började sippra fram i pannan. Hannes såg hur dåligt jag mådde och gladde sig så skadeglatt man bara kan göra när man själv är lite bakis men är med någon som är mer bakis. Jag tror att jag nådde julens lågvattenmärke där i mitten av andra portionen.

Jag la mig i fosterställning på soffan ett tag, och då blev allt mycket bättre. Sedan dök Elis (och hans mor och far upp, som han så väluppfostrat introducerade för mig som Kerstin och Love) upp och då kan man ju inte må dåligt så då kan man säga att vi lämnade defcon 5 och började må civilt igen. Resten av annandagen mådde jag rätt så bra, i alla fall om man jämför.

Dagen efter annandagen var någon form av normal veckodag men fråga mig inte vilken för jag tappade räkningen på dagarna redan förra helgen, och under denna hade jag inga storslagna planer. Jag lekte lite med Elis innan jag valde att åka ut till köpmarknadsmekkat Tornby för ett besök i den underbara tillvaron de kallar mellandagsrean. Mitt mål var att köpa en extern hårddisk som jag har tänkt göra i fyra år ungefär, men inte riktigt hunnit med för att det har varit så mycket med allting, och kanske en ny skjorta eller något annat fint. Jag genomförde målet med hårddisken utan problem, men när jag skulle börja gå i affärer utvecklade jag svår agorafobi på grund av folkmassorna inne på Ikanohuset så jag kastade mig in i första bästa buss därifrån.

På kvällen träffade jag Erik och Oskar samt hans tjej Hanna på vårt stammishak De Klomp och det var som vanligt mycket trevligt tills jag började berätta om mina färdigheter i slöjd varpå Oskar skrattade så mycket att han fick svår hicka.

Dagen efter var det den årliga fotbollsturneringen Coppa di Natale och för en gångs skull gjorde vi ett riktigt bra gruppspel och vann alla matcherna. Det var särskilt viktigt att vi slog Hasselqvist och kompani i Lokomotiv Lambohov efter deras förnedring av oss i fjol. Vår vana trogen åkte vi dock ut i kvartsfinalen, trots mitt peptalk innan matchen där jag lånade Tommy Svenssons Karin Boye-citat från VM -94. Tyvärr var den bästa dagen inte en dag av törst utan vi var rätt mätta med att gå till kvartsfinal (vilket man gör automatiskt då det inte går att åka ur i gruppspelet). Skitsport.

Hela turneringen är dock en av julens höjdpunkter eftersom att det är så mycket trevliga människor som är där och bjuder på sig själva. Bara att hänga med Biffen litegrann är ju skäl nog för att vara med. Banketten efteråt på Santinis var också mycket trevligt och jag passade dessutom på att nätverka där på slutet av kvällen innan jag började få träningsvärk av tredje graden och släpade in mig själv i en taxi. De andra pratade om att gå till Platens, men så ont som jag hade då var det mer troligt att jag skulle framföra ballongdansen på huvudet av Folke Filbyter-statyn än att gå dit.

Smärtan då var dock ingenting mot den träningsvärk jag har haft idag. Jag vill faktiskt helst inte prata om den.

Sedan jag kom tillbaka till Uppsala har jag latat mig något så oerhört samt träffat Dennis över några öl och en hamburglare framför Arsenal-Newcastle på O'Learys. 7-3. Kul match. Ännu ett märkligt resultat - jag har slutat bli förvånad.

Nu ska jag fortsätta njuta av att jag har HBO i mitt lyxiga abonnemang. Är inne på avsnitt tre av Band of Brothers. Winters är klart mer sympatisk här än i Homeland.

tisdag 25 december 2012

The blood of the martyrs will water the meadows of France

Så har jag firat julafton igen. Det var trettionde gången. I all väsentlighet skiljde den sig inte särskilt mycket från föregående år. I alla fall 28 av de 29 senaste har sett mer eller mindre liknande ut, vad jag kan minnas. Den 29:e satt jag i Amsterdam och drack genever så det är väl den som sticker ut. Annars var det mycket samma lika som vanligt. Jag drack dock gin igår, och där påminner ju lite om genever. Men jag vet inte vad jag vill säga med det.

Jag fick dock lite sovmorgon där i arla jualaftonsstund, och det uppskattades rejält. Normalt sett brukar vi annars ha samling typ klockan halv åtta nere i köket och att då skaka fram lite julefröjd i en skalle så morgontrött att det går att genomföra en mindre lobotomering utan bedövning kan vara en utmaning. Igår gick det dock bättre när vi började äta gröt klockan tio istället.

Allt var frid och fröjd ända tills mamma började skälla ut mig för att jag inte visste hur en talgoxe såg ut, varpå Hannes började gasta "köttmajs" med målbrottsröst. Köttmajs är ju det norska namnet på talgoxe, vilket var det enda han lärde sig under sitt halvår i Oslo där efter gymnasiet. Kort sagt så var det en helt normal julaftonsmorgon i den här familjen.

Jag och Hannes var ute och övningskörde lite mitt på dagen eftersom att varken han eller jag borde få ha körkort då vi aldrig kör bil numera, och då passade vi också på att hämta mormor. Hannes körde dit, men vågade inte utsätta mormor för att åka med honom när vi åkte tillbaka så då fick jag ta över ratten. Självinsikt kan vara mycket vackert.

Sedan var det samma upplägg som vanligt. Julmat med ett par tre snapsar - våga vägra bita av - och därefter hamna i matkoma ungefär när Tjuren Ferdinand började. I ren protest, och lite för att vi inte hade ätit klart, hoppade vi över den numera amputerade inledningsdelen om tomtens julverkstad. Alla var oerhört vita och kränkta över detta fruktansvärda brott mot den svenskaste av traditioner.

Efter Kalle gjorde jag också det vanliga. Slog in paketen och skrev dåliga verser, fikade lite och försökte att få Hannes att vakna eftersom att han har blivit världens tröttaste människa och somnar bara han ser en plan yta.

På kvällen var det julklappsutdelning. Jag fick minst paket av alla och valde därför att dö martyrdöden framför akvariet i vardagsrummet. Hannes får alltid flest grejer. Orättvist.

Till sist kollade jag och Hannes på film och åt dillchips (det var ju julafton - klart det ska vara lite festligt) tills han somnade för tolfte gången denna julafton och gick upp och lade sig.

Det var en fin dag och bortsett från mammas attack på mina bristfälliga ornitologiska kunskaper där på morgonkvisten var det långt ifrån att urarta i en Norénjul, vilket man får vara nöjd med. Karl-Bertil Jonsson var dock bäst, precis som vanligt.

måndag 24 december 2012

Söndagkväll i den stad jag föddes, jag står i en bar med gamla vänner

Idag har det tydligen varit dagen före dagen. Detta gör mig förvirrad. Är det inte dagen före dagen varje dag? Varje dag följs ju av en ny dag, förutom i förrgår, men det blev ju ett lika stort antiklimax som Y2K, så det finns inte ens ett undantag för att bekräfta denna regel. Förvirrande, som sagt.

Normalt sett den 23:e december brukar jag medverka i Sveriges Radio Östergötlands uppesittarkväll med rimstuga. Jag blir fundersam och orolig över att de inte hörde av sig i år heller, för tredje året i rad. Var min insats 2008 verkligen så jävla kass? En liten ihopblandning i direktsändning runt av vad det är koalor respektive pandor äter, och så blir man straffad för det i tre år. Ska fan sluta betala in licenspengarna. Så får ni se hur mycket public service ni har råd med sen, utan mina pengar.

Idag har jag först och främst latat mig. Jag åt frukost klockan 13, vilket är högst normalt för mig en söndag så allt borde vara normalt. I det här hushållet råder dock ganska lutherska värderingar så risken är att man får många sneda ögonkast efter en sådan synd. Särskilt från Hannes som har vänt på dygnet åt fel håll och gick upp halv sex i morse för att kolla på TV-shop.

Jag har också följt med pappa till Chokladboden i Gamla Linköping (som har flyttat från sin gamla plats och gjorts om till ett vad jag bara kan likna vid ett billigt snabbköp - årets kulturskymning utan konkurrens) samt köpt mat i Ekholmen, eftersom att alla andra mataffärer tydligen låg för nära. Åka till andra sidan stan för att köpa varor som finns överallt. Det dummaste jag har hört.

Han släppte av mig inne i stan när vi var klara därborta vid fyrahugget. Det var inte helt genomtänkt av mig att handla de sista julklapparna efter klockan fyra söndagen före jul då alla affärer utom Clas Ohlsson och Press Stop stängde klockan fyra söndagen före jul. Detta innebar att jag fick köpa mina sista julklappar på Clad Ohlsson och Press Stop. Nöden har ingen lag, men så kallar de ju mig MacGyver också.

Framåt kvällen klädde vi granen under relativt tryckt stämning då pappa röt ifrån om att vi inte fick sätta upp vad som helst i granen. Hörlurar var till exempel oacceptabelt. Det slutade med att han och mamma klädde granen själva. Jag hann dock hänga upp Hannes rekordfula ängel som han gjorde i andra klass på Änggårdsskolan som idag har kultstämpel bland bröderna innan vi blev bortmotade.

Lite senare tog jag bussen ned till stan och mötte upp Per för ett par tjeckiska välkylda på ett ställe som heter New York Legends som jag aldrig har varit på förut, där man som på alla andra ställen de har sportbarsskärmar ofrånkomligt måste kolla på vad som sker på skärmarna om det så är lådbilsrally eller amerikansk fotboll. Om de bara stängde av tv:n när det inte var fotboll skulle allt vara så mycket enklare, för det är knappast så att någon går dit på en söndag för att kolla på Red Bulls X-games-OS.

Efter ett tag anslöt Sandra och hennes pappa och vi hade en trevlig och julvarm stund där medan snön yrde utanför fönstret som på tv-skärmen när man spelar en riktigt sliten VHS-kassett. Till sist var jag tvungen att jogga till bussen, bara för att komma fram till busshållplatsen och se att det var 20 minuter kvar tills bussen skulle gå. Det märks att det var ett tag sedan jag behövde åka med sista bussen hem till Lambot. Usel tajming.

Nej, nu tar vi och river av den där julafton va. Jag ser mest fram emot att få se mina två favoritdockor i avsnittet om tomtens julverkstad i Kalle Ankas Julafton. Kommer att bli sjukt besviken om jag missar dem i år.

lördag 22 december 2012

I am beautiful no matter what they say

Idag har jag träffat mormor Grande Eivor igen. Hon var som vanligt taktfull. Ungefär lika mycket som en berusad person med Aspergers syndrom. Det första hon sa var:
- Vad kul att se dig!
Så långt allt väl.
Det andra hon sa var:
- Vad tjock och fet du har blivit.

-MEN DURÅ! svarade jag inte, utan log blekt istället och gick därifrån. Sanningen kan göra ont ibland, även om jag väger exakt lika mycket över matchvikt som i fjol. Men det är bra. Gnid in det bara.

Jag är i Linköping nu, för att fira så kallad "jul" i familjens underliv, förlåt sköte. Det ska bli kul, men jag känner mest för att göra ingenting alls förutom att sova tills jag vaknar. Bara lata mig och vila efter en hård termin. Nu lever vi dock i någon form av kollektiv här i Lambot så då är det underförstått att man ska dra sitt strå till den kulturmarxistiska stacken. Igår fick jag laga mat till exempel, men det var potatisgratäng och man kan ju inte bli sur om man får potatisgratäng.

Resan ner från Uppsala gick bra, och det var oerhört viktigt för mitt välbefinnande att SJ gav fan i att krångla i och med att det blev sent, eller snarare tidigt i torsdagskväll efter vår traditionella lilla julafton med kompisgänget. Jag var inte direkt pigg igår när jag vaknade och skulle börja packa väskan. Det är ju dödstråkigt att packa även när man inte har spelat baseball med en bag-in-box-påse klockan fyra natten före, så ni förstår säkert hur inspirerande det var. Beslutet att fixa disken innan jag gick och la mig var dock det bästa jag har fattat sedan jag valde att ta datakörkort som individuellt val i gymnasiet. Man fick ledig från halva kursen om man redan kunde allt, vilket jag ljög och sa att jag kunde. Sovmorgon varje måndag i ettan. Living the dream.

Lilla julafton var som väntat mycket gemytlig. Vi var hemma hos mig och körde som vanligt knytis och det var ett glatt gäng som kom. Esh, Hannes och Bojan var först på plats, därefter kom Josefin och Colin samt Becks och Erik. Sist kom Emma med den viktigaste rätten av alla - Janssons frestelse.

Vi testade hasard med nya regler i år, och alla var nog överens om att det var roligare än tidigare åren då vi bara har lottat ut paketen. Bojans bröstmugg var populärast, tätt följd av Kicki Danielssons självbiografi som var Emmas bidrag. Det var då en välsignad julfest, som alltså slutade så oerhört sent. Som det alltid tycks bli nuförtiden.

Det roligaste som hände idag var att jag och Hannes introducerade Gangnam style-dansen för mormor. Mottagandet var ljummet, även om jag uppskattade hennes kommentar om att jag dansade "smidigt". Det är ju det jag alltid har sagt själv.

Nä, om man skulle ta och gå och plöja ett par avsnitt av Homeland nu? Den här dagen blir nog inte så mycket mer intressant.

onsdag 19 december 2012

Just som Christofer Columbus, så vaknar jag vid drömmarnas land

Tanken är tom nu. Och då pratar jag med både grav och akut accent.

För er som inte har fånat runt på Institutionen för Nordiska språk under nära nog tio procent av ert liv kan jag förtydliga. Tanken - både den som man fyller upp med bensin och den som man tänker i hjärnan - är tom nu.

Det är en dag kvar på terminen för mig att jobba och jag är så redo man bara kan vara för lov. Jag ska inte påstå att jag är utmattad eller nära att gå in i väggen, men jag är trött. Jag känner mig som en skål med flingor med för lite mjölk i. Otillräcklig på något sätt.

Dagen började illa. Jag fick tidigt på morgonen ett långt, argt mail från en person i supporterklubben som anklagade mig för att jag gör för lite. Efter att ha lagt i princip all min fritid på ideell verksamhet i alla fall de senaste sju åren tycker jag att sådana mail är jobbiga att hantera. Man känner sig rejält otillräcklig där också. Som en skål flingor med bajs ungefär.

Då är det tur att man har jobbet. Det kvittar nästan hur dåligt morgonhumör jag har. När jag möter kidsen är det alltid någon som slänger ur sig en kommentar som är omöjligt att inte älska. Jag tänker inte ge mig på att beskriva vad de säger, för det är naturligtvis väldigt kontextbundet till respektive elev och situation. Men det går liksom inte att fortsätta vara grinig då. Det är en av anledningarna till att jag verkligen känner att jag har hittat rätt i livet, i alla fall vad gäller jobbaspekten. I övrigt är jag nog lika vilsen som alla andra.

Idag var det skolavslutning. Den brukar alltid ge mig paradoxala känslor. Det är naturligtvis skönt att nå fram till målet då man ser den stundande ledigheten framför sig, men samtidigt känns det konstigt att säga hejdå till personerna jag träffar mest regelbundet av alla i mitt liv. Som separationsångest i det lilla.

Det var lite samma sak idag, men det underlättar ju alltid att säga hejdå när man får några julklappar. Jag har ofta hävdat att jag inte har något jättebehov av bekräftelse, men det är ju en livslögn i klass med Christofer Columbus reseberättelser om den alternativa vägen till Indien. Jag fick en mycket fin julprydnad (nu äger jag således en stycken julprydnad) i form av en sådan där liten snöglob med Arsenaltema. Nu ska jag inte påstå att jag blev rörd, men nog blev jag allt lite rörd av att en elev som åker till London en helg i november tänker tillräckligt på mig för att köpa en julklapp att ge till mig vid jul. Slutsats: Något rätt har jag tamigfan gjort under de här åren.

Innan jag delade ut betygen, efter att lärarlaget rivit av en grym version av Rocking Around the Christmas Tree på den gemensamma avslutningen med yours truly som lead singer, berättade jag för mina elever om det jag beskrev ovan om hur de kan få mig att bli glad även de mörkaste av dagar. Jag tror att de uppskattade när jag var privat, men inte personlig, för en gångs skull.

Nu är det en dag kvar att jobba, och sedan blir det Linköping i någon vecka. Om jag får komma vill säga. Jag mailade pappa i måndags och skrev "jag kommer på fredag", men han har inte svarat. Jag hoppas att det uteblivna svaret inte är en markering om att jag inte är välkommen i år. Man vet aldrig efter skandalen då jag välte ut ett vinglas på matbordsduken förra julafton. Jag ska nog ringa mamma i morgon. Hon brukar vara mer förlåtande när det gäller spillt vin.

Nu ska jag till sist avsluta det här inlägget. Så.

Short people got no reason to live

Att börja friskna till efter att ha drabbats av Digerdöden ännu en gång kan bara beskrivas som en lättnad lika stor som efter att man har klarat uppkörningen. Jag har visserligen en del förkylningssymptom kvar i kroppen, men inte värre än att det går att leva ett normalt liv (diskussionen rörande huruvida jag lever "ett normalt liv" enligt den allmänna definitionen eller inte i vanliga fall hänvisas som vanligt till tråden om mig på Flashback). Det enda som stör mig just nu är att min hörsel haltar lite då jag har någon form av lock för vänster öra, men det är en ganska bra ursäkt för att ignorera elever. Så precis som vanligt får man ta det onda med det goda.

"Oj förlåt, jag hörde inte det. Du vet ju att jag är förkyld i örat." Jag vet inte hur många gånger jag sa det idag.

När man blir friskare kommer också livsglädjen tillbaka, trots att det är slutet av terminen och man är så sliten att man skulle kunna komma undan som Jesus under långfredagsskildringen av ett passionsspel. Det har gjort att jag har pallat att ignorera de sista slaggprodukterna av förkylningen till förmån för lite kulturell förkovran.

Eller kultur och kultur. Populärkultur kan vi kanske sträcka oss till, för Peter Jackson kommer nog aldrig tilldelas något Nobelpris för sina alster. Jag och Magnus har alltså sett Hobbiten ikväll.

Säga vad man vill om Jackson, men är det något han gillar att skildra så är det män i fåniga kostymer som går långa sträckor i vindunderligt vackra landskap. Sagan om ringen-filmerna bestod ju till hälften av sådana scener, och fattas bara annat om han inte skulle hålla den traditionen vid liv.

Jag är dock inte särskilt imponerad av den här nya filmen. Det är självklart bra underhållning, otroligt välgjort och kul att återse Gandalf, Galadriel och - lätt bäst av alla - min gamle polare Gollum, men ska de verkligen dra ut det här till tre tretimmarsfilmer?  I originaltrilogin handlade allting om vad som skulle kokas bort från böckerna, varför de scener som i slutändan kom med alla är kärnfulla och viktiga för helheten. I Hobbiten måste de ha kämpat för att hitta scener att ta med i filmen och därför blir det många transporsträckor. Både bokstavligen och inte. Fast dvärgarna är ett kul gäng, även om de inte är riktigt lika tunga karaktärer som Aragorn, Legolas och de andra i brödraskapet.

Peter Jackson håller inte direkt igen i den här filmen och det är hisnande stridsscener staplade på varandra. Nyckelordet är knappast måttfullhet men Jackson förhåller sig ju till måttfullhet ungefär som Henke Larsson förhåller sig till magstöd när han pratar, så det är ju knappast en överraskning.

Det här var också första gången jag gick på en 3D-film, och anledningen till att jag inte har gjort det tidigare är att de svåra filmer jag vanligtvis går på inte brukar produceras i 3D plus att jag aldrig har förstått poängen med tekniken. Jag är inte beredd att ändra mig på den punkten nu heller. Effekten tillför ingenting till upplevelsen och jag mådde mest illa av de obehagliga kameraåkningarna. Dessutom är det extremt opraktiskt med 3D-glasögon när man redan har glasögon. Ständigt dessa taftologiska problem i livet, när ska de ta slut?

I morgon är det skolavslutning. Sedan är det bara en termin kvar med mina underbara odågor. Det känns märkligt.

söndag 16 december 2012

Jagar mig i sömnen

Det känns orättvist att man unnar sig en öl på fredagen och sedan drabbas av tvådagarsbakfyllan. För så har det känts den här helgen. Nu rör det sig dock inte om att jag är bakis, utan det är en gammal god terminsavslutningsförkylning jag har åkt på. Vi har alla komponenter på plats, nästäppa, halsont, bihålesmärta och ett allmäntillstånd så ynkligt att det får Dartanjang i Loranga, Masarin och Dartanjang att framstå som Vem kan slå en pensionär?.

Det har inneburit att jag har ägnat stora delar av den här helgen åt att sova. Det var visserligen min ursprungsplan redan i fredags då jag var och är ganska utmattad efter Falunveckan, men nu fanns det liksom inget alternativ. Jag somnade ganska direkt i soffan där på eftermiddagen och drömde om fruktlösa försök att få in alla elever i en buss.

På kvällen åt jag pizza och kollade på På Spåret - mina betyg håller fortsatt bra - innan jag slocknade på nytt och drömde om att pricka av alla elever för att se till så att alla var inne på en restaurang.

Lördagen ägnades åt lite samma. Jag vaknade på förmiddagen någon gång, konstaterade att jag mådde marginellt bättre än Rasmus i Torka aldrig tårar utan handskar när han ligger på sjukhus och satte i mig allt jag hade av piller och spray, innan jag släpade mig till Gränby Centrum för att köpa på mig mer preparat plus mat. Kylskåpet var inte direkt välfyllt efter en vecka på resande fot, utan bestod mest av kapris, senap och sådan där hamburgerost. Nog för att ostgratinerad kapris smaksatt med Johnnys sötstarka senap anses vara en delikatess i vissa kulturer, men det var inte det jag var sugen på en förkyld lördagskväll i december.

Efter att jag hade handlat somnade jag och drömde om hur jag diskuterade med mina elever angående huruvida det skulle vara alkoholfritt eller inte på deras avslutningsbal. Det var mycket frustrerande att mina argument för att vin gör att alla slappnar av lite inte godtogs.

Nää då, det var ju jag som var på absolutisternas sida i debatten.

Jag är ju ingen psykolog som ni vet, och jag hade nog bara VG i psykologi på gymnasiet men jag tror att det faktum att jag har umgåtts med elever dygnet runt i fem dygn kan vara av vikt när vi ska analysera mina drömmar den här helgen. Jag tänkte att vi anordnar ett seminarium på måndag kväll över Skype så kan vi verkligen grotta ner oss i detta, för alla vet ju hur kul det är att höra om andra människors drömmar.

På kvällen kollade jag på två filmer jag länge har velat se. Dels Mellan väggarna, en smådeppig film om en högstadielärare i ett tufft Parisområde (exakt hur tänkte jag med det valet just den här helgen?) och Lars von Triers undergångsdrama Melancholia. En skön liten ångestkick sådär vid midnatt.

Idag har jag också gjort samma. Bara latande i sängen och i soffan för att friskna till så snabbt som möjligt. Det känns som att det går åt rätt håll, men jag är inte överdrivet sugen att jobba i morgon. Jag har dock inget val för betygen ska matas in, så det är bara att åka dit. Jag måste ju få användning för min nya betygstärning som jag beställde från en elev på träslöjden i Falun.

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att ge mig ut på Internet och bli kränkt. Det verkar ju vara det som gäller just nu.

fredag 14 december 2012

It ain't over 'til it's over

Så var vi där. Vid den sista kvällen av lägerskolan. Av erfarenhet vet vi att det är då eller på onsdagen katastrofen sker. Det är också ofta under någon av dessa kvällar man yttrar sina famous last words: "Det här går ju bra..."

Hittills har vi släckt de bränder som har uppstått, och då menar jag metoforiska bränder (tack och lov) så riktigt urspårat har det inte blivit. Men det är ju en natt kvar och det viskas om att dygna bland eleverna.

En av mina elever var mindre diskret när jag var inne i deras rum för kvällens visdomsord (som den erfarne nestor de känner mig som) om man säger så: "Jo, jag har tänkt att dygna men det kan jag ju inte berätta om när Axel är här inne".

De kan väl i alla fall låtsas att de har planerat att sova...

Ikväll var det avslutningsdisko. Jag var en hel del på dansgolvet, under stort jubel från eleverna. Man måste ju passa på att köra Gangnam Style-dansen nu när man har tränat framför YouTube. När det var min tur att jocka, som man säger i branschen (eller?), plockade jag fram klassiker som Wannabe, Sexy Back och självklart My heart will go on som avslutande tryckare, innan det var dags för den mycket otacksamma uppgiften att få drygt 100 uppspeedade och sockerstinna tonåringar in på sina rum. Du som söker en utmaning i livet - testa den.

Du som gillar att bemöta de mest ovidkommande och grundlösa argument för varför någon ska få vara uppe bara lite till har också en guldgruva här.

Nu har jag suttit i en korridor i en timme och försökt vänta ut stormen, så nu känner jag att det är läge att få några timmars sömn tills det att jag vaknar av att eleverna river huset någon gång klockan tre i natt.

Men nu ska vi inte vara såna. Det går ju bra det här.

tisdag 11 december 2012

En timme tar en vecka här

Jag börjar mer och mer känna att Falun har en egen tidzon. Eller det är inte ens en tidzon, det är mer en maska i tidsväven. Vi har inte varit här i mer än ett och ett halvt dygn, men det känns som att mer än en vecka har förflutit.

Man lever också väldigt mycket här och nu. Till exempel: Just nu pågår ingen konflikt och det känns bra, men vem vet hur det ser ut om en timma. Eller just nu behöver ingen elev åka till akuten, men om tre kvart kan man lika gärna sitta i ett väntrum på Falu Lasarett.

I detta tidsvakum framhärdar vi alltså. Det är tydligen tisdag, vilket Tina avslöjade för ett par timmar sedan då jag hoppades att det i alla fall var onsdag. Tisdag kväll betyder min kvällsjour, vilket innebär att man sitter i en fåtölj i en korridor och ser till att det inte blir ett enda jävla rännande ut och in på rummen. Sov mina monster, sov.

Idag har jag varit ute och åkt skidor tillsammans med Rebecka och en handfull barn. Rebecka tränar inför ett av Vasaloppen, så jag sa till henne att ta täten samt att hon inte behövde hålla igen. Hon tog mig ganska rejält på orden. Min tanke var att ta rygg, enligt Niklas Jonsson-taktiken från femmilen i OS i Nagano, men det tog utan överdrift tre stakningar och sedan var hon borta och lämnade endast ett moln snörök som minne.

Min kondition lämnade en del att önska. Och med en del menar jag allt. De vanliga motionärerna såg sig förundrat över axeln efter att de hade passerat mig i spåret. "Varför skejtade jag precis förbi ett frustande ånglok?" tycktes de fråga sig själva.

Det brann i mina ben när jag kämpade mig uppför Mördarbacken en tionde gång, för den där stigningen ligger tydligen i varenda brant på Lugnet. När jag stannade och vek mig över stavarna för att sluta hyperventilera flimrade det framför ögonen som efter att man har tittat in i solen för länge. Bristen på kondition var öronbedövande. Det gick inte ens att skylla på valla-teamets totala flopp den här gången.

Fast skidorna var dåliga, det var de.

På kvällen var det alltså vak, och medan vi föste in fårskocken, förlåt barnen, i respektive fålla, förlåt rum tittade jag irriterat på mobilen eftersom att Arsenal låg under mot ett jävla korplag. Några grabbar började streama matchen inne på sitt rum och när Arsenal kvitterade ramlade halva gänget jublande ut i korridoren - trots att ingen av dem håller på laget. Många har hävdat det förr, men det är faktiskt jag som har världens bästa elever.

När det sedan blev straffar ropade killarna in mig på rummet. När Arsenal naturligtvis förlorade kvävde jag en impuls att välta varenda våningssäng i rummet och väste ett sammanbitet godnatt innan jag mycket argt satte mig och hyperventilerade i min fåtölj tills det började flimra framför ögonen. Den här gången av förlorarilska. Kanske den mest osexiga av alla ilskor.

I morgon och på torsdag ska jag se på när tonåringar slöjdar. Det har aldrig varit mer passande att slänga in denna akronym: FML.

Fotnot: Den svalt bittra undertonen i det avslutande stycket har en hel del att göra med att Arsenal förlorade mot ETT JÄVLA KORPLAG. Ingenting annat.

söndag 9 december 2012

Stackars dom som stänger in sig, hundra dagar utan heder

Hålla där The Artist Formerly Known As King Kolo, 29, som på måndagen åker till Falun för ännu ett slöjdläger.

Hur känns det?
- Det är blandade känslor. Det har gått lite för kort tid sedan sist jag var där för att jag ska ha hunnit romantisera bilden av den där veckan. Jag har romantiserat litegrann och försökt intala mig att det ska bli roligt, men det haltar kan man säga.

Vilka farhågor har du?
- Formulera om frågan så här istället: Vilka farhågor har jag inte? Det finns så oerhört mycket som kan hända med 120 tonåringar i samma hus under en hel vecka. Det borde egentligen inte vara lagligt. Skolinspektionen måste ta tag i det här.

Hur ser den romantiserade bilden av den här veckan ut?
- Då är man som en enda stor familj där ingen av barnen bryter mot regler eller för den delen blir osams. Stämningen är så god och mysig att Barnen i Bullerbyn framstår som Lilja 4-ever i jämförelse och jag är så pigg att jag bara studsar upp ur sängen på fredag morgon.

Men så är det alltså inte?
- Grattis till ditt oerhörda skarpsinne. Sherlock Holmes hade blivit imponerad.

Du behöver inte bli sarkastisk för det.
- Ställ bättre frågor då.

Okej. På det viset alltså. Hur ser veckan ut på riktigt?
- Har du sett Big Brother någon gång?

Ja.
- Den här veckan är som ett koncentrat av en Big Brother-säsong, fast utan alkohol och med fler Hanna Widerstedt.

Det låter som att det finns potential för att det ska bli riktigt hemskt.
- Det finns potential för det också. Men man får komma ihåg att det har funnits sköna karaktärer i Big Brother också, som Larssa till exempel.

Har du fler exempel på sköna typer i Big Brother?
-  Det är väl egentligen bara Larssa när jag tänker efter. Han Godzilla var med i Villa Medusa va?

Ja. 
- Då svarar jag Larssa.

Det känns som att du försöker förtränga att du ska resa till Falun genom att namedroppa en massa avdankade dokusåpadeltagare. Du låter inte överdrivet laddad inför resan.
- Det kanske är för att jag inte är överdrivet laddad.

Har du börjat packa ännu?
- Vad tror du själv? Det var det dummaste jag har hört sedan min lillebror bestämt hävdade att basen i smörgåstårta utgörs av sockerkaka.

Finns det något du ser fram emot med nästa vecka?
- Det ska bli kul att åka skidor. Det känns inspirerande. Men jag tror att jag försöker undvika Mördarbacken den här gången. När jag försökte köra löpintervaller i den senaste gången vi var där gick någonting i min själ sönder. Jag funderar också på att testa backhoppning, det verkar kul.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
- Att någon kommer och packar åt mig. Jag avskyr verkligen att packa.

Minns du hur vi satt och laddade inför ännu en lördagsnatt

Vi fortsätter på temat trött ett tag till, även om jag är bra mycket piggare idag än vad jag var igår. Snart ska jag dessutom gå ut och röra på mig och bli ännu mer vaken, för det verkar pågå spännande saker i Uppsala idag. Det är något konstigt skarpt ljus ute som verkar komma från något jag bara kan likna vid en brinnande boll i himlen. Jag har ett svagt minne av att ha upplevt detta fenomen tidigare, men efter att bara ha känt till totalt jävla mörker utomhus under de senaste två månaderna har jag glömt hur det känns att se ljuset.

Igår fick vi uppleva en sällsynt seger för detta utskällda lag vi alla vet att vi innerst inne tycker om mest av allt, även om vissa döljer det extremt effektivt. Jag firade segern genom att åka till en klassisk adress på St Olofsgatan där jag har tillbringat många oerhört trevliga kvällar under mina år i Uppsala, för det var där Karl och Anna Jesper, och sedermera Lill-Esh, bodde när det begav sig. Idag har Annas syrra Kartoteks-Malin tagit över lägenheten, men det hindrade inte Karl och Anna att komma på besök nu när han skulle sälja ost på en julmarknad här i stan.

Vi hade en mysig kväll med lite pizza, vin och sällskapsspel. Det mest chockerande var nog att Erik, som jag när jag träffade honom första gången för sju år sedan bara var tvärhandshög och vägde lika mycket som några liter mjölk, numera är läskunnig. Han är så skicklig att han valde rätt alternativ av stavning när han ställdes inför alternativen "professionell", "proffessionell" och "proffesionel" på ett frågekort. Att tiden går har nog aldrig fått ett tydligare ansikte för mig. Det är bara drygt tio år tills han tar studenten...

Det påminner mig om en dag i augusti 2002 i Domkyrkoparken i Linköping då Elin berättade att hennes yngsta syster hade börjat första klass. Vi var nog 18 år, och hon tyckte det var en stor dag så klart. Jag, som gillar att döda stämningen med obekväma sanningar, räknade snabbt ut att Elin skulle vara 30 år när hennes syrra tog studenten - vilket var en mycket skrämmande insikt för alla oss som var närvarande. Den dagen, som 2002 var så overkligt avlägsen, kan nu inte vara långt borta.

Nej, det här var inget bra. Nu fick jag lite akut 30-årskris här. Jag måste genast anmäla mig till En Svensk Klassiker samt köpa en villa för att lugna ner mig.

Jag och Karl avslutade kvällen med en Stella på Pipes of Scotland och diskuterade läroplanen, som man gör,  och sedan blev det raka vägen hem för att tvärsomna.

Nu ska jag ut och se ljuset. Jag ska bara smörja in mig med solskyddsfaktor 30 först. Man kan inte vara nog försiktig nu när huden har lämnat statusen "blek" och istället gått in på "genomskinlig/svagt blå".

lördag 8 december 2012

It's a little bit funny

Det där blev en stressig avslutning på arbetsveckan. Jag är fortfarande lika trött nu som jag var igår eftermiddag, och då har jag ändå sovit en hel natt och en halv morgon. Ett litet lov på det här känns rätt välkommet.

Jag har tvåtusen saker att göra på jobbet men varje gång jag planerar att göra dem dyker det upp något annat. Det blir att bokstavligen jobba dygnet runt nästa vecka om jag ska hinna med betygsättning och andra väsentligheter i tid. Men man hinner ju med allt varje år, så jag är inte ett dugg orolig. Bara stressad. Ser fram mot lovet dock.

I torsdags jobbade jag exakt hela dagen. Först på jobbet och sedan direkt när jag kom hem klockan åtta med supporterklubben. Efter det kände jag också att jag behöver lite ledigt.

Igår var det precis som väntat full fart. Det var elevernas sista riktiga arbetsdag eftersom att vi ska på arbetsskolläger nästa vecka, och precis före lov blir det alltid lite oroligt. En tanke som slår en då är något i stil med "det ska bli skönt med lov".

Efter jobbet hade det rimliga kanske varit att gå raka vägen till ett spa och bädda in sig i lugnande lera hela helgen, men jag jobbar inte riktigt så. Ska jag gå in i väggen vill jag inte bara toucha den, utan det ska smälla så att betong och armering flyger all världens väg. Man ska göra saker ordentligt. 

Jag gick alltså inte hem, utan jag mötte upp Hannes på Max för snabbmat (jag tycker alltid att det är lika äckligt nuförtiden - måste sluta köpa sådan mat, och om jag prompt måste äta så ska jag ge fan i att testa nya rätter på menyn) och ett snabbt stopp på Pitchers innan vi styrde kosan mot Stadsteatern och uppsättningen av Fanny och Alexander.

Det var en bra pjäs med bra skådisar och intressanta samt smarta scenlösningar. Jag, som har sett filmen (Jarl Kulle är så oerhört kåt), fick nog ut mer av pjäsen än Hannes som inte har det så han var lite frågande över vissa passager. Som till exempel när de är hemma hos Isak och sitter bland hans växter ("Jag fattade inte varför dom plötsligt var i en djungel") eller hela grejen med Ismael. Det är förståeligt, för just den karaktären förstår man knappt ens om man har sett filmen.

Vi var dock nöjda när vi utvärderade tillställningen över fem-sex öl Orvars. Vi utvärderade en hel del annat också, till exempel våra bloggar. Det resonemanget urartade dessvärre i klubben för inbördes beundran, så vi var tvungna att avbryta. Som tur var stängde de så att vi kunde gå hem.

Idag har jag mest varit seg. Jag gick ut och gick för att piggna till, men det slutade med att jag halkade i ett hjulspår med hårt packad snö och sträckte ljumsken. Jag ska fan stämma hela världen för det.

Nu ska jag kolla på Arsenal-West Bromwich. Det kommer att sluta 0-0. Ska bli kul. Jag ska också hålla ett öga på Facebooks nyhetsflöde för att se om Kerstin har skrivit något om rättning.   

onsdag 5 december 2012

För sent för edelweiss

Jag vill inte vara dramatisk här, men det snöharmageddon som har drabbat Uppsala idag är av fullständiga bibliska proportioner. Jag kan inte minnas när jag senast upplevde något sådant. I alla fall inte sedan min barndoms vintrar. En gång, i femman tror jag, fick vi sluta tidigare för att bussarna slutade gå. Samma sak hände med vissa bussar idag, men mina elever fick inte sluta tidigare. Jag vill ju inte veta av något jävla daltande. Vi har ett jobb att sköta här.

Efter jobbet gick jag genom en Tourettes syndrom-framkallande snöstorm ner till stan. Ni kan säkert typen, en sådan där i vilken man börjar väsa könsord redan när man öppnar dörren ut i den arktiska orkanen. Men vi kanske kan släppa vädret där. Jag har en känsla av att ni har läst 2000 statusuppdateringar på temat "Oj, vad det snöar!" vid det här laget, och jag vill inte att ni ska slås av besvikelsen av att jag har fallit in alltför djup i samma drev som alla andra. 

Å andra sidan - lämnar ni den här bloggen besvikna så är ju allt som vanligt.

Väl nere i en i det närmaste övergiven stadskärna kämpade jag mig in på Rififi (vilken jävla revival på det stället den senaste tiden) och efter ett tag kom Magnus intumlande genom snöflaken som föll från skyn. Vi behövde kolhydratladda med en De la Chef-pasta för, vilket jag har förstått efter att ha studerat Ola Skinnarmos resor på syd- och nordpolen noga, det är viktigt att göra det när man ska ut på polarexpedition. 

Innan den inleddes skulle vi bara göra en mellanlandning på Stadsteatern för att se musikalen Sound of Music. Min gamla parallellklasskompis Julias syrra spelade huvudrollen, och man vet ju redan på förhand att det blir jävligt stabilt med östgötskt som headliner. Frida, som hon heter, levde mer än väl upp till kraven att spela Maria, så det var kul att se. Dessutom var Göran Gillinger med. Bara en sån sak.

Den stora frågan alla ställde sig var dock varför Göran Engman inte var med i uppsättningen. Det måste ha varit snöstormen som stoppade honom, för han är ju normalt sett en inventarie i allt som sätts upp här.

Jag gillade Sound of Music. Som vanligt på Stadsteatern var det föredömligt sparsmakat med scenografi vilket alltid borgar för intressanta scenlösningar. De hade också stuvat om en del i låtordningen jämfört med den klassiska filmen som vår lärare Bernt tvingade oss att se tre gånger i mellanstadiet bara för att vi skulle åka till Österrike i sexan. Som drama betraktad är den inte särskilt komplex. Den handlar om att hitta sig själv, följa sitt hjärta samt att man enkelt vinner motsträviga och truliga barns hjärtan med en käck liten kuplett på tre minuter. Relationsbyggande alltså - där har vi lärare ett tips att ta till oss. Sen handlar den lite om att nazism är dåligt också, samt att stå upp för sina ideal. Tunga grejer.

