Ser man på. Det gick att genomleva en hel dag av den här expeditionen utan att göra ett fullständigt arsle av mig själv i form av totala sociala härdsmältor. Det är lite som att vara med i AA - "idag ska jag inte göra den första pinsamheten" typ.
Vad kan vi annars föra till protokollet idag? Inte så mycket faktiskt. Torsdagen är min stressigaste dag på veckan, så det är alltid lite tillknäppt från min sida på morgonmötet. De andra dagarna är jag mer mitt vanliga tramsjag, men inte på torsdagar. Då är jag mer som en sönderdopad Ben Johnson, helt galen i blicken av laddningen inför det som komma skall.
Eftersom att det är så stressigt är det alltid skönt när dagen är över, för fredagen är inte alls lika ansträngande och på så sätt fasas veckan ut i helg lika försiktigt som solen sjunker ner i havet en vindstilla sommarkväll på Stångehuvud i Lysekil.
När jag kom hem blev det en löprunda, trots att jag bröt foten i gårdagens stora stolattack. Myten säger att Stefan Schwarz spelade med brutet ben i fem minuter i en match mot Skottland 1997. Fem minuter? Pöh! Jag sprang drygt åtta kilometer med benpiporna utstickandes åt alla håll ur foten idag. Vem är det som har hög smärttröskel nu?
På kvällen har jag försökt skriva klart en text till Kanonmagasinet, men det går så sjukt segt så jag skrev en annan text istället. Jag förstår inte vad det är som gör att det går så dåligt, för jag brukar kunna producera bra när jag väl bestämmer mig. Jag som trodde att skrivkramp bara var för amatörer. Skärpning i morgon!
Nu ska jag somna utan en blixtrande rad minnesbilder av pinsamma ögonblick som utspelar sig på insidan av ögonlocken. Det känns bra, men tomt på något vis. Lite som när eleverna går på sommarlov - de är också jobbiga ibland, men när man tänker på dem efteråt kan man inte låta bli att le.
Fy fan vilken fin lärare och människa jag är.
You're my hero, Ferris Asplund!
SvaraRadera