Jag var på Blåsenhus igen idag. Känns som att jag inte gör annat än att springa där nuförtiden. Är det inte lunchande så är det lagfest eller handledarutbildning för att ta emot lärarstudenter. Om man ska ranka Blåsenhus-aktiviteter efter hur roliga de är ser listan, något som alla ju gillar, ut så här:
1. Lagfest
2. Lunchande
3. Träffa Hannes kompisar (Varför träffar man aldrig Hannes där? Hemma och sover månne?)
4. Inget
5. Handledarutbildning
I dag var det dags för aktiviteten som är fast rotad på jumboplatsen, och jag kunde bara instämma i Olas omotivation inför detta under lunchen tidigare idag. Det är ju inte som att man just nu har något viktigare att pyssla med än att sitta i gruppdiskussioner om absolut ingenting i två-tre timmar. Det är ju inte betygsättning förrän på fredag liksom.
Den här gången gav jag dem inte ens chansen, men de tog den med båda händerna ändå då lärarens inloggning till Smartboarden inte fungerade. Så gick tjugo minuter av inledningen. Det var bara att garva åt det.
När vi äntligen fick gå därifrån och skulle ta emot våra intyg frågade läraren om vi hade varit på alla tillfällen, och dum i huvudet som jag är var jag ärlig och sa att vi missade första passet. Då fick vi då RAKT inte något tillstånd.
- Fuck you, sa jag inte utan frågade istället när vi kan ta igen det passet.
- I september, blev svaret.
- Fuck you, sa jag inte igen utan log trevligt och sa att då ses vi då istället.
Älska idiotin på lärarprogrammet alltså. Det viktigaste för att bli godkänd på deras kurser är att vara på plats och ha puls - man behöver inte bidra med något på själva lektionen. Det var som förr när man missade ett seminarium för att man kanske råkade stänga Orvars dagen innan och fick skriva ett rest-PM på tre sidor, samtidigt som man visste att förskollärarna i klassen hade suttit av det där passet utan att säga stövel en gång men ändå slapp skriva något. Blir hellre oppositionspolitiker i Vitryssland än börjar plugga där igen.
Efter misären gick vi ner till Studenternas och struntade i att värma upp för att sedan springa Blodomloppet. Jag körde milen, och efter en seg start lossnade det för mig tyckte jag och fick igång kroppen bra. Jag sprang förbi Becks och Erik så det bara yrde rötter omkring oss uppe på åsen, och sen var det bara att spurta i mål till ingens jubel. Besvikelsen lade sig dock över mig som en hoppborg med pyspunka när jag såg att jag hade gått i mål på just över timmen. Jag tog min medalj och i protest mot de idioter som gick i början så att jag fick springa extremt långsamt slängde jag den i vredesmod åt helvete. Ara Abrahamian hade varit stolt över mig.
Trots att besvikelserna har radat upp sig som en Rohanarmé idag känner jag mig ändå nöjd med dagsverket. Nu är det två dagars köttning till på jobbet och sedan kommer jag långsamt börja semesteracklimatiseringen. Nu kör vi - ingen broms!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar