The fool on the hill

Ers kungliga högheter, herr talman, ers excellenser, statsråd, mina damer och herrar! Här är jag igen, och jag är tillbaka med besked - allas er Socially Awkward Penguin.

Jag var ute och sprang iklädd bland annat en Arsenaltröja i funktionsmaterial som jag tycker är väldigt bekväm att bära under mina löprundor. Den brukar aldrig vålla några problem, utan snarare tvärtom. Ofta får jag uppmuntrande rop, eller, mer frekvent förekommande, uppmuntrande blängar när jag har den på mig.

Idag var ingen undantag inledningsvis. Vid Vaksala Torg fick jag ett "Go Gunners!" som en motivationsklapp på ryggen och vid stationen var det många som glodde på ett i min tolkning positivt sätt. Någon kilometer efter övergången vid Kungsängsbron mötte jag en annan löpare och såg till min förtjusning att han hade ett Arsenalemblem på sina träningsbyxor. Upprymd över detta gav jag honom tummen upp och slog mig lätt två gånger över bröstet, där mitt klubbmärke satt, precis som jag ibland har sett Thierry Henry göra när han har gjort mål.

Hur bemöttes då detta av min medlöpare? Skulle han kanske svara med en egen tummen upp? Eller kanske nicka diskret med ett svalt leende? Någonting skulle han väl ändå göra?

Icke. Nada. Zipp. Det enda som hände var att han tittade på mig ungefär lika konstigt som om jag hade haft en jättedildo i ansiktet och sprungit omkring och skrikit förolämpningar på portugisiska, varpå han fortsatte springa längs med Fyrisån. Jag kände att det hettade lite i kinderna efter det - och det var inte bara för att det var varmt att springa. Att jag alltid ska hålla på och hålla på.

Annars noterade jag idag att mitt löpsteg inte är vad det en gång var. Jag brukade bli hyllad (nåja, reds. anm.) för min mjuka, gaselliknande löpstil, men nu såg jag mer ut som en kantig Love Robert Pires när jag upptäckte mig själv i ett skyltfönster. Tack för den reality checken...

Jag säger som Lars Norén: Det här var en dag av normala besvikelser.