Plötsligt är man tillbaka på ruta ett

Med risk för att detta kommer att bli min mest förutsägbara text sedan jag valde att skriva mitt specialarbete på gymnasiet om fotboll, vill jag nu återge hur jag idag fick uppleva ett nytt varv på den institution som i en utsträckning som ingen annan har dödat min vilja att studera. Jag var tillbaka där allt en gång startade. Tillbaka på ruta ett. Idag har jag återvänt till lärarutbildningen för en kurs i ordbajs handledarskap för lärarstudenters verksamhetsförlagda utbildning.

Det ska dock sägas att Kejsaren har fått nya kläder sedan sist det begav sig. De tidigare slitna, men något charmiga, lokalerna i Seminariet har bytts mot skrytbygget Blåsenhus, med moderna och luftiga lokaler där allt är ljust och fräscht. Fast du vet vad de säger - även om du målar bajskorven med guldfärg så är det fortfarande en bajskorv.

Jag kan dock påstå att jag gav detta en rejäl chans. Gick dit med öppet sinne. Var beredd att ta till mig ny information. Jag hade till och med läst litteraturen inför passet - även om den sönderanvända textraden "Det kinesiska tecknet för kris har två innebörder - hot och möjlighet" ur en av artiklarna vi skulle läsa fick mig att munkräkas litegrann. När jag läste igår kväll återupplevde jag också en gammal fin tradition, den när man gör exakt allt annat utom att läsa. Typ börjar städa, tvätta, sortera saker, putsa skor etcetera.

När passet började var jag alltså inställd på att göra det bästa av situationen. Det höll i ungefär två minuter. Sedan började powerpointen krångla och det hade inte löst sig förrän en kvart senare då en tekniker med Skrotnissetänder kom in och tryckte på en knapp. Ungefär där gav jag upp.

Sedan var allt som vanligt. En del teoretiska begrepp, gruppdiskussioner utan riktig uppstyrning, dagisfröknar förskolepedagoger som ställde dumma frågor, och cirka tvåhundra snabba ögonkast på klockan för att se om vi inte slutade snart.

Roligast var när hon som höll i karnevalen uppgivet berättade att studenterna på lärarlinjen ofta frågade vilka seminarier som var obligatoriska, så att de kunde vara hemma och vara bakfulla (mitt tillägg) när det inte är examinerande pass.
- Jag var en av dem! ville jag ropa, men istället gjorde jag som alla andra och tog mig för pannan och suckade över dagens ungdom.

Det här var dock inte det sämsta passet jag har gått på i lärarprogrammets regi, så det innebär ett bra betyg. Någonting har jag säkert tagit med mig till i höst då jag ska ge en stackars lärarstudent pedagogiska ärr för livet.