Tänkte inleda det här inlägget med en suck så djup att det går att slutförvara kärnavfall i den. För när jag inte trodde att jag kunde göra bort mig mer i offentliga sammanhang efter gårdagens fall av gränslös pinsamhet, ja då var det bara att levla upp på nästa nivå.
Efter jobbet hade jag som mål att fixa några små inköp på stan, och en sådan enkel sak borde jag kunna genomföra utan att stampa piano. Tycker man.
Tjenare.
Jag hade just varit inne i en provhytt i en herrekiperingsbutik och skulle bege mig tillbaka till jeanshyllan när jag brakade rätt in i en stol som stod oerhört dumt placerad utanför just min hytt. Kassörskan och två kunder stirrade alldeles förskräckta på mig med ögon som lyste "han är terrorist!". Istället för att skrika "Ey vafan, du knullar min fot" till stolen, och därmed citera min före detta lagkamrat Navid som utbrast detta till en motståndare efter att ha blivit stämplad i en juniorlagsmatch någon gång på 90-talet, lämnade jag de för små jeansen åt sitt öde på ett bord med vita chinos och linkade därifrån.
Utanför affären kände jag ett sting av smärta i foten, men i förvirringen kopplade jag inte detta till stolincidenten utan till en episod tidigare under dagen då jag missade ett trappsteg på väg ner till matsalen. Det var först sedan jag kommit hem och lagt foten i högläge som jag insåg när skadan skedde. Den skarpa insikten kom sedan jag kom ihåg att jag inte hade haft ont före besöket i provhytten.
Efter att ha drabbats av den där motgången kunde jag symboliskt nog konstatera att ingenting av det jag hade tänkt köpa fanns på stan, så jag tog mig ut till Gränby Centrum där det fanns exakt lika mycket av det jag skulle ha. Sämst shopping i världen, much? Det var bara att besviket halta hem i ett ännu mer symbolsikt regn.
Avslutningsvis vill jag nämna att jag utsattes för ett försök till headhunting idag. De ringde nämligen från Arlanda och frågade om jag hade lust att jobba extra där i sommar.
- Oh ja, svarade jag ironiskt. Jag skulle hemskt gärna vilja tillbringa mina semesterveckor med att jobba varje dag mellan 05.30 och 10.00 och åka runt på plattan i en röd liten bil och få skäll av lastarna en gång i timmen för att man lämnar paketen för sent.
Sedan skrattade jag hysteriskt tills hon lade på.
Nu ska jag fundera ut en bra lögn om min fot som jag kan dra för eleverna i morgon. Jag kan ju inte säga att jag snubblade på en stol, för då kommer den lilla respekt de har kvar för mig bli 2012 års svar på dronten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar