Och nattens timmar är som gummiband

Det blev Valborg i år också. Nästa år vetefan hur jag gör. Jag är, och detta tror jag inte har undgått någon som har sett mig idag, inte ens lite tjugo år längre, så varför ska jag envisas med att hålla på som en student? Å andra sidan har jag känt så här varenda andra maj under de senaste sju åren, så nästa år sitter jag väl här och beklagar mig igen över att jag inte är tjugo år längre. Något som å tredje sidan blir mer sant för varje år.

Jag inledde min regression på Kvalborg med att hänga i solen utanför Pub 19 tillsammans med Esh, Colfin, Becks och Christine över några holländska i frostade glas, innan vi fortsatte hem till Becks för allmänt haderajan. Alla utom jag och Esh var så oerhört gamla att de inte ville följa med till Vdala, då framåt senare när jag hade regredierat ytterligare något snäpp i takt med att drinkarna blev fler.

På vägen till Vdala gick Esh in i någon form av etanolmoln vilket ledde till att han 1) inte kom in på Vdala 2) inte kom in på Vdala igen en stund senare 3) blev hånad på Palermo för att han pratade baklänges och 4) när vi väl hade plankat in på Vdala 5) blev han utslängd för att han tappade en öl på golvet framför tårna på en vakt. Då omyndigförklarade jag honom och såg till att vi åkte hem.

Nästa dag var jag tidigt uppe och packade min Valborgspåse. I den ryms allsköns smått och gott som kan vara bra att ha under en hård dag i parker och på torg. Till i år hade jag dock bytt ut mina solglasögon från i fjol sedan halva Ekumenikumparken hade hånat mig för dess gubbighet. Nog för att medelålders vita män är min modeförebild, men någon jävla måtta får det vara.

Vi inledde dagen med champagnefrukost hemma hos Becks kompis Jenny och sedan satte vi oss och elevspottade på Pub 19. Becks vann till slut en utklassningsseger, så idag har jag gett mina elever en rejäl utskällning för att de är världens största töntar och bara sitter hemma.

Vidare till parken för trevligt umgänge med gamla och nya bekantskaper. Tänk att man fortfarande stöter på så många man känner - men lite beror det nog på att många av de som har lämnat staden får för svår Uppsalaabstinens när sista april närmar sig och vallfärdar till den heliga platsen som muslimer till Mekka.

Nu kanske ni tror att vi ramlade rakt in på första bästa galopp där vid tretiden, men ingenting kan vara mer fel. Nej, istället gick vi och hängde med Becks familj och släktingar. Först på Le Parc (där Jajje om tio år jobbade) och sedan hemma hos hennes mormor. Där bjöds vi på en bättre middag, men en Janssons Frestelse som inte var av denna världen, och tog några snapsar.

Ungefär här började jag stämpla ut. Jag släpade mig hem till Becks, och tog en powernap på tre timmar medan hon och Christine tittade på en glödbädd, enligt uppgift. När de kom tillbaka var tanken att jag skulle ha nått andra andningen, men jag var inte ens kvar i första så det var bara att åka hem och sova i tretton timmar till. Något som i sin tur gjorde det fullkomligt omöjligt att sova i natt, och ledde till att jag ägnade mig åt att kallsvettas och vrida mig runt min egen axel samt titta med ångest i blick på hur klockan alltmer närmade sig halv sju.

Nu har jag valet att läsa uppsatser eller att titta på fotboll. Ungefär som att välja mellan pest och att må ganska bra.