När jag gick hem missade jag min gata i snöyran. Trots att ingen såg kändes det genant. Det är ju fan att man inte ska hitta hem trots att jag har bott här i flera månader. Skitsnö.  

tisdag 4 december 2012

Stuck in the middle with you

Idag var det min 10656:e dag i livet enligt Ratsit. Jag skulle knappast påstå att den tar sig in på topptretusenlistan, men den är nog på den övre delen av undre halvan. Jag menar det var inte många dagar under till exempel 1991, 1997 och 2001 som var bättre än den här. Särskilt inte -91. Vilket jävla annus horribilis.

Vad har vi då ägnat den har strax-under-medianen-dagen åt? Ja, det vi kallar normalt lärarjobb: pedagogiskt arbete i alla dess former, från enskilda utvärderings- och målsamtal via grammatikundervisning och litteraturdiskussioner till planering och textbedömning. Flera saker vi faktiskt fick ägna oss åt under utbildningen. Kors in the mother fucking tak.

Det vi inte fick lära oss under utbildningen var att tramsa med elever, i alla fall inte enligt de ansvariga på lärarprogrammet. Jag vill hävda att vi nog lärde oss tramsa i allmänhet rätt bra - ett bättre bevis på det än vår klassiska film Fäst på fest finns inte på det. Att tramsa med elever är något jag själv har förfinat under snart tre och ett halvt år, allt under den härliga pedagogiska motiveringen "relationsbyggande". Just nu är jag inne i en fas där jag tror att relationen till eleven är a och o när det gäller undervisning, och jag upplever att allt från handledning till konflikthantering blir enklare ju närmare man kommer eleven.

Här vill jag dock inflika att det är viktigt att man är personlig, men inte privat när det kommer till elevkontakt.

Så alltid när jag tramsar (ja, till och med när jag pekarskrattar när det visar sig att en elev har fel och jag har rätt om något oväsentligt som man har diskuterat i tio minuter) finns det ett pedagogiskt syfte. Jag ska dock erkänna att det ibland är svårt att veta var pedagogen tar slut och var den retsamma brorsan från 1996  börjar. Det är en suddig gräns.

I morgon ska jag försöka gå från jobbet tidigare än 19.30. Det borde gå för på torsdag har vi "arbetskväll" fram till klockan 19 (eller "vanlig arbetsdag" som jag kallar det) och då har jag möjlighet att få undan den sista rättningshögen i mitt liv (ni vet väl att jorden går under om bara typ 17 dagar?). 

Till sist vill jag säga, nu i samband med att Olympiakos har gjort 2-1 på Arsenal, att jag hoppas att den grekiska ekonomin skickas raka vägen till Hades redan innan den 21/12. Skitland.  

måndag 3 december 2012

Baby, we was makin' straight A's

Eftersom att det är betygsättartider har jag idag ägnat mig åt att betygsätta min dag. Det gäller att få in bollsinnet, eller vad vi ska kalla det. Man måste ha bollkänsla, eller vad vi ska kalla det, i de där fallen där det står och väger och man redan har kastat betygskraven åt helvete för att man för sitt liv inte kan avgöra om en elevs analysförmåga är "utvecklad" eller "välutvecklad". Så därför har jag varit tvungen att träna lite. Det här blev resultatet.

Vakna till Mando Diaos Strövtåg i hembygden på radio:
Inse att det är måndag:
Standardfrukosten med en måndagstunn och tråkig DN: 
Hon mittemot mig på bussen som vägrar flytta på sin väska så att jag får sitta med benen i en fruktansvärt oskön vinkel så att jag nästan får kramp: 
Att jag inte säger till henne att flytta på väskan för i helvete: 
Karman när hon slår i dörren när hon ska gå av: 
Komma in i värmen efter promenaden från busshållplatsen: 
Komma på hur många dagar det är kvar till fredag: 
Min insats på morgonmötet: 
Min insats på morgonsamlingen med eleverna: 
Skamkänslan när en elev lurar mig att tro att Jeffrey Dahmer är en musikartist som jag börjar söka på Spotify efter: 
Timmen jag ägnar åt att på olika sofistikerade sätt trakassera samma elev tills hon ber om ursäkt för sin lögn: 
Skollunchen - Oklar köttgryta och kokt potatis: 
Förvåningen när jag inser att ingen än så länge har genomfört det nationella standardsamtalet för köldknäppar: 
Första elevsamtalet: 
Andra elevsamtalet: 
Tredje elevsamtalet: 
Fjärde elevsamtalet: 
Känslan när sista elevsamtalet är genomfört och jag får slappna av med en kopp Earl Grey: 
Känslan av stress över allt jag måste fixa som genast slår över mig: 
Möte med elev och förälder: 
Slippa larma på: 
Det faktum att jag trots 200 minusgrader börjar svettas i min Wengerjacka när jag går hem från jobbet:
Hur nöjd jag är med köpet av Wengerjackan i relation till alla andra kläder jag har köpt i hela mitt liv: 
Filip och Fredriks podcast från förra veckan: 
Programledaren i Fråga doktorn
Alex och Sigges podcast från förra veckan: 
Idén om korv stroganoff till middag: 
Genomförandet av idén: 
Känslan efteråt: 
Förväntan inför att börja se första säsongen av Homeland, trots att jag är sist på den bollen av alla människor i västvärlden: 

Dagen i stort får , vilket får anses vara mycket väl godkänt för en måndag. Det blir liksom inte bättre än så om man inte fyller år.