Min kropp har ägnat en stor del av dagen åt att envetet ifrågasätta mitt
förstånd. Hur tänkte du exakt, tycks den vilja säga, med att följa upp
Blodomloppet med någon form av mindre träningsläger igår? Nu är det ju så att
skit ska skit ha så kroppen får ta och bita ihop, för jag hade en mycket
trivsam dag igår.
Jajje bjöd in till firande av hans trettioårsdag som inföll i veckan. Tänk
va, att han har nått en så respektabel ålder. Vatten har minst sagt runnit
under broarna sedan vi spontanfestade på vodka hemma hos honom på en torsdag så
att Frölander, som lägenheten stod på fick en prick. Vi kanske inte skulle ha
kastat ut tvättkorgen genom fönstret, men annars ångrar jag ingenting.
Det mesta tydde på att dagen skulle bli mer städad än så, och det blev den i
princip. Vi började med att åka tåg till Knivsta där Jajje hade hyrt gympasalen
på sin skola. Vi körde en idrottslektion som jag alltid drömde att de skulle
vara när jag gick i skolan. Tre timmar med spökboll, fotboll, fotbollsstraffar,
innebandy och basket. Dessutom fick man dricka öl. Mitt 14-åriga jag vänder sig
säkert i graven av avundsjuka när han får reda på detta.
Man kan säga att vi körde skiten ur oss, och det var en samling slagna
hjältar som återsamlades hemma hos Jajje för utvärdering och uppladdning inför
kvällen. Vi kom dock hyfsat igång, och när Team -83, det vill säga jag, Leman
och John, vann musikquizzet var vi bara tvungna att gå ut och fira på Pipes of
Scotland med Stella och hamburglare.
Nästa punkt på Jajjes föredömliga schema för dagen var Bowlaget för
discobowling. Jag brukar hävda att jag är en skaplig bowlingspelare på
amatörnivå, men från och med nu tänker jag sluta upp med att hävda det. Maken
till uselt spel har nog världen inte sett sedan Igors Stepanovs dagar i
Arsenal, och det var märkligt att jag inte blev utslängd på grund av sämsthet.
En av mina serier var på 55 poäng. Det är typ lika dåligt som att få över
hundra slag på en runda minigolf. Visst var jag lite småsvajig, men att spela
så dåligt finns inte. Jag gjorde bort mig helt enkelt.
Ni känner dock mig, jag är inte den som deppar ihop bara för en liten
förlust. Så istället för att springa hem gråtande i det eviga regnandet följde
jag med de andra till Flustret för att "gå ut" som det heter. Det var
faktiskt ganska roligt och det blev mycket dansapausa och sådant där som
ungdomarna lyssnar på nuförtiden. Inte någon pekaskrattade åt mig på dansgolvet
vad jag såg, och varje gång det händer när jag "går ut" ser jag som
en liten seger.
Klockan tre fick jag nog och släpade mig hem, då träningsvärken började
komma redan då. Och det var bara början på dagens smärtfestival, som har
inneburit begränsade aktiviteter. Det enda jag har gjort är att kolla på Veep
samt gnissla bort till Jajje och för att hämta min väska som fick bo kvar där under
natten och svettmarinera till sig.
Nu måste jag gå och vila lite. I morgon ska jag till utomlands och då
måste man vara pigg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar