Som ni kan se i föregående passus var jag och Björn i Stockholm i fredags och gick på lokal för att se en så kallad rockorkester. Vi hade en kul kväll på Södermalm där vi avhandlade allt från Bristol-skalan till de problem som vi upplever med det företag båda är anställda av. Högt och lågt i en skön mix, precis som jag vill ha det.
Igår var det öppet hus på jobbet, så det var bara att bita ihop och kliva upp trots att kroppen skrek efter sovmorgon. Det berodde nog mer på att jag somnade halv fyra än på att jag var utarbetad. Vi tog sista tåget hem från Stockholm, så det var därför det blev så oerhört sent. Att jag - och det var alldeles rimligt att göra detta - läste igenom halva Internet innan jag bestämde mig för att sova påverkade givetvis också lusten av att vilja skolka från jobbet när jag vaknade.
Efter det öppna huset skyndade jag mig hem och upplevde någonting som utan tvivel hamnar under kategorin psykisk tortyr under 90 minuter när det där jävla fotbollslaget som jag följer litegrann spelade 3-3 mot Norwich. Så här i slutet av säsongen, när så mycket står på spel, kan resultatet av varje match få enorma konsekvenser så det är svårt att hantera känslostormarna. Efter matchen var jag så upprörd att jag var tvungen att gå ut och arggå till Årsta och tillbaka, samtidigt som jag bokade in en svårare pubrunda med min bror på kvällen för att dränka min irritation.
Sagt och gjort. Jag mötte upp Hannes och hans kompisar, och sedan kollade vi på FA-cupfinalen och jag mös lite över att alla andra också fick må dåligt över fotbollsresultat. Om inte jag får vara nöjd ska ingen annan vara det. Jag är en ganska liten människa i det avseendet, men även solen har ju en baksida som jag brukar säga.
Vi gick vidare till Svantes för en relativt bra nationsburgare och billig öl, innan vi ramlade på till Vdala där det var Velvet. Amanda Mair spelade, men vi missade halva spelningen, som man alltid gör på Vdala eftersom att vi kvastade in för sent och det var synd för jag tycker att hon är ganska bra. Därinne var det en vanlig Vdalakväll tills man tappade bort alla och gick hem. Kul var det dock, och Hannes vänner är båda sympatiska och roliga.
Idag har det varit extremt lugnt, för allt jag har försökt företa mig har gått i slowmotion. Jag har skrivit lite till Kanonmagasinet och mailat lite, men energin saknas liksom. Märkligt att man ska bli så trött av att jobba några timmar på lördagen. Huvudvärk och svår törst får man också samt en smygande känsla av ångest. Det är tur att jag inte jobbar oftare på lördagar, för den här dagen efter-stämningen är ju inget vidare.
Den här söndagen är också speciell för idag fyller världens bästa Karlsson, min mor, år. Grattis mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar